Frizzigt värre

Foto: msnbcmedia1.msn.com/j/msnbc/Components/Photos...

Kommer du ihåg det där avsnittet av Vänner där Monicas hår expanderade något kopiöst och fick henne att se ut som en kungspudel på hårdrockskonsert? Man skrattade åt avsnittet och tyckte att det var rätt kul att Snyggmonica såg galen ut för en gångs skull. Du kommer ihåg, eller hur?

Nu har rötmånaden infunnit sig i nordligaste Sverige och förutom att en och annan bananfluga kan ses segla omkring i vårt kök får man även hålla koll på brödet i skafferiet så att det inte har hunnit mögla innan frukosten. Man bör kanske lukta på mjölken en extra gång och så har jag även märkt att handdukarna i badrummet aldrig torkar. Sen var det då det här med håret. Och i det här fallet pratar jag om mitt eget jäkla hår. Det lyder mig inte. Det reser sig, krullar sig, böjer sig och verkar allmänt osamarbetsvilligt. Hade jag bara haft en sångröst hade vilka pudelrockare som helst varit hedrade av min blotta uppsyn och närvaro. Plattången hjälper men inte ens den kan ju utföra underverk. På 80-talet hade jag varit så rätt så rätt. Lite mousse och hård spray och jag hade varit en stjärna. Nu är det inte 80-tal och jag vill inte vara en Tempest. Men jag härdar ut. Jag väntar på torrt vinterväder och lever med förhoppningen om att jag kanske i alla fall kan roa någon. Monicas hår var fiction. Det här är på riktigt.

I dag är kanske den söndagigaste av alla söndagar. Festivalen är över och även om jag denna gång kanske inte deltagit lika aktivt som förut så lägger sig den där lilla nedstämdheten ändå som en filt över min kropp. Bortblåsta är alla scener, matstånd och karuseller. De stora stjärnorna har åkt vidare på sina turnéer och hela stan luktar gammal fylla. Kvar står vi tappra pitebor med förhoppning om en solig augusti och en varm höst. Vissa av oss med krulligt hår...

Helgen har dock varit angenäm. Torsdagskvällen med förfest, öltält och gudomlig konsert av mina favoritmusiker. Jag skrek och skrålade i samklang med alla andra. Bredvid mig stod ett annat troget fan och då och då log vi i samförstånd.

Resten av helgen har vi tillbringat tillsammans med Klaras faster och kusin. Vi har ätit och shoppat, fikat och frossat. Nu har även dom åkt hem så allt känns ganska tomt. Dock befinner jag mig mitt i Flickan som lekte med elden och jag planerar att tillbringa resten av kvällen i soffan, med en snus under läppen och boken i handen. Tobbe jobbar så jag behöver inte ens ha dåligt samvete över att befinna mig i en annan värld. Och Klara, hon sover. Kanske också lite trött efter helgens begivenheter.