Och så kom nästa...

Klara har varit ovanligt lugn i dag. Hon har suttit stilla väldigt långa stunder varit lite så där lagom febervarm. På eftermiddagen trotsade vi dock eventuella baciller och gick till mamma för att dricka lite kaffe och få liiite miljöombyte.
Efter att ha ätit noll bullar och lika många pepparkakor satt flickebarnet i sin pappas famn i soffan och såg så där genomtrött ut och så plötsligt kom det där ljudet. Du vet vilket jag menar... Det börjar som en hostning och slutar med en hink.
Så nu har nästa gäst gjort entré i vårt hem. Bring 'em on, säger jag bara. Nu är jag rejält less på baciller så den här ska ta mig tusan få med mig att göra.
Ibland så måste man ju få skratta lite åt eländet också... Jag kan säga att jag är tacksam för Tobbes fina bollsinne och långa innebandykarriär. Sällan har någon fångat så mycket med endast två händer...

Dämpade familjen

I torsdags gjorde jag comeback på jobbet och jämfört med hur jag mådde i tisdags så är jag nu en liten ljusröd rosenknopp som är full av energi och ansiktet har återfått lite färg (med hjälp av underlagskräm och rouge men det är väl ok?). Jämfört med hur jag brukar vara så är jag väl kanske inte så där jättepigg om sanningen ska fram. Dessutom har både Tobbe och Klara blivit förkylda så den här lördagen är väl ingen dag i sus och dus precis.
Jag gjorde ett tappert försök och åkte till stan. Efter två affärer i gallerian gick jag till Kvantum och handlade lite till kvällens porterstek och sedan rattade jag hem igen med en bullängd till mig själv och mina sjuklingar där hemma.

Jag konstaterar att om jag hade varit fem år yngre och bott i en stundentkorridor i Umeå så hade jag förmodligen struntat fullkomligt i hostan och förkylningen. Jag hade med all säkerhet hällt i mig en flaska vin och stundentat omkring på ett väl valt uteställe till stängningsdags.
Men nu är det ju inte så... Jag är nästan 30 och tar hand om min gamla kropp med en kopp kaffe och lyssnar på hur Tobbe chefar i köket.
I kväll får jag ett glas till maten och somnar sedan gott i soffan.

Däckad

I slutet av förra veckan såg jag ett inslag på Nordnytt om årets influensa. Jag berättade malligt för Tobbe om hur det var vintern -98 när jag drabbades av Sydneyflunsan och hur jäkla sjuk jag var då. Något borde ha fått mig att tänka till och inte vara fullt så dryg och självsäker. Något borde ha fått mig att inse att det skulle bli min tur igen, så här 11 år senare...
Och så i lördags kom den där märkliga känslan i kroppen. Den där svårdefinierade, obehagliga känslan... Detta till trots flydde jag och dottern hemmet och travade in till stan för protester och fika på Krokodil. Man vill ju liksom inte inse faktum...

På natten till söndag vaknade jag av att Tobbe kom hem från jobbet och konstaterade att jag verkligen hade frossa. 39,5 graders feber och hosta. Sedan dess har jag legat väldigt stilla. Ibland i soffan och ibland i sängen. Jag har läst ut en bok och tittat på tv. Jag har varit så där riktigt jäkla sjuk som jag inte har varit sedan Sydneyflunsan -98.
I dag har jag dock gjort flera saker för första gången. Jag har badat, bytt sängkläder och druckit kaffe. Och tillåt mig tillägga att det är klart som tusan att man har huvudvärk när man inte druckit kaffe på tre dygn.

Jag kan väl säga att det känns lite si så där att vara borta från jobbet när jag just tyckte att jag började få kläm på allt det nya. Men så är det väl. Flunsan har väl aldrig behövt planera några lektioner och vet inte heller hur det känns att vara ny på jobbet.
Som tur är verkar min vikarie ha stor koll på läget och det känns tryggt.
Jag vilar i alla fall i morgon också. Sen får vi se. Flunsan är klurig att förstå sig på...

Borde kanske sova...

Men om jag hade sovit nu så hade jag ju inte bloggat och hur roligt hade det varit?
Eftersom jag egentligen borde sova, eller i alla fall närma mig sängen, så får det här bli ett kort och effektivt meddelande från mig.
I morgon är det fredag och det innebär ju kjol. Kjol och 26 minusgrader. Kjol, 26 minusgrader och en något turbulent arbetsvecka får sitt slut.
Men. Allt faller på plats lite mer för varje dag och när man dessutom fått en torsdagskväll med bebislukt, kaffe, gofika och sällskap av den finfina mammalediga så känns förvirringen än mer dämpad.

Glad kjolfredag på dig!

Livet, arbetet och promenaden

Jag har under de senaste dagarna jämfört mitt nya liv med det liv jag levde i höstas.
I höstas åkte jag mellan tre olika skolor. Jag älskade det mesta med det jobbet, men det fanns delar som tog mer än de gav.
Jag var ensamstående med barn under en stor del av tiden. Jag och Klara stressade, åt tråkiga middagar och mest kändes det som att jag tittade på klockan hela tiden för att hinna till dagis, till jobbet, till nästa jobb, tillbaka till första jobbet för att lunchvakta, till lektionen, till tredje jobbet och sedan till dagis igen, till affären för att hinna köpa snus, hem för att hinna laga mat och sedan i säng med Klara innan det blev för sent.
Inte konstigt att vågen visar på några kilon för lite... Jag hade väl i ärligthetens namn inte tid att vara hungrig...

Nu bor jag med min kille igen. Vi delar på morgonbestyren, vi turas om med att lämna på dagis, jag kan promenera till jobbET, väl hemma igen finns det god mat i kylen och i hjärnan finns inspiration till att laga något av den goda maten. Vi delar på kvällsbestyren och vi kan prata med varandra om små, triviala saker som inte får plats i ett telefonsamtal.
Jag hinner vara hungrig och njuta, även om det nya jobbet kräver sin kvinna på ett annat sätt än det förra.

Och så promenaden... Är det inte livskvalitet så säg, att kunna knata till jobbet, andas norrbottensluften och tänka på allt som är bra. Även om man har uppsatser att rätta.

En blogg är född på denna dag...

...så var vårt välbehag.
Bästa Bea har börjat blogga.
Så det så!

Ut med all jul!

Min sambo (!) har envisats med att motarbeta mina försök att plocka bort alla jäkla julsaker sedan några dagar in på det nya året. I går morse struntade jag dock i demokrati och familjeråd och började plocka undan. Ganska snart var vi tre som plockade, dammsög, bar ut julgranen och torkade damm. Och vilken skillnad det blir! Efter en tur till stan och inköp av tulpaner, nya, fina krukor och två nya krukväxter blev det nästan en riktig make over.
På kvällen fick vi sällskap av den trevliga familjen från andra sidan fjärden och B. Vi åt lax och glass (inte tillsammans) och hade allmänt trevligt.

När jag vaknade i morse visste jag att dagen skulle ägnas åt uppsatsrättning. Denna syssla fick dock vänta till efter mörkrets intrång eftersom den nästan våriga solen var allt för inbjudande för att prioriteras bort. Efter några åk i den egena pulkbackan tog vi boben in till stan och lekparken i Badhusparken. Man kan dock konstatera att lekparker gör sig bäst utan snö. Av många anledningar.

I morgon är det arbetsdag igen och jag känner mig ganska laddad faktiskt. Jag vill liksom att tiden ska gå så att jag snart kan börja känna mig lite varm i kläderna. Men trots allt, trots alla jobbyten och tokigheter man får vara med om så är jag väldigt, väldigt nöjd med mitt yrkesval. Just nu kan jag inte tänka mig något annat som skulle vara bättre.

Som lite extra information kan jag meddela att jag sitter framför tvn och konstaterar att jag fortfarande tycker att Ernst-Hugor Järegård är riktigt, riktigt läskig. Riket har satt spår som är svåra att sudda bort...

Småstadens charm

Jag gick nyss ut med soporna och samtidigt strosade grannflickan tillika min f.d. elev förbi med mobilen i örat. Därefter följde denna konversation:

Eleven/grannflickan: (först i luren): -Vänta bara.... (sedan till mig): -Alltså, Soffan, visst it har vi dig i morgon.
Jag: Nej, och det känns jättetråkigt. Jag saknar er redan.
E/GF: Jo, fatta så tomt det kommer att kännas.
Jag: Men du får ju komma och hälsa på när du vill.
E/GF: Jo. Då kan du hjälpa mig med läxorna.
Jag: Precis, hej då!
E/GF: Hej då! (fortsätter sedan sitt samtal i mobilen)

Ibland är det så skönt att ha verkligheten inpå husknuten (bokstavligt talat). Ett farväl behöver inte vara så dramatiskt liksom...

I hjulet igen

Så var vårterminen igång och jag har gjort mitt allra bästa för att förbereda mig inför det som komma skall. Det känns helt ok även om det är en skräckblandad förtjusning. Större utmaningar än förut och kanske behöver jag utmanas lite.

Ja. Så är det just nu. Mest jobb. Och förberedelser inför jobb. Och dagis. Nu går jag och fixar en lunchlåda.

Slut ledighet

För två veckor sedan kändes det som en ganska bra idé att byta jobb. Jag skulle ju hinna vila upp mig innan uppstarten i januari som kändes så väldans avlägsen, liksom i en annan värld.

Nu har två (minst sagt turbulenta) veckor avlöpt och i morgon är det alltså dags att promenera över till den stora skolan på andra sidan stan. Frågetecknen är många och även om vissa av dem är ganska små så är de fortfarande frågetecken som måste rätas ut. Vad ska jag ha på mig? Vilken tid bör jag infinna mig för att verka lagom på hugget men ändå inte sjukt överambitiös? Kommer jag att i morgon hinna få någon som helst koll på vad det är jag ska göra under den närmaste tiden eller kommer tiden ägnas åt att sanera från mögel och andra objudna gäster?



Mitt i alla dessa frågetecken så vill jag ändå ta tillfället i akt och berätta hur fantastiskt trevligt det är att ha en sambo igen. Sedan julveckan jobbe Tobbe här i stan och det är märkligt hur man kan uppskatta småsaker som man annars lätt tar för givet. Tummen upp för sambon med andra ord!



Nu stegar jag iväg mot garderoben för att leta fram något lämpligt snyggt och bekvämt. Håll tummarna är du rar.

Gott nytt 2009

Jag har liksom hamnat lite efter här på bloggen. Jullovsveckorna blir, hur man än planerat, väldigt hektiska eftersom jag vill hinna träffa familj och vänner så mycket som det bara går.
Nyårsaftonen firade vi med vänner och syskon här i kåken och gårdagen var en ganska trött tillställning som avslutades med ett restaurangbesök för mig, min syster och min bror. Det är inte så ofta vi gör saker tillsammans, bara vi tre, men nu ska vi bli bättre på det! Sanna mina ord!

Nu ska jag hämta andan en stund och ladda inför kvällens middag. It goes on and on...

Vi fortsätter

Julaftonen kom och gick och lämnar fina minnen efter sig. I relativt lugnt tempo firade vi förmiddagen med mor och far och efter lunch anslöt storasyster med familj och vi testade om huset pallade för ett riktigt julfirande. Och visst gjorde det! Jag skulle nästan vilja påstå att den här kåken är byggd för julkalas. Den öppna spisen gick varm hela kvällen och tillsammans med värmeljusen och de tre stojiga barnen blev temperaturen ganska hög, men det hör väl liksom till det också.

I dag har vi pustat ut med resterna från gårdagen (som för övrigt kommer att hålla oss mätta fram till påsk) och en eftermiddagspromenad i något som nästan liknade solsken.

Innan jag somnade i går läste jag Barnaboken av Anna Wahlgren och avsnittet om trotsen... Trotsen har nämligen tagit lillfias kropp i besittning och vissa dagar känns det verkligen som att hon vore en vulkan på väg mot ett historiskt stort utbrott. Man kan väl tycka lite vad man vill om Anna Wahlgren och hennes "vetenskap" men jag känner mig ändå på något sätt styrkt av hennes ord. Jag vet inte om det var hennes eller slumpens förtjänst, men denna juldag har trotsen hållit en något lägre profil än vanligt. I morgon tar vi nya krafttag med lugna ord och tydlighet.

God fortsättning!

God jul

Dan före dan har som vanligt varit ganska fylld av diverse göromål. Vänner som ska träffas, klappar som ska köpas, kaffe som ska drickas, bastu som ska badas, lax som ska skäras, skinka som ska griljeras, klappar som ska slås in, glögg som ska drickas, nya telefoner som ska bekantas med... Ja, dagen har fyllts med kuligheter och nu är det dags att knyta ihop säcken och längta till morgondagen. För visst finns pirret kvar där även om man snart är en tant? Visst är det lite spännande att inte veta, att se barnens ögon tindra...

Och dig, kära läsare, vill jag önska en underbar, stillsam, fridfull och vit jul.
Stor julkram till nära, kära och främlingar!

Min kille...

Oftast glömmer jag bort eller tar för givet. Oftast tänker jag att han vet eller borde förstå.

Förmodlgen vet han och förmodligen förstår han men det skadar ändå inte att uppmärksamma honom. Min kille är nog förmodligen den bästa i hela världen (precis som din egen kille/tjej).

Bara en sådan sak som att han i dag har gjort vårat skrotrum till en riktigt trevlig plats att vara på. Julfrämmande kan nu sova i feng-shui i stället för totalt kaos, allt tack vare min egen hjälte som förtjänar alla tv-spel i världen. OK, du kommer kanske inte att få dem, men det är ju ändå tanken som räknas...

En trött fröken...

Jo, egentligen är jag så där supertrött som man kan vara en fredagskväll efter några glas bubbel.
Men! Jag måste ändå bara ta tillfället i akt och skriva några rader om veckan som gått och de roliga saker som hänt.
Någon klok människa sa en gång att när man skiljs från vänner är det som att dö en smula. Jag håller med men ändå inte. Den här veckan som har varit så fylld av farväl och tårspillande har ändå liksom varit livsbringande. Jag har känt mig så otroligt uppskattad och omtyckt på sätt som jag aldrig upplevt förut. Kulmen kom i går kväll, när jag tillsammans med mina underbart fina kolleger satt vid ett bord på Piteå Havsbad, där vi avnjutit trolleri-show och gómiddag och ett glas rött. Plötsligt får jag ett paket i handen, innehållande världens finaste halsband. Så totalt oväntat och så totalt rätt in i hjärtat!
Så i dag, och den egentliga anledningen till bubblet... Nu, efter dryga årets konstanta gräsänkeskap, har jag äntligen blivit sambo igen. Min kärlek har lämnat inlandskommunen bakom sig och kan nu njuta av fem minuters promenadväg till jobbet. Jag har nog aldrig riktigt insett hur tufft det har varit och jag tror inte att jag inser det nu heller. Det enda jag inser är att det är skönt att vara tillsammans igen, att slippa att strategiskt planera varenda ledig dag tillsammans för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Nu tar vi helg och laddar inför julveckan. Skål kära Du!

Den tredje

Adventen alltså. Och nu kan vi i den här delen av landet verkligen känna att julstämningen är kommen. Underbart med snö, även om den är tung som bly.
I går tog jag några timmar för mig själv, i en bil och i den stora staden några mil norr om min egen. Helt underbart och fantastiskt var det att få strosa i egen takt och på egen hand.
Väglaget var lite av ett äventyr men jag tog mig dit och hem i lugnt tempo med julmusik i radion.
I dag har vi promenerat, fikat och tvättat i väntan på pappans ankomst. Efter handling och middag på det enstaviga hamburgarpalatset somnade den lilla lätt som en plätt. Nu sover också den nattarbetande pappan i soffan och jag sitter här och sover inte alls. Men kanske borde jag det...
Sista arbetsveckan innan julvilan rullar snart igång. Nu kör vi!

Ömt farväl

Bockar nu av de sista dagarna på jobbet och även om det är en vecka kvar så är jag mentalt lite på väg redan nu. Och i dag, när jag kom till en av mina skolor i en by, inte så långt härifrån, sitter hela klassen samlad med två fina paket och rodnar och fnissar så där som bara trettonåringar kan göra. Jag tappade fattningen lite och började darra så smått på underläppen. De små sötnosarna hade bemödat sig om att handla två fina ljuslyktor och två små söta tomtar. Bättre än den bästa löneförhöjningen, helt klart!

Annars drömmer jag mest om ett nytt badrum. Med vad? Hur? När? Många frågor för en amatör...

Helg på annan ort

I fredags efter jobb och dagis tog jag och Klara tåget norrut och landande på kvällen i G-vare där pappan jobbar i veckorna två. I mängder av kritvit snö och lagom kallt väder har vi njutit av en lugn, skön och underbart trevlig helg. Mer än en gång har jag kanstat längtansfulla blickar mot Dundrets vita topp men skidorna fick vänta hemma i garaget och vila sig i form till nästa gång. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

Näst sista jobbveckan innan jullov och jobbyte och det är ju ett och annat som ska fixas om jag säger som så.
Nu Nordnytt och sedan godnatt. Godnatt!

Avrundning

Så var det sagt och gjort. Alla berörda är informerade och jag själv har blivit introducerad i allt det nya. När vårterminen drar igång är jag på ett nytt ställe. Igen. Även om valet är helt och hållet mitt eget så är med en liten klump av sorg i hjärtat som jag lämnar det fina som jag har bakom mig. Några tårar har det blivit och att ta steget känns lite som ett pirr i magen.
Kommer jag att räcka till på den stora, stora skolan med de stora, stora barnen som inte längre kallas barn?
Å andra sidan är det precis vad jag är utbildad för att göra så i rimligt vis bör det gå bra.

Nu går jag och sätter mig vid provhögen och rättar mig galen.

Sova, sova inte, sova, sova inte...

Det här med middagssovning är just nu ett litet frågetecken i vår familj. Vi har en tjej på dryga två år som har energi för tre fullvuxna karlar och på kvällarna är hon oftast inte alls särskilt trött. Hon är varken ledsen, arg eller grinig men ligger i sin säng och sjunger, sjunger och sjunger, berättar sagor och sjunger lite mer. Detta är väl i sig inget problem men visst vore det väl bra om man kunde somna i rimlig godnattid när man är två år?

I övrigt en måndag med mannen i huset på blixtvisit i hemmet innan de sista bortaveckorna drar igång. Alldeles jättesnart kommer vi att vara en enad trio igen och oj så skönt det känns. Otroligt, fantastiskt bra och min omgivning kan räkna med en mer social och flexibel Soffan.