Vilken dag...

I dag har vi varit lediga allihopa. Tanken var att vi skulle ha en härlig ledig dag med lunch på stan och några besök i de återstående vitvaruaffärerna för att göra en sista priskoll.
Sagt och gjort, vi åkte till stan, åt en trevlig och god lunch och jag kände mig så där härligt stolt över min fina familj. Vi drack kaffe efter maten. Klara var sprudlande glad och Herman åt smörgåsrån.
Sedan kom trotsen tillbaka. Den har kommit smygande under de senaste dagarna och i dag började den klampa omkring. Flickebarnet smet från HM, kastade mössan på gatan, spottade på marken och vägrade lyssna föräldrarnas uppmaningar. De harmoniska föräldrarna förvandlades till fräsande drakar och vips var vi hemma igen.
Kanske är det inte klokt att ta med sitt barn till stan. Eller så är det inte så farligt. Kanske är det bara så att man ibland får vara beredd på att trotsen kan komma på besök och då får man helt enkelt anpassa sig efter dagsformen. Föräldraskapet bringar flexibilitet. Eller kräver. Det beror liksom på hur man ser på saker och ting.
Nu är vi alla vänner igen och vi får hoppas att fredsavtalet håller i sig ett tag.

I kväll har jag gjort en Foppa. En comeback. I två veckor har jag hållit mig vilande och knaprat piller till förmån för mitt ömmande knä. För några dagar sedan upptäckte jag att roten till det onda verkar ge vika när benet utsätts för stretch. Jag har ingen aning om vad jag lider av, men som den amatörmedicinare jag är har jag klurat ut att det är någon sena, alternativt ledband, som mår bra av att dras ut av att musklerna dras ut. Man skulle kunna gå till en sjukgymnast, men eftersom jag gillar detektivarbete har jag liksom gett mig den på att hitta en egen lösning. Hur som helst, min comeback bestod av en underbar promenad i kvällmörkret, i sällskap av Per Morberg och hans Sommar. Jag fick både gråta och skratta och om det var Per eller lyckohormonerna över att vara i rörelse igen vet jag inte, men det spelar ju mindre roll. Ett bra slut på en flexibel dag.