Snark...

Jag hade tänkt skriva något fiffigt och intressant men efter att ha tillbringat två timmar sovandes i soffan känner jag inte riktigt att inspirationen flödar.
Berätta kan jag dock att badrummet nu är helt jäkla färdigt! Hela sommaren har planen varit att dörr- och fönsterfoder ska komma på plats men två steg har hela tiden varit lite för stora för att ta. Det ena steget var att transportera en geringssåg från pappa och hit. Det rör sig om en sträcka på si så där 200 meter. Det andra steget har varit att ta bilen till Beijers för att köpa foder, vit skruv och målarfärg till karmarna. Låter jobbigt va?
Det man kan konstatera är att vädret förmodligen har varit alldeles för bra och vi har haft alldeles för mycket annat skoj för oss.
Nu blir det lite annan förändring här i huset. Nu ska jag nämligen gå och lägga mig i sängen i stället för i soffan.
Och just ja! Inskolningen på nydagiset går som smort! We love it!

Frukostdate och meningen med allt

I arla morgonstund tog jag i dag bilen ut på landet, till min gamla arbetskamrat Sofia för att träffa henne och Terese över fil, kaffe och underbara mackor.
Vi ses inte så ofta vi tre. Geografin, jobb, studier och livet självt står i vägen och det är precis som det ska. Men när vi ses rusar tiden iväg och frukostdaten varade in på eftermiddagen. Sorger och glädjeämnen ventileras och någonstans mellan müslin och skorporna kom vi in på meningen med allt. Du vet hur det är, att man ibland, mitt i ett kaos, en sorg eller en stressig tillvaro kan fundera över vad meningen med just den tillvaron är. Man vill liksom veta vad man ska få ut av allt lidande för att man ska kunna härda ut lite bättre. Man vill veta att man kommer att få slicka sina sår och få lön för mödan. Man vill veta att man lider av en anledning eller så vill man veta varför man lider så.
Det intressanta med allt det här, och slutsatsen av våra samtal, är att meningen vet man oftast först långt efteråt. Med några års perspektiv kan man ofta se att även onda eller obekväma händelser eller skeenden i slutändan var för det bästa. Så klart kanske inte det var meningen från början, att det hände något dåligt för att det sedan skulle bli något ännu bättre av det hela men det kanske är så att människan är skapt så, att vi i slutändan bara ser det fina och positiva i våra liv.
Är det svårt att hänga med i mitt resonemang? OK, ett exempel ur mitt eget liv då...
För några år sedan bröt jag upp från mitt gamla liv med min förra kille. Det var ett stort, stort beslut att ta. Många tårar, en jobbig flytt till ett litet stundetrum i en halvdassig korridor på Ålidhem. Inget dramatiskt men uppbrott är uppbrott och har en tendens att bli jobbiga för individen.
Hur som helst, jag hade bara mig själv att luta mig mot i vardagslivet och visst satt jag där på vardagskvällarna och led lite i min ensamhet och undrade vad som var meningen med att sitta så där alldeles ensam, en ung dam i sina bästa år... Men varje dag gjorde mig starkare, coolare och lite snyggare. Korridoren visade sig vara världens bästa och singellivet likaså.
Det var fem år sedan ganska precis och med facit i hand är det ganska lätt att se meningen.
Helt klart ser jag meningen.

Fina fröknar och mycket lego

I dag var det så dags för första dagen på det nya dagiset. Jag var ärligt talat pirrig innan. Jag har alltid haft väldigt svårt för förändringar och det här kändes liksom stort. Men när det timmeslånga besöket var över kändes det bara tryggt och bra. Fina fröknar, fina barn och en massa lego som Klara och en av grabbarna på bygget satte händerna i. Det blir nog bra det här!

Platsen där jag allt som oftast sitter och bloggar om kvällarna ligger liksom mitt i huset, mellan köket och vardagsrummet, vid en bänk, framför ett fönster. Om jag tittar till höger ser jag ett ganska välordnat vardagsrum, inrett som jag vill ha det, belyst som jag vill ha det. Ja. Jag gillar det helt enkelt. Om jag tittar till vänster ser jag köket. Köket som väl kan sägas vara välordnat, men det är på intet sätt inrett som jag vill ha det eller belyst som jag vill ha det.
Man kan väl säga att vi står i uppstarten för att planera detta köks bortgång och ett nytt köks födelse men med tanke på det jag skrev ovan, om förändringar, har jag liksom lite svårt att ta tag i det. På det stora hela kan jag se ett nytt kök framför mig, men hur kommer vi dit? Vilka skåp är bra att ha? Vilket märke är det billigaste och samtidigt det bästa?
Kanske är ådermålad teak inte det sämsta... Kanske är det just ådermålad teak som är the shit!
I morgon drar jag iväg på frukostmys med gamla, kära kollegor och lämnar dagisäventyret till far och dotter.

We're so hot!

Nu har värmen nästan nått den där kulmen då jag känner att jag skulle vilja sänka tempen med några grader för att kunna andas ordentligt. Luften är så full av fukt att det liksom inte är någon skillnad på att andas och att dricka längre.

Hur som haver så har jag och Klaran tillbringat en underbart varm och härlig helg i stugan. Vi har badat och försökt plocka några blåbär i skuggan av de stora tallarna. Jag kan inte i ord få till en beskrivning som gör detta, mitt paradis, rättvisa. Kanske några bilder kan hjälpa mig på traven. Lukten av hav i kombination med skog, solens strålar på havet och känslan i kroppen av att köra riktigt, riktigt snabbt med båten. Allt tillsammans gör mig så tacksam över att få uppleva stället. Att få ha det i mitt hjärta. I min själ.

I går var det dock dags att lämna paradiset till förmån för den hårt arbetande sambon som var fast i stan. I dag har vi tvättat och mentalt förberett oss för morgondagens inskolning på det nya dagiset. Jag tror att jag är minst lika förväntansfull som dagisbarnet själv.

Jag har dessutom hunnit med en sväng till det nya jobbet för att plocka ut ett schema som ser helt bra ut. Från jobbet till en mysig kaffe- och pratstund med Maria och Hugo, hem för lunch, vidare till nästa kaffe, lek och pratstund med vänner på andra sidan fjörn.

Efter middagen åkte jag, Klara och mormorn iväg på ett hejdundrande cykeläventyr i den tryckande värmen.

Det gäller att göra det mesta av det bästa!

Från en filt på stranden...

har jag i dag suttit och tittat på folket omkring mig. Nya bekantskaper och gamla. Familj och vänner. Vissa dagar känner man sig lite rikare än andra helt enkelt.
Den lilla badsjön bjöd på perfekt badtemperatur och både vuxna och barn kunde ligga i blöt som om vi vore 10 år igen.

Jag har dessvärre börjat känna en krypande känsla av förkylning i kroppen. Känns turligt nog inte som halsfluss och jag hoppas att det ger med sig väldigt snart. Det är ju för tusan semester.

Några vill han...

Jag har suttit här i min ensamhet i kväll och funderat över några investeringar som jag känner att jag nog skulle må bra av. Utan inbördes rangordning ser listan ut ungefär så här:
- Ett nytt, fint VITT kök.
- En ny fint, STOR bokhylla som rymmer allt, utan att vi behöver bygga torn...
- En ny fin, SNYGG sängstomme som kan lysa upp sovrummet även under de mest grå höstmånaderna...

Jag skulle så klart kunna fortsätta, men för att behålla min heder och bilden av mig som happy go lucky och utan stora behov av materiella ting för att göra min tillvaro perfekt, så stannar jag här.
Jag kan bara konstatera att det är bra att T jobbar mycket övertid. Jag kan dessutom konstatera att hans lista ser något annorlunda ut. Men på köksfronten är vi enade. Om platt-tvn ska gå före bokhyllan däremot, det kan bli en blodig fight. Samma gäller den om skotern eller sängen. Frågan är ju dock hur bekvämt man sover på en gammal Ockelbo...

Nanting vilket väder!

Trots att jag ännu inte susat förbi 30-strecket är jag ändå så pass mycket tant att jag måste få prata om vädret. Det är ju makalöst! Jag har tillbringat stora delar av dagen i en stol ute på gården, i bara bikini. Nu är jag mycket färgad på framsidan av kroppen och ganska vinterblek på baksidan. Men. Det spelar ju faktiskt ingen roll. Det är ju framsidan som räknas. Eller hur?

Helgen har varit 30-årskalas och svirande på stadshotellet. Jag har varit duktig på att svira i sommar. När vintern kommer och jag sitter fastvuxen i soffan igen kan jag i alla fall glädjas åt att jag dansade mycket under de varma månaderna. Dock kan man konstatera att man är lite äldre än de andra svirarna, som ibland tycktes undra vad PRO gjorde på dansgolvet.
Pantertanter som snackar väder måste väl också få ha lite kul. Eller hur?

Dator- och fönstersurfning...

...är saker man kan ägna sig åt när man har en fredagskväll helt för sig själv.
Jag är godissugen som aldrig förr, men det enda söta som finns i huset är en tårta som stått i kylen i en vecka och en massa bullpåsar i frysen som jag lovat mig själv att inte äta av i onödan.
Ett glas vin hade också varit gott, men det enda av den varan som finns är en BIB som stått på altanen i två veckor och säkert blivit överjäst i värmen. Den skippar vi.
Det hade varit kul med en bra film på tv men tv-tablåerna bjuder mest bara på kräk. I olika former.

Som du förstår så sitter jag i stället vid köksfönstert, framför datorn, och tittar både på skärmen och på folk som glatt seglar in mot stan, glada i hågen och med framtiden för sig.
Min närmaste framtid är nog i sängen. Dit går jag nu.

Semestersug

Nu har de anlänt, de där sista sommarveckorna som man bara vill göra det absolut bästa av. Jag vill känna att jag är ledig, att jag har ryggen fri och all tid i världen.
Jag segar på morgonen, även om jag egentligen är dålig på att sega och sen försöker jag att bara göra roliga saker.
I dag strosade vi ner till stan, lunchade på världens kanske bästa thai-restaurang (tunga ord, jag vet) och när den värsta mättnaden lagt sig köpte vi en glass och strosade vidare.
Det något negativa är att Tobbe jobbar mest hela tiden, hela nätterna och mer där till. Men ibland hinner vi ses och då får man se till att göra det bästa av den tiden.

I morgon är det 30-årsfest igen! Det är ett hektiskt år det här. Men visst är det makalöst att vi alla fortfarande ser ut som 17-åringar. Det måste vara en bra årgång helt enkelt. Frågan är bara vad man ska ha på sig. 17 år... Mysbyxor och tight linne? Visst är det sådant vi har på oss?

Svåra frågor

I morse fick jag några roliga frågor av den evigt frågande Klaran.
1.K: -Vad sitter snoppen och snippan fast i?
S: - Ja, alltså de sitter ju fast i kroppen, på samma sätt som näsan typ...
K: Meeeen... Näsan sitter ju fast i ansiktet. Nu sa du fel mamma!

2. K: Vem är Sven-Otto? (Littorin, efter att ha lyssnat allt för mycket på Euske...)
S: Förblev tyst. Är det inte vad vi alla egentligen undrar???

En dag i solen

Mycket mör och rätt så röd sitter jag här och pustar ut efter en dag på stranden. Jag och Klara mötte upp min hemvändande högstadiekompis K och hennes dotter och det blev en kanondag fram tills tjockdimman tog stranden i besittning och vi kände att det nog var dags att åka hem.

Eftermiddagen har, som så många andra eftermiddagar denna sommar, gått åt till att hålla Klara pigg och på bra humör. Projekt sluta sova middag alltså. Det brukar gå bra så vida man inte åker långa sträckor i bil, läser en allt för lång saga eller tittar på ett alltför stillsamt tv-program. I dag blev polishelikopetern min räddning.
Nu hoppas vi på samma fina väder i morgon!

Ny bil, gammal bil...

I morse kom en trevlig man från försäkringsbolaget för att fota motorhuven. Nu är det bara till att lämna in den på lackering så ska den visst bli som ny.
Det här med teckningen på huven har dock fått oss att tänka på bilar. Nya bilar. Så efter lunch åkte vi iväg för att provköra en riktig pärla och jag föll som en fura för de vackra formerna, de sköna sätet och den mjuka känslan i motorn. Nu funderar vi och jag känner mig lätt otrogen mot den vackra donnan som vilar ut på infarten. Jag hoppas hon förstår att det inte är personligt.
Efter kaffe och bullar hos M & G i den varma hortlaxsolen åkte jag vidare till kvällens baluns. 30-årskalaset hos Jenny på Granholmen. I vanliga fall innebär baluns på Granholmen både vin och övernattning, men eftersom Tobbe jobbar natt fick jag nöja mig med en mellanöl och hemgång kl. 22. Jag gissar att de andra tjejerna håller på ett bra tag till, och de är de värda.
Jag ska krypa i säng med senaste Femina. Det är väl också en belöning...

Vad är säkert?

Under festivalhelgen som gick har det inte funnits mycket löst på vår gård. Tobbe har staplat in ALLT i garaget. Och då menar jag allt från Klaras hinkar och spadar, polisbil, trehjuling och vår egen, stora bil. Allt för att ingen fyllebult skulle komma och kräkas, sno eller snava över något. I söndags struntade vi i att köra in bilen. Faran tycktes vara över.
Så kom den här morgonen, när vi skulle åka till Gläntan för att sola och bada med matsäck och fina vänner. Klara gick ut på gården för att leka medan vi packade det sista och snavade över badringar och handdukar på hallgolvet. Jag var så där stressad och på halvdåligt humör, som jag ofta blir när jag är stressad. Tobbe masade på i sitt vanliga tempo och förstod som vanligt inte vad jag var så stressad över och än mindre hur jag kunde vara på dåligt humör.
Så öppnade jag ytterdörren för att bära ut lite grejer i bilen, och där stod Klara böjd mot motorhuven och "ritade". Med en sten. Ja. Hon ritade med en sten i vår körsbärsröda lack. Hon ritade regnbågar. Många regnbågar. På många ställen.
Nu måste vi ringa försäkringsbolaget och förklara hela grejen. Det var ingen fyllbult eller tjuv. Ingen småkriminell artonåring var bilens största hot. Och ärligt talat känns det lite skönt. Det känns lite bättre att det var en ovetande nästan treåring. Och det känns helt ok att hon ritade flera regnbågar när hon ändå var igång. När man ändå pungar ut några tusenlappar för omlackering är det väl lika bra att det är många regnbågar. Man får ju liksom lite mer valuta för pengarna då.

I övrigt har dagen varit toppen, med sol och bad, god middag, joggingtur på Grisan och nästan 90 bullar bakade.

Familjeliv

Min storebror med familj har under två veckor glatt oss med sin skånska närvaro men underbart är kort och i morgon ångar de söderut igen. Den här dagen har därför till största delen ägnats till kusinmys och skitsnack på mammas gård. Nog är det väl attans att Sverige ska vara så långt? Som konsekvens av skåningarnas närvaro har Klara börjat prata skånska. Jag gissar att det lägger sig inom några dagar så att hon är normaliserad igen inför dagisstarten. Barn är vidunderliga. Jag undrar om hon skulle börja prata spanska om jag bara malde på dagarna i ända... Å andra sidan finns det nog inget vackrare än den pitefina dialekt som hon normalt språkar på.

I morgon väntar solsken och värme och i bästa fall en dag på stranden. Nu gäller det att skrapa ihop sommarminnen att leva på när november är som mörkast och februari som snöigast.
Men innan dess vore det smaskigt med några surströmmingar eller kräftor. Eller hur?

Fina, fina festival

Den här dagen kan nog beskrivas som en av de lugnare under denna sommar, feberdagarna undantagna då så klart.
Tobbes sviter från gårdagen har liksom smittat av sig på oss damer och vädret har väl gjort sitt till. Vi har ritat, läst, löst korsord och surfat omkring på nätet i jakt på en Euskefeuratlåt från i går som jag inte kan hitta och det driver mig till vansinne.
Pizzamiddag var en självklarhet och när Tobbe nattade Klara tog jag mig en tur på Grisan. It's good to be back!

Så, i brist på annat att skriva vill jag ta tillfället i akt att hylla den stora, fina festivalen som busat omkring på våra gator i fem dagar. Den må vara skränig, skräpig och fylld av fulla varelser som dessvärre hamnar i bråk ibland och gör tokigheter. Men jag tror att den får många av oss att känna livet i oss. Under några få dagar får vi studsa omkring i ölserveringar och karuseller, på dansgolv och framför stora scener och för en stund slipper vi tänka på jobb, amorteringar, renoveringar eller storstädningar. Mest är det bara kul.
Visst känner jag livet i mig under årets övriga dagar också, men nog är det roligt att få känna på ett annat liv. Det där något tokigare, något vildare och något gladare.

Jaha.

Då var den här söndagen kommen då.
Det ösregnar och mannen i huset är sliten efter att ha dansat och lett.
Vad gör man en dag som denna?
Kaffe och en snus kanske. Det brukar ju bli bra så.

Dagen efter i går kväll...

Ja. Det är festival i stan. Och ja, i går var det min kväll. Och ja, jag har varit mer än trött i dag.
Jag blev inbjuden till en väldans trevlig fest hos en av Tobbes arbetskamrater och efter att ha tävlat och skrattat i många timmar på deras fina gräsmatta bar det iväg mot stan, mot öltälten och mot några låtar med Måns och några med DLK.
Kvällen sprang iväg i ett väldans tempo och plötsligt var den liksom bara över.
Tröttheten till trots är jag väldigt glad för gårdagen som bjöd på så mycket kul och så väldigt många bra människor.
I dag tog jag och Klara en tur till stan. Vi dissade festivalmaten till förmån för varmkorv med bröd och sen blev det en tur i karusellen också.
Nu sitter jag här i ett tyst hus och lyssnar till ljudet från stadens gator. Ovanför hustaket cirkulerar en polishelikopter och från grannarnas partytält blandas höga skratt med Helan går.
Ja, det är festival i stan.

Ännu ett paradis

Min familj fikar under fyren...

En glad bloggerska på äventyr

Jag hör till den där sortens människor som oftast tycker att det jag själv har är det bästa. Jag har den bäste mannen, det bästa barnet, det bästa huset, den bästa bilen, den bästa sommarstugan och de bästa åsikterna. Men i dag blev jag varse att det finns paradis utanför min egen livssfär. OK, det här har jag väl insett förut också, men nu tar vi den här storyn.

Tillsammans med mamma och mina syskon med familjer tog vi turbåten M/S Favourite till Rönnskär för att få en dag tillsammans i trevlig miljö. Och vilken miljö sedan! När båten äntrade bryggan på Rönnskär kände jag direkt att jag nog förmodligen skulle kunna gå till banken för att ta ett lagom stort lån för att kunna köpa en lagom stor stuga på ön som bara ropade på mig. Där finns en fantastiskt vacker fyr, ett kapell som bara tiggde och bad om just jag skulle gifta mig just där och en massa tanter och farbröder som inte ville annat än att visa upp allt som ön hade att bjuda och sedan dessutom visa allt som det egna skafferiet hade att bjuda i form av bullar och kakor.

Barnen hamnade i trans när det klättrade och äventyrade sig under fyren och vi något äldre hamnade i trans när vi tittade på gamla tapeter och fotografier i den gamla lotsstugan.

Har du en semesterdag över? Ta då tillfället i akt och unna dig en tur till paradiset. Din själ kommer att tacka dig efteråt.

Sommar, sommar, sommar

Några bilder från dagarna som gått sedan sist...

I torsdags åkte vi till Luleå för att semesterförlusta oss lite efter sjukdagarna. Vi åt middag på restaurang och jag shoppade lite på rea. Igen.

Från storstaden åkte vi vidare till stugan där vi verkligen inte legat på latsidan. Tobbe har fällt en väldigt stor gran. Jag har rivit ett gammalt dass och en trädkoja. Dessutom har vi eldat upp det gamla dasset tillsammans med delar av den jättestora granen.

På kvällarna har vi badat bastu i solnedgången och i går gjorde jag en sak som är en av de bästa sakerna med sommaren. Handlade på Ica i Antnäs. Har du inte gjort det förut så är det hög tid nu. Gulligare butik får man faktiskt leta efter.

Nu har vi fått besök från norr, av faster och kusin, så nu blir det till att göra stan i några dagar. Vi kanske ses!

Ännu en dag...

- Sanerat hemmet i form av tvättning av kläder, dammsugning och röjning av leksakshögar.
- Läst ut en bra bok. Måste börja med en ny, men det är så svårt att bara glömma den förra och gå vidare...
- Monterat upp växa-sängen och monterat isär spjälan. Nu är hon stor lilltjejen.
- Ätit ansenliga mängder kladdkaka för att hålla humöret uppe.
- Löst korsord.
- Byggt pussel.
- Tittat på eftermiddags-tv.
Ja ni... Ännu en dag i sjuklägret.

I morgon tar vi tag i resten av saneringen och sen får jag faktiskt vara ute bland folk i morgon. Hur firar vi det? Risken finns att jag har hunnit bli folkskygg under dessa dagar. Kanske inte skulle skada å andra sidan, om jag fick en dos folkskygghet alltså...
Nä, nu blir det sängen tillsammans med min nya.
Bok alltså. Deckare från Shetlandsöarna tror jag bestämt att det var.

Nä, det här är sjukt

I går kväll kom den smygande. Den där känslan i halsen. Så bekant och så ovälkommen.
I morse ringde jag till vårdcentralen och fick en tid för porvtagning och läkarlysning i halsen.
Här sitter vi då. Streptokockerna hoppade tillbaka och bet mig. Nu knaprar vi penicillin hela familjen.
Tredje semesterveckan som sagt...

Och just ja...

Det är väl jag som har smittat de andra tu, så jag ska väl egentligen inte klaga. Det är sjuklingarna som ska klaga på mig. Jag får väl helt enkelt klaga på den okända människa som fixade min fluss...

Round 2

Vi vaknade i morse, och så var den dagen förstörd.
Nä, riktigt så illa var det väl inte, men i samma ögonblick som natten blev till dag började Klara gråta och klaga över ont i örat och hennes pappa började nästa mening med ordet halsfluss. Tre timmar senare satt vi på vårdcentralen med en konstaterad halsfluss och en konstaterad öroninflammation. Efter en tur till Apoteket har nu pappan och dottern inlett tredje semesterveckan på precis samma sätt som jag inledde den första, med varsin ask Kåvepenin.
Dagen har varit lugn, lugnare, lugnast. Tobbe har sovit i soffan och jag och Klara har läst Mamma Mu bygger en koja sju gånger och Bara knyt, Alfons! lika många gånger. Vi har dessutom spelat memory och lärt oss svälja piller med hjälp av jordgubbssylt.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Höstkyla ute gör det lite lättare att sitta inne.

Bajs och feber

Klara har drabbats av feber. Vissa stunder är hon het som en kamin och andra stunder springer hon fram och tillbaka och pratar om det ämne som intresserar henne mest för tillfället. Bajs.
Bajs är svaret på alla frågor. Och ibland kommer även ett kiss. Eller prutt. Lika roligt varje gång.
Är vi redan där? I kiss- och bajsåldern alltså? Det något makabra i situationen är att även jag, trots den bildning och visdom jag besitter, tycker att bajs är ganska roligt.

Denna söndag har varit en ganska seg dag. Vi hade nämligen fest här i går. Och vilken fest sedan. Den fortsatte några hundra meter bort, på stadshotellets uteservering, där jag träffade en massa roliga människor från det förflutna och jag kunde somna, glad och lite snurrig, med ett leende på läpparna.
Nu i kväll insåg Tobbe att den märkliga känsla han haft i kroppen under dagen nog inte bara berodde på malt, utan även feber och förkylning. Så nu rustar vi oss för semestervecka nummer tre och även den tredje sjukdomsveckan här i huset. Men det gäller att se det roliga i tillvaron ändå, så jag avslutar väl där jag började.
Bajs!

Oj!

Ja, tiden går fort på sommaren.
Trots detta dilemma har jag sedan sist hunnit med både stugliv, tokrolig finfest, slappande hemma, semester i Lycksele, febersjuk tvååring och så i dag, pimpande av vår pensionärskuvös. När vi köpte huset lämnade de förra ägarna kuvösen stående precis som de hade haft den. De flyttade till en lägga i stan och behövde helt enkelt inte möblerna eller dekorationerna som fanns där. Vi har låtit det stå, till förmån för andra delar av huset. Men eftersom vi i morgon välkomnar en massa människor till middag på denna altan kände vi att det kanske var dags för ett litet ansiktslyft. Några vaxdukar och krukor senare känner jag att jag liksom kan stå för kuvösen på ett annat sätt.
Vidare kan jag bara påpeka att jag älskar sommarrean i stadens (och grannstadens) butiker. Jag har ekiperat mig som tusan för nästan inga pengar alls. Halva priset är det bästa priset.

Nu ska jag återgå till min bok, som upptar största delen av min tid just nu.

Sista sjukdagen

I morgon har jag bestämt mig för att vara frisk. I alla fall ska jag enligt expertisen vara smittfri i morgon och kan bege mig ut i den stora, vida världen. Jag tror att jag nöjer mig med att åka till stugan, men som vi alla vet börjar varje världsomsegling med ett första årtag ut från stranden.

Den här dagen har, förutom gnällande, innehållit ett besök på Tippen (som vi har börjat kalla återvinningscentralen). Innan husköpet tillbringade jag inte alls så mycket tid där, men under de senaste månaderna har jag nog gått och blivit något av en stamkund. Jag gillar att åka dit. Jag diggar den störtsköna snubben som dirigerar vilsna själar till rätt kontainer och Klara älskar att sitta i baksätet och äta russin. Russinen hör till. En gång för en tvååring blir lätt tradition och nu kan vi inte nämna tippen utan att få "russinpaket" till svar.
Efter detta stora äventyr åkte pappan och dottern till stan och kom hem med en massa påsar varav en innehöll ett par väldans fina örhängen som jag länge önskat mig. Pappan och dottern åkte sedan vidare till badet längre ner på gatan och jag fortsatte att vara sjuk, titta på Oprah och Doktorn kan komma.
Tobbe befinner sig i kväll på stadens hotell och jag har ägnat en timme åt att söka en väldans bra låt på Spotify. Efter idogt sökande och vild fantasi hittade jag vad som visade sig vara Everlast. Nu diggar jag. Och älskar.
Och om exakt 33 minuter är jag frisk.
Godnatt!

Det för*****de gnället

Det kommer uppifrån och nerifrån, från höger och från vänster, från amatörtyckare och aktade journalister.
Gnället. Missnöjdheten. Pessimismen.
Själv är jag så arg att jag håller på att spricka och därför tar jag nu tillfället i akt att gnälla lite över gnället.
Både jag och min sambo innehar yrkesroller som är under ständig bevakning av alla. Och det är väl bra på så vis att verksamheten kvalitetssäkras och den kan kanske förbättras tack vare allmänhetens inblick. Men. Det finns ett stort men. Det är skillnad på granskning och gnäll.
I går blev jag som bekant illa tvungen att besöka stadens Vårdcentral. Här har vi den tredje av samhällets stöttepelare som många älskar att förtala. Vården. Spaltmeter efter spaltmeter skrivs om vårdens fel och brister, om långa väntetider och apotekets långa köer.
I går hade jag tid hos en sköterska kl. 14.30. Kl. 15.00 satt jag i bilen på väg hem och hade på 30 minuter hunnit bli undersökt, diagnostiserad, transporterad till apoteket och köpt den medicin som läkaren skrivit ut till mig. Allt gick på under 200 kr och jag mår bättre redan i dag. Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över det otroligt effektiva system som mötte mig under gårdagen. Med detta inte sagt att det inte finns dagar när allt är kaos, när lab-prover blandas ihop eller avläses fel, när apotekaren har pms eller kommer direkt från en rökpaus. Sådana dagar finns och det suger, men vi kan inte ta oss rätten att döma ut hela det svenska vårdsystemet på grund av sugdagar.
På samma sätt kan jag tycka att det är ganska destruktivt att förtala den svenska poliskåren efter att en patrull i Piteå kört snabbt under utryckning för att stoppa en drograttfull trafikant. Ja, det går snabbt. Ja, det tjuter om däcken. Och ja, vi måste lita på att de utbildade poliserna vet vad de gör och har tagit rätt beslut utifrån rådande omständigheter.
Och skolan då? Ja, det var säkert bättre förr, med ordning och uppförande, men konungalängder, flora och fauna. Det var bättre förr, när magistern var högt aktad och respekterad i samhället. Eller?
Vem är det som har tryckt in allt gnäll i så många medborgare? Varför är det en dygd att se fan på väggen i så mycket som möjligt på en gång?
Varför får jag konstiga blickar när jag säger att jag trivs med mitt jobb, är nöjd med min lön, nöjd med vården och rättsväsendet?
För nog borde väl NÅGOT var helt åt helvete??
Jo. En sak.
Gnället.

Och om 11 minuter...

... är det dags...
didodidododidodadadidaaaaaaaaaaaaaadddddoooooooodiidooooooooooooo....

Fluss

Det är semester för hela familjen och det låter ju som en liten solskenshistoria om det inte hade varit för de elaka bacillerna som tagit min hals i besittning. Halsfluss är diagnosen och Kåvepeninet har redan börjat jobba på att vinna kampen mot de onda.

Annars är vädret vackert och det är ju skönt, även i feberdimmorna.

Den första semesterdagen

Jag och Klara har nu fått sommarlov och Tobbe lyckades, på något mirakulöst sätt, vara så tyst i morse att både jag och Klara sov till 8.15. Sedan dess har dagen rasat fram med besök på nya dagiset (eller förskolan), trevligt lunchbesök av mamman och barnen från andra sidan älven, inhandling och plantering av sommarens blomster och sedan en försmak av morgondagen med sillmiddag.
Nu sitter jag här med en bondbränna som heter duga efter att ha tillbringat större delen av eftermiddagen på en stol i gassande solsken. Som ackompanjemang till bondbrännan sitter jag och funderar på det här med The Matrix. Två kvällar i rad har vårt vardagsrum fyllts av dessa svartklädda varelser vars öde jag egentligen aldrig orkat fördjupa mig i. Men jag verkar vara den enda. Måste man älska The Matrix? Och än värre; vad händer om man inte älskar The Matrix? Och sist men inte minst, vad fan är The Matrix egentligen???

Leva och uppleva

I dag har jag flyttat in på mitt nya jobb. Jag fick mig ett trevligt skrivbord med fönsterplats och dessutom hann jag med att ta i med hårdhandskarna och skjuta skarpt, trots att jag inte riktigt börjat än. Känslan är bra och jag längtar jättemycket efter att få börja jobba. Jag hade lätt klarat mig utan sommarlovet men jag får väl helt enkelt bita ihop och härda ut.
Jag har dessutom hunnit bli avtackad från mitt nuvarande jobb, tvätta kläder och sängkläder och dammsuga ett lätt dammigt hem.
Dagens upplevda besvikelse är att Röjardagen tydligen inföll just i dag. På en tisdag. Min mamma som är pensionär hade fyndat en massa. Konservativ som jag är tycker jag ju att Röjardagen bör infalla på en fredag, precis som den alltid har gjort. Nu har jag ju förlorat en massa pengar på att inte fynda. Visst är det så det fungerar?

Urlakad och uppfylld

I går var studenternas dag. Vi andra var mest åskådare som fick chansen att njuta av deras lycka och dela deras glädje. Strax efter 12 sprang de ut genom dörrarna för att inte återvända mer. En dag att minnas. Varje år.

Kvällen tillbringade jag tillsammans med de några av de finaste sakerna som hänt mig under det här året. Vi åt, drack och pratade som om orden aldrig tog slut. Jag hade nog kunnat sitta kvar där än om det inte vore för Tjejjoggen. Jag kan säga så här, att jag, när jag vaknade i morse, inte kände mig riktigt i form för någon tjejjogg. Jag hade helt enkelt gårdagskvällen i kroppen lite mer än jag hade önskat.
Men. Jag är envis, och den envisheten drog mig de 5 kilometrarna runt den vackra byn och jag kom i mål på en tid som jag är ganska nöjd med, med tanke på omständigheterna.
Så nu sitter jag här och känner mig slutkörd och manglad samtidigt som jag är alldeles glad över hur trevligt jag hade i går.

Nu är det mycket möjligt att jag snart somnar i soffan. På återseende.

Dagen efter...

I dag har jag bara tänkt och tänkt på enbart en sak. Nästan...
Mitt jobb! Det blir bara roligare och roligare ju mer jag tänker på det. Under tiden i Umeå, när jag hade mitt jobb och tog den saken för given, visste jag inte hur värdefullt det var. Nu vet jag och det gör mig så tacksam över allt det här.
Jag kommer att jobba på en högstadieskola här i stan och jag vet redan en del om stället. Det är lite av en dröm som gått i uppfyllelse. Jag har hoppats och hoppats men aldrig vågat tro på allvar att jobbet skulle bli mitt. Nu vill jag liksom bara börja. Nu! OK, jag får väl stå ut med ett sommarlov först, men det kliar i fingrarna kan jag säga.

Den här dagen är inte bara dagen efter så klart, för väldigt många är det också dagen före den stora, stora dagen. Studentdagen. Dagen när livet börjar.
Jag har gjort en tårta och pyntat ett klassrum. Nu står vi redo att ta emot de vitklädda och lagom berusade ungdomar som har allt att vinna. Grattis till er!

Studs, hopp och tjoho!

Jag har fått ett jobb. Ett eget jobb. Inte vikarie för någon. Inte vid ett skrivbord som måste rensas vid läsårets slut.
Ett eget. Alldeles, alldeles eget.
Tillsvidareanställning.
Tills vidare.
Skål!

I denna ljuva blomstertid...

Jag är verkligen värdelös på blommor. Bortsett från tulpan, maskros, solros, smörblomma och kanske blåklocka, kan jag urskilja väldigt få grödor. I skogen går det bra. Träd kan jag. Och mossa. Och bär. Buskar går ungefär lika dåligt som blommor, så länge det inte handlar om bärbuskar. Sådant som jag kan äta kan jag namnge.
Men! Det är så vackert när det blommar. Just nu är klockan 23.24 och jag sitter vid fönstret och ser solen stråla upp över horisonten. Trädgårdens buskar skimrar i grönt och de små röda blommorna lyser upp, trots sin litenhet.
Jag har ingen aning om vad buskarna heter, varken i för- eller efternamn, men de lyser upp min vardag och det är jag evigt tacksam för. Och dessutom kan nog inte buskarna namnge mig heller, så vi är liksom kvitt.

På jobbfronten intet nytt, förutom det jag redan visste igår, men det kan jag inte säga än. Kanske i morgon. Men, som sagt, den tålmodige får is i magen.

Ännu en jogg

Bea har peppat mig än en gång. På lördag kör vi Tjejjoggen i Sjulsmark. Jag är peppad till tusen. Snudd på risk för att bli överpeppad. Ungefär som Kim i lördags, och det gick ju inte så där jättebra.
Förutom straffmissen har helgen varit bra. Vädret har varit dåligt och loppisen vi tänkte besöka hade visst lagt märke till att den 6 juni var en röd dag så pengarna vi tjänade på att inte gå på loppis spenderade vi i stället på Skeppets lekland. Ett toppenställe helt klart!

Den här måndagen kommer nog att gå till historien som en av de mer turbulenta i mitt liv. Nu snackar vi jobb. Och än en gång, precis som i november, står jag och väljer mellan två tjänster, med olika förtjänster. Kanske vet jag mer i morgon. Kanske kommer saker och ting att falla på plats utan att jag själv måste lägga den fällande domen med rädsla för att sedan ångra mig bittert. Kanske kan jag få en gnutta ro i själen. Jag återkommer helt enkelt med detaljer i morgon.
Nu ska jag efterjoggduscha och krypa i säng med min Binchy.
Hasta mañana!

Vilken grej, vilken grej, vilken supergrej!

Nybadad, varm i hjärtat och i själen. Genomhärlig i hela kroppen.
Jag har alltid varit en sådan där hobbyjoggare som tagit fram de slitna dojorna när elljusspåret torkat upp på våren och sedan har jag sprungit mer eller mindre regelbundet men aldrig så där mycket som man kanske borde. Jag har aldrig brytt mig om att ta tid eller knäcka rekord. Jag har sprungit för att det är skönt.
Men så för några veckor sedan fick jag det där smset av Bea, som sa att jag skulle springa Vårruset den 4 juni. Jag blev smått smårädd och tog fram skorna och kutade några gånger i den fina skogen på Grisberget. Det har gått bra.
Och så kom plötsligt den där 4 juni och det var dags att springa. Sen blev jag frälst. Jag tog inte tid. Jag knäckte nog inga rekord. Jag bara sprang. Och njöt. Varenda sekund av den vackra och blåsiga knappa halvtimmen njöt jag.
Nu blir det nya skor. Sanna mina ord.

Urblåst

Vad händer med vinden? Var kommer den ifrån? Mitt hår visar sig INTE från sin bästa sida tillsammans med styv kuling. Jag har alldeles tillräckligt med volym som det är. Snälla vinden, jag behöver inte mer.
Efter dagens jobbdag åkte jag och Klara med mormorn för att köpa kryddor och grönt till hennes trädgård. I bilen på väg hem satt tvååringen tyst och funderade en stund varpå hon frågade:
- Visst är jag och Tove och Björn (hennes kusiner i Malmö) små?
- Jo, det kan man väl säga att ni är...
- Varför är vi små?

Ja. Ofta blir man ställd och märkligt nog helt utan bra svar. Visst är det underbart hur sådana här frågor kan uppkomma? Plötsligt inser den vuxna mamman att ingenting är självklart och tur är väl det. Världen är liksom alltid redo att omforma sig.

I kväll har jag avverkat ett svettigt pass på Grisan. Jag inbillar mig att det går lite snabbare för varje gång. Jag kanske borde börja ta tid. Men njutningen förtas liksom lite då. Utan tidtagning kan jag alltid låtsas att jag är den snabbaste bruden i stan. I fantasin är allt möjligt.
På torsdag får vi väl se precis hur snabb jag är. Då ska det vårrusas.

Och nej. Fortfarande inget nytt på jobbfronten. Jag gissar att kommunens alla personaladministratörer sitter på sina kontor och lägger stora pussel just nu. Alla bitar ska roteras och vändas på.

Dagens bästa springlåt: Over the Hills. Då blev jag snabb.

Sommarens första helg

Det är nästan så att det känns lite märkligt att gå till jobbet i morgon. Den här helgen har liksom fått hela min varelse att ställa om till sommarläge.

Jag har ätit frukost på altanen vid havet och handlat på den lilla affären i byn en bit bort. Jag har druckit vin och tittat på solnedgången.

Mitt eget paradis har vaknat till liv efter vinterdvalan och det var ett kärt återseende må jag säga.

Det enda som kanske grämer mig lite är att jag inte doppat mig i det blå. Inte mer än en promenad ut på lårdjupt vatten när systersonens fiskedrag fastnat under en sten.

Klara trotsade dock det iskalla vattnet och lekte förutsättningslöst i vattenbrynet...

Nä, nu orkar jag inte vänta längre...

...på att fönster- och dörrfoder ska komma på plats, eller att det där skåpet och draperiet ska hamna där de ska vara. Nu får ni se det. Det nästan helt färdiga badrummet. Den gröna lilltoan och den ännu grönare stortoan som nu enats för att bliva ett, enda stort, ogrönt badrum. Först en liten påminnelse om ursprunget...

Och sedan. Det nästan helt färdiga!!

Någon gång blir det säkert helt klart, och då ber jag att få återkomma med fler bilder. Jag vill liksom bara bevisa för er, och framför allt för mig själv, att vi har lyckats renovera ett badrum. Kanske inte låter som så mycket, men jag är nöjd och stolt och hoppas på att det inte är lika krävande att renovera kök.

Maraton!

Läs, markera, skriv om/rätt, kommentera och värdera. Om och om igen. Prov efter prov. Individ efter individ. Och kul är det! Jag vet inte om det hade varit riktigt lika kul om jag inte hade haft mitt snus, men nästan kanske. Förmodligast är det mesta färdigt inom en vecka. Och om allt går vägen blir alla nöjda och lämpligt glada.

Just nu är klockan 22.49 och jag sitter i soffan och tittar ut på den kompakta grönskan och den ljusa försommarkvällen. Så här i början av sommaren kan även en inbiten norrlänning tycka att det är lite exotiskt med ljusa nätter.

I morgon ska båten i sjön. Salta stänk och värmebölja. Kan maj månad sluta bättre?

Jag ligger i...

Så här års får man veta att man lever vid skrivbordet på jobbet. Jag rättar, rättar, rättar. Jag vrider och vänder. Summerar och analyserar. Och allt görs med fjärilar i magen och hög puls. Väntar, väntar och väntar på det där telefonsamtalet om framtiden. Hoppas, hoppas, hoppas att saker ska bli som jag vill. Å andra sidan är jag öppen för många förslag så på något sätt blir det säkert som jag vill. Kanske.
I dag har pappa varit här och tapetserat de två och en halv tapetvåderna som behövdes för att täcka den vägg som förut var en toalettdörr. Nu känns hallen plötsligt lite renare. Lite cleanare liksom...
Nu har jag avslutat kvällen med en löptur i sällskap av min Mp3-spelare och mappen kallad "Träning". Jag tror att man blir lite extra snabb i sällskap av bra musik. Döm då om min förvåning när jag tydligen lagt in en låt med Brolle i spelaren. Det blev alltså Brolle som fick dra mig upp för den segaste backen. Tack för det Boden!

Nu blir det tvagning och sedan en god bok innan jag vaggar mig till sömns.
Ja. Också måste jag ju ta fram kjolen så klart. Kjolfredag ju!

Vind i seglen

Eller i alla fall i träden. Himmel vad det blåser.
Efter hemkomsten från jobb och dagis stannade jag och Klara ute för att gunga när Tobbe gick in och fixade middag. Det blåste höstvindar och jag drömde om att få gå in och läsa Mamma Mu. Små barn känner tydligen inte kyla och därför blev jag stående vid gungan i en mindre evighet. Huttrandes och frysandes.
Efter förskoleråd och räkningsbetalning har jag nu avnjutit ett avsnitt av Sommer. Inte många kvar nu och ärligt talat tror jag att det kommer att bli lite jobbigt för mig när allt är över. Märkligt nog börjar jag redan på söndagskvällarna, efter Nip/Tuck, längta efter onsdagskvällen och resan till Danmark.
Fortfarande går jag i väntans tider gällande jobbframtiden. Men jag försöker att njuta av ovissheten. Hur spännande är ett fast jobb på en skala? Att alltid veta, aldrig få undra... Visst är det så man måste tänka? Man får helt enkelt se till att göra det.

I övrigt känner jag mig sugen på ett äventyr. Äventyr någon? Jag är öppen för förslag.

Men alltså...

Tiden rinner mellan fingrarna på mig och som för så många andra verkar det som att bloggen får träda åt sidan för andra äventyr.
Våren (eller är det sommar nu) har ju liksom lite mer att erbjuda än den havregrynsgrötaktiga årstid som vi nu lämnat bakom oss.
Jag vill ut, ut och känna livet i mig. Jag vill springa i skogen och dricka kaffe i solen. Och så vill jag så klart veta var jag ska ta vägen efter sommaren. Jobbmässigt alltså. Fortsättning följer...

En till... Några (!) frågor...

Jag hittade den här hos Anna och kan så klart inte låta blir att testa.
1. Hur gammal är du om fem år? 34... Oj!
2. Vem var den sista du träffade? Om jag inte får räkna min kille så var det kassörskan på 10-12.
3. Hur lång är du? 1.74
4. Vilken var den senaste film du såg? Oj... I går såg jag början av "This is England". Igen.
5. Vem ringde du senast? Mamma, för att fråga när vi skulle infinna oss för middag.
6. Ditt senaste sms och till vem? Vår vän Glenn...
7. Vad är helgens planer? Göra färdigt badrummet, sola, njuta...
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror lite på ämnet, men jag är nog en "prata-människa"
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Rätt nyskilda faktiskt... tro det eller ej.
10. När såg du senast din mamma? För fem timmar sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Blågröna.
12. När vaknade du idag? 05.30. Klara deklarerade att hon var vaken.
13. Har du någon gång hittat en katt? Jepp. På Kedjegatan -98... Världens finaste kattunge som jag tänkte behålla... Men den rättmätige ägare hörde av sig.
14. Vilken är din favoritplats? Oj. Det måste nog vara Halsön.
15. Vilken plats föredrar du minst? Av de jag besökt? Bradford var ett läbbigt ställe.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Här, hoppas jag.
17. Vad skrämde dig som barn? Skogsrået...
18. Vem fick dig att skratta senast? Klara.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, det är jag inte. Men de jag äger bopr nog hemma hos mamma fortfarande. Äger nämligen ingen LP-spelare.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Laptop. Min bättre hälft liksom...
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med. Tisha...
22. Hur många kuddar har du i sängen? Vi har nog fem totalt... Två var och så en till Klara.
23. Hur många landskap har du bott i? Svenska? Två. Norr- och Västerbotten. OK, + några dygn i Södermanland innan jag kom på bättre tankar och återvände till Norrbotten igen.
24. Har du någon gång spytt på någon? Hoppas inte det. Bara i min handväska...
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota. I alla fall på sommaren.
26. Är du social? Ja. Lite väl kanske.
27. Vilken är din favoritglass? TipTop!
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Renovera köket, betala några skulder, ny bil... Hålen är många.
29. Tycker du om kinamat? Det duger i krig, men jag föredrar thai.
30. Tycker du om kaffe? Väldigt mycket.
31. Vad dricker du till frukost? En kopp the, lite fil och några mackor.
32. Sover du på någon särskild sida? Rygg och vänster sida.
33. Kan du spela poker? Kan kan jag, men inte med finess.
34. Tycker du om att mysa? Ja. Who doesn't?
35. Är du en beroendemänniska? Var ska jag börja? Nueva (cerat), snus, kaffe, mitt barn, min man...
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Robert!
37Vill du ha barn? Jag har ju redan ett, men det är klart att jag vill ha fler!
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, spanska, franska...
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej... Än så länge...
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Just nu, ett badrum, fika, barnkläder och räkningar.
42. Äger du dyra smycken? Näe.
43. Har du någon gång testat narkotika? ...jo...
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Godisar...
45. Vem är den roligaste människan du känner? Oj! Jag omger mig med en väldans massa roliga människor...
46. Välj ett ärr på din kropp? Ett på smalbenet som jag fick när jag skulle dyka från en segelbåt och fastnade i en stagspärr... Jag dök aldrig utan satt liksom fast. Sedan uppstod ett ärr.
47. Vad har du för ringsignal? Anslagstavlan.
48. Har du kvar något klädesplagg från när du var liten? Ja, några klänningar, sparkbyxor och en baddräkt som Klara nu fått överta.
49. Flirtar du mycket? Mest bara med min kille.
50. Vart togs din profilbild? Har jag en? Nä, jag har nog ingen.
51. Kan du byta olja på bilen? Har aldrig testat, men jag vet hur man gör i teorin. Har dock bytt fördelarlock helt själv!
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej. Än så länge har jag inte det.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Lyckans hjul.
54. Läser du dagstidningen? Varje morgon.
55. Prenumererar du på någon tidning? Ja, PT och Femina.
56. Dansar du i bilen? Det händer faktiskt. Mycket lejt. Dessutom sjunger jag högt.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Kommentar i en uppsats...
59. När var du i kyrkan senast? Ett dop i oktober.
60. Vilka personer utmanar du: Alla som har tiden, orken och lusten...

Och en till...

Det är nästan så att jag duckar när jag efter en veckas uppehåll sticker in skallen här på bloggen igen. Borde kanske komma med en ursäkt, men ursäkterna är så många att de mest låter patetiska. Ungefär som en gymnasieelev som inte pluggat till provet, eller en tvååring som gjort en dumhet. Jag kan dock skylla på jobb på jobbet, jobb hemma, löpträning och allmän livslusta. Låt mig förklara:

- På jobbet är det mycket jobb. Efter att det börjat droppa in regnvatten i direkt anslutning till min arbetsplats blev jag tvungen att förflytta mig till en annan arbetsplats där det inte droppar in. Jag gick back på tre fantastiska brunetter men jag fick med mig en kanonbrunett och gick dessutom plus på en blondin, så jag ska nog klara mig rätt bra tror jag. Dessutom är denna vårmånad något pressad av arbete för oss lärare. Betyg ska sättas och för att rimliga betyg ska kunna sättas måste elever prövas och för att prövningarna ska bli bra måste de rättas av en lärare och i det här fallet råkar läraren vara jag och sedan förstår du säkert att mycket tid går åt till att läsa, klura och bedöma, läsa, klura och bedöma lite till... Men! Jag klagar inte! Observera att jag klagar inte alls. Jag älskar, älskar, älskar mitt jobb och dessutom gillar jag att rätta. Det du hör är inte en klagosång utan bara en förklaring till varför min tid rinner iväg...

- På hemmaplan är det badrummet... Badrummet börjar arta sig måste jag säga. Vi kan nu kissa, baj**, duscha och bada där, men fortfarande saknas det där lilla piffet och innan piffet är på plats kommer jag inte att fotografera ett dyft. Så det så! Är du nyfiken är du välkommen förbi!

- Och så löpträningen då... I början av veckan fick jag ett obehagligt sms av min vän Bea som berättade att hon anmält mig till Vårruset i Luleå. Jag är en typ som gillar att kuta men under det senaste halvåret har det varit vinter och renovering och en massa annat och jag har helt enkelt inte kutat särskilt mycket. Men nu måste jag ju. Jag vill ju inte göra bort mig mer än nödvändigt och efter en runda med två fina tjejer på Grisan kan jag konstatera att jag är oändligt tacksam för att jag tvångsanmälts till denna tävling. Så himla kul! Tack Bea!

Ja... Sådant är livet just nu. Och just nu kan jag dessutom meddela att jag och mannen i mitt liv just har kommit hem från en date på tu man hand. Dottern ville sova hos sin mormor och vi har passat på att ses på stadshotellets omdebatterade uteservering över två glas (var) och ett par timmars ostört samtal.

Så kom helgen...

Å vad jag trivs på mitt jobb. Jag har massor att göra. Massor att rätta. Men allt känns bara kul. Så typiskt när det snart är sommarlov och jag med all sannorlikhet måste säga bye, bye till min fina arbetsplats, elever och arbetskamrater. Men det kommer nya tåg som jag får se till att hoppa på när de passerar.

I dag har något fantastiskt hänt! Vi har fått toastol och rinnande vatten i badrummet. Tvättstället står på sin plats och handdukstorken är monterad. Det enda som egentligen återstår är målning av taket, taklister, dörr- och fönsterfoder. Men vilken frihet att kunna kissa på övervåningen.
Tacksamhet är dagens ord.

Nu: bilder

I dag har taket åkt upp och i morgon är tanken att mattläggaren ska komma och göra sin del av arbetet. Än en gång måste jag hylla min sambo som bara kan allt, utan att egentligen kunna något. Missförstå mig rätt, men jag tycker att det är modigt att ta sig för liksom. Heja dig!

På bilden ovan ses pappas ben, Tobbes ben och det nya golvet. Det känns redan så makalöst fräsht jämfört med det gamla, gröna badrummet. Flytspacklet luktar bajs, men det går väl över med lite WC-anka eller så. Det här badrummet kommer att bli en ren fröjd att städa.

Sköna maj välkommen!

Maj månad tågade in i våra liv med buller och bång. Eller i alla fall en massa sol. Oj vad kroppen njuter av dessa strålar...
I morse, när stora delar av staden låg i dvala, tog jag tag i något som jag bävat för sedan vi köpte detta stora hus med stora fönster. Fönstertvätten... Först insidan, smärtfritt och glasklart. Sedan tog jag stegen och gick systematiskt runt huset. Nu är allt rent. Fönster som samvete. Innan Tobbe vaknade efter nattjobbet hann jag och Klara dessutom kratta hela framsidan.
Dagen i övrigt har innehållit montering av torkställningen och sedan tvätt av två maskiner som kunde hängas ute i det fria. Helt klart en lyx med att ha en egen gård. Det finns inget som känns så rent som kläder som fått torka av vårvindar och majsolens strålar.
Badrummet fick vila i dag och i stället tog vi en promenad och efter middagen kikade de nyblivna piteborna in med lille Nils och en dopinbjudan.
Och nu har helgen bara börjat. Jag drömmer och fortsatt solsken och en och annan glass.
Hoppas att din helg blir fin!

Linslus

I går var en härligt solig söndag som jag och min mamma tillbringade på det stora möbelvaruhuset på gränsen till grannlandet. Allt flöt så bra. Vi fick med oss nästan allt som stod skrivet på listan och badrumsinredningen låg fint packad på släpet som jag skickligt rattade längs landsvägen. Men så plötsligt, från ingenstans kom den. Blixten. Blixten som omedelbart fick polisfrun att inse att hon hade kört alldeles för snabbt och att hon skulle bli nödd och tvungen till att betala en viss summa pengar till staten för att sona sitt brott.
Till en början blev jag bokstavligt talat skitsur över att just jag, som egentligen är så duktig och laglydig drabbats av denna kameraövervakning som egentligen borde riktas mot riktiga buskörare. Efter ett dygns eftertanke kan jag dock konstatera att min uppmärksamhet förmodligen var riktad mot något annat än vägen framför mig och det är ju rent ut sagt bedrövligt.
Nu inväntar jag inbetalningskortet och hoppas på en inte allt för stor summa.

I badrumsväg står vi nu inför gjutning av nytt golv. Väggarna är färdiggipsade och förutom ett litet bakslag i form av en sågslinga i ett av de nya rören har det mest gått ganska bra.
Jag skulle ha fotat i dag, men något kom i vägen. Jag tror att det kallas livet...

Sedan sist...

har följande saker hänt:
- Alla gamla rör har tagits bort.
- Alla nya rör har kommit på plats.
- Vi har fått en etagetoalett eftersom rörmokaren råkade bila sig genom valvet och ner i källaren.
- All ny el är dragen.
- Gipsskivor täcker delar av väggarna.
- Rörmokaren har flyttat ut och snart kanske det är dags för oss att flytta in igen.

Dessutom har vi:
-Roat oss på Krokodil med en halvbra konsert och ett helbra fika.
-Roat oss på 7-årskalas i Luleå med ett gäng tandlösa pojkar och en hel massa gott fika.
-Vaggats in i vardagen igen eftersom påsklovets slut uppenbarligen också innebär arbete igen. Det känns som om lovet varat en evighet och hjärnan var inte riktigt inställd på akademisk verksamhet efter allt skottande, bärande och rivande. Men precis som med cyklande så sitter det mesta i ryggmärgen.

Nu säger jag godnatt och hoppas på att vårvärmen snart kommer för att stanna.

Just nu...

...önskar jag att jag hade haft ett par rykande färska renoveringsbilder att bjuda på. Men som du säkert förstår så har jag inte det. Jag och Klara har flytt fältet och flyttat in hos mamma några dagar. Oljudet från bilningsmaskinen och dammet som samma maskin orsakar blev helt enkelt för mycket för mig.
Men! Det händer grejer. Vårt badrum är numer helt i furu, sånär som på golvet som består av uppbildad betong. Dessutom har rummet blivit rätt mycket större eftersom väggen mellan "stortoan" och "lilltoan" tagits bort och nu får stor och liten mötas och skapa ett, enda stort och fint badrum.
Om allt går som planerat dyker rörmokaren upp på fredag och sedan är det bara att påbörja själva byggandet; gipsa väggar, gjuta golv och allt det roliga som kommer sen...

Min otroligt händige, flitige och vackre sambo jobbar som ett djur inne i dammet och ute skiner solen på oss påsklovsfirare. I dag har vi roat oss på Strömnäs; druckit kaffe, promenerat och solat. Vilka underbara dagar!

Bloggen goes Extreme Home Makeover

Vissa av er har sett det live, andra bara hört ryktet. Men här kommer den i alla fall. The Green Room. I morse när vi vaknade såg rummet ut ungefär så här:

Fotografierna är dock tagna efter att alla krokar och ett (grönt!!) skåp tagits bort, men... you get the picture... Trots att jag bott i detta hus i åtta månader nu så har jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta badrummet. Det gröna kaklet i kombination med den otroligt fantasieggande fondtapeten är helt enkelt något av det mest exotiska jag sett.

Nåväl, min sambo och svärfar har ägnat denna dag till att helt enkelt ta bort allt det gröna och resultatet nu i kväll är detta:

Under vassruggstapeten hittade vi den faktiskt riktigt snygga tapeten som syns till vänster i bilden ovan. Så klart går den också i grönt. Grönt is the shit verkar det som...

En av dagens häftigare händelser utspelade sig när badkaret skulle ut genom badrumsfönstret. När karet hängde där på fönsterkarmen kom arbetarna på att det nog vore klokt med en tredje famn som kunde ta emot emaljbjässen på utsidan. Eftersom min egen starke far har lyckats vrida sin axel ur led, sprang jag fjäderlätt över till närmsta grannarna. Ingen stark karl hemma där. Jag sprang vidare till grannarna på andra sidan vägen. Ingen hemma där. Men! Utrusande från ett hus längre upp på gatan kom en glad man i 60-årsåldern som i glädje ropade och frågade om vi ville ha hjälp. Han ville verkligen hjälpa till och sen ville han verkligen prata. Och prata. Och prata. En hjälte. En sann hjälte som heter Svante. Tack för hjälpen Svante!

Jag återkommer en annan dag med rykande färska bilder. Resan har börjat. Are you in or out?

Kvällspromenad på plogad isväg...

På skärtorsdagens eftermiddag åkte jag och dotra till stugan i paradiset tillsammans med stora delar av min familj. Vädret var inte det bästa, men jag tog så klart för givet att allt skulle bli annorlunda på långfredagen. Långfredagen kom och när jag på morgonen stack huvudet utanför dörren var hela luften fylld av fukt. Det var precis som om havet hade stigit ovan isen och lagt sig som en blöt filt över hela ön. Men SMHI hade lovat kanonväder till påskafton så när jag somnade på långfredagskvällen var det ändå med stort hopp om en solig morgondag.

Påskaftonen var förvisso ganska fri från hög luftfuktighet men å andra sidan var dimman riktigt grötig och den västliga vinden piskade på rätt bra.

I går kväll, när vi alla satt samlade kring matbordet och hade druckit upp det sista av vinet och ätit upp de sista påskgodisarna beslutade vi att det kanske var lika bra att vända åter till civilisationen. Kanske skulle det vara skönt att tvätta en maskin eller två, tvätta håret och ta på rena kläder.

Sagt och gjort. I morse packades påsken ihop och vi kämpade över isen, till bilarna och tutade söderut. Ungefär exakt när vi passerade kommungränsen kom de. De första solstrålarna. I närheten av Öjebyn började solen bli rätt störande och väl hemma upptäckte jag att vardagsrummet var irriterande varmt av heta solstrålar.

Osar dessa påskminnen bitterhet? Jasså? Läs då vidare i den gladare versionen nedan:

Trots att helgen inte har bjudit på solsken och vindstilla dagar så känner jag mig rätt nöjd, utvilad och skidåkt. Vi har ätit underbart gott, sovit i tystnaden och pratat en väldans massa skit. Barnen har varit underbart snälla och lekt, lekt, lekt hela tiden.

Även om jag bara hunnit med en ordentlig skidtur så kan jag säga att den kan ha varit årets bästa. Jag och storebror startade rätt tidigt på morgonen. Det var dimmigt och blåsigt och kanske inte så angenämt till en början, men efter att ha avverkat 5 km med ganska halvkasst fäste och motvind kom vinden plötsligt från precis rätt håll och det preparerade skidspåret hade isat på sig ordentligt och plötsligt var det bara att stå där och glida med, staka lite då och då, titta upp på horisonten (bakom dimman) och konstatera att det var alldeles jäkla fantastiskt.

Och ibland har jag faktiskt sett solen. Tobbe, som har jobbat i fjällvärlden hela helgen, har hållit mig uppdaterad med mms, föreställande vita fjälltoppar och klarblå himmel. Rått, men hjärtligt.

Gladaste påskkärringarna på ön...

Påsk!

En arbetsdag kvar.
Jättesnart lov.
Hoppas på jättemycket sol, bra skidglid och ett stort påskägg.
Dessutom hoppas jag att du får en härlig påskhelg!
Stor kram!

Det här med att enas...

Sedan jag träffade Tobbe har jag förundrats över hur överens vi ofta är om saker och ting. Det gör ofta vardagen ganska enkel.
Nu när badrumsrenoveringen står och knackar på dörren och vi ska försöka komma fram till vad vi vill ha så stöter jag plötsligt på patrull. I dubbel bemärkelse.
-Vi trodde att vi hade enats om ett golv. Problem dök dock upp när det visade sig att vi hade enats om två olika golv. Efter ytterligare ett besök hos golvfirman gick jag dock i dag segrande ur den fighten.
- När det kom till handdukstork tyckte jag att det var självklart vilken som var snyggast. Döm om min förvåning när han tyckte ganska precis tvärt om. Efter en mindre debatt hos rörfirman kunde vi mötas halvvägs. Rörmokaren skrattade gott och matchen kan nog anses ha slutat oavgjort.
- VVS-firman hade ett snyggt badkar som jag föll ganska hårt för. Han var dock ganska envist förälskad i ett annat badkar. Jag blev lite rörd av hans engagemang och gav med mig ganska snabbt. En solklar seger för honom.
- På toastolsfronten var vi ganska enade.
- Badkars- och tvättställsblandare är tydligen en viktig statuspryl i hans ögon. För mig är det inte så viktigt. Han fick bestämma.

Det är svårt att säga att förhållanden är något annat än en lång rad av kompromisser. Jag påstår inte att jag lider av att kompromissa men det är intressant att det ändå fungerar. Att man liksom bara gör det. Det är varken jobbigt eller plågsamt att kompromissa. Det är helt enkelt helt nödvändigt.
Tilläggas bör kanske att vi fortfarande är överens om ganska många saker. Oftast.
Och i slutändan spelar det kanske inte så stor roll om golvet är mörkgrått eller stenmönstrat. Om rören i handdukstorken är raka eller böjda. Om badkarets kanter är svängda eller raka.

Härliga, härliga helgen

Helgerna är verkligen fina den här årstiden.
Lördagen var väl inte den bästa rent vädermässigt sett, men det passade utmärkt eftersom vi hade ett bebisbesök planerat. Tänk att nyfödda bebisar alltid känns lika underbart små och varje gång blir man lika förundrad över livets storhet.
I dag har vi njutit i stora mått av att ha en egen gård. Vi har hackat is, lunchat på altanen och somnat i solstolar. På eftermiddagen tog vi bilen till andra sidan älven där vi köpte en stor, stor lax, tittade på ett hus (som vi inte ska köpa men som några vänner köpt) och sedan svängde in hos M och G där vi fick kaffe och helgott fika.
Efter en riktig söndagsmiddag hos mamma sitter jag nu och hämtar mig efter kvällens Nip/Tuck. Nu känns det nästan som att jag behöver terapi efter varje avsnitt. Hela serien är som en Dalí-tavla. Man vet liksom inte vad som är in och ut, var verkligheten börjar och det surrealistiska slutar.

Fyra ynka arbetsdagar kvar innan långledigheten tar vid i form av påsklov.

Underbara, underbara fredag

Jag har haft ännu en fin dag på jobbet och när arbetsdagen var över hade vi bestämt träff med familjen från andra sidan Nördfjärden på stadens Stadshotell som varje fredag bjuder på Junkfood Friday. Jag och Klara var först på plats och jag valde snabbt ett fönsterbord vid baren. Vid bordet bredvid satt ett gäng coola rockgrabbar som såg så där lagom slitna ut... Klara kommenterade som alltid allt de gjorde, vad de hade på sig och vad de inte hade på sig. Efter en stund upptäcker jag att en av de coola rockgrabbarna inte är vilken cool rockgrabb som helst. Han är Markus Fagervall. Jag måste erkänna att detta gav lite extra glamour till en annars ganska vanlig fredag.

Nu sitter jag i soffan och njuter av Spotify. Jag fick en inbjudan i dag och vilken grej! Jag har liksom inte haft tid för musik under de senaste åren och nu har jag plötsligt tillgång till allt. Allt. Makalöst! Makalöst och helt lagligt.

Trevlig helg och må solen skina på oss.

Så värt, så värt

I dag när jag gick från jobbet fick jag än en gång ta en konflikt med min ryggsäck. Ryggsäcken är egentligen inte min utan Tobbes och den har blivit mer och mer som en trasa under de senaste månaderna. Tyget spricker och dragkedjan delar sig. Det är inte så bra att ha en öppen ryggsäck när man bär omkring på jobbpapper som bör hålla sig i ryggsäcken. Nåväl, efter att ha hämtat på dagis och handlat lite grädde stövlade vi in på Intersport och där hittade jag världens underbaraste rygga som så klart fick följa med hem. Nu kan jag resa till jobbet med stil och klass på ett helt annat sätt än förut...

En annan sak som gör denna dag lite extra värd är Piteås allsvenska premiär som slutade med storslam och seger! Hoppas, hoppas att det håller i sig och att tjejerna får stanna kvar i högsta serien. Vilken grej! Så oerhört häftigt!

Nu är det sängen som gäller. Min säng är nog förmodligen världens bästa.

Jag lånade den här roliga grejen från Bea. Störtkul faktiskt!

Gå till inkorgen för dina sms.
Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en som svar på frågorna.
(Fråga 1=första raden i sms 1, Fråga 2=första raden i sms 2 osv)

1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
Gratta henne från mig :)

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Promenad eller kaffe i kväll? :-)

3. Vad är der första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?
Spännande... Ska bli kul att se hur det blir.

4. Vad är det värsta du skulle kunna säga till din fiende?
Oj kom på en liten sak...

5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
Hemma i soffan, med en kopp kaffe.

6. Vilka ord skulle du säga till Gud om du träffade honom?
Det går jättebra, kom till Luleå för en stund sedan.

7. Vad vill du mest av allt höra?
Hallå! Är du vaken?

8. Vad kommer bli dina sista ord i livet?
OK, det löser sig...

9. Vad säger du till en nära vän som fått en dödlig sjukdom?
Nu e vi på väg mot Kvarngatan...

Efterlysning!

Jag letar i bokhyllan efter Kajsa Ingemarssons Små citroner gula men jag hittar den inte. Har jag lånat den till någon eller har jag slarvat bort den på något sätt? Har du lånat den?
Jag skulle låna ut den under helgen men det gick inte så bra...

Kalastisdag

Ganska nyligen hemkommen från Luleå där min storasyster har firats på sin födelsedag. Jag garanterar dig, kära läsare, att jag kommer att jubla framför spegeln om jag om 13 år är lika snygg som min storasyster. Så det så!

I övrigt så har jag vårkänslor. När man som norrbottning känner vårkänslor så innebär det att man börjar planera för att snart ta fram något annat ytterplagg än dunjackan. Man börjar överväga att kanske leta fram fingerhandskar i stället för tumhandskar och kanske, kanske kan man snart damma av cykeln. I Norrbotten finns än så länge inga blommor att njuta av men man känner lycka av att se den svarta asfalten kika fram mellan de gråbruna snödrivorna.
Våren är, precis som allt annat, något väldigt relativt.

På darriga ben...

I går hade vi en heldag i Kåbdalis tillsammans med Tobbes arbetskamrater. Vädret var väl inte så där vårvinterstrålande som man hade drömt om men det var helt fenomenalt ändå, att få susa i de där pisterna som alltid verkar vara helt perfekt pistade.
I dag har jag dock fått bedriva katederundervisning eftersom benen inte riktigt höll för att stå på.

På badrumsfronten kan jag berätta att vi nu har kikat på badkar, blandare och annat som behöver uppdateras. Efter påsk tar vi fram storsläggan.

Stenen

Skolans personal ska it-anpassas. Jag är en av de utarbetade lärare som under året har slitit med några uppgifter som i slutändan ska bevisa min it-kunnighet. I början var jag flitig, taggad och inspirerad, så där som man kan vara i början av ett projekt. Någon gång i början av november kom jag av mig och sedan dess har jag skyllt på det nya jobbet. Jag har liksom inte haft tid att koncentrera mig. I alla fall är detta vad jag har använt som en rimlig ursäkt.
Men. I kväll gjorde jag det. Jag gjorde färdigt den sista examinationsuppgiften och skickade in den. Om allt går vägen får jag i morgon ett mail där det står att jag är godkänd och klar. Hoppas, hoppas, hoppas.

På tal om att ta tag i saker så hade jag och min sambo i går ett byggmöte vid köksbordet. Vi skissade fram två alternativ på möblering i det nya badrummet och jag tror att vi nu har bestämt oss för det ena. Är det bara att börja riva nu då? Jag lovar att bjuda på smaskiga före- och efterbilder när det hela drar igång. Förebilderna går inte av för hackor, var så säker. Vårt eget green room liksom...

Jag säger då det...

Under mitt snart 30-åriga liv har jag besökt Eiffeltornet, Big Ben, Katedralen i Sevilla, Solkustens stränder och Retiroparken i Madrid. Jag har bilat genom Sverige flera gånger och sett Öresund från den berömda bron. Men jag lovar att ingenting, ingenting i hela värdlen kan vara mer fantastiskt än en solig, vindstilla vårvinterdag på skidor i det norrbottniska vinterlandskapet. Ni som för tillfället befinner er på andra platser runt om i världen får helt enkelt ursäkta, men ni missar något.

I går åkte vi till stugan och snacka om avkoppling. Jag har läst, eldat, ätit, druckit och åkt flera mil på skidor. Kinderna glöder och kroppen är mör. Det KAN inte bli bättre. Lukten av den solvarma snön gör mig euforisk och bättre meditation finns inte för mig.

Nu är vi nybastade och redo inför veckans Nip/Tuck. I kväll somnar jag ovaggad. Garanterat.

Om våren, om våren...

För inte allt för många veckor sedan satt jag och mina fina arbetskamrater i arbetsrummet och huttrade, frös och försökte komma fram till en anledning till den bistra kyla som omgav oss i det lilla rum där vi huserar.
Nu är det annat ljud i pipan. Jag, som sitter närmast fönstret, lider av ständigt röda kinder som ger ett snudd på klimakterieaktigt utseende. Men. Kläder kan man alltid klä av sig och det är skönt att slippa sitta med dunjackan på. Och det här med klimakteriet infinner sig väl förr eller senare så det är väl bara att vänja sig vid känslan. Alltid redo, visst är det så det ska vara?

I kväll har vi haft middagsbesök av J och lille E. Eller lille och lille... De unga tu har lekt så det står härliga till. De liksom bara försvinner, bort, iväg och in i sin egen lilla värld. De har åkt till Lycksele och gått till Ekbergs, sorterat memory-kort och klossar. Kvällen avslutades med en kram och en puss. Så härligt att ha en så fin kompis. Det är inte utan att jag blir lite avis. Men. Jag har ju fina kompisar jag också. Jättefina!

I väntan på Vaddå?

Sitter på min vanliga plats, i min vanliga soffa och väntar på att tvättmaskinen ska tvätta färdigt så att jag kan hänga tvätten, dusha och sedan totalsofta framför Sommer.
Nu tystnade maskinen.
Jag hänger tvätt.
A bientôt!

Alldeles för sent

Jo, jag borde inte sitta fullt påklädd med oborstade tänder i denna sena timme. Men! Jag har faktiskt en anledning. Denna kväll har jag inte surrat bort i telefonen eller surfat bort på internet. Inte heller har jag glott på dåliga tv-program. Jag har i stället ägnat några timmar till kvalitativt umgänge med några riktigt trevliga flickor, flera koppar te, lite för många godisar och många glada skratt. Tänk så enkelt det kan vara att göra något roligt. Tänk så ofta man konstaterar hur enkelt det är och ändå låter det gå månader innan man gör samma enkla grej igen. Tänk...
Onsdag i morgon och nedförsbacke mot helgen.
Sov gott.

Lite blondare...

Och kanske lite klokare har jag nog blivit efter denna måndag.
Jag har jobbat, klippt mig och druckit en snabb kopp kaffe med storasyster som var i stan för att hänga några tavlor.
Sen blev det kväll och dags att sova.
Slut!
Vi ses i morgon!

Men alltså!

Vilket väder! Ursäkta den kanske något utslitna kommentaren, men vad kan man annars säga? Solen värmer, fåglarna kvittrar och kläderna känns för varma.
Så här på söndagskvällen måste jag dessutom få summera denna helg som en riktig toppenhelg. Lördagen blev en spontantripp till IKEA med mor, syster och Klara. Åter från Haparanda var vi en matservis, ett gäng glas, några lampor, en tavelram, servetter och värmeljus rikare. Trotsen var som bortblåst och flickebarnet strålade av lycka trots långa timmar i bilen.
Lördagskväll med mellot, godis och insomning i soffan redan vid juryröstningen. Det tar på krafterna att fynda.

I dag har vi installerat alla nya prylar och efter lunch tog vi en promenad i underbara vackervädret och spatserade tvärs över stan till bloggvännen och kollegan som bjöd på gott kaffe och toktrevlig familj.

Nu är söndagskvällen kommen och jag har gjort mig redo för Nip/Tuck. Mello-godiset är sparat i sin påse.
Glad måndag!

Det är fredag

...och det älskar jag. Vi har fikat på stan och ätit god middag med gott, rött vin. Eller inte mannen. Han jobbar i natt.
Jag har ett jobb och det älskar jag också. Nu känns det som om jag har blivit ett med det nya jobbet. Under de två första månaderna var jobbet lite som en stickig ylletröja som jag inte riktigt visste hur jag skulle bli bekväm i. Nu har jag gnuggat tröjan ostickig och den har gått och blivit lite av en favorit. Jag kan nästan sitta här och längta efter att det ska bli måndag. Jag kan längta efter att läsa bokrecensioner och lyssna till debatter. Förvisso är det fredagskväll och jag sitter mjukt tillbakalutad i soffan och då är det kanske lätt att känna arbetsglädje. Men det är ändå magkänslan. Och det är så skönt.

Om allt går vägen blir det IKEA i morgon. Inga brutala inköp men lite småplock ska man väl kunna få ihop.
Trevlig helg kära du!

Poff

Ungefär så snabbt känns det som att denna vecka har rusat förbi. Alldeles nyss var det söndag kväll och jag satt här och ojade mig lite för att det snart var måndag och jobbdag. Nu är det torsdagskväll och pang bom nästan helg.
Min pappa, the handy man, har varit här i kväll och ätit gårdagskvällens bullpresent och snackat lite kök. Jag blir hela tiden glatt överraskad över hur odyrt det ändå är med renovering. Jag kalkylerar i mitt huvud och tror hela tiden att allt ska bli så otroligt mycket dyrare än vad det egentligen visar sig vara. När vi förra veckan hade en rörmockare på besök för att prissätta det jobb som behöver göras i badrummet och jag frågade honom om han kunde ge ett ungefärligt pris så där på stående fot, hör jag mig själv utbrista:
-Oj! Så billigt!! Jag trodde att det skulle vara mycket värre!!!
Förmodligen är det inte så man förhandlar. Men å andra sidan kanske rörmockaren blev lite glad och vänligt inställd och det kan väl aldrig skada? Eller hur?

Bara så där...

Vi hade precis ätit upp kvällens middag och höll som bäst på att plocka undan, när ängeln från andra sidan gatan plingade på och i ena handen höll hon två påsar nygräddade bullar. Bara så där. Fina människa.

Det fascinerar mig hur vissa människor bara vet. Vet vad som ska sägas. Vet vad som ska göras. Vet hur lite som behövs för att förgylla dagen för någon annan. Undrar om dessa människor själva vet att det är just det de gör. Förgyller...
Jag har många förgyllare i mitt liv. Hoppas att ni vet att det är just det ni är. Underbara människor.

Ännu en dag i livet

Denna dag kan nog sälla sig till skaran vardagar.
Jag har jobbat hårt och haft jättemånga lektioner. Under min inte så långa lunch åt jag matlådan som i dag var fylld med gårdagens middag; korvgryta och ris och till det hela en liten burk rårivna morötter.
Efter jobbet tog jag den lagom kalla bilen till dagis, pratade lite med fröknarna, klädde på dottern och åkte sedan tillsammans med henne till Kvantum. Besöket i den stora matvaruaffären kan nog ses som dagens höjdpunkt med tanke på att Klara frivilligt valde att sitta i den fiffiga kundvagnsstolen för små barn i hennes ålder. Detta sätt att bedriva veckohandling är betydligt mycket smidigare än de gånger när hon fördrar att köra en liten kundvagn och rusa genom butiken, till leverpastejshyllan. Men inte i dag. I dag kunde vi handla samtidigt som vi samtalade om den lilla bebisen som var söt, skinkan som vi skulle köpa och det faktum att Klara gillar sallad som är lila. Och gurka. Men inte tomater.
Från Kvantum tog vi bilen tvärs över vägen för att hämta upp Tobbe (som hade glömt att vi skulle hämta honom och därför dushade i godan ro och fick mig på dåligt humör). Vi körde den långa vägen hem (runt stan i stället för över Rådhustorget). Denna trevliga lilla omväg är mitt eget sätt att få oväntade upplevelser i vardagen och möjlighet att uppleva något lite utöver det vanliga. Eftersom jag var på dåligt humör upplevde jag inte så mycket.
Hemma i det vardagssmuliga huset lagade vi middag och för att piffa upp den blå vardagen, som en extra krydda i livet gjorde jag en god sallad med avocado. Klara fick ett trotsutbrott vilket gjorde att det dröjde 20 minuter innan hon kunde börja äta.
Efter nattningen har jag och mannen i mitt liv (som nu är förlåten) tittat på tv och jag har telefonpratat med hela min familj (min första alltså... mamma, pappa, syster, bror). Jag har dessutom hunnit med att tvätta håret.

Så där. Det var en utförlig beskrivning av denna blåaste av vardagar som nu trots allt kommer att bli ihågkommen som den tisdag som var så vardaglig att den förtjänade ett blogginlägg.
Men glamouren då? Jo du, nu ska du få höra! Jag har rakat benen!

Tillbaka

Sportlovet är över och jag är tillbaka på jobbet.
Nu är jag trött och vill sova.
Då gör jag det.
Godnatt!

Mor, dotter, kvinna och människa

I dag är det internationella kvinnodagen och jag kan inte påstå att jag har firat mig själv eller någon annan kvinna på något särskilt sätt. Inte i dag.
Däremot kan jag bestämt hävda att jag varje dag, året om gör mig själv stolt över att vara kvinna och framför allt människa. Jag kan faktiskt inte påstå att jag i första hand tänker på mig själv som kvinna. Oftast tänker jag på mig själv som just mig själv, som den unika varelse jag faktiskt är och som min egen bästa kompis. Lika ofta tänker jag på mig själv som en människa bland medmänniskor som gör mitt bästa för att vara det mesta jag kan vara. En bra människa, mamma, flickvän, dotter, syster, vän och fröken. Jag försöker vara en förebild, för unga män och unga kvinnor, i behov av en sådan. Sådan är feminismen för mig, tror jag...

Som mor till en liten dotter händer det så klart att jag ibland reflekterar över kön och genus, främst för att Klara själv har börjat reflektera över pojkar och flickor, snoppar och snippor. Vem är pojke och vem är flicka? Vem har snopp och vem har snippa? Endast där finns skillnaden för henne och i utopin är det väl just så det ska vara, är det inte? Jag hoppas och tror att hon kommer att fortsätta vara den självsäkra människa som hon är. Förutsättningslös och självklar rätt igenom. Jag hoppas och tror att hon vet och kommer att fortsätta veta att skillnaden mellan könen inte hänger på klädsel, makt eller inkomst eller att det faktum att hon har en snippa skulle innebära något negativt på hennes väg genom livet.
I dag besökte jag, tillsammans med min urkloka tvååring, en av stadens klädaffärer. Inne i butiken hittade jag en liten klaramössa som jag själv verkligen ville köpa till henne. Mössan var brun och prydd med ett stort, rosa hjärta. Jag frågade den lilla primadonnan om hon inte skulle vilja ha en sådan mössa, varpå hon självklart och självsäkert svarade:
-Nej, jag vill inte ha den mössan. Jag vill ha en med Blixten McQueen!
En passande tankeställare för mamman på internationella kvinnodagen.
Sen kom vi hem och hon ville ta på sig sin rosa klänning med grodor på. Rosa är fint, och klänning lika så.
Hit ungefär tror jag att jag ville komma... Det spelar liksom ingen roll. Vi är inte blå eller rosa, snoppar eller snippor, pojkar eller flickor.
Vi är bara ett gäng sköna människor som vandrar på jorden med förhoppningen om att göra det bästa av dagen i dag. Och alla andra dagar.

Hektiskt lovavslut

I fredags åkte jag och Klaran iväg till stugan för att få andas lite riktig sportlovsluft, få promenera på isen och få susa ner för backen på en mjuk och snabb madrass. Och visst är det fridfullt att få komma ut i skärgården och lyssna på enbart tystnaden. Fredagskvällen betstod av några glas vin och prat med mor och syster samtidigt som jag ägnade 150 minuter åt att lägga patiens. Vilken drog! Måste vara som att spela golf ungefär. Eller kanske virka?
I går blev det dock dags att bryta upp från lantlivet, återvända till staden och 30-årskalaset som jag fortfarande känner i kroppen. Underbart god middag, tårta, vin och till slut också Singstar inpå småtimmarna. Vilken fantastisk uppfinning! Föga förvånande blev det några småfighter om mikorfonerna. Mest nöjd är jag över att jag slaktade Tobbe med Sabbaths Paranoid. Kanske inte så mycket att vara stolt över när man tänker efter... Det bevisar bara att jag och Ozzy Osbourne har samma röstläge, trots att jag hållit mig borta från knarket.
Nåväl. En seger är alltid en seger.
Nu ska jag dammsuga Blocket efter ett eget Playstation.

Lugnet och ron

Under de två senaste dagarna har jag verkligen lovat, sportlovat. Eller egentligen inte sportat så mycket förutom gårdagens promenad på isen tillsammans med Maria och Hugo. Solen strålade och på kvällen brände kinderna så där som de ska göra efter en dag på isen.
På kvällen drack jag kaffe och åt kaka tillsammans med de två fintjejerna som jag tidigare i livet delade somrarna på turistbyrån tillsammans med. Vi ses inte särskilt ofta, men när vi ses är det precis som om ingen tid alls har gått. Vi kan ta vid där vi slutade, ventilera sorg och glädje på alla plan. Precis så som det ska vara.
Och så kom den här dagen, när vi fick förmiddagsbesök av den kloka kvinna på vars stol jag sitter om dagarna på jobbet. Vi har druckit kaffe och babblat samtidigt som de två tvååringarna har tampats om leksaker och utrymme. Det måste vara väldigt utvecklande att vara två år. Och jobbigt också. Väldigt jobbigt ibland.

I går tog jag och Tobbe tag i badrummet. Inte rent fysiskt, men vi besökte två golvfirmor som berättade lite om hur det fungerar och nu känns allt mycket bättre, mer verkligt och inte alls särskilt jobbigt. Innan sommaren. Innan sommaren har vi nog ett badrum som är lättstädat och snyggt, pyntat med nya fina handdukar och en turkos badrumsmatta på golvet.

Dessutom undrar jag vem du är. Du ja, som läser det här. Inte för att det egentligen spelar någon roll, utan bara för att jag är så fruktansvärt nyfiken. Kan du inte berätta? Snälla, berätta!

Sportlovspyssel

Förra (!!) hösten hade vi en liten photosession med vännen och bästfotografen Wellan. Resultatet blev julklappar till nära och kära och tanken var så klart att vi skulle få några egna exemplar också, för att liksom försköna hemmet med. Tusen saker har kommit emellan men i dag tog jag cd-skivan med alla bilder och spatserade iväg till stan där jag framkallade och köpte ramar. En timme senare var allt klart och nu sitter fotografierna som en smäck på väggen i hallen. Observera att det är ramarna ovanför byrån som föreställer mig och min familj. Den stora tavlan till vänster föreställer något helt annat och jag tror inte att vi är släkt.

Dagen i övrigt har varit vilsam. Solen har skinit med sin frånvaro så några fräknar på näsan har det inte blivit, men i morgon laddar vi för ett varv runt Fårön och då har jag tänkt att det ska vara kanonväder. Visst blir det väl så?

En sportlovsfirande Klara, som har förlorat förmågan att vara avslappnad framför kameran. Brås hon kanske på sin mormor?

Hur har du det med lyckan kamrat?

Efter några dagars funderande, läsande och samtalande med en mycket klok ung kvinna på jobbet har jag kanske inte kommit fram till så hemskt mycket mer... Men visst är det ett intressant ord? Lyckan...
Anledningen till mina funderingar kring lyckan är nog det faktum att mitt liv under det senaste året har förändrats på många omvälvande sätt. Jag har köpt hus, bytt jobb och slitit (ibland ganska ont) som gräsänka med en bitvis ganska trotsig sötunge.

Husköpet har inneburit en hel del finansiella spörsmål; vad ska renoveras? Vad ska prioriteras? När ska vad renoveras? Hur ska vad renoveras? Hur mycket ska det kosta när vad och hur ska renoveras? Svaret på alla dessa frågor blir allt som oftast Det spelar ingen roll. Det spelar egentligen ingen roll om vi renoverar köket till hösten eller om tre år. Förändringen skulle inte vara annat än estetisk och även om estetik på ett plan är viktigt för välmåendet så hänger min lycka på intet sätt på köksluckornas färg. Inte heller spelar det någon roll om kylskåpet är vitt eller läckert metallfärgat. Visst vore det kul för att inte säga underbart att kunna stoltsera med en kaklad vägg som inte är brun och vit men skulle jag bli lyckligare? Nej. Självklart inte.

Jobbyten gånger två har flera gånger fått mig att reflektera över mitt yrkesval. Hur länge ska jag härva på som vikarie innan jag får en plats som är min egen, innan jag får vara mig själv i stället för hon som vickar för XY eller YX? Finns det något annat arbete jag skulle kunna göra där jag skulle kunna känna mig trygg och säker inför framtiden, där jag skulle vara lyckligare? Förmodligen, ja... Kanske... Men varför ska jag fundera över det nu? Jag är lycklig där jag är just nu och jag får helt enkelt utgå ifrån att jag kommer att fortsätta vara det oavsett vad som händer i framtiden, oavsett om jag kommer att vara mig själv eller bara hon som vickar för XX.

Gräsänkeskapet har så klart slitit på mig och det har jag sagt fler än en gång. Samtidigt har det i relation till lyckan fått mig att inse vad som är viktigt och att lyckan verkligen bor i de små, små tingen. Att vara tillsammans, att dela på plockandet, lagandet, handlandet och hämtandet. Att dela på en panna kaffe och en gammal muffins.

Vart jag vill komma med allt detta lyckande är kanske lite oklart. Huvudsaken är att du kommer ihåg var du har din lycka och att den kanske inte behöver vara allt det du tror att den är. Hur har du det med lyckan?

Ofta får man skratta...

Jag och Klara sitter och tittar på tv och råkar komma över blandkulturprogrammet Sverige. Följande dialog uppspelar sig i tv-soffan:

K: Är det här Nordnytt mamma?
S: Nej, det här är Sverige.
K: Är det samma sak?
S: Njä... det här är lite mer kultur.
K: Vilken kultur?
S: Konst, teater, musik...
K: Okej. Är det kulturen?
S: Jo. Det kan man nog säga.
K: Okej.