Bestulen

I dag var en sån där bra dag. Kul på jobbet och helgkänsla i hela kroppen.
Efter jobb och dagis hade jag och Klaran bestämt träff med två vackra damer på ett av stadens bättre konditorier. På vägen från dagis till parkeringen i stan hade jag använt min telefon men när vi kom till den avtalade mötesplatsen var den plötsligt borta.
Fredagslugnet blev till småstress och irritation och efter att ha konstaterat att telefonen blivit avstängd av någon och letat igenom bilen två varv gick jag till mobiltelefonaffärennumerouno för att spärra hela paketet.
Hips, vips fick jag ett nytt sim-kort med mitt vanliga nummer och i en låda hemma i källaren hittade jag en gammal älskad telefon som jag mer än gärna tar i bruk igen. So far, so good. Problemet är liksom mer den här uppgivenheten över att min telefon inte är där JAG lagt den och mycket tyder på att någon annan varelse har tagit den från sin plats, i min väska.
Men vet du tjuven! Nu är stölden polisanmäld och det innebär att telefonen är spärrad så du har väldigt lite användning av den. Så det så!
Dessutom har jag köpt ett par nya svarta skinnstövlar. De är så snygga, så snygga.
Av denna dagen kan vi lära oss att mobiltelefoner är världsliga tingestar som ej bör gråtas över och att ett par snygga stövlar gör gråten än mer obefogad.

Det här med sången...

I lördags var jag på fest. På samma fest var även en man och hans gitarr. Jag såg mannen, jag såg gitarren och sedan var den kvällen biff. För min del. Det är så roligt att sjunga. Jag älskar det.
Mannen med gitarren kunde nog tacka sin lyckliga stjärna för rusdrycken som bedövat flera av hans sinnen, och framför allt hörseln. Han verkade i alla fall inte allt för skadad när han lämnade in för kvällen.
Det märkliga med allt det här är att jag, när jag står där och tar i för fulla halsar, faktiskt på allvar känner mig ganska duktig. Det känns som att tonerna sitter där och som att det svänger. I alla fall lite.
Men. Jag är inte mer än människa. Jag kan se sanningen i vitögat. Idoljuryn skulle helt klart såga mig vid fotknölarna och det skulle nog även en man med gitarr göra, om han var nykter. Men det finns ju Korpfotboll, så nog borde väl jag få sjunga? Ingen behöver se eller höra, men sjunga måste man väl få?
Nähä?
Tralla då?
Någon?
Jojka?

Trötto

Jag borde kanske plugga lite i kväll, men något säger mig att jag inte kommer att göra det. Något säger mig att jag kommer att hinna med i alla fall.
I övrigt har jag inte mycket att komma med just nu. Jag skulle kunna berätta om min dag, som på alla sätt har varit en bra dag, men förutom lunchen som bestod av Chili sin Carne så har det nog varit en väldigt slätstruken torsdag. Och väldigt kall.
Nu softar jag vidare med Idol och ett bad.

Ljuva höstkvällar

Nog är det lite märkligt att jag ofta går och gruvar lite inför hösten, inför mörkret och inför slutet på sommarledigheten och ändå är det ofta på hösten som saker och ting känns roligast. Luften är så ren och klar, kvällarna är mysigt mörka och morgnarna är härligt daggiga.
Varje morgon när jag kör till jobbet tänker jag att det hade varit härligt att cykla. Att få känna lukterna och se allting lite bättre.
Än så länge har det inte hänt. Jag är väldigt osäker på om det kommer att hända något innan snön kommer. Men visst är det väl tanken som räknas?

Många nyheter, men samtidigt inte mycket nytt.
Tjing!

Jaha. Jag också.

Under de vintrar som jag har varit mamma har jag försökt vara förnuftig. Jag har tänkt att mitt barn klarar sig bra med en vanlig overall, från en vanlig affär. Jag har tänkt att jag inte ska trilla dit och köpa en hutlöst dyr overall bara för att andra föräldrar gör det. Bara för att...
Men så i dag trillade jag också dit på en av de dyrare. Men jag måste säga att jag har välgrundade argument.
1) Vi älskar att vara utomhus på vintern. Alltså är det väl investerade pengar.
2) På Klaras nya dagis tillbringar barnen en stor del av dagen utomhus och det vore bra om hon höll sig ordentligt varm under dessa timmar.
3) Färgen och modellen är båda bra.
4) Det sägs ska vara bra kvalitet och därmed kanske den håller till eventuellt småsyskon också.
Håller det?

Och sist men inte minst vill jag bara än en gång säga att jag gillar mitt nya jobb. Utmaningarna blir ständigt större och det är så roligt att få använda nya delar av hjärnan. Delar som bitvis legat vilande under de senaste åren. Det är skönt att liksom få komma till sin rätt.

Helgen

Den här helgen har varit fullspäckad av allt från naturromantik och båtfix till en sen, sen festkväll och en trött söndag.
I fredags efter jobbet packade vi bilen och åkte iväg till stugan för att hjälpa mamma med att ordna lite inför vintern. Allt gick som smort, förutom incidenten med bryggan som gav upp helt och hållet, med oss stående på. Ingen kom till skada, men jag blev väldigt blöt.
Från stugan, hann vi hem för att byta om och åka vidare till lördagskvällens 40-årsfest som blev en mycket lyckad tillställning. Höjdpunkten var nog mannen med gitarren som glatt spelade ungefär vad som helst.
I morse när jag vaknade önskade jag lite smått att vi hade haft vett att avsluta lite tidigare, men det blir ju så där ibland. Lite sent liksom...
Nu hägrar sängen. Och en ny arbetsvecka.

Ballonger

Sedan Klaras födelsedag i söndags har vi kvar en hel del ballonger här och var i huset. I princip varje taklampa har fått färgglada gummihängen tack vare barnafadern som har barnasinnet i behåll. Nu börjar ballongerna dock att kännas lite som en gammal bakfylla. Minnen från en trevlig fest, men eftersom festen är slut känns de mest slitna. Jag är dock starkt övertygad om att de kommer att bli kvar ett bra tag till. Om en vecka eller så kommer jag att vara förbannad på Tobbe för att han inte tagit bort dem. Om två veckor kommer jag att bli arg på riktigt, flippa ur och ta bort dem själv. I argen.
Så fungerar det här hos oss. Saker blir liggande, hängande och skräpande. Jag vill tro att vi inte är ensamma om den saken. Jag vill tro att det är ett allmänt människodrag att dra ut på saker och ting. Jag vill tro att Buffétidningen från juli månad blir liggande orörd på köksbänken hemma hos andra människor också. Jag vill inte vara ensam i stan om att bygga klädhögar på stolen i sovrummet, rensa handväskan på byrån i hallen, lämna skorna mitt framför ytterdörren, använda microvågsugnen som en avställningsyta för måttband, spelpjäser, ett gammalt sim-kort, en knappnål och en glaskaraff som jag fått i julklapp av Piteå kommun. Vissa dagar är jag livrädd för att någon ska spontankika förbi och se röran och tänka blä. Livrädd för att höra mig själv komma med taskiga ursäkter om hur vi just kommit hem och om hur Klara precis, nyss dragit fram OVANLIGT många leksaker.
En gång i veckan städar vi ordentligt. Plockar undan småsaker, klädhögar, pappershögar och handsväskeinnehåll från byrån. Vi dammsuger och städar toaletten. En gång i veckan känner jag en sorts inre frid av att kunna andas lite bättre.
Några dagar senare är kaoset tillbaka. Så klart. Ett hemma hos-reportage från mitt hem skulle avslöja väldigt många legobitar under soffan och fina barnteckningar på hög i ett hörn av köksbordet.
Men visst är det så? Snälla, säg att det är så även hemma hos dig!

Vi har väntat och väntat...

Och väntat ännu mer på att få se Män som hatar kvinnor. När den gick på bio hann vi inte riktigt med. Eller hann och hann, men du vet säkert hur det är. Sedan den kom ut på dvd har uthyrningsställets hyllor gapat väldigt tomma just där dessa fodral har sin plats. Men så i kväll åkte jag iväg och kom hem med ett exemplar. Oj så kul! Däremot blev det ingen filmkväll i kväll. Jag borde läsa kurslitteratur. Det gör jag ju inte som du säkert förstår. Men alldeles strax tror jag att jag kommer att göra slag i saken.
Annars är det ju en dag i morgon också. Självklart en dag då jag i så fall måste läsa lite extra mycket. Dessutom en dag då jag ska hålla i ett föräldramöte. Men det finns ju nätter också. Och kaffe.
Nej. Nu går jag och läser lite.

Ursäkta...

...min frånvaro, men jag har faktiskt väldigt många bra ursäkter.

Förra veckan började jag en ny karriär som deltidsstuderande. Jag ska läsa till ett ämne till min lärarexamen och i torsdags var det dags för första träffen. Kursen går på halvfart så jag kommer att tillbringa varannan torsdagskväll på universitetet i residensstaden. Det är klart att det kanske kommer att bli lite tungt vissa stunder, men samtidigt känns det väldigt roligt att lära sig något nytt, som jag vet att jag kommer att ha konkret användning av i vardagen. Och till skillnad från förra gången jag var stundent så vet jag nu hur det fungerar i verkligheten. Det känns som att jag vet vad jag ska lägga krutet på och vad jag kan sålla bort. Hoppas bara att lärarna på universitetet tänker på samma sätt som jag gör.

Helgen har bara sprungit iväg då vi har haft besök av Klaras farmor, farfar och faster. I går var vi dessutom bjudna på ettårskalas hos en liten moranisse på besök i mammans hemstad.

I dag var det dagen D, när vår egen lilla älsklingstrotsis fyller 3 år. Varje födelsedag drabbas jag av en stor nypa nostalgi och känner hur det rycker där nere i äggstockarna. Jag minns känslan, lukterna och tårarna. Jag minns lyckan och harmonin. Varje födelsedag blir jag lite extra tacksam för att det var just hon som kom. Nykär liksom.

Födelsedagsbarnet själv har mest svävat omkring i en sorts blandning av sockerkoma och pakethysteri.

Jag hoppas att hon känner sig speciell på sin födelsedag. Och alla andra dagar. Underbara, underbara vackerbarn.

Vem letar vem?

I dag när jag hade hämtat Klara på dagis frågade jag henne, som vanligt, vad hon hade gjort under dagen:

K: Jag och T lekte kurragömma.
S: OK, vem gömde sig då?
K: Jag och T!
S: Jaha... Men vem var det som letade då?
K: Jamen T:s mamma!

OK. Det var så det var. Det borde jag ju ha anat.

Planering, planering, planering...

Vuxenlivet för mig handlar mycket om att alltid ligga steget före. På jobbet försöker jag att ligga månader före vad gäller grovplanering och ungefär en vecka före när det gäller finlir och detaljer... Samtidigt som man ska planera måste man vara galet flexibel eftersom det hela tiden handlar om människor.
På hemmaplan är det också ett evigt planerande. Vem lämnar på dagis och vem hämtar? Hur ska T jobba om fyra veckor när jag på torsdagskvällen har kurs i Luleå? När måste vi baka till Klaras kalas (med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När måste vi åka till den jättestora leksaksaffären för att köpa presenter till den blivande treåringen (än en gång med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När ska vi hinna finstäda inför helgens långväga gästers ankomst (ytterligare en gång med tanke på att så många av veckans lediga stunder är uppbokade)?
Hur som haver så hade vi bestämt att vi i dag skulle ta tag i leksaksbiten och lämna Klara hos mormorn en stund efter middagen. Just denna kväll av alla kvällar hamnade jag och min sambo i ett ovanligt intressant samtal, över makaronerna och korven, tills jag plötsligt insåg att klockan var 17.30 och vi således hade 30 minuter på oss att lämna barnet, brumma iväg till affären, sovra bland skräp och kvalitet, betala och göra paket. Allt gick fint och 10 sekunder innan stängningsdags trippade vi ut genom dörrarna.
Planering, who needs it??

Lekande lätt!

Tidigare i kväll satt jag och rättade och hade tvn på så där i bakgrunden och lyckades komma över ett program på Kunskapskanalen som handlade om barns lek. En kvinna (gammal, gammal kvinna) hade forskat på ämnet efter att ha konstaterat att förskolor och föräldrar planerar för allt; för pyssel, läsning, sång, mat, grupprat, uteaktiviteter... You name it! Men! En sak tycks ofta glömmas bort: Leken. Barnets egen lek, i den egna fantasin. Den som kommer utan uppmaning eller bedömning. Den som bara finns där, i barnet och kring barnet.
När jag var liten och gnällde över att jag hade tråkigt eller inte hade något att göra kom min pappa ofta med den klassiska pappakommentaren: -Det är bra att ha tråkigt ibland.
Först som vuxen och förälder kan jag se sanningen i dessa ord. Ur sysslolösheten och det tomma schemat gror fantasin och där växer också leken.
I morse drack jag och Klara kaffe hos mamma och efter att ha ätit upp sin macka gick treåringen ut på gräsmattan med en sax, en gammal låda som en gång innehöll en spritflaska och två leksakshundar. Mycket snart var hon mycket uppslukad av något som bara hon förstod, som var hennes eget och som var just precis den där lekkoman. Jag och mormorn var som bortblåsta och hon struttade omkring där ivrigt pratandes med sig själv.
Sannerligen, det är bra att ha tråkigt ibland. Hur tråkigt det än kan låta.

Helgen har varit bra. I går åkte jag till stan med en stor plan. Jag skulle köpa väldigt mycket kläder efter fredagens rensning av garderoben. Förvisso blev garderoben inte så väldigt mycket tommare, men det var ändå hög tid för en uppdatering. Hem från stan kom jag med en jacka, ett par jeanstights (gudomligt sköna), en stickad tröja, en långärmad tunnare tröja, en stickad väst och en scarves. Nu är jag redo att möta hösten i mitt iskalla klassrum. Jag hoppas på gråkallt väder i morgon så att jag får anväda det nya, fina...

Ljuva helg

Fredag och veckans kanske bästa dag. Jag har jobbat och Klara och Tobbe har varit hemma för att försöka få febern att vända och gå en annan väg. När jag svängde in på infarten på eftermiddagen stod Klara ute med en hink i den ena handen och med den andra handen plockade hon giftiga bär från en av trädgårdens otaliga buskar. Febern har vänt och vi hoppas att den fortsätter åt något annat håll.
Vi har blivit bjudna på grillad sik hos mormorn och efter att ha inhandlat ett stor, fin plastlåda har nu äntligen ett gäng bebisleksaker (under viss protest) fått flytta till förrådet i väntan på en eventuell lillasyster eller lillebror. Eftersom treårsdagen bara är en dryg vecka bort känns det bra att ha gjort plats för eventuella nytillskott i leksaksvärlden.
I morgon hoppas jag att vi är snor- och feberfria och att vi kanske kan ta en tur till stan för att uppdatera min garderob. Ny årstid för med sig klädbrist. Alltid. Vad händer med kläderna när de ligger där i garderoben? Nä, nu blev jag rensarsugen igen! Min garderob svämmar över av kläder jag inte vill ha. Kanske någon annan vill ha dem! Nu rensar vi!

Så kom febern...

När jag hämtade Klara på dagis i dag berättade hon att: -Jag är som förkyld jag, mamma... Snoret rann men inget mer än så.
För en timme sedan vaknade hon och "var varm om huvudet". När jag sa att jag skulle hämta en alvedon skrek hon att det nog hade gått över.
Nu sitter jag här, lite gråt, en alvedon och osammanhängande tjorvande senare och tänker att det är i alla fall bra att Tobbe jobbar natt i morgon. Jag gissar att det blir några avsnitt av Den lilla prinsessan för far och dotter i morgon.

Just ja!

Bloggen ja!
Man blir lite trött av att jobba och dessutom är den ena dagen den andra ganska lik. Jag planerar, rättar, har lektioner och därimellan är jag noggrann med min handhygien. Hanspriten har tydligen tagit slut på apoteken runt om i landet men på de kommunala toaletterna finns den i överflöd. Märkligt det här med influensan. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka och tro. Å andra sidan är det väl svårt att tycka och tro något om det man inte känner till.
I morgon kommer helgen smygande och frågan är vad den bär i sitt sköte. Nästa naturliga fråga är om det är fredagskjol som gäller även på det nya stället. Jag kör på fredagskjol. Det kan liksom inte gå fel...

Måndagar är måndagar

En måndag bland måndagar. Undervisning på riktigt efter några månaders vila och eftertanke.
Den här dagen har fått mig att inse att det är sann njutning att stå inför en klass högstadiebarn och tända små liljeholmsljus. Att få bygga kunskap, förtroende och insikter. Det kan dessutom vara en väldans jättestor utmaning att riva murar och komma in under lager av attityder och ifrågasättningar. Att hitta alla dessa individer som finns där någonstans, under skalet. Men så roligt jag har. Så glad jag är att jag har det jobb jag har!
När jag i dag besökte biblioteket som ligger i anslutning till skolan och bibliotekarien frågade mig vem jag vikarierar för kändes det underbart och högtidligt att kunna svara: -Ingen. Jag är mig själv!! Ja, sannerligen. På så många plan är jag glad att jag har det jobb jag har.

I kväll har vi firat Edvard på hans treårsdag och jag har njutit av alldeles för mycket tårta. Men det kan vara bra att ha något att ta av. Man vet aldrig när flunsan slår till.

Tjejhelg

I fredags efter jobbet stoppade jag Klaran och mormorn i bilen och körde norrut för att plocka upp storasyster och Aron för vidare färd till paradiset. Helgen har således ägnats till allehanda trevligheter i form av lingonplockning, matätning, vindrickning, bastubadning och ostkroksätande.
Lingon- och bastubiten är jag särskilt nöjd med. Frysen är nu fylld med ganska många lingon. Tillräckligt för att räcka till nästa sommar i alla fall och dessutom är det ju en njutning i sig att sitta där vid en tuva i skogen och bara dumplocka bär. Min syster frågade mig i dag hur många vuxenpoäng man får av att gå igång på bärplockning... Förmodligen alldeles för många...
Bastubadet i sensommarskymningen, i 15-gradigt vatten och en kokandes het bastu är ett av de många fina sommarminnen som jag lägger i banken för att plocka fram någon gång i januari. Skamligt nog glömde jag kameran hemma, men du får använda din fantasi...

Rolin'...

Jo, det rullar på. I dag blev läget skarpt med elevernas närvaro och jag gillar det skarpt! Känslan är en annan när man vet att stället är mitt. Det är så kul!
I går hade vi besök här i kåken av min vän T som sedan 11 år tillbaka huserar i Paris. Med sig hade hon sin amour och vi åt god mat och snickasnackade i många glada vänners lag. Det är så roligt det här med internationella kontakter och att vi alla kan sitta och prata med varandra på samma språk, skratta åt samma skämt och dela erfaranheter, över kulturgränserna. Och nej, vi pratade inte franska. Bara lite...
I morgon är det fredag och plötsligt helg. Tiden fortsätter rusa...

Då stryker vi då!

Ända sedan jag flyttade hemifrån för en si så där 10 år sedan har jag gått och funderat på att köpa en strykbräda. Ja, det är helt ok att du tappar andan när du läser det här. Jag gissar att du redan har en och stryker både t-shirts och trosor för glatta livet. Jag är inte sådan... Jag har levt i tron att skjortor hänger till sig och att klänningar bara ser charmiga ut med några extra veck... Men nu... nu har jag blivit så pass mycket tant att t-shirts håller på att konkurreras ut av finare plagg i garderoben och många av dessa kanske inte är så charmiga i ostruket tillstånd. Så, efter middagen kastade jag in Klara i bilen och gasade till den jättestora mataffären för att inhandla ett stycke tygklädd bräda och nu ska ni tro att jag kommer att se ordentlig ut. Kanske lite präktig rent av, men det är väl som det ska när man är fröken. Alltid kan man lura någon.
Jobblivet fortsätter och jag är fortsatt helnöjd. Nu återstår en dag innan eleverna gör entré med buller och brak. Allt är spännande!

Nej, nu ska jag ta tag i en skjorta och testa vad brädan går för. Om inte annat kanske man kan sätta hjul på den och använda den som longboard... Om man åker bräda är det väl ok med skrynkliga kläder?

One down!

Jaha. Då sitter man här då och är tillsvidareanställd. Och nöjd, belåten, nyfiken, taggad och trött.
Morgonens upptaktskonferens gav mersmak och allt vad den här skolan står för känns det som att även jag kan stå för. Det känns lite som att komma hem liksom. OK, så här är jag alltid. Jag blir översvallande entusiastisk till en början och tänker att det HÄR verkar vara ett jäkla bra ställe, men det här känns VERKLIGEN som ett jäkla bra ställe. Jag kanske får återkomma i november när jag har landat i verkligheten, men fram tills dess kan jag väl få sväva på mina små lyckomoln...?

Vidare har jag under kvällens promenad med Bea konstaterat att jag gör en ganska barnslig grej. A-brunnar du vet... Jag kan fortfarande inte trampa på de där brunnslocken utan att försiktigt, när ingen ser, slå mig själv i ryggen fem gånger. Vuxen? På många sätt ja, men på ännu fler sätt, inte så jättemycket...

Den sista semesterdagen

I går kväll åt vi kräftor tillsammans med Glenn och Maria. Vi hade underbart trevligt och visst är det väl ändå rätt mysigt med mörkret som kryper in över oss om kvällarna?
När jag vaknade i morse var det med tankar om den sista semesterdagen. Det var min sovmorgon och när jag kravlade upp hade Tobbe och Klara tänt en brasa och hela dagen har fortsatt på det temat. Hösten ligger i luften. Det känns liksom naturligt att gå tillbaka till jobbet. Eller tillbaka och tillbaka. Inte alls tillbaka egentligen. Jobbet är helt och hållet nytt även om jag känner en av klasserna sedan tidigare. Jag är nervös inför mötet med nya kolleger, nya elever, nya föräldrar, nya lokaler, nya frågor och än en gång behöva gå omkring som ett frågetecken. Men förhoppningsvis är det här sista gången på länge som jag behöver känna mig ny och frågande. Och jag vet hur det är. Det går några veckor och sedan är man något lite mer bekväm och så går det några veckor till och man vågar börja skämta lite lätt i personalrummet. Efter flera månader vågar man börja driva med sina arbetskamrater och efter några månader har man kanske hittat någon som blir en vän...
Men just nu, just nu känner jag mig lite som en sexåring som ska gå till skolan för första gången, med en ryggsäck som är för stor, kläder som jag hoppas känns rätt, torr munn och svettiga handflator...

Snark...

Jag hade tänkt skriva något fiffigt och intressant men efter att ha tillbringat två timmar sovandes i soffan känner jag inte riktigt att inspirationen flödar.
Berätta kan jag dock att badrummet nu är helt jäkla färdigt! Hela sommaren har planen varit att dörr- och fönsterfoder ska komma på plats men två steg har hela tiden varit lite för stora för att ta. Det ena steget var att transportera en geringssåg från pappa och hit. Det rör sig om en sträcka på si så där 200 meter. Det andra steget har varit att ta bilen till Beijers för att köpa foder, vit skruv och målarfärg till karmarna. Låter jobbigt va?
Det man kan konstatera är att vädret förmodligen har varit alldeles för bra och vi har haft alldeles för mycket annat skoj för oss.
Nu blir det lite annan förändring här i huset. Nu ska jag nämligen gå och lägga mig i sängen i stället för i soffan.
Och just ja! Inskolningen på nydagiset går som smort! We love it!

Frukostdate och meningen med allt

I arla morgonstund tog jag i dag bilen ut på landet, till min gamla arbetskamrat Sofia för att träffa henne och Terese över fil, kaffe och underbara mackor.
Vi ses inte så ofta vi tre. Geografin, jobb, studier och livet självt står i vägen och det är precis som det ska. Men när vi ses rusar tiden iväg och frukostdaten varade in på eftermiddagen. Sorger och glädjeämnen ventileras och någonstans mellan müslin och skorporna kom vi in på meningen med allt. Du vet hur det är, att man ibland, mitt i ett kaos, en sorg eller en stressig tillvaro kan fundera över vad meningen med just den tillvaron är. Man vill liksom veta vad man ska få ut av allt lidande för att man ska kunna härda ut lite bättre. Man vill veta att man kommer att få slicka sina sår och få lön för mödan. Man vill veta att man lider av en anledning eller så vill man veta varför man lider så.
Det intressanta med allt det här, och slutsatsen av våra samtal, är att meningen vet man oftast först långt efteråt. Med några års perspektiv kan man ofta se att även onda eller obekväma händelser eller skeenden i slutändan var för det bästa. Så klart kanske inte det var meningen från början, att det hände något dåligt för att det sedan skulle bli något ännu bättre av det hela men det kanske är så att människan är skapt så, att vi i slutändan bara ser det fina och positiva i våra liv.
Är det svårt att hänga med i mitt resonemang? OK, ett exempel ur mitt eget liv då...
För några år sedan bröt jag upp från mitt gamla liv med min förra kille. Det var ett stort, stort beslut att ta. Många tårar, en jobbig flytt till ett litet stundetrum i en halvdassig korridor på Ålidhem. Inget dramatiskt men uppbrott är uppbrott och har en tendens att bli jobbiga för individen.
Hur som helst, jag hade bara mig själv att luta mig mot i vardagslivet och visst satt jag där på vardagskvällarna och led lite i min ensamhet och undrade vad som var meningen med att sitta så där alldeles ensam, en ung dam i sina bästa år... Men varje dag gjorde mig starkare, coolare och lite snyggare. Korridoren visade sig vara världens bästa och singellivet likaså.
Det var fem år sedan ganska precis och med facit i hand är det ganska lätt att se meningen.
Helt klart ser jag meningen.

Fina fröknar och mycket lego

I dag var det så dags för första dagen på det nya dagiset. Jag var ärligt talat pirrig innan. Jag har alltid haft väldigt svårt för förändringar och det här kändes liksom stort. Men när det timmeslånga besöket var över kändes det bara tryggt och bra. Fina fröknar, fina barn och en massa lego som Klara och en av grabbarna på bygget satte händerna i. Det blir nog bra det här!

Platsen där jag allt som oftast sitter och bloggar om kvällarna ligger liksom mitt i huset, mellan köket och vardagsrummet, vid en bänk, framför ett fönster. Om jag tittar till höger ser jag ett ganska välordnat vardagsrum, inrett som jag vill ha det, belyst som jag vill ha det. Ja. Jag gillar det helt enkelt. Om jag tittar till vänster ser jag köket. Köket som väl kan sägas vara välordnat, men det är på intet sätt inrett som jag vill ha det eller belyst som jag vill ha det.
Man kan väl säga att vi står i uppstarten för att planera detta köks bortgång och ett nytt köks födelse men med tanke på det jag skrev ovan, om förändringar, har jag liksom lite svårt att ta tag i det. På det stora hela kan jag se ett nytt kök framför mig, men hur kommer vi dit? Vilka skåp är bra att ha? Vilket märke är det billigaste och samtidigt det bästa?
Kanske är ådermålad teak inte det sämsta... Kanske är det just ådermålad teak som är the shit!
I morgon drar jag iväg på frukostmys med gamla, kära kollegor och lämnar dagisäventyret till far och dotter.

We're so hot!

Nu har värmen nästan nått den där kulmen då jag känner att jag skulle vilja sänka tempen med några grader för att kunna andas ordentligt. Luften är så full av fukt att det liksom inte är någon skillnad på att andas och att dricka längre.

Hur som haver så har jag och Klaran tillbringat en underbart varm och härlig helg i stugan. Vi har badat och försökt plocka några blåbär i skuggan av de stora tallarna. Jag kan inte i ord få till en beskrivning som gör detta, mitt paradis, rättvisa. Kanske några bilder kan hjälpa mig på traven. Lukten av hav i kombination med skog, solens strålar på havet och känslan i kroppen av att köra riktigt, riktigt snabbt med båten. Allt tillsammans gör mig så tacksam över att få uppleva stället. Att få ha det i mitt hjärta. I min själ.

I går var det dock dags att lämna paradiset till förmån för den hårt arbetande sambon som var fast i stan. I dag har vi tvättat och mentalt förberett oss för morgondagens inskolning på det nya dagiset. Jag tror att jag är minst lika förväntansfull som dagisbarnet själv.

Jag har dessutom hunnit med en sväng till det nya jobbet för att plocka ut ett schema som ser helt bra ut. Från jobbet till en mysig kaffe- och pratstund med Maria och Hugo, hem för lunch, vidare till nästa kaffe, lek och pratstund med vänner på andra sidan fjörn.

Efter middagen åkte jag, Klara och mormorn iväg på ett hejdundrande cykeläventyr i den tryckande värmen.

Det gäller att göra det mesta av det bästa!

Från en filt på stranden...

har jag i dag suttit och tittat på folket omkring mig. Nya bekantskaper och gamla. Familj och vänner. Vissa dagar känner man sig lite rikare än andra helt enkelt.
Den lilla badsjön bjöd på perfekt badtemperatur och både vuxna och barn kunde ligga i blöt som om vi vore 10 år igen.

Jag har dessvärre börjat känna en krypande känsla av förkylning i kroppen. Känns turligt nog inte som halsfluss och jag hoppas att det ger med sig väldigt snart. Det är ju för tusan semester.

Några vill han...

Jag har suttit här i min ensamhet i kväll och funderat över några investeringar som jag känner att jag nog skulle må bra av. Utan inbördes rangordning ser listan ut ungefär så här:
- Ett nytt, fint VITT kök.
- En ny fint, STOR bokhylla som rymmer allt, utan att vi behöver bygga torn...
- En ny fin, SNYGG sängstomme som kan lysa upp sovrummet även under de mest grå höstmånaderna...

Jag skulle så klart kunna fortsätta, men för att behålla min heder och bilden av mig som happy go lucky och utan stora behov av materiella ting för att göra min tillvaro perfekt, så stannar jag här.
Jag kan bara konstatera att det är bra att T jobbar mycket övertid. Jag kan dessutom konstatera att hans lista ser något annorlunda ut. Men på köksfronten är vi enade. Om platt-tvn ska gå före bokhyllan däremot, det kan bli en blodig fight. Samma gäller den om skotern eller sängen. Frågan är ju dock hur bekvämt man sover på en gammal Ockelbo...

Nanting vilket väder!

Trots att jag ännu inte susat förbi 30-strecket är jag ändå så pass mycket tant att jag måste få prata om vädret. Det är ju makalöst! Jag har tillbringat stora delar av dagen i en stol ute på gården, i bara bikini. Nu är jag mycket färgad på framsidan av kroppen och ganska vinterblek på baksidan. Men. Det spelar ju faktiskt ingen roll. Det är ju framsidan som räknas. Eller hur?

Helgen har varit 30-årskalas och svirande på stadshotellet. Jag har varit duktig på att svira i sommar. När vintern kommer och jag sitter fastvuxen i soffan igen kan jag i alla fall glädjas åt att jag dansade mycket under de varma månaderna. Dock kan man konstatera att man är lite äldre än de andra svirarna, som ibland tycktes undra vad PRO gjorde på dansgolvet.
Pantertanter som snackar väder måste väl också få ha lite kul. Eller hur?

Dator- och fönstersurfning...

...är saker man kan ägna sig åt när man har en fredagskväll helt för sig själv.
Jag är godissugen som aldrig förr, men det enda söta som finns i huset är en tårta som stått i kylen i en vecka och en massa bullpåsar i frysen som jag lovat mig själv att inte äta av i onödan.
Ett glas vin hade också varit gott, men det enda av den varan som finns är en BIB som stått på altanen i två veckor och säkert blivit överjäst i värmen. Den skippar vi.
Det hade varit kul med en bra film på tv men tv-tablåerna bjuder mest bara på kräk. I olika former.

Som du förstår så sitter jag i stället vid köksfönstert, framför datorn, och tittar både på skärmen och på folk som glatt seglar in mot stan, glada i hågen och med framtiden för sig.
Min närmaste framtid är nog i sängen. Dit går jag nu.

Semestersug

Nu har de anlänt, de där sista sommarveckorna som man bara vill göra det absolut bästa av. Jag vill känna att jag är ledig, att jag har ryggen fri och all tid i världen.
Jag segar på morgonen, även om jag egentligen är dålig på att sega och sen försöker jag att bara göra roliga saker.
I dag strosade vi ner till stan, lunchade på världens kanske bästa thai-restaurang (tunga ord, jag vet) och när den värsta mättnaden lagt sig köpte vi en glass och strosade vidare.
Det något negativa är att Tobbe jobbar mest hela tiden, hela nätterna och mer där till. Men ibland hinner vi ses och då får man se till att göra det bästa av den tiden.

I morgon är det 30-årsfest igen! Det är ett hektiskt år det här. Men visst är det makalöst att vi alla fortfarande ser ut som 17-åringar. Det måste vara en bra årgång helt enkelt. Frågan är bara vad man ska ha på sig. 17 år... Mysbyxor och tight linne? Visst är det sådant vi har på oss?

Svåra frågor

I morse fick jag några roliga frågor av den evigt frågande Klaran.
1.K: -Vad sitter snoppen och snippan fast i?
S: - Ja, alltså de sitter ju fast i kroppen, på samma sätt som näsan typ...
K: Meeeen... Näsan sitter ju fast i ansiktet. Nu sa du fel mamma!

2. K: Vem är Sven-Otto? (Littorin, efter att ha lyssnat allt för mycket på Euske...)
S: Förblev tyst. Är det inte vad vi alla egentligen undrar???

En dag i solen

Mycket mör och rätt så röd sitter jag här och pustar ut efter en dag på stranden. Jag och Klara mötte upp min hemvändande högstadiekompis K och hennes dotter och det blev en kanondag fram tills tjockdimman tog stranden i besittning och vi kände att det nog var dags att åka hem.

Eftermiddagen har, som så många andra eftermiddagar denna sommar, gått åt till att hålla Klara pigg och på bra humör. Projekt sluta sova middag alltså. Det brukar gå bra så vida man inte åker långa sträckor i bil, läser en allt för lång saga eller tittar på ett alltför stillsamt tv-program. I dag blev polishelikopetern min räddning.
Nu hoppas vi på samma fina väder i morgon!

Ny bil, gammal bil...

I morse kom en trevlig man från försäkringsbolaget för att fota motorhuven. Nu är det bara till att lämna in den på lackering så ska den visst bli som ny.
Det här med teckningen på huven har dock fått oss att tänka på bilar. Nya bilar. Så efter lunch åkte vi iväg för att provköra en riktig pärla och jag föll som en fura för de vackra formerna, de sköna sätet och den mjuka känslan i motorn. Nu funderar vi och jag känner mig lätt otrogen mot den vackra donnan som vilar ut på infarten. Jag hoppas hon förstår att det inte är personligt.
Efter kaffe och bullar hos M & G i den varma hortlaxsolen åkte jag vidare till kvällens baluns. 30-årskalaset hos Jenny på Granholmen. I vanliga fall innebär baluns på Granholmen både vin och övernattning, men eftersom Tobbe jobbar natt fick jag nöja mig med en mellanöl och hemgång kl. 22. Jag gissar att de andra tjejerna håller på ett bra tag till, och de är de värda.
Jag ska krypa i säng med senaste Femina. Det är väl också en belöning...

Vad är säkert?

Under festivalhelgen som gick har det inte funnits mycket löst på vår gård. Tobbe har staplat in ALLT i garaget. Och då menar jag allt från Klaras hinkar och spadar, polisbil, trehjuling och vår egen, stora bil. Allt för att ingen fyllebult skulle komma och kräkas, sno eller snava över något. I söndags struntade vi i att köra in bilen. Faran tycktes vara över.
Så kom den här morgonen, när vi skulle åka till Gläntan för att sola och bada med matsäck och fina vänner. Klara gick ut på gården för att leka medan vi packade det sista och snavade över badringar och handdukar på hallgolvet. Jag var så där stressad och på halvdåligt humör, som jag ofta blir när jag är stressad. Tobbe masade på i sitt vanliga tempo och förstod som vanligt inte vad jag var så stressad över och än mindre hur jag kunde vara på dåligt humör.
Så öppnade jag ytterdörren för att bära ut lite grejer i bilen, och där stod Klara böjd mot motorhuven och "ritade". Med en sten. Ja. Hon ritade med en sten i vår körsbärsröda lack. Hon ritade regnbågar. Många regnbågar. På många ställen.
Nu måste vi ringa försäkringsbolaget och förklara hela grejen. Det var ingen fyllbult eller tjuv. Ingen småkriminell artonåring var bilens största hot. Och ärligt talat känns det lite skönt. Det känns lite bättre att det var en ovetande nästan treåring. Och det känns helt ok att hon ritade flera regnbågar när hon ändå var igång. När man ändå pungar ut några tusenlappar för omlackering är det väl lika bra att det är många regnbågar. Man får ju liksom lite mer valuta för pengarna då.

I övrigt har dagen varit toppen, med sol och bad, god middag, joggingtur på Grisan och nästan 90 bullar bakade.

Familjeliv

Min storebror med familj har under två veckor glatt oss med sin skånska närvaro men underbart är kort och i morgon ångar de söderut igen. Den här dagen har därför till största delen ägnats till kusinmys och skitsnack på mammas gård. Nog är det väl attans att Sverige ska vara så långt? Som konsekvens av skåningarnas närvaro har Klara börjat prata skånska. Jag gissar att det lägger sig inom några dagar så att hon är normaliserad igen inför dagisstarten. Barn är vidunderliga. Jag undrar om hon skulle börja prata spanska om jag bara malde på dagarna i ända... Å andra sidan finns det nog inget vackrare än den pitefina dialekt som hon normalt språkar på.

I morgon väntar solsken och värme och i bästa fall en dag på stranden. Nu gäller det att skrapa ihop sommarminnen att leva på när november är som mörkast och februari som snöigast.
Men innan dess vore det smaskigt med några surströmmingar eller kräftor. Eller hur?

Fina, fina festival

Den här dagen kan nog beskrivas som en av de lugnare under denna sommar, feberdagarna undantagna då så klart.
Tobbes sviter från gårdagen har liksom smittat av sig på oss damer och vädret har väl gjort sitt till. Vi har ritat, läst, löst korsord och surfat omkring på nätet i jakt på en Euskefeuratlåt från i går som jag inte kan hitta och det driver mig till vansinne.
Pizzamiddag var en självklarhet och när Tobbe nattade Klara tog jag mig en tur på Grisan. It's good to be back!

Så, i brist på annat att skriva vill jag ta tillfället i akt att hylla den stora, fina festivalen som busat omkring på våra gator i fem dagar. Den må vara skränig, skräpig och fylld av fulla varelser som dessvärre hamnar i bråk ibland och gör tokigheter. Men jag tror att den får många av oss att känna livet i oss. Under några få dagar får vi studsa omkring i ölserveringar och karuseller, på dansgolv och framför stora scener och för en stund slipper vi tänka på jobb, amorteringar, renoveringar eller storstädningar. Mest är det bara kul.
Visst känner jag livet i mig under årets övriga dagar också, men nog är det roligt att få känna på ett annat liv. Det där något tokigare, något vildare och något gladare.

Jaha.

Då var den här söndagen kommen då.
Det ösregnar och mannen i huset är sliten efter att ha dansat och lett.
Vad gör man en dag som denna?
Kaffe och en snus kanske. Det brukar ju bli bra så.

Dagen efter i går kväll...

Ja. Det är festival i stan. Och ja, i går var det min kväll. Och ja, jag har varit mer än trött i dag.
Jag blev inbjuden till en väldans trevlig fest hos en av Tobbes arbetskamrater och efter att ha tävlat och skrattat i många timmar på deras fina gräsmatta bar det iväg mot stan, mot öltälten och mot några låtar med Måns och några med DLK.
Kvällen sprang iväg i ett väldans tempo och plötsligt var den liksom bara över.
Tröttheten till trots är jag väldigt glad för gårdagen som bjöd på så mycket kul och så väldigt många bra människor.
I dag tog jag och Klara en tur till stan. Vi dissade festivalmaten till förmån för varmkorv med bröd och sen blev det en tur i karusellen också.
Nu sitter jag här i ett tyst hus och lyssnar till ljudet från stadens gator. Ovanför hustaket cirkulerar en polishelikopter och från grannarnas partytält blandas höga skratt med Helan går.
Ja, det är festival i stan.

Ännu ett paradis

Min familj fikar under fyren...

En glad bloggerska på äventyr

Jag hör till den där sortens människor som oftast tycker att det jag själv har är det bästa. Jag har den bäste mannen, det bästa barnet, det bästa huset, den bästa bilen, den bästa sommarstugan och de bästa åsikterna. Men i dag blev jag varse att det finns paradis utanför min egen livssfär. OK, det här har jag väl insett förut också, men nu tar vi den här storyn.

Tillsammans med mamma och mina syskon med familjer tog vi turbåten M/S Favourite till Rönnskär för att få en dag tillsammans i trevlig miljö. Och vilken miljö sedan! När båten äntrade bryggan på Rönnskär kände jag direkt att jag nog förmodligen skulle kunna gå till banken för att ta ett lagom stort lån för att kunna köpa en lagom stor stuga på ön som bara ropade på mig. Där finns en fantastiskt vacker fyr, ett kapell som bara tiggde och bad om just jag skulle gifta mig just där och en massa tanter och farbröder som inte ville annat än att visa upp allt som ön hade att bjuda och sedan dessutom visa allt som det egna skafferiet hade att bjuda i form av bullar och kakor.

Barnen hamnade i trans när det klättrade och äventyrade sig under fyren och vi något äldre hamnade i trans när vi tittade på gamla tapeter och fotografier i den gamla lotsstugan.

Har du en semesterdag över? Ta då tillfället i akt och unna dig en tur till paradiset. Din själ kommer att tacka dig efteråt.

Sommar, sommar, sommar

Några bilder från dagarna som gått sedan sist...

I torsdags åkte vi till Luleå för att semesterförlusta oss lite efter sjukdagarna. Vi åt middag på restaurang och jag shoppade lite på rea. Igen.

Från storstaden åkte vi vidare till stugan där vi verkligen inte legat på latsidan. Tobbe har fällt en väldigt stor gran. Jag har rivit ett gammalt dass och en trädkoja. Dessutom har vi eldat upp det gamla dasset tillsammans med delar av den jättestora granen.

På kvällarna har vi badat bastu i solnedgången och i går gjorde jag en sak som är en av de bästa sakerna med sommaren. Handlade på Ica i Antnäs. Har du inte gjort det förut så är det hög tid nu. Gulligare butik får man faktiskt leta efter.

Nu har vi fått besök från norr, av faster och kusin, så nu blir det till att göra stan i några dagar. Vi kanske ses!

Ännu en dag...

- Sanerat hemmet i form av tvättning av kläder, dammsugning och röjning av leksakshögar.
- Läst ut en bra bok. Måste börja med en ny, men det är så svårt att bara glömma den förra och gå vidare...
- Monterat upp växa-sängen och monterat isär spjälan. Nu är hon stor lilltjejen.
- Ätit ansenliga mängder kladdkaka för att hålla humöret uppe.
- Löst korsord.
- Byggt pussel.
- Tittat på eftermiddags-tv.
Ja ni... Ännu en dag i sjuklägret.

I morgon tar vi tag i resten av saneringen och sen får jag faktiskt vara ute bland folk i morgon. Hur firar vi det? Risken finns att jag har hunnit bli folkskygg under dessa dagar. Kanske inte skulle skada å andra sidan, om jag fick en dos folkskygghet alltså...
Nä, nu blir det sängen tillsammans med min nya.
Bok alltså. Deckare från Shetlandsöarna tror jag bestämt att det var.

Nä, det här är sjukt

I går kväll kom den smygande. Den där känslan i halsen. Så bekant och så ovälkommen.
I morse ringde jag till vårdcentralen och fick en tid för porvtagning och läkarlysning i halsen.
Här sitter vi då. Streptokockerna hoppade tillbaka och bet mig. Nu knaprar vi penicillin hela familjen.
Tredje semesterveckan som sagt...

Och just ja...

Det är väl jag som har smittat de andra tu, så jag ska väl egentligen inte klaga. Det är sjuklingarna som ska klaga på mig. Jag får väl helt enkelt klaga på den okända människa som fixade min fluss...

Round 2

Vi vaknade i morse, och så var den dagen förstörd.
Nä, riktigt så illa var det väl inte, men i samma ögonblick som natten blev till dag började Klara gråta och klaga över ont i örat och hennes pappa började nästa mening med ordet halsfluss. Tre timmar senare satt vi på vårdcentralen med en konstaterad halsfluss och en konstaterad öroninflammation. Efter en tur till Apoteket har nu pappan och dottern inlett tredje semesterveckan på precis samma sätt som jag inledde den första, med varsin ask Kåvepenin.
Dagen har varit lugn, lugnare, lugnast. Tobbe har sovit i soffan och jag och Klara har läst Mamma Mu bygger en koja sju gånger och Bara knyt, Alfons! lika många gånger. Vi har dessutom spelat memory och lärt oss svälja piller med hjälp av jordgubbssylt.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Höstkyla ute gör det lite lättare att sitta inne.

Bajs och feber

Klara har drabbats av feber. Vissa stunder är hon het som en kamin och andra stunder springer hon fram och tillbaka och pratar om det ämne som intresserar henne mest för tillfället. Bajs.
Bajs är svaret på alla frågor. Och ibland kommer även ett kiss. Eller prutt. Lika roligt varje gång.
Är vi redan där? I kiss- och bajsåldern alltså? Det något makabra i situationen är att även jag, trots den bildning och visdom jag besitter, tycker att bajs är ganska roligt.

Denna söndag har varit en ganska seg dag. Vi hade nämligen fest här i går. Och vilken fest sedan. Den fortsatte några hundra meter bort, på stadshotellets uteservering, där jag träffade en massa roliga människor från det förflutna och jag kunde somna, glad och lite snurrig, med ett leende på läpparna.
Nu i kväll insåg Tobbe att den märkliga känsla han haft i kroppen under dagen nog inte bara berodde på malt, utan även feber och förkylning. Så nu rustar vi oss för semestervecka nummer tre och även den tredje sjukdomsveckan här i huset. Men det gäller att se det roliga i tillvaron ändå, så jag avslutar väl där jag började.
Bajs!

Oj!

Ja, tiden går fort på sommaren.
Trots detta dilemma har jag sedan sist hunnit med både stugliv, tokrolig finfest, slappande hemma, semester i Lycksele, febersjuk tvååring och så i dag, pimpande av vår pensionärskuvös. När vi köpte huset lämnade de förra ägarna kuvösen stående precis som de hade haft den. De flyttade till en lägga i stan och behövde helt enkelt inte möblerna eller dekorationerna som fanns där. Vi har låtit det stå, till förmån för andra delar av huset. Men eftersom vi i morgon välkomnar en massa människor till middag på denna altan kände vi att det kanske var dags för ett litet ansiktslyft. Några vaxdukar och krukor senare känner jag att jag liksom kan stå för kuvösen på ett annat sätt.
Vidare kan jag bara påpeka att jag älskar sommarrean i stadens (och grannstadens) butiker. Jag har ekiperat mig som tusan för nästan inga pengar alls. Halva priset är det bästa priset.

Nu ska jag återgå till min bok, som upptar största delen av min tid just nu.

Sista sjukdagen

I morgon har jag bestämt mig för att vara frisk. I alla fall ska jag enligt expertisen vara smittfri i morgon och kan bege mig ut i den stora, vida världen. Jag tror att jag nöjer mig med att åka till stugan, men som vi alla vet börjar varje världsomsegling med ett första årtag ut från stranden.

Den här dagen har, förutom gnällande, innehållit ett besök på Tippen (som vi har börjat kalla återvinningscentralen). Innan husköpet tillbringade jag inte alls så mycket tid där, men under de senaste månaderna har jag nog gått och blivit något av en stamkund. Jag gillar att åka dit. Jag diggar den störtsköna snubben som dirigerar vilsna själar till rätt kontainer och Klara älskar att sitta i baksätet och äta russin. Russinen hör till. En gång för en tvååring blir lätt tradition och nu kan vi inte nämna tippen utan att få "russinpaket" till svar.
Efter detta stora äventyr åkte pappan och dottern till stan och kom hem med en massa påsar varav en innehöll ett par väldans fina örhängen som jag länge önskat mig. Pappan och dottern åkte sedan vidare till badet längre ner på gatan och jag fortsatte att vara sjuk, titta på Oprah och Doktorn kan komma.
Tobbe befinner sig i kväll på stadens hotell och jag har ägnat en timme åt att söka en väldans bra låt på Spotify. Efter idogt sökande och vild fantasi hittade jag vad som visade sig vara Everlast. Nu diggar jag. Och älskar.
Och om exakt 33 minuter är jag frisk.
Godnatt!

Det för*****de gnället

Det kommer uppifrån och nerifrån, från höger och från vänster, från amatörtyckare och aktade journalister.
Gnället. Missnöjdheten. Pessimismen.
Själv är jag så arg att jag håller på att spricka och därför tar jag nu tillfället i akt att gnälla lite över gnället.
Både jag och min sambo innehar yrkesroller som är under ständig bevakning av alla. Och det är väl bra på så vis att verksamheten kvalitetssäkras och den kan kanske förbättras tack vare allmänhetens inblick. Men. Det finns ett stort men. Det är skillnad på granskning och gnäll.
I går blev jag som bekant illa tvungen att besöka stadens Vårdcentral. Här har vi den tredje av samhällets stöttepelare som många älskar att förtala. Vården. Spaltmeter efter spaltmeter skrivs om vårdens fel och brister, om långa väntetider och apotekets långa köer.
I går hade jag tid hos en sköterska kl. 14.30. Kl. 15.00 satt jag i bilen på väg hem och hade på 30 minuter hunnit bli undersökt, diagnostiserad, transporterad till apoteket och köpt den medicin som läkaren skrivit ut till mig. Allt gick på under 200 kr och jag mår bättre redan i dag. Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över det otroligt effektiva system som mötte mig under gårdagen. Med detta inte sagt att det inte finns dagar när allt är kaos, när lab-prover blandas ihop eller avläses fel, när apotekaren har pms eller kommer direkt från en rökpaus. Sådana dagar finns och det suger, men vi kan inte ta oss rätten att döma ut hela det svenska vårdsystemet på grund av sugdagar.
På samma sätt kan jag tycka att det är ganska destruktivt att förtala den svenska poliskåren efter att en patrull i Piteå kört snabbt under utryckning för att stoppa en drograttfull trafikant. Ja, det går snabbt. Ja, det tjuter om däcken. Och ja, vi måste lita på att de utbildade poliserna vet vad de gör och har tagit rätt beslut utifrån rådande omständigheter.
Och skolan då? Ja, det var säkert bättre förr, med ordning och uppförande, men konungalängder, flora och fauna. Det var bättre förr, när magistern var högt aktad och respekterad i samhället. Eller?
Vem är det som har tryckt in allt gnäll i så många medborgare? Varför är det en dygd att se fan på väggen i så mycket som möjligt på en gång?
Varför får jag konstiga blickar när jag säger att jag trivs med mitt jobb, är nöjd med min lön, nöjd med vården och rättsväsendet?
För nog borde väl NÅGOT var helt åt helvete??
Jo. En sak.
Gnället.

Och om 11 minuter...

... är det dags...
didodidododidodadadidaaaaaaaaaaaaaadddddoooooooodiidooooooooooooo....

Fluss

Det är semester för hela familjen och det låter ju som en liten solskenshistoria om det inte hade varit för de elaka bacillerna som tagit min hals i besittning. Halsfluss är diagnosen och Kåvepeninet har redan börjat jobba på att vinna kampen mot de onda.

Annars är vädret vackert och det är ju skönt, även i feberdimmorna.

Den första semesterdagen

Jag och Klara har nu fått sommarlov och Tobbe lyckades, på något mirakulöst sätt, vara så tyst i morse att både jag och Klara sov till 8.15. Sedan dess har dagen rasat fram med besök på nya dagiset (eller förskolan), trevligt lunchbesök av mamman och barnen från andra sidan älven, inhandling och plantering av sommarens blomster och sedan en försmak av morgondagen med sillmiddag.
Nu sitter jag här med en bondbränna som heter duga efter att ha tillbringat större delen av eftermiddagen på en stol i gassande solsken. Som ackompanjemang till bondbrännan sitter jag och funderar på det här med The Matrix. Två kvällar i rad har vårt vardagsrum fyllts av dessa svartklädda varelser vars öde jag egentligen aldrig orkat fördjupa mig i. Men jag verkar vara den enda. Måste man älska The Matrix? Och än värre; vad händer om man inte älskar The Matrix? Och sist men inte minst, vad fan är The Matrix egentligen???

Leva och uppleva

I dag har jag flyttat in på mitt nya jobb. Jag fick mig ett trevligt skrivbord med fönsterplats och dessutom hann jag med att ta i med hårdhandskarna och skjuta skarpt, trots att jag inte riktigt börjat än. Känslan är bra och jag längtar jättemycket efter att få börja jobba. Jag hade lätt klarat mig utan sommarlovet men jag får väl helt enkelt bita ihop och härda ut.
Jag har dessutom hunnit bli avtackad från mitt nuvarande jobb, tvätta kläder och sängkläder och dammsuga ett lätt dammigt hem.
Dagens upplevda besvikelse är att Röjardagen tydligen inföll just i dag. På en tisdag. Min mamma som är pensionär hade fyndat en massa. Konservativ som jag är tycker jag ju att Röjardagen bör infalla på en fredag, precis som den alltid har gjort. Nu har jag ju förlorat en massa pengar på att inte fynda. Visst är det så det fungerar?

Urlakad och uppfylld

I går var studenternas dag. Vi andra var mest åskådare som fick chansen att njuta av deras lycka och dela deras glädje. Strax efter 12 sprang de ut genom dörrarna för att inte återvända mer. En dag att minnas. Varje år.

Kvällen tillbringade jag tillsammans med de några av de finaste sakerna som hänt mig under det här året. Vi åt, drack och pratade som om orden aldrig tog slut. Jag hade nog kunnat sitta kvar där än om det inte vore för Tjejjoggen. Jag kan säga så här, att jag, när jag vaknade i morse, inte kände mig riktigt i form för någon tjejjogg. Jag hade helt enkelt gårdagskvällen i kroppen lite mer än jag hade önskat.
Men. Jag är envis, och den envisheten drog mig de 5 kilometrarna runt den vackra byn och jag kom i mål på en tid som jag är ganska nöjd med, med tanke på omständigheterna.
Så nu sitter jag här och känner mig slutkörd och manglad samtidigt som jag är alldeles glad över hur trevligt jag hade i går.

Nu är det mycket möjligt att jag snart somnar i soffan. På återseende.

Dagen efter...

I dag har jag bara tänkt och tänkt på enbart en sak. Nästan...
Mitt jobb! Det blir bara roligare och roligare ju mer jag tänker på det. Under tiden i Umeå, när jag hade mitt jobb och tog den saken för given, visste jag inte hur värdefullt det var. Nu vet jag och det gör mig så tacksam över allt det här.
Jag kommer att jobba på en högstadieskola här i stan och jag vet redan en del om stället. Det är lite av en dröm som gått i uppfyllelse. Jag har hoppats och hoppats men aldrig vågat tro på allvar att jobbet skulle bli mitt. Nu vill jag liksom bara börja. Nu! OK, jag får väl stå ut med ett sommarlov först, men det kliar i fingrarna kan jag säga.

Den här dagen är inte bara dagen efter så klart, för väldigt många är det också dagen före den stora, stora dagen. Studentdagen. Dagen när livet börjar.
Jag har gjort en tårta och pyntat ett klassrum. Nu står vi redo att ta emot de vitklädda och lagom berusade ungdomar som har allt att vinna. Grattis till er!

Studs, hopp och tjoho!

Jag har fått ett jobb. Ett eget jobb. Inte vikarie för någon. Inte vid ett skrivbord som måste rensas vid läsårets slut.
Ett eget. Alldeles, alldeles eget.
Tillsvidareanställning.
Tills vidare.
Skål!

I denna ljuva blomstertid...

Jag är verkligen värdelös på blommor. Bortsett från tulpan, maskros, solros, smörblomma och kanske blåklocka, kan jag urskilja väldigt få grödor. I skogen går det bra. Träd kan jag. Och mossa. Och bär. Buskar går ungefär lika dåligt som blommor, så länge det inte handlar om bärbuskar. Sådant som jag kan äta kan jag namnge.
Men! Det är så vackert när det blommar. Just nu är klockan 23.24 och jag sitter vid fönstret och ser solen stråla upp över horisonten. Trädgårdens buskar skimrar i grönt och de små röda blommorna lyser upp, trots sin litenhet.
Jag har ingen aning om vad buskarna heter, varken i för- eller efternamn, men de lyser upp min vardag och det är jag evigt tacksam för. Och dessutom kan nog inte buskarna namnge mig heller, så vi är liksom kvitt.

På jobbfronten intet nytt, förutom det jag redan visste igår, men det kan jag inte säga än. Kanske i morgon. Men, som sagt, den tålmodige får is i magen.

Ännu en jogg

Bea har peppat mig än en gång. På lördag kör vi Tjejjoggen i Sjulsmark. Jag är peppad till tusen. Snudd på risk för att bli överpeppad. Ungefär som Kim i lördags, och det gick ju inte så där jättebra.
Förutom straffmissen har helgen varit bra. Vädret har varit dåligt och loppisen vi tänkte besöka hade visst lagt märke till att den 6 juni var en röd dag så pengarna vi tjänade på att inte gå på loppis spenderade vi i stället på Skeppets lekland. Ett toppenställe helt klart!

Den här måndagen kommer nog att gå till historien som en av de mer turbulenta i mitt liv. Nu snackar vi jobb. Och än en gång, precis som i november, står jag och väljer mellan två tjänster, med olika förtjänster. Kanske vet jag mer i morgon. Kanske kommer saker och ting att falla på plats utan att jag själv måste lägga den fällande domen med rädsla för att sedan ångra mig bittert. Kanske kan jag få en gnutta ro i själen. Jag återkommer helt enkelt med detaljer i morgon.
Nu ska jag efterjoggduscha och krypa i säng med min Binchy.
Hasta mañana!

Vilken grej, vilken grej, vilken supergrej!

Nybadad, varm i hjärtat och i själen. Genomhärlig i hela kroppen.
Jag har alltid varit en sådan där hobbyjoggare som tagit fram de slitna dojorna när elljusspåret torkat upp på våren och sedan har jag sprungit mer eller mindre regelbundet men aldrig så där mycket som man kanske borde. Jag har aldrig brytt mig om att ta tid eller knäcka rekord. Jag har sprungit för att det är skönt.
Men så för några veckor sedan fick jag det där smset av Bea, som sa att jag skulle springa Vårruset den 4 juni. Jag blev smått smårädd och tog fram skorna och kutade några gånger i den fina skogen på Grisberget. Det har gått bra.
Och så kom plötsligt den där 4 juni och det var dags att springa. Sen blev jag frälst. Jag tog inte tid. Jag knäckte nog inga rekord. Jag bara sprang. Och njöt. Varenda sekund av den vackra och blåsiga knappa halvtimmen njöt jag.
Nu blir det nya skor. Sanna mina ord.

Urblåst

Vad händer med vinden? Var kommer den ifrån? Mitt hår visar sig INTE från sin bästa sida tillsammans med styv kuling. Jag har alldeles tillräckligt med volym som det är. Snälla vinden, jag behöver inte mer.
Efter dagens jobbdag åkte jag och Klara med mormorn för att köpa kryddor och grönt till hennes trädgård. I bilen på väg hem satt tvååringen tyst och funderade en stund varpå hon frågade:
- Visst är jag och Tove och Björn (hennes kusiner i Malmö) små?
- Jo, det kan man väl säga att ni är...
- Varför är vi små?

Ja. Ofta blir man ställd och märkligt nog helt utan bra svar. Visst är det underbart hur sådana här frågor kan uppkomma? Plötsligt inser den vuxna mamman att ingenting är självklart och tur är väl det. Världen är liksom alltid redo att omforma sig.

I kväll har jag avverkat ett svettigt pass på Grisan. Jag inbillar mig att det går lite snabbare för varje gång. Jag kanske borde börja ta tid. Men njutningen förtas liksom lite då. Utan tidtagning kan jag alltid låtsas att jag är den snabbaste bruden i stan. I fantasin är allt möjligt.
På torsdag får vi väl se precis hur snabb jag är. Då ska det vårrusas.

Och nej. Fortfarande inget nytt på jobbfronten. Jag gissar att kommunens alla personaladministratörer sitter på sina kontor och lägger stora pussel just nu. Alla bitar ska roteras och vändas på.

Dagens bästa springlåt: Over the Hills. Då blev jag snabb.

Sommarens första helg

Det är nästan så att det känns lite märkligt att gå till jobbet i morgon. Den här helgen har liksom fått hela min varelse att ställa om till sommarläge.

Jag har ätit frukost på altanen vid havet och handlat på den lilla affären i byn en bit bort. Jag har druckit vin och tittat på solnedgången.

Mitt eget paradis har vaknat till liv efter vinterdvalan och det var ett kärt återseende må jag säga.

Det enda som kanske grämer mig lite är att jag inte doppat mig i det blå. Inte mer än en promenad ut på lårdjupt vatten när systersonens fiskedrag fastnat under en sten.

Klara trotsade dock det iskalla vattnet och lekte förutsättningslöst i vattenbrynet...

Nä, nu orkar jag inte vänta längre...

...på att fönster- och dörrfoder ska komma på plats, eller att det där skåpet och draperiet ska hamna där de ska vara. Nu får ni se det. Det nästan helt färdiga badrummet. Den gröna lilltoan och den ännu grönare stortoan som nu enats för att bliva ett, enda stort, ogrönt badrum. Först en liten påminnelse om ursprunget...

Och sedan. Det nästan helt färdiga!!

Någon gång blir det säkert helt klart, och då ber jag att få återkomma med fler bilder. Jag vill liksom bara bevisa för er, och framför allt för mig själv, att vi har lyckats renovera ett badrum. Kanske inte låter som så mycket, men jag är nöjd och stolt och hoppas på att det inte är lika krävande att renovera kök.

Maraton!

Läs, markera, skriv om/rätt, kommentera och värdera. Om och om igen. Prov efter prov. Individ efter individ. Och kul är det! Jag vet inte om det hade varit riktigt lika kul om jag inte hade haft mitt snus, men nästan kanske. Förmodligast är det mesta färdigt inom en vecka. Och om allt går vägen blir alla nöjda och lämpligt glada.

Just nu är klockan 22.49 och jag sitter i soffan och tittar ut på den kompakta grönskan och den ljusa försommarkvällen. Så här i början av sommaren kan även en inbiten norrlänning tycka att det är lite exotiskt med ljusa nätter.

I morgon ska båten i sjön. Salta stänk och värmebölja. Kan maj månad sluta bättre?

Jag ligger i...

Så här års får man veta att man lever vid skrivbordet på jobbet. Jag rättar, rättar, rättar. Jag vrider och vänder. Summerar och analyserar. Och allt görs med fjärilar i magen och hög puls. Väntar, väntar och väntar på det där telefonsamtalet om framtiden. Hoppas, hoppas, hoppas att saker ska bli som jag vill. Å andra sidan är jag öppen för många förslag så på något sätt blir det säkert som jag vill. Kanske.
I dag har pappa varit här och tapetserat de två och en halv tapetvåderna som behövdes för att täcka den vägg som förut var en toalettdörr. Nu känns hallen plötsligt lite renare. Lite cleanare liksom...
Nu har jag avslutat kvällen med en löptur i sällskap av min Mp3-spelare och mappen kallad "Träning". Jag tror att man blir lite extra snabb i sällskap av bra musik. Döm då om min förvåning när jag tydligen lagt in en låt med Brolle i spelaren. Det blev alltså Brolle som fick dra mig upp för den segaste backen. Tack för det Boden!

Nu blir det tvagning och sedan en god bok innan jag vaggar mig till sömns.
Ja. Också måste jag ju ta fram kjolen så klart. Kjolfredag ju!

Vind i seglen

Eller i alla fall i träden. Himmel vad det blåser.
Efter hemkomsten från jobb och dagis stannade jag och Klara ute för att gunga när Tobbe gick in och fixade middag. Det blåste höstvindar och jag drömde om att få gå in och läsa Mamma Mu. Små barn känner tydligen inte kyla och därför blev jag stående vid gungan i en mindre evighet. Huttrandes och frysandes.
Efter förskoleråd och räkningsbetalning har jag nu avnjutit ett avsnitt av Sommer. Inte många kvar nu och ärligt talat tror jag att det kommer att bli lite jobbigt för mig när allt är över. Märkligt nog börjar jag redan på söndagskvällarna, efter Nip/Tuck, längta efter onsdagskvällen och resan till Danmark.
Fortfarande går jag i väntans tider gällande jobbframtiden. Men jag försöker att njuta av ovissheten. Hur spännande är ett fast jobb på en skala? Att alltid veta, aldrig få undra... Visst är det så man måste tänka? Man får helt enkelt se till att göra det.

I övrigt känner jag mig sugen på ett äventyr. Äventyr någon? Jag är öppen för förslag.

Men alltså...

Tiden rinner mellan fingrarna på mig och som för så många andra verkar det som att bloggen får träda åt sidan för andra äventyr.
Våren (eller är det sommar nu) har ju liksom lite mer att erbjuda än den havregrynsgrötaktiga årstid som vi nu lämnat bakom oss.
Jag vill ut, ut och känna livet i mig. Jag vill springa i skogen och dricka kaffe i solen. Och så vill jag så klart veta var jag ska ta vägen efter sommaren. Jobbmässigt alltså. Fortsättning följer...

En till... Några (!) frågor...

Jag hittade den här hos Anna och kan så klart inte låta blir att testa.
1. Hur gammal är du om fem år? 34... Oj!
2. Vem var den sista du träffade? Om jag inte får räkna min kille så var det kassörskan på 10-12.
3. Hur lång är du? 1.74
4. Vilken var den senaste film du såg? Oj... I går såg jag början av "This is England". Igen.
5. Vem ringde du senast? Mamma, för att fråga när vi skulle infinna oss för middag.
6. Ditt senaste sms och till vem? Vår vän Glenn...
7. Vad är helgens planer? Göra färdigt badrummet, sola, njuta...
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror lite på ämnet, men jag är nog en "prata-människa"
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Rätt nyskilda faktiskt... tro det eller ej.
10. När såg du senast din mamma? För fem timmar sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Blågröna.
12. När vaknade du idag? 05.30. Klara deklarerade att hon var vaken.
13. Har du någon gång hittat en katt? Jepp. På Kedjegatan -98... Världens finaste kattunge som jag tänkte behålla... Men den rättmätige ägare hörde av sig.
14. Vilken är din favoritplats? Oj. Det måste nog vara Halsön.
15. Vilken plats föredrar du minst? Av de jag besökt? Bradford var ett läbbigt ställe.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Här, hoppas jag.
17. Vad skrämde dig som barn? Skogsrået...
18. Vem fick dig att skratta senast? Klara.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, det är jag inte. Men de jag äger bopr nog hemma hos mamma fortfarande. Äger nämligen ingen LP-spelare.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Laptop. Min bättre hälft liksom...
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med. Tisha...
22. Hur många kuddar har du i sängen? Vi har nog fem totalt... Två var och så en till Klara.
23. Hur många landskap har du bott i? Svenska? Två. Norr- och Västerbotten. OK, + några dygn i Södermanland innan jag kom på bättre tankar och återvände till Norrbotten igen.
24. Har du någon gång spytt på någon? Hoppas inte det. Bara i min handväska...
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota. I alla fall på sommaren.
26. Är du social? Ja. Lite väl kanske.
27. Vilken är din favoritglass? TipTop!
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Renovera köket, betala några skulder, ny bil... Hålen är många.
29. Tycker du om kinamat? Det duger i krig, men jag föredrar thai.
30. Tycker du om kaffe? Väldigt mycket.
31. Vad dricker du till frukost? En kopp the, lite fil och några mackor.
32. Sover du på någon särskild sida? Rygg och vänster sida.
33. Kan du spela poker? Kan kan jag, men inte med finess.
34. Tycker du om att mysa? Ja. Who doesn't?
35. Är du en beroendemänniska? Var ska jag börja? Nueva (cerat), snus, kaffe, mitt barn, min man...
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Robert!
37Vill du ha barn? Jag har ju redan ett, men det är klart att jag vill ha fler!
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, spanska, franska...
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej... Än så länge...
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Just nu, ett badrum, fika, barnkläder och räkningar.
42. Äger du dyra smycken? Näe.
43. Har du någon gång testat narkotika? ...jo...
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Godisar...
45. Vem är den roligaste människan du känner? Oj! Jag omger mig med en väldans massa roliga människor...
46. Välj ett ärr på din kropp? Ett på smalbenet som jag fick när jag skulle dyka från en segelbåt och fastnade i en stagspärr... Jag dök aldrig utan satt liksom fast. Sedan uppstod ett ärr.
47. Vad har du för ringsignal? Anslagstavlan.
48. Har du kvar något klädesplagg från när du var liten? Ja, några klänningar, sparkbyxor och en baddräkt som Klara nu fått överta.
49. Flirtar du mycket? Mest bara med min kille.
50. Vart togs din profilbild? Har jag en? Nä, jag har nog ingen.
51. Kan du byta olja på bilen? Har aldrig testat, men jag vet hur man gör i teorin. Har dock bytt fördelarlock helt själv!
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej. Än så länge har jag inte det.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Lyckans hjul.
54. Läser du dagstidningen? Varje morgon.
55. Prenumererar du på någon tidning? Ja, PT och Femina.
56. Dansar du i bilen? Det händer faktiskt. Mycket lejt. Dessutom sjunger jag högt.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Kommentar i en uppsats...
59. När var du i kyrkan senast? Ett dop i oktober.
60. Vilka personer utmanar du: Alla som har tiden, orken och lusten...

Och en till...

Det är nästan så att jag duckar när jag efter en veckas uppehåll sticker in skallen här på bloggen igen. Borde kanske komma med en ursäkt, men ursäkterna är så många att de mest låter patetiska. Ungefär som en gymnasieelev som inte pluggat till provet, eller en tvååring som gjort en dumhet. Jag kan dock skylla på jobb på jobbet, jobb hemma, löpträning och allmän livslusta. Låt mig förklara:

- På jobbet är det mycket jobb. Efter att det börjat droppa in regnvatten i direkt anslutning till min arbetsplats blev jag tvungen att förflytta mig till en annan arbetsplats där det inte droppar in. Jag gick back på tre fantastiska brunetter men jag fick med mig en kanonbrunett och gick dessutom plus på en blondin, så jag ska nog klara mig rätt bra tror jag. Dessutom är denna vårmånad något pressad av arbete för oss lärare. Betyg ska sättas och för att rimliga betyg ska kunna sättas måste elever prövas och för att prövningarna ska bli bra måste de rättas av en lärare och i det här fallet råkar läraren vara jag och sedan förstår du säkert att mycket tid går åt till att läsa, klura och bedöma, läsa, klura och bedöma lite till... Men! Jag klagar inte! Observera att jag klagar inte alls. Jag älskar, älskar, älskar mitt jobb och dessutom gillar jag att rätta. Det du hör är inte en klagosång utan bara en förklaring till varför min tid rinner iväg...

- På hemmaplan är det badrummet... Badrummet börjar arta sig måste jag säga. Vi kan nu kissa, baj**, duscha och bada där, men fortfarande saknas det där lilla piffet och innan piffet är på plats kommer jag inte att fotografera ett dyft. Så det så! Är du nyfiken är du välkommen förbi!

- Och så löpträningen då... I början av veckan fick jag ett obehagligt sms av min vän Bea som berättade att hon anmält mig till Vårruset i Luleå. Jag är en typ som gillar att kuta men under det senaste halvåret har det varit vinter och renovering och en massa annat och jag har helt enkelt inte kutat särskilt mycket. Men nu måste jag ju. Jag vill ju inte göra bort mig mer än nödvändigt och efter en runda med två fina tjejer på Grisan kan jag konstatera att jag är oändligt tacksam för att jag tvångsanmälts till denna tävling. Så himla kul! Tack Bea!

Ja... Sådant är livet just nu. Och just nu kan jag dessutom meddela att jag och mannen i mitt liv just har kommit hem från en date på tu man hand. Dottern ville sova hos sin mormor och vi har passat på att ses på stadshotellets omdebatterade uteservering över två glas (var) och ett par timmars ostört samtal.

Så kom helgen...

Å vad jag trivs på mitt jobb. Jag har massor att göra. Massor att rätta. Men allt känns bara kul. Så typiskt när det snart är sommarlov och jag med all sannorlikhet måste säga bye, bye till min fina arbetsplats, elever och arbetskamrater. Men det kommer nya tåg som jag får se till att hoppa på när de passerar.

I dag har något fantastiskt hänt! Vi har fått toastol och rinnande vatten i badrummet. Tvättstället står på sin plats och handdukstorken är monterad. Det enda som egentligen återstår är målning av taket, taklister, dörr- och fönsterfoder. Men vilken frihet att kunna kissa på övervåningen.
Tacksamhet är dagens ord.

Nu: bilder

I dag har taket åkt upp och i morgon är tanken att mattläggaren ska komma och göra sin del av arbetet. Än en gång måste jag hylla min sambo som bara kan allt, utan att egentligen kunna något. Missförstå mig rätt, men jag tycker att det är modigt att ta sig för liksom. Heja dig!

På bilden ovan ses pappas ben, Tobbes ben och det nya golvet. Det känns redan så makalöst fräsht jämfört med det gamla, gröna badrummet. Flytspacklet luktar bajs, men det går väl över med lite WC-anka eller så. Det här badrummet kommer att bli en ren fröjd att städa.

Sköna maj välkommen!

Maj månad tågade in i våra liv med buller och bång. Eller i alla fall en massa sol. Oj vad kroppen njuter av dessa strålar...
I morse, när stora delar av staden låg i dvala, tog jag tag i något som jag bävat för sedan vi köpte detta stora hus med stora fönster. Fönstertvätten... Först insidan, smärtfritt och glasklart. Sedan tog jag stegen och gick systematiskt runt huset. Nu är allt rent. Fönster som samvete. Innan Tobbe vaknade efter nattjobbet hann jag och Klara dessutom kratta hela framsidan.
Dagen i övrigt har innehållit montering av torkställningen och sedan tvätt av två maskiner som kunde hängas ute i det fria. Helt klart en lyx med att ha en egen gård. Det finns inget som känns så rent som kläder som fått torka av vårvindar och majsolens strålar.
Badrummet fick vila i dag och i stället tog vi en promenad och efter middagen kikade de nyblivna piteborna in med lille Nils och en dopinbjudan.
Och nu har helgen bara börjat. Jag drömmer och fortsatt solsken och en och annan glass.
Hoppas att din helg blir fin!

Linslus

I går var en härligt solig söndag som jag och min mamma tillbringade på det stora möbelvaruhuset på gränsen till grannlandet. Allt flöt så bra. Vi fick med oss nästan allt som stod skrivet på listan och badrumsinredningen låg fint packad på släpet som jag skickligt rattade längs landsvägen. Men så plötsligt, från ingenstans kom den. Blixten. Blixten som omedelbart fick polisfrun att inse att hon hade kört alldeles för snabbt och att hon skulle bli nödd och tvungen till att betala en viss summa pengar till staten för att sona sitt brott.
Till en början blev jag bokstavligt talat skitsur över att just jag, som egentligen är så duktig och laglydig drabbats av denna kameraövervakning som egentligen borde riktas mot riktiga buskörare. Efter ett dygns eftertanke kan jag dock konstatera att min uppmärksamhet förmodligen var riktad mot något annat än vägen framför mig och det är ju rent ut sagt bedrövligt.
Nu inväntar jag inbetalningskortet och hoppas på en inte allt för stor summa.

I badrumsväg står vi nu inför gjutning av nytt golv. Väggarna är färdiggipsade och förutom ett litet bakslag i form av en sågslinga i ett av de nya rören har det mest gått ganska bra.
Jag skulle ha fotat i dag, men något kom i vägen. Jag tror att det kallas livet...

Sedan sist...

har följande saker hänt:
- Alla gamla rör har tagits bort.
- Alla nya rör har kommit på plats.
- Vi har fått en etagetoalett eftersom rörmokaren råkade bila sig genom valvet och ner i källaren.
- All ny el är dragen.
- Gipsskivor täcker delar av väggarna.
- Rörmokaren har flyttat ut och snart kanske det är dags för oss att flytta in igen.

Dessutom har vi:
-Roat oss på Krokodil med en halvbra konsert och ett helbra fika.
-Roat oss på 7-årskalas i Luleå med ett gäng tandlösa pojkar och en hel massa gott fika.
-Vaggats in i vardagen igen eftersom påsklovets slut uppenbarligen också innebär arbete igen. Det känns som om lovet varat en evighet och hjärnan var inte riktigt inställd på akademisk verksamhet efter allt skottande, bärande och rivande. Men precis som med cyklande så sitter det mesta i ryggmärgen.

Nu säger jag godnatt och hoppas på att vårvärmen snart kommer för att stanna.

Just nu...

...önskar jag att jag hade haft ett par rykande färska renoveringsbilder att bjuda på. Men som du säkert förstår så har jag inte det. Jag och Klara har flytt fältet och flyttat in hos mamma några dagar. Oljudet från bilningsmaskinen och dammet som samma maskin orsakar blev helt enkelt för mycket för mig.
Men! Det händer grejer. Vårt badrum är numer helt i furu, sånär som på golvet som består av uppbildad betong. Dessutom har rummet blivit rätt mycket större eftersom väggen mellan "stortoan" och "lilltoan" tagits bort och nu får stor och liten mötas och skapa ett, enda stort och fint badrum.
Om allt går som planerat dyker rörmokaren upp på fredag och sedan är det bara att påbörja själva byggandet; gipsa väggar, gjuta golv och allt det roliga som kommer sen...

Min otroligt händige, flitige och vackre sambo jobbar som ett djur inne i dammet och ute skiner solen på oss påsklovsfirare. I dag har vi roat oss på Strömnäs; druckit kaffe, promenerat och solat. Vilka underbara dagar!

Bloggen goes Extreme Home Makeover

Vissa av er har sett det live, andra bara hört ryktet. Men här kommer den i alla fall. The Green Room. I morse när vi vaknade såg rummet ut ungefär så här:

Fotografierna är dock tagna efter att alla krokar och ett (grönt!!) skåp tagits bort, men... you get the picture... Trots att jag bott i detta hus i åtta månader nu så har jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta badrummet. Det gröna kaklet i kombination med den otroligt fantasieggande fondtapeten är helt enkelt något av det mest exotiska jag sett.

Nåväl, min sambo och svärfar har ägnat denna dag till att helt enkelt ta bort allt det gröna och resultatet nu i kväll är detta:

Under vassruggstapeten hittade vi den faktiskt riktigt snygga tapeten som syns till vänster i bilden ovan. Så klart går den också i grönt. Grönt is the shit verkar det som...

En av dagens häftigare händelser utspelade sig när badkaret skulle ut genom badrumsfönstret. När karet hängde där på fönsterkarmen kom arbetarna på att det nog vore klokt med en tredje famn som kunde ta emot emaljbjässen på utsidan. Eftersom min egen starke far har lyckats vrida sin axel ur led, sprang jag fjäderlätt över till närmsta grannarna. Ingen stark karl hemma där. Jag sprang vidare till grannarna på andra sidan vägen. Ingen hemma där. Men! Utrusande från ett hus längre upp på gatan kom en glad man i 60-årsåldern som i glädje ropade och frågade om vi ville ha hjälp. Han ville verkligen hjälpa till och sen ville han verkligen prata. Och prata. Och prata. En hjälte. En sann hjälte som heter Svante. Tack för hjälpen Svante!

Jag återkommer en annan dag med rykande färska bilder. Resan har börjat. Are you in or out?

Kvällspromenad på plogad isväg...

På skärtorsdagens eftermiddag åkte jag och dotra till stugan i paradiset tillsammans med stora delar av min familj. Vädret var inte det bästa, men jag tog så klart för givet att allt skulle bli annorlunda på långfredagen. Långfredagen kom och när jag på morgonen stack huvudet utanför dörren var hela luften fylld av fukt. Det var precis som om havet hade stigit ovan isen och lagt sig som en blöt filt över hela ön. Men SMHI hade lovat kanonväder till påskafton så när jag somnade på långfredagskvällen var det ändå med stort hopp om en solig morgondag.

Påskaftonen var förvisso ganska fri från hög luftfuktighet men å andra sidan var dimman riktigt grötig och den västliga vinden piskade på rätt bra.

I går kväll, när vi alla satt samlade kring matbordet och hade druckit upp det sista av vinet och ätit upp de sista påskgodisarna beslutade vi att det kanske var lika bra att vända åter till civilisationen. Kanske skulle det vara skönt att tvätta en maskin eller två, tvätta håret och ta på rena kläder.

Sagt och gjort. I morse packades påsken ihop och vi kämpade över isen, till bilarna och tutade söderut. Ungefär exakt när vi passerade kommungränsen kom de. De första solstrålarna. I närheten av Öjebyn började solen bli rätt störande och väl hemma upptäckte jag att vardagsrummet var irriterande varmt av heta solstrålar.

Osar dessa påskminnen bitterhet? Jasså? Läs då vidare i den gladare versionen nedan:

Trots att helgen inte har bjudit på solsken och vindstilla dagar så känner jag mig rätt nöjd, utvilad och skidåkt. Vi har ätit underbart gott, sovit i tystnaden och pratat en väldans massa skit. Barnen har varit underbart snälla och lekt, lekt, lekt hela tiden.

Även om jag bara hunnit med en ordentlig skidtur så kan jag säga att den kan ha varit årets bästa. Jag och storebror startade rätt tidigt på morgonen. Det var dimmigt och blåsigt och kanske inte så angenämt till en början, men efter att ha avverkat 5 km med ganska halvkasst fäste och motvind kom vinden plötsligt från precis rätt håll och det preparerade skidspåret hade isat på sig ordentligt och plötsligt var det bara att stå där och glida med, staka lite då och då, titta upp på horisonten (bakom dimman) och konstatera att det var alldeles jäkla fantastiskt.

Och ibland har jag faktiskt sett solen. Tobbe, som har jobbat i fjällvärlden hela helgen, har hållit mig uppdaterad med mms, föreställande vita fjälltoppar och klarblå himmel. Rått, men hjärtligt.

Gladaste påskkärringarna på ön...

Påsk!

En arbetsdag kvar.
Jättesnart lov.
Hoppas på jättemycket sol, bra skidglid och ett stort påskägg.
Dessutom hoppas jag att du får en härlig påskhelg!
Stor kram!

Det här med att enas...

Sedan jag träffade Tobbe har jag förundrats över hur överens vi ofta är om saker och ting. Det gör ofta vardagen ganska enkel.
Nu när badrumsrenoveringen står och knackar på dörren och vi ska försöka komma fram till vad vi vill ha så stöter jag plötsligt på patrull. I dubbel bemärkelse.
-Vi trodde att vi hade enats om ett golv. Problem dök dock upp när det visade sig att vi hade enats om två olika golv. Efter ytterligare ett besök hos golvfirman gick jag dock i dag segrande ur den fighten.
- När det kom till handdukstork tyckte jag att det var självklart vilken som var snyggast. Döm om min förvåning när han tyckte ganska precis tvärt om. Efter en mindre debatt hos rörfirman kunde vi mötas halvvägs. Rörmokaren skrattade gott och matchen kan nog anses ha slutat oavgjort.
- VVS-firman hade ett snyggt badkar som jag föll ganska hårt för. Han var dock ganska envist förälskad i ett annat badkar. Jag blev lite rörd av hans engagemang och gav med mig ganska snabbt. En solklar seger för honom.
- På toastolsfronten var vi ganska enade.
- Badkars- och tvättställsblandare är tydligen en viktig statuspryl i hans ögon. För mig är det inte så viktigt. Han fick bestämma.

Det är svårt att säga att förhållanden är något annat än en lång rad av kompromisser. Jag påstår inte att jag lider av att kompromissa men det är intressant att det ändå fungerar. Att man liksom bara gör det. Det är varken jobbigt eller plågsamt att kompromissa. Det är helt enkelt helt nödvändigt.
Tilläggas bör kanske att vi fortfarande är överens om ganska många saker. Oftast.
Och i slutändan spelar det kanske inte så stor roll om golvet är mörkgrått eller stenmönstrat. Om rören i handdukstorken är raka eller böjda. Om badkarets kanter är svängda eller raka.

Härliga, härliga helgen

Helgerna är verkligen fina den här årstiden.
Lördagen var väl inte den bästa rent vädermässigt sett, men det passade utmärkt eftersom vi hade ett bebisbesök planerat. Tänk att nyfödda bebisar alltid känns lika underbart små och varje gång blir man lika förundrad över livets storhet.
I dag har vi njutit i stora mått av att ha en egen gård. Vi har hackat is, lunchat på altanen och somnat i solstolar. På eftermiddagen tog vi bilen till andra sidan älven där vi köpte en stor, stor lax, tittade på ett hus (som vi inte ska köpa men som några vänner köpt) och sedan svängde in hos M och G där vi fick kaffe och helgott fika.
Efter en riktig söndagsmiddag hos mamma sitter jag nu och hämtar mig efter kvällens Nip/Tuck. Nu känns det nästan som att jag behöver terapi efter varje avsnitt. Hela serien är som en Dalí-tavla. Man vet liksom inte vad som är in och ut, var verkligheten börjar och det surrealistiska slutar.

Fyra ynka arbetsdagar kvar innan långledigheten tar vid i form av påsklov.

Underbara, underbara fredag

Jag har haft ännu en fin dag på jobbet och när arbetsdagen var över hade vi bestämt träff med familjen från andra sidan Nördfjärden på stadens Stadshotell som varje fredag bjuder på Junkfood Friday. Jag och Klara var först på plats och jag valde snabbt ett fönsterbord vid baren. Vid bordet bredvid satt ett gäng coola rockgrabbar som såg så där lagom slitna ut... Klara kommenterade som alltid allt de gjorde, vad de hade på sig och vad de inte hade på sig. Efter en stund upptäcker jag att en av de coola rockgrabbarna inte är vilken cool rockgrabb som helst. Han är Markus Fagervall. Jag måste erkänna att detta gav lite extra glamour till en annars ganska vanlig fredag.

Nu sitter jag i soffan och njuter av Spotify. Jag fick en inbjudan i dag och vilken grej! Jag har liksom inte haft tid för musik under de senaste åren och nu har jag plötsligt tillgång till allt. Allt. Makalöst! Makalöst och helt lagligt.

Trevlig helg och må solen skina på oss.

Så värt, så värt

I dag när jag gick från jobbet fick jag än en gång ta en konflikt med min ryggsäck. Ryggsäcken är egentligen inte min utan Tobbes och den har blivit mer och mer som en trasa under de senaste månaderna. Tyget spricker och dragkedjan delar sig. Det är inte så bra att ha en öppen ryggsäck när man bär omkring på jobbpapper som bör hålla sig i ryggsäcken. Nåväl, efter att ha hämtat på dagis och handlat lite grädde stövlade vi in på Intersport och där hittade jag världens underbaraste rygga som så klart fick följa med hem. Nu kan jag resa till jobbet med stil och klass på ett helt annat sätt än förut...

En annan sak som gör denna dag lite extra värd är Piteås allsvenska premiär som slutade med storslam och seger! Hoppas, hoppas att det håller i sig och att tjejerna får stanna kvar i högsta serien. Vilken grej! Så oerhört häftigt!

Nu är det sängen som gäller. Min säng är nog förmodligen världens bästa.