Året som kom och gick

Inspirerad av den vackra och kloka brunetten på andra sidan fjörn kommer här en årskrönika från Soffan.
Även om det känns som om inte så mycket har hänt så har helt säkert en hel del hänt...

Januari var månaden när jag började jobba i den stora skolan på den andra sidan staden. Det var så klart jätteläskigt och utmanande men också väldigt underbart med tanke på alla fina ungdomar och vuxna som jag fick nöjet att lära känna. Under loppet av två veckor drabbades jag dessutom av både influensa och magsjuka. En tuff start på våren.

Februari blev en resmånad. Jag och Klara åkte tillsammans med Maria och Hugo till Jokkmokk och marknaden och några dagar senare pep jag iväg till Malmö för att fira storebror på hans 40-årsdag. Resande, i stort och smått, piggade verkligen upp den annars ganska blå månaden februari.

Mars kom med vårsolen och några turer till Halsö-paradiset. Vi åkte skidor på både längden och tvären och dessutom hann vi med flera härliga promenader på isbanan runt Fårön. På hemmafronten började det projekteras för ett nytt badrum och vi satt vid köksbordet och ritade och räknade. Det gröna skulle bort och bli till något helt annat.

April innebar påsklovsvecka och halvtaskigt skidväder. Luftfuktigheten i skärgården var hög och solen sken med sin frånvaro under en stor del av tiden. Tobbe skoterjobbade i fjällen och efter hans hemkomst och svärfars ankomst började det gröna badrummet rivas och ett nytt fint badrum byggdes upp. Byggdammet var avskyvärt och vi flyttade västerut för att husera hos mamma under de dammigaste veckorna. Tack för det mamma!
Jag åkte till IKEA för att handla badrumsprylar och fastnade på bild i en fartkamera på vägen hem. Någon böter har fortfarande inte setts till.

Maj kom med riktig försommarvärme och när badrummet kändes färdigt drog vi till Halsön för att sjösätta båten samtidigt som Klara passade på att ta sommarens första dopp. Jag låg i hårdträning inför Vårrus och Tjejjogg och dessutom var varje dag en nagelbitare efter att jag hade skickat in min ansökan till tidernas drömjobb. Jag gick ständigt med mobilen i fickan och väntade på att den skulle börja vibrera från Skyddat nummer. Samtidigt hade jag massor att göra på jobbet i form av rättning, utvärdering och betygsättning. Vårsol och grönska ger dock oanade mängder energi.

Juni började med glädjebeskedet om mitt nya, egna, superunderbara jobb. Jag sprang dessutom två härliga lopp och åt underbar middag med underbara kolleger. Månaden avslutades med en elak halsfluss som bara var början på en lång rad av flussar.

Juli fortsatte där juni lämnade av. Men halsflussar och öroninflammation. När vi äntligen blivit friska blev det sommarmys i skärgården på olika håll och dessutom mitt i allt ihop en härlig tur till Lycksele. Festivalen kom till stan och så gjorde även jag. Medelhavsvärmen intog staden och vi tillbringade många härliga dagar på olika badplatser runt om i kommunen.

Augusti fortsatte med värme och långa bad. Vi njöt av den sista sommarmånaden och åt kräftor i det bästa av sällskap. Klara skolades in på sitt nya, bästa dagis och jag skolade in mig själv på mitt nya, bästa jobb. Frysen fylldes med lingon och kroppen fylldes med sommarminnen och bastubad.

September kom och jag började plugga igen. Dessutom började jag känna den där känslan i kroppen. Den där känslan som sa mig att jag nog hade fått en inneboende. Ett plus bekräftade men fortfarande var det bara de närmaste som visste.
Vi åt surströmming och jag blev av med min älskade mobiltelefon. Attans! Klara fyllde tre år och blev plötsligt en riktigt stor tjej.
Dessutom drog vi upp båten och föll i det iskalla vattnet när bryggan skulle monteras ner...

Oktober är höstmånaden framför alla höstmånader. Livet rullade på och jag lättade hjärtat för min chef om graviditeten. Min arbetsplats härjades av svinflunsan och vi gjorde vårt bästa för att ducka för nysningar och hostningar. Jag lyckades med bedriften att formatera om hårddisken. Jag började träna på att vara ledig och göra ingenting och som ett bra avslut på månaden kom höstlovet.

November kom med budet om min 30-årsdag och jag vill påstå att det var riktigt roligt att fylla år! I samma veva duggade arbetsuppgifterna tätt, både på jobbet och på universitetet och det kändes ibland lite väl tungt. Jag ville åka till Barcelona men det ville inte min arbetsgivare. Vi får väl se hur det blir med den saken....

December rusade förbi och jag hann knappt blogga något. Jag är hungrig mest hela tiden och jag fasar för vad barnmorskan ska säga vid nästa besök på vågen. Vi fick för första gången se den nya familjemedlemmen live och den såg ut att ha det jättebra inne i magen. Den gör sig allt mer påmind och det är så trevligt så!

Vit jul och annat kul

I flera veckor har den här dagen, den 23 december, känts som något lite större än självaste dopparedagen. I dag var nämligen dagen när vi skulle få kika in på lillsyskonet där inne i magen. Jag har i flera dagar haft en nervös känsla i magen. Mycket mer påtaglig än när jag väntade Klara och var en intet ont anande blivande mor. Nu känns det plötsligt som om man är så mycket mer medveten om allt som ska gå rätt och kan gå fel.
I vilket fall som helst så såg det ut som att den lilla krabaten hade det väldigt bra där inne. Den såg glad och pigg ut och hade både hjärna och hjärta.
Nu sitter vi här och eldar i kaminen, dricker julmust och väntar på tomten. Utanför fönstret virvlar snön omkring och buskarna får ta i ordentligt för att bära upp de stora snömängderna.

I morgon strömmar familjen hit till vårat hus och vi ska hinna med allt det där som ska hinnas med. Kaffe, julklappar, Kalle Anka (inte Anna) och julmat så klart.
Ja. Och så skottningen så klart. Den bör väl kommas ihåg den också.
God jul på er allihopa!

Vacker graviditet?

Jag sitter här framför datorn och är redo för natten. Innan jag sluter ögonen måste jag dock bara få ventilera en sak. Det bästa hade så klart varit om jag hade kunna fotografera mig själv och publicera härligheten här på bloggen, men därtill är jag alltför blyg och kanske alltför stolt.
Jag vill börja med att förklara att jag tycker att det är fantastiskt vackert med gravida kvinnor. Även min egen gravidet ser jag som något vackert, både på ett ytligt utseendemässigt sett och på ett djupare, känslomässigt plan. Man känner sig lite som en blomma som blommar under en lång period. Varje vecka händer något nytt och för varje vecka som går blir det allt mer tydligt att det faktiskt växer någon där inne.
Dock är det som så, att jag ännu inte trätt in i den vackra, blommande delen av graviditeten. Det enda som hänt so far är att brösten har vuxit sig till gigantiska, och jag menar gigantiska, juver. När jag sitter ner tar de i princip i låren. Nästan.
Det faktum att brösten är lika stora som medicinbollar gör dessutom att magen inte alls ser så där näpet gravid ut. I stället ser liksom hela jag bara jämnfet ut på ett ganska otrevligt sätt.
Så här sitter jag alltså, jämnfet och mätt och med brösten hängandes runt låren. På bänken bredvid mig ligger en tom plastpåse som för en stund sedan innehöll en bit saffranslängd. I sopkorgen ligger en ansenlig mängd Geisha-papper och i det tomma glaset på bordet bubblade för en stund sedan några deciliter ljuv must.
Gravidmonstret har gjort entré. Äta eller ätas.

Luciahelg

Ja, i helgen smäller det till med lucia och allt vad det innebär i form av alkoholdebut, vita linnen och små sjungande barnröster.
Klara hade lucia med sitt dagis i torsdags, mitt under arbetsdagen, så jag fick vackert avnjuta de foton som faderskapet hade med sig hem från festen. Det känns tråkigt att missa sådana här föräldrahögtider. Jättetrist! Men jag gissar att det bara är att vänja sig vid att stå och titta på andra barns examensklänningar. Lärarlivets dilemma.

Annars rullar det mesta på som det brukar göra i december. Jag gruvar mig inför tentan i januari och ser fram emot några veckors ledighet och mys.
På magfronten händer det mycket och jag känner mig redan gravidare än vad jag någonsin gjorde under klaragraviditeten. Men det är väl åldern.

Lilla lördagen

Jag sitter i soffan med datorn och tittar på blommorna som nog borde få lite vatten.
I morgon har jag föreläsning på universitetet och jag försöker hela tiden hänga med och vara med på tåget hela resan, i stället för att hoppa på precis innan tentan, den 21 januari. Det känns faktiskt som att jag redan har bra koll på både satslösningar, fonem och huvudsatsernas positionsschema. Men ändå! Ordet tenta gör mig lite darrig och även om jag tidigt bestämde mig för att inte lägga ribban allt för högt med tanke på jobbet, men det är svårt att inte göra sitt bästa. Jag försöker tänka att jag gör mitt bästa med tanke på omständigheterna. Jag försöker.

Blommorna var det ja. Dessa stackars blommor som bara får vänta och vänta.

Livet i början av december

Livet är fint. Snön har kommit och allt är lite ljusare.
Jag känner mig tjock och tappar balansen när jag står på huk.
I dag har jag varit på dansföreställning och blivit förbannad. Sen somnade jag på soffan och orkar därför inte redogöra för känslostormarna.
Kalla det hormoner. Kalla det politik. Förbannad blev jag.

En blängande hushållsassistent

När jag fyllde år i lördags fick jag en hushållsassistent av min familj. Min första familj alltså. Den jag hade innan jag, Tobbe och Klara blev en familj. Hur som helst så har jag länge önskat mig en hushållsassistent för att kunna baka 90 bullar på en gång, för att kunna göra jättemånga paltar och för att med ett enkelt handgrepp kunna baka bröd.
I dag har jag packat upp assistenten ur den gigantiska låda som den kom i och nu står den på köksbänken och tittar surt åt mitt håll där jag sitter i tv-soffan. I kväll har jag dock en väldigt bra ursäkt. Vi hade helt enkelt inte tillräckligt med mjöl hemma för att det skulle räcka till 90 bullar och det kändes ärligt talat lite överambitiöst att gå till affären bara för att köpa lite mjöl. Konstateras kan dock att assistenten är en skönhet som säkerligen kommer att serva oss under många långa år.
I födelsedagspresent fick jag även av min käre sambo en resa till valfri Europeisk storstad. Mitt val föll snabbt på Barcelona och efter att ha tittat på datum och flygtider föll valet på en week-end i början av januari. Men tji fick jag. Att som lärare få ledigt utanför loven är i princip en omöjlighet och att som höggravid åka till Barcelona på sportlovet känns lite väl farligt. Just nu lutar det åt att den europeiska huvudstaden blir Stockholm.
Men Stockholm är också vackert och med ett bra hotellrum kan det nog bli kanon!

Satslösningar...

Under två veckors tid har jag legat i hårdträning. Delvis på grund av intresse och insikt om att det är bra att plugga i god tid innan tentan i januari och delvis på grund av stor, stor respekt för den megaintelligente grammatikläraren på universitetet.
I dag var det så dags för lektion och det var så roligt och jag hade faktiskt bra koll på läget. Primär och sekundär satslösning är nu något jag känner att jag behärskar ganska bra. Bring 'em on säger jag bara.
I morgon är det dan före dan när jag blir tant och i morgon kväll firar vi med min familj och en glad lax som ligger i kylskåpet just nu.
Detta innebär att jag nu borde göra vettiga saker som att plocka ur diskmaskinen och lägga kläder i garderoben i stället för att ha dem liggande på en stol i sovrummet. Dock känner jag mig just nu fruktansvärt trött på att göra vettiga saker. I helgen ska jag inte göra en endaste liten vettig sak, förutom att äta gott och prata med fina människor. Så det så!

Poff

I går kväll kändes den där att-göra-listan jätte, jättelång och det känns som att hela den här veckan bara har varit ett enda långt arbetspass, med pauser för sov- och matstunder.
Men så när jag kom hem från jobbet i dag försökte jag klura ut vad det egentligen var som skulle göras i kväll. Döm om min rätt stora förvåning när det visade sig att det mesta faktiskt är gjort. Det som skulle rättas är rättat.
Det som skulle pluggas är pluggat.
Det som skulle skrivas är skrivet.
Det som ska förberedas inför tantdagen är på god väg att att bli färdigställt och där sätter jag stor tilltro till Tobbes lediga dag på fredag.
I stället för hårt arbete kunde den här kvällen ägnas åt tv-tittande, badkarsbadande och sängklädsbytande.
Det lönar sig ibland att tro att man aldrig kommer att hinna. I stället för att aldrig bli färdig blir man färdig i förtid. Soffan i ett nötskal.

Galen vecka

Den här veckan är en sådan där vecka som är överfylld av saker som måste göras. Men jag kryssar mellan mina måsten och bockar av dem en efter en och när man tänker efter är det makalöst hur mycket man hinner om man sätter den sidan till.
Den långa listan ser ut ungefär så här:
- Rätta elevarbeten som jag så klart har lyckats tajma in samtidigt. Igen. (CHECK!)
- Plugga inför torsdagens föreläsning. Jag är halvt livrädd för den nya läraren och vill inte göra bort mig. Jag är en barnrumpa. Jag vet. (CHECK!)
- Skriva omdömen till en väldans massa elevers utvecklingssamtal. (CHECK!)
- Baka, städa och allmänt förbereda inför lördagen som är den stora dagen när jag blir tant. (½ CHECK!)

Sen var det ju det här med mitt tillstånd. Mitt heliga tillstånd. Det tillstånd som innebär snusavslut, konstant hunger, nattliga toalettbesök och trånga byxor.
Än så länge är den lill* bara ett litet, litet pyre, men visst är det otroligt hur mycket små, små pyren kan göra sig påminda.
Om allt går vägen är vi alltså fyra stycken tokar som huserar här på Kvarngatan när sommaren kommer.
Galet spännande!

Jag heter Soffan...

och jag är en dålig bloggare. Jag vet. Jag ska försöka skärpa mig. Jag hade faktiskt tänkt göra det redan i dag genom att lägga ut ett foto av Klaras och Tobbes snögubbe, iförd SAIK-halsduk och Tjejjoggenkeps. Dock har jag ägnat kvällen åt rättande, grammatikpluggande och telefonpratande och plötsligt är klockan så här mycket och jag måste preppa inför morgondagen. Jag har alltså inte tid att tjorva fram kamerasladden och allt det där, du vet.

Men. En vacker dag dyker det kanske upp ett foto här igen. Framåt vårkanten, när grammatiktentan är gjord och betygen satta. Eller innan dess. Den som lever får se och den som är trött får sova.
Godnatt!

Status

Klara mår bättre. Hon är feberfri men lite trött och hostig.
Jag har haft en lång dag med jobb och sedan universitetet på kvällen. I kväll har jag påbörjat ett nytt moment med ny lärare och nya insikter. Tänk att en 64-årig man kan få grammatik att bli så intressant!

Helgen kommer i morgon och för min del innebär det after work och säkerligen soffsov. Dessutom hoppas jag på att snön fortsätter att falla och stannar kvar på marken.
Glad kjolfredag!

Segt

I sängen ligger en sjuk flicka. En flicka vars blick säger influensa. Vi får väl an se vad som komma skall.
En sak som gjorde mig lite orolig var när hon tidigare i kväll vaknade och ville dricka vatten, och klagade över ont i näsan. Jag kopplade genast till utväxt av tryne så klart.

Pappan, som ska vara hemma med sjuklingen i morgon, har blixtåkt till grannkommunen för att leta efter en man. Hoppas att mannen är lättare att hitta än min försvunna telefon och att VAB-pappan infinner sig i hemmet senast kl. 07.45 i morgon. Mycket möjligt att VAB-pappan då är mycket trött, men Pororo kan göra underverk på både pappor och barn.

Nu går jag och lägger mig bredvid influensabarnet men min nya bok. Må den vara bra!

Baksmällan

Efter en långhelg som verkligen gått i vilans tecken hade jag tänkt mig en annan måndag.
Min storebror, som bor långt bort i Malmö, har förärat hemstaden med sin närvaro under en vecka och vi har alla varit lika glada att se honom och de två glada kusinerna som följde med. I nästan en vecka har barnen lekt samtidigt som vi vuxna har druckit kaffe och ätit god mat och bara umgåtts helt enkelt.

I går kväll började jag ana något i dotterns blick. Något lite trött, lite blankt och lite febrigt. Mycket riktigt. I natt började hon prata i sömnen och kroppstemperaturen var varm. Det verkar inte vara någon influensa. Tempen ligger bara strax över 37 och både humör och aptit är på topp. Jag har dock lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Därför säger jag inte aldrig.

Nu tänker jag att jag borde plocka undan lite och städa toaletten. Det är vad jag tänker.

Jag höstlovar

I dag har jag höstlovat med likasinnade från andra skolor och vi har haft så roligt så! Som lärare är det skönt att ibland får umgås en hel dag med vuxna människor och bara ha tid att tänka färdigt en tanke och äta sin lunch i lugn och ro.
Efter att dessutom ha städat skrivbordet inför morgondagens långplanerande åkte jag till dagis för att hämta Klara. Vid hennes hylla i hallen hängde två teckningar. Den ena föreställer Vintern och den andra är helt enkelt en gestaltning av Mamma när hon ser ut som ett spöke. Jag undrar så väldigt, väldigt mycket vad det egentligen är hon menar med det. Visst, det är mörkt ute och man känner sig lite blek och sliten. Håret börjar bli lite lagom vinterfrissigt och huden traditionsenligt fnasig och narig. Men som ett spöke?

I kväll har jag skickat in två examinationsuppgifter, vilket innebär en dryg veckas total ledighet från plugg. Under förutsättning att jag inte får göra om och göra rätt...

I träning

Jag ligger i träning. Jag tränar på att göra ingenting och vara nöjd med det.
Detta är den andra lediga helgen på raken som jag och min sambo har tillsammans och det är också den andra helgen som jag ligger i träning.
Anledningen till att jag behöver träna på just detta är att jag på något sätt har gått och blivit upplevelseberoende.
När jag vaknar en oplanerad helgmorgon känner jag direkt ett behov att att styra upp planer för den dagen. Att ta det lugnt, läsa tidiningen och kanske till och med titta på tv en stund finns liksom inte med på kartan.
Mitt problem är inte att jag behöver vara nyttig genom att måla om, tapetsera eller baka sju sorters kokor. Nej, det handlar snarare om att lämna hemmet och uppleva världen, om än det nu bara handlar om badhuset på andra sidan stan.
Nu har två helger gått och fyra morgnar har jag ätit frukost lääänge, tittat på Bolibompa lääänge och dessutom somnat om i soffan.
Jag tror att det kallas att vara ledig och jag undrar vad det är som är så fel med det.

Lättad!

Den här veckan har verkligen inneburit en massa stenavlastning. Min axlar är nu så lätta att jag nästa lyfter från marken. Nästan.
Det började med formateringen och partitioneringen. Jag lever fortfarande på endorfinerna från den kicken. Datorn fungerar bättre än bäst och jag känner mig nog som en lite bättre människa.
I samband med att datorn återuppstod och fick sig ett ordentligt ordbehandlingsprogram kunde jag också ta itu med resterna från förra fredagskvällens äventyr och skriva den rapport som ska lämnas in på tisdag. Jag började i förrgår och fortsatte i går och så plötsligt, en bra stund innan normal läggtid var jag färdig. Stort stenlass.
Dessutom har jag gjort slag i saken och tagit tag i en grej på jobbet. Eller flera grejer egentligen. Grejer som jag står för och vill stå upp för.
Nu har den där bästa stunden på veckan infunnit sig. Tobbe är på jobbfest och jag sitter under en filt och bara njuter av att det är helg och över att jag inte längre har så många stenar på mina axlar. Jag och Klara har ätit MAX-middag hos Maria i Hortlax och i vanlig fredagsanda sitter jag här och undrar varför jag aldrig köper godis till fredagskvällarna.
Nästa vecka borde jag väl har lärt mig.
Trevlig helg!

Jag gjorde det!

I dag tog jag tag i det på egen hand. Problemet med datorn alltså.
Jag satte in skivan och partitionerade om hårddiskarna från tre till två och omfördelade utrymmet. Sen gjorde jag själva formateringen, ominstallationen av XP och slutligen blev jag ju även tvungen att om installera alla drivrutiner.
I bland gör man saker som man inte tror att man kan och efteråt känns det alltid lika bra. En stund var jag väldigt nära att ge upp men skam den som ger sig.
Det blev ingen rapportskrivning i kväll heller. Men i morgon mina vänner, i morgon är det jag som skriver i Word.

Kolla in!

Min kreativa och begåvade storasyster har nu fixat klart sin hemsida. Klicka här så får du se!

Rullar vidare

Tiden alltså.
Den helg som började med en spännande fredagskväll, fylld av adrenalin och kallsvettningar, rann snabbt iväg med lövkrattning, tacosmiddag och tålmodig väntan på snön.
Måndagen kom och gick lika snabbt och vårt bekymmer dessa dagar har att göra med den här apparaten. I waL så geud förbannad. Något måste göras med datorn och jag och Tobbe är ungefär lika värdelöst dåliga på att ta väl hand om en dator.
I går försökte vi formatera, men datorn verkar liksom inte vilja att vi ska göra något med den. Det är som att den känner på sig att vi är klåpare som bara kommer att göra saker och ting än värre och förstöra varenda liten drivrutin på nolltid. Nu ställer vi hoppet till en man på andra sidan älven och hoppas på att saker och ting kan få en lösning.

På elevfronten ser det lite stabilare ut i veckan. Frågan är bara när fröken ska trilla dit. Fortfarande har vi klarat oss här i huset, men jag hyser inga större förhoppningar om att det kommer att hålla i sig.
Egentligen borde jag ägna den här kvällen åt att skriva på en rapport. Mycket tyder på att jag inte kommer att göra det och till mångt och mycket är det datorns fel. Jag vågar liksom inte lita på att den kommer att stå vid min sida så särskilt länge till. Jag vill nog ha någon sorts trohetslöfte innan jag vågar öppna ett dokument och börja skriva. I Open Office.