Vi fortsätter

Julaftonen kom och gick och lämnar fina minnen efter sig. I relativt lugnt tempo firade vi förmiddagen med mor och far och efter lunch anslöt storasyster med familj och vi testade om huset pallade för ett riktigt julfirande. Och visst gjorde det! Jag skulle nästan vilja påstå att den här kåken är byggd för julkalas. Den öppna spisen gick varm hela kvällen och tillsammans med värmeljusen och de tre stojiga barnen blev temperaturen ganska hög, men det hör väl liksom till det också.

I dag har vi pustat ut med resterna från gårdagen (som för övrigt kommer att hålla oss mätta fram till påsk) och en eftermiddagspromenad i något som nästan liknade solsken.

Innan jag somnade i går läste jag Barnaboken av Anna Wahlgren och avsnittet om trotsen... Trotsen har nämligen tagit lillfias kropp i besittning och vissa dagar känns det verkligen som att hon vore en vulkan på väg mot ett historiskt stort utbrott. Man kan väl tycka lite vad man vill om Anna Wahlgren och hennes "vetenskap" men jag känner mig ändå på något sätt styrkt av hennes ord. Jag vet inte om det var hennes eller slumpens förtjänst, men denna juldag har trotsen hållit en något lägre profil än vanligt. I morgon tar vi nya krafttag med lugna ord och tydlighet.

God fortsättning!

God jul

Dan före dan har som vanligt varit ganska fylld av diverse göromål. Vänner som ska träffas, klappar som ska köpas, kaffe som ska drickas, bastu som ska badas, lax som ska skäras, skinka som ska griljeras, klappar som ska slås in, glögg som ska drickas, nya telefoner som ska bekantas med... Ja, dagen har fyllts med kuligheter och nu är det dags att knyta ihop säcken och längta till morgondagen. För visst finns pirret kvar där även om man snart är en tant? Visst är det lite spännande att inte veta, att se barnens ögon tindra...

Och dig, kära läsare, vill jag önska en underbar, stillsam, fridfull och vit jul.
Stor julkram till nära, kära och främlingar!

Min kille...

Oftast glömmer jag bort eller tar för givet. Oftast tänker jag att han vet eller borde förstå.

Förmodlgen vet han och förmodligen förstår han men det skadar ändå inte att uppmärksamma honom. Min kille är nog förmodligen den bästa i hela världen (precis som din egen kille/tjej).

Bara en sådan sak som att han i dag har gjort vårat skrotrum till en riktigt trevlig plats att vara på. Julfrämmande kan nu sova i feng-shui i stället för totalt kaos, allt tack vare min egen hjälte som förtjänar alla tv-spel i världen. OK, du kommer kanske inte att få dem, men det är ju ändå tanken som räknas...

En trött fröken...

Jo, egentligen är jag så där supertrött som man kan vara en fredagskväll efter några glas bubbel.
Men! Jag måste ändå bara ta tillfället i akt och skriva några rader om veckan som gått och de roliga saker som hänt.
Någon klok människa sa en gång att när man skiljs från vänner är det som att dö en smula. Jag håller med men ändå inte. Den här veckan som har varit så fylld av farväl och tårspillande har ändå liksom varit livsbringande. Jag har känt mig så otroligt uppskattad och omtyckt på sätt som jag aldrig upplevt förut. Kulmen kom i går kväll, när jag tillsammans med mina underbart fina kolleger satt vid ett bord på Piteå Havsbad, där vi avnjutit trolleri-show och gómiddag och ett glas rött. Plötsligt får jag ett paket i handen, innehållande världens finaste halsband. Så totalt oväntat och så totalt rätt in i hjärtat!
Så i dag, och den egentliga anledningen till bubblet... Nu, efter dryga årets konstanta gräsänkeskap, har jag äntligen blivit sambo igen. Min kärlek har lämnat inlandskommunen bakom sig och kan nu njuta av fem minuters promenadväg till jobbet. Jag har nog aldrig riktigt insett hur tufft det har varit och jag tror inte att jag inser det nu heller. Det enda jag inser är att det är skönt att vara tillsammans igen, att slippa att strategiskt planera varenda ledig dag tillsammans för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Nu tar vi helg och laddar inför julveckan. Skål kära Du!

Den tredje

Adventen alltså. Och nu kan vi i den här delen av landet verkligen känna att julstämningen är kommen. Underbart med snö, även om den är tung som bly.
I går tog jag några timmar för mig själv, i en bil och i den stora staden några mil norr om min egen. Helt underbart och fantastiskt var det att få strosa i egen takt och på egen hand.
Väglaget var lite av ett äventyr men jag tog mig dit och hem i lugnt tempo med julmusik i radion.
I dag har vi promenerat, fikat och tvättat i väntan på pappans ankomst. Efter handling och middag på det enstaviga hamburgarpalatset somnade den lilla lätt som en plätt. Nu sover också den nattarbetande pappan i soffan och jag sitter här och sover inte alls. Men kanske borde jag det...
Sista arbetsveckan innan julvilan rullar snart igång. Nu kör vi!

Ömt farväl

Bockar nu av de sista dagarna på jobbet och även om det är en vecka kvar så är jag mentalt lite på väg redan nu. Och i dag, när jag kom till en av mina skolor i en by, inte så långt härifrån, sitter hela klassen samlad med två fina paket och rodnar och fnissar så där som bara trettonåringar kan göra. Jag tappade fattningen lite och började darra så smått på underläppen. De små sötnosarna hade bemödat sig om att handla två fina ljuslyktor och två små söta tomtar. Bättre än den bästa löneförhöjningen, helt klart!

Annars drömmer jag mest om ett nytt badrum. Med vad? Hur? När? Många frågor för en amatör...

Helg på annan ort

I fredags efter jobb och dagis tog jag och Klara tåget norrut och landande på kvällen i G-vare där pappan jobbar i veckorna två. I mängder av kritvit snö och lagom kallt väder har vi njutit av en lugn, skön och underbart trevlig helg. Mer än en gång har jag kanstat längtansfulla blickar mot Dundrets vita topp men skidorna fick vänta hemma i garaget och vila sig i form till nästa gång. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

Näst sista jobbveckan innan jullov och jobbyte och det är ju ett och annat som ska fixas om jag säger som så.
Nu Nordnytt och sedan godnatt. Godnatt!

Avrundning

Så var det sagt och gjort. Alla berörda är informerade och jag själv har blivit introducerad i allt det nya. När vårterminen drar igång är jag på ett nytt ställe. Igen. Även om valet är helt och hållet mitt eget så är med en liten klump av sorg i hjärtat som jag lämnar det fina som jag har bakom mig. Några tårar har det blivit och att ta steget känns lite som ett pirr i magen.
Kommer jag att räcka till på den stora, stora skolan med de stora, stora barnen som inte längre kallas barn?
Å andra sidan är det precis vad jag är utbildad för att göra så i rimligt vis bör det gå bra.

Nu går jag och sätter mig vid provhögen och rättar mig galen.

Sova, sova inte, sova, sova inte...

Det här med middagssovning är just nu ett litet frågetecken i vår familj. Vi har en tjej på dryga två år som har energi för tre fullvuxna karlar och på kvällarna är hon oftast inte alls särskilt trött. Hon är varken ledsen, arg eller grinig men ligger i sin säng och sjunger, sjunger och sjunger, berättar sagor och sjunger lite mer. Detta är väl i sig inget problem men visst vore det väl bra om man kunde somna i rimlig godnattid när man är två år?

I övrigt en måndag med mannen i huset på blixtvisit i hemmet innan de sista bortaveckorna drar igång. Alldeles jättesnart kommer vi att vara en enad trio igen och oj så skönt det känns. Otroligt, fantastiskt bra och min omgivning kan räkna med en mer social och flexibel Soffan.

Och hela tiden kom det bara mer och mer och mer...

Ja, precis som vi visan så är det snön jag menar. Det må vara finanskris i världen och brist på kapital både till höger och vänster, men i snösvängen lär de ha bråda dagar. Hoppas bara att kommunens kulor räcker till för att betala hela snökalaset. Hoppas dessutom att snön får ligga kvar. Jag drömmer om en dag i Kåbban på nypistad manchester. Så snälla snön, ta och stanna kvar va!

Första advent i dag och på morgonkvisten åt jag och Klaran frukost i det första adventsljusets sken och efter lite söndagsbestyr i hemmets lugna vrå åkte vi på eftermiddagen till Luelå och Norrbottensteatern där kusin Isak uppträdde med sin förskolekass. Det bjöds på allt ifrån I ett hus vid skogens slut till Blinka lilla stjärna och en livs levande tomte.

Som avslut på luleåresan bjöds vi på köttsoppa hemma hos storasyster och där vid middagsbordet togs beslutet att vi skippar julklapparna i år, i den stora familjen. Vi börjar bli så många, så långa och svåra att fånga. Och i ärlighetens namn, hur roligt det än är att ge så är det ta mig tusan ingen njutning att sitta och krysta fram onödiga prylar till en vuxen människa som redan har allt. Nä, i stället bestämdes att vi ska umgås, dricka lite julvin och tvinga pappa att läsa julevangeliet. Förslag om fiol- och gitarrspel kom också upp på tapeten och vem vet? Jag har spänt stråken och står redo, alltid redo.

Vackra dagar

Just nu, när hela staden är täckt av kritvit pudersnö som knarrar av iskylan och hela världen känns ren, ja just nu är det gott att leva. Trots förändringar och nyanpassningar är själen liksom inbäddad i mjuk vadd.
Den här lördagen har varit lite av balsam för en tvåårsmamma som jag. Det började med att tvååringen sov till 07.45, vilket är något av ett rekord. Efter mysfrukost och badkarsbad trampade vi hem till mormorn som hade förberett julbak bestående av både pepparkakor och lussebullar. Efter bakning, lunchning och sovning (för den lilla) gick vi i knarrsnön i till stan och Krokodil som dagen till ära bjöd på konsert med Framnäs folkhögskolas folklore-ensamble. Som du kanske vet vid det här laget är jag något av en sucker för folkmusik och det visade sig att äpplet inte faller långt från mammaträdet. Den lilla gladfisen stod upp och dansade. Konstant. Hela konserten. Evenemang som detta får vi se till att besöka fler gånger.

Och ja. Nu har jag tagit beslutet. Örnen har landat.

Lösningen?

Nu tror jag att jag mest troligt kanske har kommit fram till ett beslut i mitt jobbfunderande. Har till fredag på mig att fatta det definitiva beslutet men jag tror att jag har funderat färdigt till i morgon.
Det kommer att bli något nytt, helt klart, och läskigt eftersom jag alltid har lite svårt för förändringar.

Nu är hela staden vit av snö och det här med skottningen kändes ju som en rolig sak i söndags. I går träffade vi dock på en trevlig traktor här utanför som gärna ville skotta vår uppfart under vintern, till en ganska billig penning och då kändes det som att traktorn faktiskt kunde få göra det. För traktorns eget bästa...

Ljuvliga snönnen!

Äntligen har det kommit tillräckligt med snö för att vi skulle få skotta uppfarten.

En erfaren husägare jublar nog inte över detta men som novis tycker man att det är lite coolt och respektingivande att ha en egen gård att skotta. Ungefär som när man kör bil utan handledare för första gången. Svårt att beskriva med ord liksom.

Eftersom storasyster och storasvåger var ute på trevligheter i går kväll har vi sedan dess varit ett barn rikare, så med pulka, bob och två snöglada barn trippade vi efter morgonens skottningskalas, den lilla biten till närmsta pulkbacke för att åka, tjoa och äta snö.

Nu sitter vi och väntar på de trötta kusinföräldrarna för att kunna avnjuta återstoden av tårtan från gårdagens kalas. Oj vilket kalas! Jag kände mig så firad så! Tack kära familj och kära vänner!

Dan före dan

Nyss var det augusti och nu har det plötsligt blivit dags för min födelsedag igen. I morgon smäller det och jag känner mig inte riktigt redo. Jag brukar läääängta efter att fylla år, att få paket och bli firad. I dag känner jag mig mest förvånad över att jag snart befinner mig bara ett år från den stora tre-nollan.
Men! Jag tror att känslan infinner sig i morgon. Det blir ju liksom dubbel kjolfredag och på lördag blir det kalas för nära och kära.

På jobbet börjar den hemska sjukan som börjar på vinter sprida sig. Jag tvättar händerna väldigt många gånger varje dag och hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör entré här i huset. Kanske hjälper det om man bara tar små andetag och försöker att fokusera på katederundervisning och så lite elevkontakt som möjligt. I några veckor bara...

Trevlig helg!

Kusinkärlek

Måndag i dag. Måndagar kan ibland vara tråkdagar men just denna måndag fick vi storfrämmande av storasyster konstnären och storkusinerna. Storkusinerna är förvisso äldre än Klara, men så stora är de ju ändå inte... På bilden ovan kan man dock se hur största storkusinen har lyft upp lilla, lilla lillkusinen i sin famn för att titta på Bamse i lugn och ro. Visst ser det bekvämt ut? Till måndagsmiddagen anlände även mormodern och morfadern och det uppskattades så klart av gräsänkan, som för övrigt har börjat nedräkningen på allvar nu. Känns nästan lite pirrigt att bli sambos på riktigt igen. Faktiskt. Hur konstigt det än kan låta.
Jag blev nyss uppringd av SIFO och fick svara på ett gäng frågor angående de nya hastighetsgränserna. Jag älskar SIFO. Så härligt att bara få sitta och svara på frågor som man själv bestämmer svaret på.

Tataaaa!!!

En fråga man kan ställa sig är ju hur någon människa någon gång har tyckt att det vore en bra idé att täcka en hel vägg i mörkbrun träpanel. Hur som helst, det var längesedan och det är ju mycket möjligt att någon i framtiden kommer att undra varför någon målade dito vägg vit. Men! Här kommer i alla fall resultatet av lördagens hårda arbete, som faktiskt var mest trevligt med mysiga samtal och ett stort antal snusar...


Väggen i hallen innan lördagspysslet...

Väggen i hallen efter lördagens pyssel inklusive söndagens

tavelproduktion.

Ännu ett bevis på min inkompetens som fotograf. Vem som helst hade väl kunnat räkna ut att man borde ta bort tygbiten som hänger över trappräcket... Men inte jag...

I framtiden är planen att byta ut detta trappräcke mot ett modernare, utan svarvade former och mörkbrunt bets...

Helgen har varit härlig. Lördag med arbete och bastu, söndag med promenad, bak och fikabesök av lill-Hugo som nu gått och blivit en storkille.

Ny arbetsvecka hägrar och vid veckans slut väntar min födelsedag! Något att se fram emot, trots att jag blir ett helt år äldre.

Vit helg

På många sätt vit.
-På grund av dålig planering inget rödvin till maten, trots fredagskväll.
-Marken här utanför är fortfarande i huvudsak vit, trots att termometern i dag visade på några plusgrader.
-I hallen står två burkar med nästan vit målarfärg som i morgon ska kladdas på väggen i hallen ner mot källaren. Jag ska komma ihåg att fotografera, både före och efter. I nuläget går väggen i samma toner som regalskeppet Vasa. Mörkbrun. Mörk, mörk, mörkbrun. Tro mig, det kommer att bli skillnad!
Återkommer med bildbevis.

Den kom!

Ja, så vaknade vi i morse och marken var V-I-T. Under natten har 2 cm snö, precis vad jag bad om, singlat från himlen ned över våran stad och nu är allt bara vitt, vitt, vitt. Äntligen!
En torsdag fylld av arbete och sängen känns nära. Har börjat läsa Magistern av Frank McCourt och den verkar riktigt lovande. Som lärare får man le igenkännande och skatta sig lycklig över sitt yrkesval.
I morgon är det återigen kjolfredag och inte har jag blivit särskilt mycket klokare när det gäller jobbfrågan.
Trevlig helg!

Snön, kom hit!

Nu har jag fått nog av svart och blöt asfalt som gör att höstmörkret blir så väldigt mörkt. Jag begär inte mer än två centimeter. Jag skulle bara vilja känna knarret under skorna och se ljuset igen. One of these days... Visst hoppas vi på det?

I kväll hoppas jag på en tidig kväll. På att jag kan ta mig i kragen och ligga i sängen innan klockan slår tio. Jag ska verkligen försöka.

Jobbfunderingar. Igen!

En helg med besök av farmor, faster och kusin från gruvmetropolen i norr. Vädret var inte det bästa men med god mat, lite vin och en fika på stan så blev det en toppenhelg i alla fall.
Sen var det det här med jobbet... Eller ska jag säga jobben? Plötsligt har jag en valmöjlighet och det är något som man inte drabbas av särskilt ofta i arbetslivet, oavsett bransch eller position, men nu har jag hamnat i något av ett vägskäl och på många sätt kommer nog mitt beslut att ha viss inverkan på min framtida karriär. Problemet är bara att jag i dag inte vet vad som är mest strategiskt ur ett helt och hållet egoistiskt perspektiv. Just nu vill jag inte säga så väldigt mycket men jag kan tänka mig att jag måste komma med ett konkret beslut inom de närmsta veckorna och det tär på hjärnan att hela tiden fundera över vad som är bäst, för mig och min familj och självklart till viss del också eleverna. Tro mig, fortsättning kommer att följa i denna följetong som kanske kan kallas för livet...