...min frånvaro, men jag har faktiskt väldigt många bra ursäkter.Förra veckan började jag en ny karriär som deltidsstuderande. Jag ska läsa till ett ämne till min lärarexamen och i torsdags var det dags för första träffen. Kursen går på halvfart så jag kommer att tillbringa varannan torsdagskväll på universitetet i residensstaden. Det är klart att det kanske kommer att bli lite tungt vissa stunder, men samtidigt känns det väldigt roligt att lära sig något nytt, som jag vet att jag kommer att ha konkret användning av i vardagen. Och till skillnad från förra gången jag var stundent så vet jag nu hur det fungerar i verkligheten. Det känns som att jag vet vad jag ska lägga krutet på och vad jag kan sålla bort. Hoppas bara att lärarna på universitetet tänker på samma sätt som jag gör.
Helgen har bara sprungit iväg då vi har haft besök av Klaras farmor, farfar och faster. I går var vi dessutom bjudna på ettårskalas hos en liten moranisse på besök i mammans hemstad.
I dag var det dagen D, när vår egen lilla älsklingstrotsis fyller 3 år. Varje födelsedag drabbas jag av en stor nypa nostalgi och känner hur det rycker där nere i äggstockarna. Jag minns känslan, lukterna och tårarna. Jag minns lyckan och harmonin. Varje födelsedag blir jag lite extra tacksam för att det var just hon som kom. Nykär liksom.
Födelsedagsbarnet själv har mest svävat omkring i en sorts blandning av sockerkoma och pakethysteri.
Jag hoppas att hon känner sig speciell på sin födelsedag. Och alla andra dagar. Underbara, underbara vackerbarn.
3 kommentarer:
Det är ju mycket mer motiverande att plugga när man jobbat några år. Man har liksom en verklighet att relatera till som man inte hade tidigare. Sen brukar man (eller det gjorde iaf jag) strukturera upp sina studier på ett annat sätt när man har barn. Lycka till med plugget!
Åsa: Ja, precis så är det! Jag hoppas bara att det håller i sig hela vägen :-).
Grattis i efterskott till Klaran!
Skicka en kommentar