Tröttheten har min kropp i besittning. Vi kämpar mot varandra i en kamp som hela tiden står och väger.
Gårdagen var en minst sagt hektisk dag. Klara vaknade med feber och mamma skulle ha sitt 65-årskalas. Febern till trots blev dagen alldeles perfekt. En fantastisk lunchbuffé och en massa trevliga människor gjorde att tiden bara försvann. Vi åkte hem och jag hann andas in och ut några gånger innan det var dags att sätta sig på cykeln och bege sig till nästa event: En klassisk tjejfest hos Jenny på Strömnäs. Upplägget var detsamma som sist det begav sig (vilket var väldigt längesedan): Ett gäng ytterst pratglada och fantastiska tjejer, vitt vin, godis, chips och åtskilliga Göteborgs Rapé portion. Kvällen flög i väg och ett bra tag efter midnatt cyklade vi i samlad trupp in till stan. Vi var inte de enda som tagit detta beslut. I stort sett varje kvadratdecimeter av stadens hak var fyllda med glada typer och till slut hamnade vi på det ställe där vi hängde när vi var 18. Allt var detsamma förutom att vi har blivit tanter och att de övriga besökarna till viss del bestod av mina gamla elever. Mycket läskigt på alla sätt och vis. När klockan slagit två hade folket dragit sig tillbaka från stadens stadshotell och på ett mycket listigt sätt smet jag förbi vakterna och slapp betala de 50 kronor som i just det ögonblicket kändes som alldeles för mycket pengar. Efter många Hej!, Vad gör du nu?, Hur är det i Brasilien/Stockholm/Piteå? cyklade jag så hem i sommarnatten. Cykelvägen från stan hem till vår lya är kanske den vackraste på den här sidan om ekvatorn och så där mitt i natten när allt är stilla och soluppgången färgar himlen i turkost och rosa, ja just då kändes allt så bra.
Nästan lika bra kändes det när Klara vaknade fyra timmar senare. Tobbe blev blixtinkallad på jobb så jag har levt den här söndagen som vilken söndag som helst. Pigg och glad och otrött. Så här på kvällskvisten känns det dock lite tyngre.
Dagen har även bjudit på stadens traditionella kyrkmarknad. När Tobbe slutat jobba åkte vi dit, köpte samiskt, urgott bröd och fikade med mamma och pappa i en lummig innergård mellan några små kyrkstugor.
Kan kort konstatera, så här dagen efter i går, att det är trevligt med fest, vin och samtal som aldrig tar slut. Det är härligt att ventilera förlossningar, sugklockor, gardiner med kinesiska tecken och gula tapeter med konstiga mönster. Det är störtskönt att frossa i karra och chips, att sminka sig med darrig hand och att hysteriskt skrattande cykla till stan på olydiga ben. Det är kul att träffa gamla bekanta och surra en stund. Det är som förr men ändå inte. Hela tiden tänker jag för mig själv: -Jag har en bebis, bara så att ni vet! Så det så!
3 kommentarer:
Oj så träffsäkert du skriver. Det är ju precis så där det är. Har också lullat runt på cykel i den inte alltför varma sommarnatten, och utsikten från cykelbron över älven (Bergsviksbron) är inte heller fy skam.
Tänkte bara säga tack för senast! Mycket trevliga vänner minsann!! Hoppas lilla hjärtat mått bättre idag och sluppit sin feber. Vi ses och hörs!
Love *C
Åsa: Jasså, så det är fler som har rullat runt i helgen. :-)
Och som du säger, det mesta i den här stan är gode grant!
nybliven: Tack själv!! En mycket bra kväll måste jag säga. Febern är borta men kvar är gråt och tandagnisslan. Fler tänder på g... :-)
Skicka en kommentar