Nä, nu orkar jag inte vänta längre...

...på att fönster- och dörrfoder ska komma på plats, eller att det där skåpet och draperiet ska hamna där de ska vara. Nu får ni se det. Det nästan helt färdiga badrummet. Den gröna lilltoan och den ännu grönare stortoan som nu enats för att bliva ett, enda stort, ogrönt badrum. Först en liten påminnelse om ursprunget...

Och sedan. Det nästan helt färdiga!!

Någon gång blir det säkert helt klart, och då ber jag att få återkomma med fler bilder. Jag vill liksom bara bevisa för er, och framför allt för mig själv, att vi har lyckats renovera ett badrum. Kanske inte låter som så mycket, men jag är nöjd och stolt och hoppas på att det inte är lika krävande att renovera kök.

Maraton!

Läs, markera, skriv om/rätt, kommentera och värdera. Om och om igen. Prov efter prov. Individ efter individ. Och kul är det! Jag vet inte om det hade varit riktigt lika kul om jag inte hade haft mitt snus, men nästan kanske. Förmodligast är det mesta färdigt inom en vecka. Och om allt går vägen blir alla nöjda och lämpligt glada.

Just nu är klockan 22.49 och jag sitter i soffan och tittar ut på den kompakta grönskan och den ljusa försommarkvällen. Så här i början av sommaren kan även en inbiten norrlänning tycka att det är lite exotiskt med ljusa nätter.

I morgon ska båten i sjön. Salta stänk och värmebölja. Kan maj månad sluta bättre?

Jag ligger i...

Så här års får man veta att man lever vid skrivbordet på jobbet. Jag rättar, rättar, rättar. Jag vrider och vänder. Summerar och analyserar. Och allt görs med fjärilar i magen och hög puls. Väntar, väntar och väntar på det där telefonsamtalet om framtiden. Hoppas, hoppas, hoppas att saker ska bli som jag vill. Å andra sidan är jag öppen för många förslag så på något sätt blir det säkert som jag vill. Kanske.
I dag har pappa varit här och tapetserat de två och en halv tapetvåderna som behövdes för att täcka den vägg som förut var en toalettdörr. Nu känns hallen plötsligt lite renare. Lite cleanare liksom...
Nu har jag avslutat kvällen med en löptur i sällskap av min Mp3-spelare och mappen kallad "Träning". Jag tror att man blir lite extra snabb i sällskap av bra musik. Döm då om min förvåning när jag tydligen lagt in en låt med Brolle i spelaren. Det blev alltså Brolle som fick dra mig upp för den segaste backen. Tack för det Boden!

Nu blir det tvagning och sedan en god bok innan jag vaggar mig till sömns.
Ja. Också måste jag ju ta fram kjolen så klart. Kjolfredag ju!

Vind i seglen

Eller i alla fall i träden. Himmel vad det blåser.
Efter hemkomsten från jobb och dagis stannade jag och Klara ute för att gunga när Tobbe gick in och fixade middag. Det blåste höstvindar och jag drömde om att få gå in och läsa Mamma Mu. Små barn känner tydligen inte kyla och därför blev jag stående vid gungan i en mindre evighet. Huttrandes och frysandes.
Efter förskoleråd och räkningsbetalning har jag nu avnjutit ett avsnitt av Sommer. Inte många kvar nu och ärligt talat tror jag att det kommer att bli lite jobbigt för mig när allt är över. Märkligt nog börjar jag redan på söndagskvällarna, efter Nip/Tuck, längta efter onsdagskvällen och resan till Danmark.
Fortfarande går jag i väntans tider gällande jobbframtiden. Men jag försöker att njuta av ovissheten. Hur spännande är ett fast jobb på en skala? Att alltid veta, aldrig få undra... Visst är det så man måste tänka? Man får helt enkelt se till att göra det.

I övrigt känner jag mig sugen på ett äventyr. Äventyr någon? Jag är öppen för förslag.

Men alltså...

Tiden rinner mellan fingrarna på mig och som för så många andra verkar det som att bloggen får träda åt sidan för andra äventyr.
Våren (eller är det sommar nu) har ju liksom lite mer att erbjuda än den havregrynsgrötaktiga årstid som vi nu lämnat bakom oss.
Jag vill ut, ut och känna livet i mig. Jag vill springa i skogen och dricka kaffe i solen. Och så vill jag så klart veta var jag ska ta vägen efter sommaren. Jobbmässigt alltså. Fortsättning följer...

En till... Några (!) frågor...

Jag hittade den här hos Anna och kan så klart inte låta blir att testa.
1. Hur gammal är du om fem år? 34... Oj!
2. Vem var den sista du träffade? Om jag inte får räkna min kille så var det kassörskan på 10-12.
3. Hur lång är du? 1.74
4. Vilken var den senaste film du såg? Oj... I går såg jag början av "This is England". Igen.
5. Vem ringde du senast? Mamma, för att fråga när vi skulle infinna oss för middag.
6. Ditt senaste sms och till vem? Vår vän Glenn...
7. Vad är helgens planer? Göra färdigt badrummet, sola, njuta...
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror lite på ämnet, men jag är nog en "prata-människa"
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Rätt nyskilda faktiskt... tro det eller ej.
10. När såg du senast din mamma? För fem timmar sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Blågröna.
12. När vaknade du idag? 05.30. Klara deklarerade att hon var vaken.
13. Har du någon gång hittat en katt? Jepp. På Kedjegatan -98... Världens finaste kattunge som jag tänkte behålla... Men den rättmätige ägare hörde av sig.
14. Vilken är din favoritplats? Oj. Det måste nog vara Halsön.
15. Vilken plats föredrar du minst? Av de jag besökt? Bradford var ett läbbigt ställe.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Här, hoppas jag.
17. Vad skrämde dig som barn? Skogsrået...
18. Vem fick dig att skratta senast? Klara.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, det är jag inte. Men de jag äger bopr nog hemma hos mamma fortfarande. Äger nämligen ingen LP-spelare.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Laptop. Min bättre hälft liksom...
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med. Tisha...
22. Hur många kuddar har du i sängen? Vi har nog fem totalt... Två var och så en till Klara.
23. Hur många landskap har du bott i? Svenska? Två. Norr- och Västerbotten. OK, + några dygn i Södermanland innan jag kom på bättre tankar och återvände till Norrbotten igen.
24. Har du någon gång spytt på någon? Hoppas inte det. Bara i min handväska...
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota. I alla fall på sommaren.
26. Är du social? Ja. Lite väl kanske.
27. Vilken är din favoritglass? TipTop!
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Renovera köket, betala några skulder, ny bil... Hålen är många.
29. Tycker du om kinamat? Det duger i krig, men jag föredrar thai.
30. Tycker du om kaffe? Väldigt mycket.
31. Vad dricker du till frukost? En kopp the, lite fil och några mackor.
32. Sover du på någon särskild sida? Rygg och vänster sida.
33. Kan du spela poker? Kan kan jag, men inte med finess.
34. Tycker du om att mysa? Ja. Who doesn't?
35. Är du en beroendemänniska? Var ska jag börja? Nueva (cerat), snus, kaffe, mitt barn, min man...
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Robert!
37Vill du ha barn? Jag har ju redan ett, men det är klart att jag vill ha fler!
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, spanska, franska...
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej... Än så länge...
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Just nu, ett badrum, fika, barnkläder och räkningar.
42. Äger du dyra smycken? Näe.
43. Har du någon gång testat narkotika? ...jo...
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Godisar...
45. Vem är den roligaste människan du känner? Oj! Jag omger mig med en väldans massa roliga människor...
46. Välj ett ärr på din kropp? Ett på smalbenet som jag fick när jag skulle dyka från en segelbåt och fastnade i en stagspärr... Jag dök aldrig utan satt liksom fast. Sedan uppstod ett ärr.
47. Vad har du för ringsignal? Anslagstavlan.
48. Har du kvar något klädesplagg från när du var liten? Ja, några klänningar, sparkbyxor och en baddräkt som Klara nu fått överta.
49. Flirtar du mycket? Mest bara med min kille.
50. Vart togs din profilbild? Har jag en? Nä, jag har nog ingen.
51. Kan du byta olja på bilen? Har aldrig testat, men jag vet hur man gör i teorin. Har dock bytt fördelarlock helt själv!
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej. Än så länge har jag inte det.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Lyckans hjul.
54. Läser du dagstidningen? Varje morgon.
55. Prenumererar du på någon tidning? Ja, PT och Femina.
56. Dansar du i bilen? Det händer faktiskt. Mycket lejt. Dessutom sjunger jag högt.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Kommentar i en uppsats...
59. När var du i kyrkan senast? Ett dop i oktober.
60. Vilka personer utmanar du: Alla som har tiden, orken och lusten...

Och en till...

Det är nästan så att jag duckar när jag efter en veckas uppehåll sticker in skallen här på bloggen igen. Borde kanske komma med en ursäkt, men ursäkterna är så många att de mest låter patetiska. Ungefär som en gymnasieelev som inte pluggat till provet, eller en tvååring som gjort en dumhet. Jag kan dock skylla på jobb på jobbet, jobb hemma, löpträning och allmän livslusta. Låt mig förklara:

- På jobbet är det mycket jobb. Efter att det börjat droppa in regnvatten i direkt anslutning till min arbetsplats blev jag tvungen att förflytta mig till en annan arbetsplats där det inte droppar in. Jag gick back på tre fantastiska brunetter men jag fick med mig en kanonbrunett och gick dessutom plus på en blondin, så jag ska nog klara mig rätt bra tror jag. Dessutom är denna vårmånad något pressad av arbete för oss lärare. Betyg ska sättas och för att rimliga betyg ska kunna sättas måste elever prövas och för att prövningarna ska bli bra måste de rättas av en lärare och i det här fallet råkar läraren vara jag och sedan förstår du säkert att mycket tid går åt till att läsa, klura och bedöma, läsa, klura och bedöma lite till... Men! Jag klagar inte! Observera att jag klagar inte alls. Jag älskar, älskar, älskar mitt jobb och dessutom gillar jag att rätta. Det du hör är inte en klagosång utan bara en förklaring till varför min tid rinner iväg...

- På hemmaplan är det badrummet... Badrummet börjar arta sig måste jag säga. Vi kan nu kissa, baj**, duscha och bada där, men fortfarande saknas det där lilla piffet och innan piffet är på plats kommer jag inte att fotografera ett dyft. Så det så! Är du nyfiken är du välkommen förbi!

- Och så löpträningen då... I början av veckan fick jag ett obehagligt sms av min vän Bea som berättade att hon anmält mig till Vårruset i Luleå. Jag är en typ som gillar att kuta men under det senaste halvåret har det varit vinter och renovering och en massa annat och jag har helt enkelt inte kutat särskilt mycket. Men nu måste jag ju. Jag vill ju inte göra bort mig mer än nödvändigt och efter en runda med två fina tjejer på Grisan kan jag konstatera att jag är oändligt tacksam för att jag tvångsanmälts till denna tävling. Så himla kul! Tack Bea!

Ja... Sådant är livet just nu. Och just nu kan jag dessutom meddela att jag och mannen i mitt liv just har kommit hem från en date på tu man hand. Dottern ville sova hos sin mormor och vi har passat på att ses på stadshotellets omdebatterade uteservering över två glas (var) och ett par timmars ostört samtal.

Så kom helgen...

Å vad jag trivs på mitt jobb. Jag har massor att göra. Massor att rätta. Men allt känns bara kul. Så typiskt när det snart är sommarlov och jag med all sannorlikhet måste säga bye, bye till min fina arbetsplats, elever och arbetskamrater. Men det kommer nya tåg som jag får se till att hoppa på när de passerar.

I dag har något fantastiskt hänt! Vi har fått toastol och rinnande vatten i badrummet. Tvättstället står på sin plats och handdukstorken är monterad. Det enda som egentligen återstår är målning av taket, taklister, dörr- och fönsterfoder. Men vilken frihet att kunna kissa på övervåningen.
Tacksamhet är dagens ord.

Nu: bilder

I dag har taket åkt upp och i morgon är tanken att mattläggaren ska komma och göra sin del av arbetet. Än en gång måste jag hylla min sambo som bara kan allt, utan att egentligen kunna något. Missförstå mig rätt, men jag tycker att det är modigt att ta sig för liksom. Heja dig!

På bilden ovan ses pappas ben, Tobbes ben och det nya golvet. Det känns redan så makalöst fräsht jämfört med det gamla, gröna badrummet. Flytspacklet luktar bajs, men det går väl över med lite WC-anka eller så. Det här badrummet kommer att bli en ren fröjd att städa.

Sköna maj välkommen!

Maj månad tågade in i våra liv med buller och bång. Eller i alla fall en massa sol. Oj vad kroppen njuter av dessa strålar...
I morse, när stora delar av staden låg i dvala, tog jag tag i något som jag bävat för sedan vi köpte detta stora hus med stora fönster. Fönstertvätten... Först insidan, smärtfritt och glasklart. Sedan tog jag stegen och gick systematiskt runt huset. Nu är allt rent. Fönster som samvete. Innan Tobbe vaknade efter nattjobbet hann jag och Klara dessutom kratta hela framsidan.
Dagen i övrigt har innehållit montering av torkställningen och sedan tvätt av två maskiner som kunde hängas ute i det fria. Helt klart en lyx med att ha en egen gård. Det finns inget som känns så rent som kläder som fått torka av vårvindar och majsolens strålar.
Badrummet fick vila i dag och i stället tog vi en promenad och efter middagen kikade de nyblivna piteborna in med lille Nils och en dopinbjudan.
Och nu har helgen bara börjat. Jag drömmer och fortsatt solsken och en och annan glass.
Hoppas att din helg blir fin!

Linslus

I går var en härligt solig söndag som jag och min mamma tillbringade på det stora möbelvaruhuset på gränsen till grannlandet. Allt flöt så bra. Vi fick med oss nästan allt som stod skrivet på listan och badrumsinredningen låg fint packad på släpet som jag skickligt rattade längs landsvägen. Men så plötsligt, från ingenstans kom den. Blixten. Blixten som omedelbart fick polisfrun att inse att hon hade kört alldeles för snabbt och att hon skulle bli nödd och tvungen till att betala en viss summa pengar till staten för att sona sitt brott.
Till en början blev jag bokstavligt talat skitsur över att just jag, som egentligen är så duktig och laglydig drabbats av denna kameraövervakning som egentligen borde riktas mot riktiga buskörare. Efter ett dygns eftertanke kan jag dock konstatera att min uppmärksamhet förmodligen var riktad mot något annat än vägen framför mig och det är ju rent ut sagt bedrövligt.
Nu inväntar jag inbetalningskortet och hoppas på en inte allt för stor summa.

I badrumsväg står vi nu inför gjutning av nytt golv. Väggarna är färdiggipsade och förutom ett litet bakslag i form av en sågslinga i ett av de nya rören har det mest gått ganska bra.
Jag skulle ha fotat i dag, men något kom i vägen. Jag tror att det kallas livet...

Sedan sist...

har följande saker hänt:
- Alla gamla rör har tagits bort.
- Alla nya rör har kommit på plats.
- Vi har fått en etagetoalett eftersom rörmokaren råkade bila sig genom valvet och ner i källaren.
- All ny el är dragen.
- Gipsskivor täcker delar av väggarna.
- Rörmokaren har flyttat ut och snart kanske det är dags för oss att flytta in igen.

Dessutom har vi:
-Roat oss på Krokodil med en halvbra konsert och ett helbra fika.
-Roat oss på 7-årskalas i Luleå med ett gäng tandlösa pojkar och en hel massa gott fika.
-Vaggats in i vardagen igen eftersom påsklovets slut uppenbarligen också innebär arbete igen. Det känns som om lovet varat en evighet och hjärnan var inte riktigt inställd på akademisk verksamhet efter allt skottande, bärande och rivande. Men precis som med cyklande så sitter det mesta i ryggmärgen.

Nu säger jag godnatt och hoppas på att vårvärmen snart kommer för att stanna.

Just nu...

...önskar jag att jag hade haft ett par rykande färska renoveringsbilder att bjuda på. Men som du säkert förstår så har jag inte det. Jag och Klara har flytt fältet och flyttat in hos mamma några dagar. Oljudet från bilningsmaskinen och dammet som samma maskin orsakar blev helt enkelt för mycket för mig.
Men! Det händer grejer. Vårt badrum är numer helt i furu, sånär som på golvet som består av uppbildad betong. Dessutom har rummet blivit rätt mycket större eftersom väggen mellan "stortoan" och "lilltoan" tagits bort och nu får stor och liten mötas och skapa ett, enda stort och fint badrum.
Om allt går som planerat dyker rörmokaren upp på fredag och sedan är det bara att påbörja själva byggandet; gipsa väggar, gjuta golv och allt det roliga som kommer sen...

Min otroligt händige, flitige och vackre sambo jobbar som ett djur inne i dammet och ute skiner solen på oss påsklovsfirare. I dag har vi roat oss på Strömnäs; druckit kaffe, promenerat och solat. Vilka underbara dagar!

Bloggen goes Extreme Home Makeover

Vissa av er har sett det live, andra bara hört ryktet. Men här kommer den i alla fall. The Green Room. I morse när vi vaknade såg rummet ut ungefär så här:

Fotografierna är dock tagna efter att alla krokar och ett (grönt!!) skåp tagits bort, men... you get the picture... Trots att jag bott i detta hus i åtta månader nu så har jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta badrummet. Det gröna kaklet i kombination med den otroligt fantasieggande fondtapeten är helt enkelt något av det mest exotiska jag sett.

Nåväl, min sambo och svärfar har ägnat denna dag till att helt enkelt ta bort allt det gröna och resultatet nu i kväll är detta:

Under vassruggstapeten hittade vi den faktiskt riktigt snygga tapeten som syns till vänster i bilden ovan. Så klart går den också i grönt. Grönt is the shit verkar det som...

En av dagens häftigare händelser utspelade sig när badkaret skulle ut genom badrumsfönstret. När karet hängde där på fönsterkarmen kom arbetarna på att det nog vore klokt med en tredje famn som kunde ta emot emaljbjässen på utsidan. Eftersom min egen starke far har lyckats vrida sin axel ur led, sprang jag fjäderlätt över till närmsta grannarna. Ingen stark karl hemma där. Jag sprang vidare till grannarna på andra sidan vägen. Ingen hemma där. Men! Utrusande från ett hus längre upp på gatan kom en glad man i 60-årsåldern som i glädje ropade och frågade om vi ville ha hjälp. Han ville verkligen hjälpa till och sen ville han verkligen prata. Och prata. Och prata. En hjälte. En sann hjälte som heter Svante. Tack för hjälpen Svante!

Jag återkommer en annan dag med rykande färska bilder. Resan har börjat. Are you in or out?

Kvällspromenad på plogad isväg...

På skärtorsdagens eftermiddag åkte jag och dotra till stugan i paradiset tillsammans med stora delar av min familj. Vädret var inte det bästa, men jag tog så klart för givet att allt skulle bli annorlunda på långfredagen. Långfredagen kom och när jag på morgonen stack huvudet utanför dörren var hela luften fylld av fukt. Det var precis som om havet hade stigit ovan isen och lagt sig som en blöt filt över hela ön. Men SMHI hade lovat kanonväder till påskafton så när jag somnade på långfredagskvällen var det ändå med stort hopp om en solig morgondag.

Påskaftonen var förvisso ganska fri från hög luftfuktighet men å andra sidan var dimman riktigt grötig och den västliga vinden piskade på rätt bra.

I går kväll, när vi alla satt samlade kring matbordet och hade druckit upp det sista av vinet och ätit upp de sista påskgodisarna beslutade vi att det kanske var lika bra att vända åter till civilisationen. Kanske skulle det vara skönt att tvätta en maskin eller två, tvätta håret och ta på rena kläder.

Sagt och gjort. I morse packades påsken ihop och vi kämpade över isen, till bilarna och tutade söderut. Ungefär exakt när vi passerade kommungränsen kom de. De första solstrålarna. I närheten av Öjebyn började solen bli rätt störande och väl hemma upptäckte jag att vardagsrummet var irriterande varmt av heta solstrålar.

Osar dessa påskminnen bitterhet? Jasså? Läs då vidare i den gladare versionen nedan:

Trots att helgen inte har bjudit på solsken och vindstilla dagar så känner jag mig rätt nöjd, utvilad och skidåkt. Vi har ätit underbart gott, sovit i tystnaden och pratat en väldans massa skit. Barnen har varit underbart snälla och lekt, lekt, lekt hela tiden.

Även om jag bara hunnit med en ordentlig skidtur så kan jag säga att den kan ha varit årets bästa. Jag och storebror startade rätt tidigt på morgonen. Det var dimmigt och blåsigt och kanske inte så angenämt till en början, men efter att ha avverkat 5 km med ganska halvkasst fäste och motvind kom vinden plötsligt från precis rätt håll och det preparerade skidspåret hade isat på sig ordentligt och plötsligt var det bara att stå där och glida med, staka lite då och då, titta upp på horisonten (bakom dimman) och konstatera att det var alldeles jäkla fantastiskt.

Och ibland har jag faktiskt sett solen. Tobbe, som har jobbat i fjällvärlden hela helgen, har hållit mig uppdaterad med mms, föreställande vita fjälltoppar och klarblå himmel. Rått, men hjärtligt.

Gladaste påskkärringarna på ön...

Påsk!

En arbetsdag kvar.
Jättesnart lov.
Hoppas på jättemycket sol, bra skidglid och ett stort påskägg.
Dessutom hoppas jag att du får en härlig påskhelg!
Stor kram!

Det här med att enas...

Sedan jag träffade Tobbe har jag förundrats över hur överens vi ofta är om saker och ting. Det gör ofta vardagen ganska enkel.
Nu när badrumsrenoveringen står och knackar på dörren och vi ska försöka komma fram till vad vi vill ha så stöter jag plötsligt på patrull. I dubbel bemärkelse.
-Vi trodde att vi hade enats om ett golv. Problem dök dock upp när det visade sig att vi hade enats om två olika golv. Efter ytterligare ett besök hos golvfirman gick jag dock i dag segrande ur den fighten.
- När det kom till handdukstork tyckte jag att det var självklart vilken som var snyggast. Döm om min förvåning när han tyckte ganska precis tvärt om. Efter en mindre debatt hos rörfirman kunde vi mötas halvvägs. Rörmokaren skrattade gott och matchen kan nog anses ha slutat oavgjort.
- VVS-firman hade ett snyggt badkar som jag föll ganska hårt för. Han var dock ganska envist förälskad i ett annat badkar. Jag blev lite rörd av hans engagemang och gav med mig ganska snabbt. En solklar seger för honom.
- På toastolsfronten var vi ganska enade.
- Badkars- och tvättställsblandare är tydligen en viktig statuspryl i hans ögon. För mig är det inte så viktigt. Han fick bestämma.

Det är svårt att säga att förhållanden är något annat än en lång rad av kompromisser. Jag påstår inte att jag lider av att kompromissa men det är intressant att det ändå fungerar. Att man liksom bara gör det. Det är varken jobbigt eller plågsamt att kompromissa. Det är helt enkelt helt nödvändigt.
Tilläggas bör kanske att vi fortfarande är överens om ganska många saker. Oftast.
Och i slutändan spelar det kanske inte så stor roll om golvet är mörkgrått eller stenmönstrat. Om rören i handdukstorken är raka eller böjda. Om badkarets kanter är svängda eller raka.

Härliga, härliga helgen

Helgerna är verkligen fina den här årstiden.
Lördagen var väl inte den bästa rent vädermässigt sett, men det passade utmärkt eftersom vi hade ett bebisbesök planerat. Tänk att nyfödda bebisar alltid känns lika underbart små och varje gång blir man lika förundrad över livets storhet.
I dag har vi njutit i stora mått av att ha en egen gård. Vi har hackat is, lunchat på altanen och somnat i solstolar. På eftermiddagen tog vi bilen till andra sidan älven där vi köpte en stor, stor lax, tittade på ett hus (som vi inte ska köpa men som några vänner köpt) och sedan svängde in hos M och G där vi fick kaffe och helgott fika.
Efter en riktig söndagsmiddag hos mamma sitter jag nu och hämtar mig efter kvällens Nip/Tuck. Nu känns det nästan som att jag behöver terapi efter varje avsnitt. Hela serien är som en Dalí-tavla. Man vet liksom inte vad som är in och ut, var verkligheten börjar och det surrealistiska slutar.

Fyra ynka arbetsdagar kvar innan långledigheten tar vid i form av påsklov.

Underbara, underbara fredag

Jag har haft ännu en fin dag på jobbet och när arbetsdagen var över hade vi bestämt träff med familjen från andra sidan Nördfjärden på stadens Stadshotell som varje fredag bjuder på Junkfood Friday. Jag och Klara var först på plats och jag valde snabbt ett fönsterbord vid baren. Vid bordet bredvid satt ett gäng coola rockgrabbar som såg så där lagom slitna ut... Klara kommenterade som alltid allt de gjorde, vad de hade på sig och vad de inte hade på sig. Efter en stund upptäcker jag att en av de coola rockgrabbarna inte är vilken cool rockgrabb som helst. Han är Markus Fagervall. Jag måste erkänna att detta gav lite extra glamour till en annars ganska vanlig fredag.

Nu sitter jag i soffan och njuter av Spotify. Jag fick en inbjudan i dag och vilken grej! Jag har liksom inte haft tid för musik under de senaste åren och nu har jag plötsligt tillgång till allt. Allt. Makalöst! Makalöst och helt lagligt.

Trevlig helg och må solen skina på oss.

Så värt, så värt

I dag när jag gick från jobbet fick jag än en gång ta en konflikt med min ryggsäck. Ryggsäcken är egentligen inte min utan Tobbes och den har blivit mer och mer som en trasa under de senaste månaderna. Tyget spricker och dragkedjan delar sig. Det är inte så bra att ha en öppen ryggsäck när man bär omkring på jobbpapper som bör hålla sig i ryggsäcken. Nåväl, efter att ha hämtat på dagis och handlat lite grädde stövlade vi in på Intersport och där hittade jag världens underbaraste rygga som så klart fick följa med hem. Nu kan jag resa till jobbet med stil och klass på ett helt annat sätt än förut...

En annan sak som gör denna dag lite extra värd är Piteås allsvenska premiär som slutade med storslam och seger! Hoppas, hoppas att det håller i sig och att tjejerna får stanna kvar i högsta serien. Vilken grej! Så oerhört häftigt!

Nu är det sängen som gäller. Min säng är nog förmodligen världens bästa.

Jag lånade den här roliga grejen från Bea. Störtkul faktiskt!

Gå till inkorgen för dina sms.
Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en som svar på frågorna.
(Fråga 1=första raden i sms 1, Fråga 2=första raden i sms 2 osv)

1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
Gratta henne från mig :)

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Promenad eller kaffe i kväll? :-)

3. Vad är der första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?
Spännande... Ska bli kul att se hur det blir.

4. Vad är det värsta du skulle kunna säga till din fiende?
Oj kom på en liten sak...

5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
Hemma i soffan, med en kopp kaffe.

6. Vilka ord skulle du säga till Gud om du träffade honom?
Det går jättebra, kom till Luleå för en stund sedan.

7. Vad vill du mest av allt höra?
Hallå! Är du vaken?

8. Vad kommer bli dina sista ord i livet?
OK, det löser sig...

9. Vad säger du till en nära vän som fått en dödlig sjukdom?
Nu e vi på väg mot Kvarngatan...

Efterlysning!

Jag letar i bokhyllan efter Kajsa Ingemarssons Små citroner gula men jag hittar den inte. Har jag lånat den till någon eller har jag slarvat bort den på något sätt? Har du lånat den?
Jag skulle låna ut den under helgen men det gick inte så bra...

Kalastisdag

Ganska nyligen hemkommen från Luleå där min storasyster har firats på sin födelsedag. Jag garanterar dig, kära läsare, att jag kommer att jubla framför spegeln om jag om 13 år är lika snygg som min storasyster. Så det så!

I övrigt så har jag vårkänslor. När man som norrbottning känner vårkänslor så innebär det att man börjar planera för att snart ta fram något annat ytterplagg än dunjackan. Man börjar överväga att kanske leta fram fingerhandskar i stället för tumhandskar och kanske, kanske kan man snart damma av cykeln. I Norrbotten finns än så länge inga blommor att njuta av men man känner lycka av att se den svarta asfalten kika fram mellan de gråbruna snödrivorna.
Våren är, precis som allt annat, något väldigt relativt.

På darriga ben...

I går hade vi en heldag i Kåbdalis tillsammans med Tobbes arbetskamrater. Vädret var väl inte så där vårvinterstrålande som man hade drömt om men det var helt fenomenalt ändå, att få susa i de där pisterna som alltid verkar vara helt perfekt pistade.
I dag har jag dock fått bedriva katederundervisning eftersom benen inte riktigt höll för att stå på.

På badrumsfronten kan jag berätta att vi nu har kikat på badkar, blandare och annat som behöver uppdateras. Efter påsk tar vi fram storsläggan.

Stenen

Skolans personal ska it-anpassas. Jag är en av de utarbetade lärare som under året har slitit med några uppgifter som i slutändan ska bevisa min it-kunnighet. I början var jag flitig, taggad och inspirerad, så där som man kan vara i början av ett projekt. Någon gång i början av november kom jag av mig och sedan dess har jag skyllt på det nya jobbet. Jag har liksom inte haft tid att koncentrera mig. I alla fall är detta vad jag har använt som en rimlig ursäkt.
Men. I kväll gjorde jag det. Jag gjorde färdigt den sista examinationsuppgiften och skickade in den. Om allt går vägen får jag i morgon ett mail där det står att jag är godkänd och klar. Hoppas, hoppas, hoppas.

På tal om att ta tag i saker så hade jag och min sambo i går ett byggmöte vid köksbordet. Vi skissade fram två alternativ på möblering i det nya badrummet och jag tror att vi nu har bestämt oss för det ena. Är det bara att börja riva nu då? Jag lovar att bjuda på smaskiga före- och efterbilder när det hela drar igång. Förebilderna går inte av för hackor, var så säker. Vårt eget green room liksom...

Jag säger då det...

Under mitt snart 30-åriga liv har jag besökt Eiffeltornet, Big Ben, Katedralen i Sevilla, Solkustens stränder och Retiroparken i Madrid. Jag har bilat genom Sverige flera gånger och sett Öresund från den berömda bron. Men jag lovar att ingenting, ingenting i hela värdlen kan vara mer fantastiskt än en solig, vindstilla vårvinterdag på skidor i det norrbottniska vinterlandskapet. Ni som för tillfället befinner er på andra platser runt om i världen får helt enkelt ursäkta, men ni missar något.

I går åkte vi till stugan och snacka om avkoppling. Jag har läst, eldat, ätit, druckit och åkt flera mil på skidor. Kinderna glöder och kroppen är mör. Det KAN inte bli bättre. Lukten av den solvarma snön gör mig euforisk och bättre meditation finns inte för mig.

Nu är vi nybastade och redo inför veckans Nip/Tuck. I kväll somnar jag ovaggad. Garanterat.

Om våren, om våren...

För inte allt för många veckor sedan satt jag och mina fina arbetskamrater i arbetsrummet och huttrade, frös och försökte komma fram till en anledning till den bistra kyla som omgav oss i det lilla rum där vi huserar.
Nu är det annat ljud i pipan. Jag, som sitter närmast fönstret, lider av ständigt röda kinder som ger ett snudd på klimakterieaktigt utseende. Men. Kläder kan man alltid klä av sig och det är skönt att slippa sitta med dunjackan på. Och det här med klimakteriet infinner sig väl förr eller senare så det är väl bara att vänja sig vid känslan. Alltid redo, visst är det så det ska vara?

I kväll har vi haft middagsbesök av J och lille E. Eller lille och lille... De unga tu har lekt så det står härliga till. De liksom bara försvinner, bort, iväg och in i sin egen lilla värld. De har åkt till Lycksele och gått till Ekbergs, sorterat memory-kort och klossar. Kvällen avslutades med en kram och en puss. Så härligt att ha en så fin kompis. Det är inte utan att jag blir lite avis. Men. Jag har ju fina kompisar jag också. Jättefina!

I väntan på Vaddå?

Sitter på min vanliga plats, i min vanliga soffa och väntar på att tvättmaskinen ska tvätta färdigt så att jag kan hänga tvätten, dusha och sedan totalsofta framför Sommer.
Nu tystnade maskinen.
Jag hänger tvätt.
A bientôt!

Alldeles för sent

Jo, jag borde inte sitta fullt påklädd med oborstade tänder i denna sena timme. Men! Jag har faktiskt en anledning. Denna kväll har jag inte surrat bort i telefonen eller surfat bort på internet. Inte heller har jag glott på dåliga tv-program. Jag har i stället ägnat några timmar till kvalitativt umgänge med några riktigt trevliga flickor, flera koppar te, lite för många godisar och många glada skratt. Tänk så enkelt det kan vara att göra något roligt. Tänk så ofta man konstaterar hur enkelt det är och ändå låter det gå månader innan man gör samma enkla grej igen. Tänk...
Onsdag i morgon och nedförsbacke mot helgen.
Sov gott.

Lite blondare...

Och kanske lite klokare har jag nog blivit efter denna måndag.
Jag har jobbat, klippt mig och druckit en snabb kopp kaffe med storasyster som var i stan för att hänga några tavlor.
Sen blev det kväll och dags att sova.
Slut!
Vi ses i morgon!

Men alltså!

Vilket väder! Ursäkta den kanske något utslitna kommentaren, men vad kan man annars säga? Solen värmer, fåglarna kvittrar och kläderna känns för varma.
Så här på söndagskvällen måste jag dessutom få summera denna helg som en riktig toppenhelg. Lördagen blev en spontantripp till IKEA med mor, syster och Klara. Åter från Haparanda var vi en matservis, ett gäng glas, några lampor, en tavelram, servetter och värmeljus rikare. Trotsen var som bortblåst och flickebarnet strålade av lycka trots långa timmar i bilen.
Lördagskväll med mellot, godis och insomning i soffan redan vid juryröstningen. Det tar på krafterna att fynda.

I dag har vi installerat alla nya prylar och efter lunch tog vi en promenad i underbara vackervädret och spatserade tvärs över stan till bloggvännen och kollegan som bjöd på gott kaffe och toktrevlig familj.

Nu är söndagskvällen kommen och jag har gjort mig redo för Nip/Tuck. Mello-godiset är sparat i sin påse.
Glad måndag!

Det är fredag

...och det älskar jag. Vi har fikat på stan och ätit god middag med gott, rött vin. Eller inte mannen. Han jobbar i natt.
Jag har ett jobb och det älskar jag också. Nu känns det som om jag har blivit ett med det nya jobbet. Under de två första månaderna var jobbet lite som en stickig ylletröja som jag inte riktigt visste hur jag skulle bli bekväm i. Nu har jag gnuggat tröjan ostickig och den har gått och blivit lite av en favorit. Jag kan nästan sitta här och längta efter att det ska bli måndag. Jag kan längta efter att läsa bokrecensioner och lyssna till debatter. Förvisso är det fredagskväll och jag sitter mjukt tillbakalutad i soffan och då är det kanske lätt att känna arbetsglädje. Men det är ändå magkänslan. Och det är så skönt.

Om allt går vägen blir det IKEA i morgon. Inga brutala inköp men lite småplock ska man väl kunna få ihop.
Trevlig helg kära du!

Poff

Ungefär så snabbt känns det som att denna vecka har rusat förbi. Alldeles nyss var det söndag kväll och jag satt här och ojade mig lite för att det snart var måndag och jobbdag. Nu är det torsdagskväll och pang bom nästan helg.
Min pappa, the handy man, har varit här i kväll och ätit gårdagskvällens bullpresent och snackat lite kök. Jag blir hela tiden glatt överraskad över hur odyrt det ändå är med renovering. Jag kalkylerar i mitt huvud och tror hela tiden att allt ska bli så otroligt mycket dyrare än vad det egentligen visar sig vara. När vi förra veckan hade en rörmockare på besök för att prissätta det jobb som behöver göras i badrummet och jag frågade honom om han kunde ge ett ungefärligt pris så där på stående fot, hör jag mig själv utbrista:
-Oj! Så billigt!! Jag trodde att det skulle vara mycket värre!!!
Förmodligen är det inte så man förhandlar. Men å andra sidan kanske rörmockaren blev lite glad och vänligt inställd och det kan väl aldrig skada? Eller hur?

Bara så där...

Vi hade precis ätit upp kvällens middag och höll som bäst på att plocka undan, när ängeln från andra sidan gatan plingade på och i ena handen höll hon två påsar nygräddade bullar. Bara så där. Fina människa.

Det fascinerar mig hur vissa människor bara vet. Vet vad som ska sägas. Vet vad som ska göras. Vet hur lite som behövs för att förgylla dagen för någon annan. Undrar om dessa människor själva vet att det är just det de gör. Förgyller...
Jag har många förgyllare i mitt liv. Hoppas att ni vet att det är just det ni är. Underbara människor.

Ännu en dag i livet

Denna dag kan nog sälla sig till skaran vardagar.
Jag har jobbat hårt och haft jättemånga lektioner. Under min inte så långa lunch åt jag matlådan som i dag var fylld med gårdagens middag; korvgryta och ris och till det hela en liten burk rårivna morötter.
Efter jobbet tog jag den lagom kalla bilen till dagis, pratade lite med fröknarna, klädde på dottern och åkte sedan tillsammans med henne till Kvantum. Besöket i den stora matvaruaffären kan nog ses som dagens höjdpunkt med tanke på att Klara frivilligt valde att sitta i den fiffiga kundvagnsstolen för små barn i hennes ålder. Detta sätt att bedriva veckohandling är betydligt mycket smidigare än de gånger när hon fördrar att köra en liten kundvagn och rusa genom butiken, till leverpastejshyllan. Men inte i dag. I dag kunde vi handla samtidigt som vi samtalade om den lilla bebisen som var söt, skinkan som vi skulle köpa och det faktum att Klara gillar sallad som är lila. Och gurka. Men inte tomater.
Från Kvantum tog vi bilen tvärs över vägen för att hämta upp Tobbe (som hade glömt att vi skulle hämta honom och därför dushade i godan ro och fick mig på dåligt humör). Vi körde den långa vägen hem (runt stan i stället för över Rådhustorget). Denna trevliga lilla omväg är mitt eget sätt att få oväntade upplevelser i vardagen och möjlighet att uppleva något lite utöver det vanliga. Eftersom jag var på dåligt humör upplevde jag inte så mycket.
Hemma i det vardagssmuliga huset lagade vi middag och för att piffa upp den blå vardagen, som en extra krydda i livet gjorde jag en god sallad med avocado. Klara fick ett trotsutbrott vilket gjorde att det dröjde 20 minuter innan hon kunde börja äta.
Efter nattningen har jag och mannen i mitt liv (som nu är förlåten) tittat på tv och jag har telefonpratat med hela min familj (min första alltså... mamma, pappa, syster, bror). Jag har dessutom hunnit med att tvätta håret.

Så där. Det var en utförlig beskrivning av denna blåaste av vardagar som nu trots allt kommer att bli ihågkommen som den tisdag som var så vardaglig att den förtjänade ett blogginlägg.
Men glamouren då? Jo du, nu ska du få höra! Jag har rakat benen!

Tillbaka

Sportlovet är över och jag är tillbaka på jobbet.
Nu är jag trött och vill sova.
Då gör jag det.
Godnatt!

Mor, dotter, kvinna och människa

I dag är det internationella kvinnodagen och jag kan inte påstå att jag har firat mig själv eller någon annan kvinna på något särskilt sätt. Inte i dag.
Däremot kan jag bestämt hävda att jag varje dag, året om gör mig själv stolt över att vara kvinna och framför allt människa. Jag kan faktiskt inte påstå att jag i första hand tänker på mig själv som kvinna. Oftast tänker jag på mig själv som just mig själv, som den unika varelse jag faktiskt är och som min egen bästa kompis. Lika ofta tänker jag på mig själv som en människa bland medmänniskor som gör mitt bästa för att vara det mesta jag kan vara. En bra människa, mamma, flickvän, dotter, syster, vän och fröken. Jag försöker vara en förebild, för unga män och unga kvinnor, i behov av en sådan. Sådan är feminismen för mig, tror jag...

Som mor till en liten dotter händer det så klart att jag ibland reflekterar över kön och genus, främst för att Klara själv har börjat reflektera över pojkar och flickor, snoppar och snippor. Vem är pojke och vem är flicka? Vem har snopp och vem har snippa? Endast där finns skillnaden för henne och i utopin är det väl just så det ska vara, är det inte? Jag hoppas och tror att hon kommer att fortsätta vara den självsäkra människa som hon är. Förutsättningslös och självklar rätt igenom. Jag hoppas och tror att hon vet och kommer att fortsätta veta att skillnaden mellan könen inte hänger på klädsel, makt eller inkomst eller att det faktum att hon har en snippa skulle innebära något negativt på hennes väg genom livet.
I dag besökte jag, tillsammans med min urkloka tvååring, en av stadens klädaffärer. Inne i butiken hittade jag en liten klaramössa som jag själv verkligen ville köpa till henne. Mössan var brun och prydd med ett stort, rosa hjärta. Jag frågade den lilla primadonnan om hon inte skulle vilja ha en sådan mössa, varpå hon självklart och självsäkert svarade:
-Nej, jag vill inte ha den mössan. Jag vill ha en med Blixten McQueen!
En passande tankeställare för mamman på internationella kvinnodagen.
Sen kom vi hem och hon ville ta på sig sin rosa klänning med grodor på. Rosa är fint, och klänning lika så.
Hit ungefär tror jag att jag ville komma... Det spelar liksom ingen roll. Vi är inte blå eller rosa, snoppar eller snippor, pojkar eller flickor.
Vi är bara ett gäng sköna människor som vandrar på jorden med förhoppningen om att göra det bästa av dagen i dag. Och alla andra dagar.

Hektiskt lovavslut

I fredags åkte jag och Klaran iväg till stugan för att få andas lite riktig sportlovsluft, få promenera på isen och få susa ner för backen på en mjuk och snabb madrass. Och visst är det fridfullt att få komma ut i skärgården och lyssna på enbart tystnaden. Fredagskvällen betstod av några glas vin och prat med mor och syster samtidigt som jag ägnade 150 minuter åt att lägga patiens. Vilken drog! Måste vara som att spela golf ungefär. Eller kanske virka?
I går blev det dock dags att bryta upp från lantlivet, återvända till staden och 30-årskalaset som jag fortfarande känner i kroppen. Underbart god middag, tårta, vin och till slut också Singstar inpå småtimmarna. Vilken fantastisk uppfinning! Föga förvånande blev det några småfighter om mikorfonerna. Mest nöjd är jag över att jag slaktade Tobbe med Sabbaths Paranoid. Kanske inte så mycket att vara stolt över när man tänker efter... Det bevisar bara att jag och Ozzy Osbourne har samma röstläge, trots att jag hållit mig borta från knarket.
Nåväl. En seger är alltid en seger.
Nu ska jag dammsuga Blocket efter ett eget Playstation.

Lugnet och ron

Under de två senaste dagarna har jag verkligen lovat, sportlovat. Eller egentligen inte sportat så mycket förutom gårdagens promenad på isen tillsammans med Maria och Hugo. Solen strålade och på kvällen brände kinderna så där som de ska göra efter en dag på isen.
På kvällen drack jag kaffe och åt kaka tillsammans med de två fintjejerna som jag tidigare i livet delade somrarna på turistbyrån tillsammans med. Vi ses inte särskilt ofta, men när vi ses är det precis som om ingen tid alls har gått. Vi kan ta vid där vi slutade, ventilera sorg och glädje på alla plan. Precis så som det ska vara.
Och så kom den här dagen, när vi fick förmiddagsbesök av den kloka kvinna på vars stol jag sitter om dagarna på jobbet. Vi har druckit kaffe och babblat samtidigt som de två tvååringarna har tampats om leksaker och utrymme. Det måste vara väldigt utvecklande att vara två år. Och jobbigt också. Väldigt jobbigt ibland.

I går tog jag och Tobbe tag i badrummet. Inte rent fysiskt, men vi besökte två golvfirmor som berättade lite om hur det fungerar och nu känns allt mycket bättre, mer verkligt och inte alls särskilt jobbigt. Innan sommaren. Innan sommaren har vi nog ett badrum som är lättstädat och snyggt, pyntat med nya fina handdukar och en turkos badrumsmatta på golvet.

Dessutom undrar jag vem du är. Du ja, som läser det här. Inte för att det egentligen spelar någon roll, utan bara för att jag är så fruktansvärt nyfiken. Kan du inte berätta? Snälla, berätta!

Sportlovspyssel

Förra (!!) hösten hade vi en liten photosession med vännen och bästfotografen Wellan. Resultatet blev julklappar till nära och kära och tanken var så klart att vi skulle få några egna exemplar också, för att liksom försköna hemmet med. Tusen saker har kommit emellan men i dag tog jag cd-skivan med alla bilder och spatserade iväg till stan där jag framkallade och köpte ramar. En timme senare var allt klart och nu sitter fotografierna som en smäck på väggen i hallen. Observera att det är ramarna ovanför byrån som föreställer mig och min familj. Den stora tavlan till vänster föreställer något helt annat och jag tror inte att vi är släkt.

Dagen i övrigt har varit vilsam. Solen har skinit med sin frånvaro så några fräknar på näsan har det inte blivit, men i morgon laddar vi för ett varv runt Fårön och då har jag tänkt att det ska vara kanonväder. Visst blir det väl så?

En sportlovsfirande Klara, som har förlorat förmågan att vara avslappnad framför kameran. Brås hon kanske på sin mormor?

Hur har du det med lyckan kamrat?

Efter några dagars funderande, läsande och samtalande med en mycket klok ung kvinna på jobbet har jag kanske inte kommit fram till så hemskt mycket mer... Men visst är det ett intressant ord? Lyckan...
Anledningen till mina funderingar kring lyckan är nog det faktum att mitt liv under det senaste året har förändrats på många omvälvande sätt. Jag har köpt hus, bytt jobb och slitit (ibland ganska ont) som gräsänka med en bitvis ganska trotsig sötunge.

Husköpet har inneburit en hel del finansiella spörsmål; vad ska renoveras? Vad ska prioriteras? När ska vad renoveras? Hur ska vad renoveras? Hur mycket ska det kosta när vad och hur ska renoveras? Svaret på alla dessa frågor blir allt som oftast Det spelar ingen roll. Det spelar egentligen ingen roll om vi renoverar köket till hösten eller om tre år. Förändringen skulle inte vara annat än estetisk och även om estetik på ett plan är viktigt för välmåendet så hänger min lycka på intet sätt på köksluckornas färg. Inte heller spelar det någon roll om kylskåpet är vitt eller läckert metallfärgat. Visst vore det kul för att inte säga underbart att kunna stoltsera med en kaklad vägg som inte är brun och vit men skulle jag bli lyckligare? Nej. Självklart inte.

Jobbyten gånger två har flera gånger fått mig att reflektera över mitt yrkesval. Hur länge ska jag härva på som vikarie innan jag får en plats som är min egen, innan jag får vara mig själv i stället för hon som vickar för XY eller YX? Finns det något annat arbete jag skulle kunna göra där jag skulle kunna känna mig trygg och säker inför framtiden, där jag skulle vara lyckligare? Förmodligen, ja... Kanske... Men varför ska jag fundera över det nu? Jag är lycklig där jag är just nu och jag får helt enkelt utgå ifrån att jag kommer att fortsätta vara det oavsett vad som händer i framtiden, oavsett om jag kommer att vara mig själv eller bara hon som vickar för XX.

Gräsänkeskapet har så klart slitit på mig och det har jag sagt fler än en gång. Samtidigt har det i relation till lyckan fått mig att inse vad som är viktigt och att lyckan verkligen bor i de små, små tingen. Att vara tillsammans, att dela på plockandet, lagandet, handlandet och hämtandet. Att dela på en panna kaffe och en gammal muffins.

Vart jag vill komma med allt detta lyckande är kanske lite oklart. Huvudsaken är att du kommer ihåg var du har din lycka och att den kanske inte behöver vara allt det du tror att den är. Hur har du det med lyckan?

Ofta får man skratta...

Jag och Klara sitter och tittar på tv och råkar komma över blandkulturprogrammet Sverige. Följande dialog uppspelar sig i tv-soffan:

K: Är det här Nordnytt mamma?
S: Nej, det här är Sverige.
K: Är det samma sak?
S: Njä... det här är lite mer kultur.
K: Vilken kultur?
S: Konst, teater, musik...
K: Okej. Är det kulturen?
S: Jo. Det kan man nog säga.
K: Okej.

OK, ja, jag är ensam i kväll igen...

och därför kan jag inte låta bli att fundera lite till...
Jag har gått vidare från badrumsbryderier till hårfärgsbryderier.
Mitt hår är råttfärgat åt det bruna hållet i sin orginaltappning. Under största delen av mitt vuxna liv har jag varit brunett. Just nu är mitt hår halvt råttfärgat och bitvis täckt av blonda slingor. Jag står alltså i begrepp att göra något åt eländet. Men vad?
Mörkare hår ger karaktär och ljusare slingor ger snällhet och blidhet.
OK. Jag har bestämt mig. Jag tror att jag måste bli brunett. Snabbt.

Sooool

Efter gårdagskvällens bryderier kunde jag i morse, utsövd och klartänkt, besluta mig för att stanna i stan.
I stället för friluftslördag blev det här en riktig myslördag med fika på Krokodil med Jenny och Edvard och sedan en promenad i solskenet. När vi kom hem hade Tobbe vaknat till liv och grannarna kom över för lite fika och mycket lek. Det visade sig nämligen att grannfamiljen är stödfamilj för en liten tjej i Klaras ålder oj vad här har lekts!

Inväntar med spänning morgondagens väder. Tänk om det kunde bli som i dag. Då sparkar vi ut på isen.

Jag borde kanske...

...gå och lägga mig i den renbäddade sängen med nyaste numret av Femina som jag fick med mig från mamma i kväll. Men eftersom jag inte har någon annan att prata med så kan jag ju dela med mig av några tankar till, i väntan på Nordnytt.
I mitt huvud snurrar just nu tankar på vad morgondagen ska innebära. Valet står mellan att:

1) åka till Halsö-paradiset för att sätta på värmen, elda i kaminen och göra den gula träkåken redo inför vintersäsongen.
2) knalla in till stan för att träffa Jenny och lille E som jag aldrig hinner träffa nu för tiden, hur mycket jag än vill. Tiden äts upp av någon eller något och jag vet inte riktigt vem eller vad.

Jag har beslutat att sova på saken och ta ett förnuftigt och nyktert beslut efter en god natts sömn.

Vidare funderar jag på renoveringar. På badrum och kök, i den ordningen. Köket känns så klart roligare men badrummet viktigare. Men vad ska vi göra och hur ska vi göra det? Vägg i vägg med badrummet har vi "lilltoan". Vår lilltoa är verkligen liten och ibland funderar vi (mest Tobbe) på att ta bort detta lilla krypin och göra ett, enda stort badrum. Nästa tanke, som nästan är färdigtänkt, är valet mellan kakel/klinker eller våtrumsmatta. Det lutar mest mot våtrumsmatta. Någon som har något snyggt att tipsa om? Tips mottages nämligen jättegärna!!

Så kom helgen. Igen.

Fredagskväll med mig själv. Mannen jobbar och barnet sover.
Efter arbetsdag, fika på stan och diverse ärenden blev vi bjudna på fisksoppa hos mamma och nu sitter jag mjukt tillbakalutad i soffan och känner lugnet. Sportlovsveckan är här. Ljuvliga sportlov!
SVT visar en dokumentär om Olle Ljungström. Vilket människoöde. Var inte han alldeles nyss ett sexigt popsnöre?
Tiden har sin tand. Och livet.

Om solen som skiner...

Nog är det något makalöst vackert över vårvintern. Ja, jag tycker faktiskt att vi har rätt att säga att vårvintern har infunnit sig nu. Solen formligen råskiner på den ultravita snön och från fönsterplatsen på jobbet kan jag kika ut och bländas av allt det vackra.
Nästa vecka är det sportlov och om allt klaffar och solen är på vår sida kanske man skulle kunna få några fräknar på näsan att stoltsera med.

I kväll tittar jag på Sommer igen. Det verkar bestämt som att jag har blivit tokvuxen under det senaste halvåret. Är det husköpet, jobbytet eller det faktum att jag bor med min man på heltid som har gjort mig till denna ibland medelålders kvinnovarelse? Eller är det kanske bara den oftantliga mängden livserfaranhet som till slut har landat? Snart sitter jag väl här, endast iförd Gudrun Sjöden och löser suduko och äter mörk choklad. Eller så får jag en 30-årskris, köper för tighta jeans och gör om min ögonbrynspiercing.
Life will tell.

Just ja!

I lördags när jag och min storasyster knallade omkring på Malmös vackra gator kunde min syster plötsligt konstatera att min ena älskade, finfina och underbart utslitna skinnstövel höll på att lämna sin sula. Skon var helt enkelt slut. Shoppingrundan fick plötsligt ett självklart syfte men det var svårt att hitta något tillräckligt varmt i malmöbutikerna som mest var fyllda med vår- och sommarskor. Jag tog mig dock från Skåne till Norrbotten i den väl ventilerade vagabond-dojan efter det mogna beslutet att inte stressa fram ett impulsköp.

I dag efter middagen tog jag dock med mig Klara till skoaffären i den stora gallerian som har öppet till 19.00. Där kunde jag impulsfynda ett par snygga pjucks som jag drömt om i flera år, men jag har aldrig känt mig tillräckligt vuxen för att bära dem. Nu är mognaden dock här, och med 30% rea blev det ju nästan ett klipp!

Klara sa flera gånger i affären och hemma: Oj så snygga dom var! Förmodligen mest som en del i det sociala spelet, men det är ju alltid trevligt med komplimanger, eller hur?

Tillbaka

Så var den över, den sedan i september planerade helgen i Malmö.
I fredags lämnade jag man och barn för en helg med storasyster, mamma, pappa och storebror med familj i sydligaste Skåne. Oj så härligt jag har haft det. Uppdruckna kaffekoppar, färdigtänkta tankar och färdigsagda meningar.
Förutom själva huvudattraktionen som var lördagskvällens 40-årsfest har vi hunnit med en middag i lugn och ro (bestående av både laxsoppa, ostar och vin), en shoppingtur på stan (där jag inhandlade mitt första plagg från Gudrun Sjöden, ever!), en promenad i vårsolen (jo, tänka sig att i Skåne värmer faktiskt redan vårsolen).

Här sitter jag nu i hemmets lugna vrå igen, något mör i kroppen efter sovning på madrass och många timmar i flygplansstolen, men oändligt glad över att ha fått se något annat, träffa den kära skånefamiljen och fått längta lite efter min egen, fina familj.
Nu är jobbmåndagen avklarad och nu väntar bara fyra futtiga dagar innan den heliga vecka 10.

Resfeber

På sängen i gästrummet har jag nu lagt ut några väl valda plagg som får följa med till Malmö. Det ska bli ett spännande äventyr och ett skönt break från vardagen. Jag har inte lämnat Norrbotten sedan i maj, när vi åkte en sväng till Stockholm. Vi är verkligen inget resandefolk i den här familjen... Eller ja. Jokkmokk räknas väl det också? Och Gällivare? Mårdudden? Alla dessa orter har väl också sin självklara plats på världskartan.

Ha en trevlig helg, resande eller hemmavarande. Vi ses i vecka 9!

I veckan...

...ser jag på Sommer i stället för Grey's. Jag vet inte vad som har hänt med mig men jag tror att det är någon form av utvecklingssprång.
....lyssnar jag på vad som helst som vår knackiga radio från Claes O lyckas pejla in. Den börjar vara lite trött.
....läser jag små uppsatser skrivna av stora barn. Dessutom försöker jag på kvällarna hinna med slutet av I Know Why the Caged Bird Sings. En uppdatering å jobbets vägnar.
....surfar jag lika mycket som alltid. Bloggar och hemnet.se (som är min drog). Tobbe jobbar kvällspass och jag roar mig bäst jag kan.
...äter jag så mycket som jag bara kan. Skinnpåse-looken är så out of style.
...dricker jag som vanligt jättemycket kaffe. Kaffe är gott och gör mig till en trevligare människa. På lördag kommer jag att dricka andra saker också, i Malmö, för att fira att storebror har blivit 11 år äldre än mig!
....jobbar jag på ganska bra och njuter av det för första gången sedan jobbytet. Känner mig varm i kläderna och utmaningen känns stimulerande!
....bävar jag inte så mycket just nu faktiskt. Eller jo, lite för kommande helgens resa. Jag är en hemmamänniska och en flygresa med byte i rusningstid känns väl si så där...
....måste jag packa och förbereda diverse festdetaljer. Hur varmt är Skåne just nu? Rimligtvis något varmare än Piteå va?
......njuter jag av ett ökat själsligt lugn inför arbetet och mina nya ögonskuggor från den fina sminkbutiken i grannstade i norr.
...tänker jag att det närmar sig sommar. Kalla mig knäpp om du vill, men efter att ha terminsplanerat ordentligt så kan jag konstatera att man inte kommer att hinna riktigt allt man tänkt sig på grund av att sommaren plötsligt står där och knackar på dörren

Denna utmaning fick jag av Anna och visst vore det väl bra om även Cissi, Bea och Emma gjorde samma sak?

Trotspaus

I ett halvår ungefär har raseriutbrotten kommit och gått. Bestick har åkt i golvet och mitt hår har slitits hårt. Mina kinder har fått smällar och orden -Nä, jag och pappa ska göra det har blivit något av dotterns slagord. Men nu, under några veckor, har det liksom lugnat sig lite. Jag tror på inte sätt att trotsen är över. Det kanske snarare är så att hon bara laddar för ytterligare ett skov. Men ändå måste jag ju så klart passa på att njuta av hur underbar hon är just nu. Tobbe är med jobbet på annan ort och jag och Klara har ätit pizza till middag. Efter maten satt vi och pratade och hon berättade om en fröken på dagis, som har en bebis i magen och den växer. Och så berättade hon om en annan fröken, som heter samma sak som en av våra kompisar och så kunde hon konstatera att det finns två.
Tack snälla trotsen för att du har paus. Du behöver inte stressa tillbaka. Min själ och mitt hjärta mår bra av tvååringens harmoni. Låt mig njuta en stund till.

Sjätte mappen, sjätte bilden

Emma har utmanat mig och det hela går alltså ut på att visa den sjätte bilden ur den sjätte mappen i datorn. Denna bild är tagen i december 2006 och föreställer en superglad lill-Klara som skrattar så att hon blundar. Hon var nog drygt tre månader och hade elvisfrisyr så att det stod härliga till.
Jag skickar vidare till dig som ännu inte utmanats av någon. Visa upp din sjätte mapp nu!

Sol, snö, förskoleråd och lite till

I dag är en sådan där dag som jag är nöjd med. Det började med att jag promenerade till jobbet i dagsljus, trots att klockan bara var 07.15. Det fick mig att inse att det nog kommer en ljus vår i år också. Man glömmer liksom bort det där ljuset från år till år och varje år är det lika fantastiskt.
Efter jobbet släntrade jag in på en av stadens bättre butiker där jag sedan julen hade ett presentkort som nu är ett minne blott. Dock fick jag tre ursnygga överdelar i utbyte så nu kan jag möta våren med snygga kläder också.
Innan kvällens höjdpunkt förskolerådet hann jag få i mig lite middag på stående fot och nu sitter jag här och känner mig nöjd och taggad inför morgondagens lektionsfria (tack utbildningsmässan) dag.

Som avrundning vill jag bara passa på att hylla de fina brunetter som jag delar arbetsrum och min vardag på jobbet med. Det är en fröjd att sitta vid skrivbordet och arbeta i dessa underbara damers sällskap. Tack för att ni sitter där ni sitter!

Jo. Det snöar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att inte upprepa det så många har sagt innan mig, men jo. Det snöar. Där jag sitter just nu, i rummet som ligger ovanpå vårt garage, har snön skapat ett vacker in- och utsynsskydd som gör att bara himlen finns att se. Himlen, några trädtoppar och en kraftledning. Utanför fönstet hör jag knarret från den skottande sambon och en bit bort i huset skvalar vår tv, i väntan på Nip/Tuck.

Jag måste bara ta tillfället i akt och berätta om min gårdag i Jokkmokk. Tillsammans med min vän Maria och våra tappra små barn trotsade jag snö och kyla och körde de 18 milen för att för första gången få uppleva Jokkmokks vintermarknad. Lätt värt varenda kilometer i snörök och en småfrusen nästipp. Marias svärmor bjöd på köttsoppa (med renkött, vad annars?) som var övernaturligt god och så hittade jag det här! Silver när det är som bäst och en av ringarna föll jag särskilt för. Dessvärre blev jag tvärsnål och är nu bitter över det. Kanske blir det en internetbeställning. Dessutom skulle jag ju stötta den regionala tillväxten och bara det skulle ju göra att allt liksom lönade sig på ett annat sätt...

Nä. Nu är det hög tid för Nip/Tuck. Glad måndag på dig!

Frågor en torsdagskväll mitt i livet

- Om man har en kompis som är gravid, och beräknad för en vecka sedan och inte har varit inloggad på msn på hela dagen, kan man då misstänka att hon befinner sig på det stora sjukhuset i staden några mil norr om vår egen?

- Skulle man kunna säga att jag har fått månadens dos motion när jag i dag släpade hem Klara i vagnen genom 20 cm puder?

- Har man blivit småknäpp när man sitter hemma en torsdagskväll och känner att det kliar lite i fingrarna av sug att få rätta de där uppsatserna...?

- Borde man egentligen gå och lägga sig när klockan är kvart över elva och veckans sista arbetsdag väntar runt hörnet?

Ja. Det är nog svaret på alla dessa frågor...

Ledig kväll

Sedan jag bytte jobb i början av januari har det varit mycket... Mycket att sätta sig in i, mycket att bygga upp, mycket att lära sig förstå och mycket att lära sig.
Nu har en månad gått och i kväll känner jag för första gången att jag kan pusta ut lite. Jag känner mig faktiskt lite ledig.
Efter middagen åkte vi till Hortlax för fika, prat och trevligheter i största allmänet.
Med en filt över benen har jag sedan suttit framför dumburken och avnjutit det andra avsnittet av Sommer, den danska serien som SVT förgyller onsdagskvällarna med.
Snart är det helg igen och förhoppningsvis kan ledighetskänslan hålla i sig. Det är ju trots allt ganska befriande att känna sig ledig...

Luleå tur och retur, och igen...

Äntligen en dag med aptit på mat och liv.

Förmiddagen blev en stund för sanering och städning av ett hem som förfallit efter två veckors sjukdomselände. Dammtussar och pappershögar fick dra vidare, ner i dammsugarpåsen eller pappersinsamlingen. Bort ur vår åsyn.

Efter lunch fick vi sällskap av mormodern till residensstaden där min skapande syster visade sina alster på inte mindre än två ställen på en och samma gång. Efter att ha kört från det ena stället till det andra och hunnit med ett rejält fika i ett vintervackert Hägnan styrde vi bilen hemåt igen. Trodde vi. När vi nästan nått målet, en mil hemifrån, kunde min mor konstatera att hon hade storasysters bilnyckel i fickan och vi fick alltså njuta av ytterligare en vända till grannstaden och tillbaka. Med magsjukan färskt i minnet är dock ett biläventyr just bara ett biläventyr. Varken jobbigt eller trist. Mest bara trevligt faktiskt.

Bäst av allt är att hungern är tillbaka. Så fruktansvärt tråkigt att inte få vara hungrig. Vi lever i en konstig del av världen och problemen kan tyckas banala. Men ändå. Så underbart att få känna äkta hunger.

Dumma, dumma virus!

I tisdags kväll fick jag den där obehagliga känslan av att något var fel i kroppen. Precis vad som var fel skulle jag snart bli varse och jag tror inte att jag behöver förtydliga. The kräk!
På svaga ben och med ett ganska trött sinne har jag i dag tagit mig genom en arbetsdag och försökt komma ikapp med allt. En gång till.
Nu är jag less på virus och baciller. Nu vill jag ha en helg där ingen av oss ligger och flämtar i soffan för den ena eller den andra anledningen och dessutom vore det roligt att klä på sig något annat än mysbyxor och en sliten t-shirt.

Nu ska jag sova mig frisk och förhoppningsvis hörs vi i morgon igen, i en friskare version.

Nöden har ingen lag

Tack vare den snälla och totalt icke bacillrädde morfadern har jag jobbat undan dagens lektioner på förmiddagen och kunde sedan vända hemåt till en väl underhållen och glad lillfia.

Så här på eftermiddagen börjar alla filmer och böcker vara utslitna och även om man är sjuk så tröttnar man ju till slut på de konventionella nöjen som huset har att erbjuda.

Efter magsjukans härjningar ville den lilla damen bara äta flingor. Men! Det finns ju så mycket mer man kan göra med flingor. Lite air-hockey någon? Hon har skrattat sig galen av de små majspuffarna som seglat iväg längs köksbordet. Och jag skrattar också, bara för att hon skrattar. Och så slår hon mig igen. Tror att hon håller på att bli frisk.

Och så kom nästa...

Klara har varit ovanligt lugn i dag. Hon har suttit stilla väldigt långa stunder varit lite så där lagom febervarm. På eftermiddagen trotsade vi dock eventuella baciller och gick till mamma för att dricka lite kaffe och få liiite miljöombyte.
Efter att ha ätit noll bullar och lika många pepparkakor satt flickebarnet i sin pappas famn i soffan och såg så där genomtrött ut och så plötsligt kom det där ljudet. Du vet vilket jag menar... Det börjar som en hostning och slutar med en hink.
Så nu har nästa gäst gjort entré i vårt hem. Bring 'em on, säger jag bara. Nu är jag rejält less på baciller så den här ska ta mig tusan få med mig att göra.
Ibland så måste man ju få skratta lite åt eländet också... Jag kan säga att jag är tacksam för Tobbes fina bollsinne och långa innebandykarriär. Sällan har någon fångat så mycket med endast två händer...

Dämpade familjen

I torsdags gjorde jag comeback på jobbet och jämfört med hur jag mådde i tisdags så är jag nu en liten ljusröd rosenknopp som är full av energi och ansiktet har återfått lite färg (med hjälp av underlagskräm och rouge men det är väl ok?). Jämfört med hur jag brukar vara så är jag väl kanske inte så där jättepigg om sanningen ska fram. Dessutom har både Tobbe och Klara blivit förkylda så den här lördagen är väl ingen dag i sus och dus precis.
Jag gjorde ett tappert försök och åkte till stan. Efter två affärer i gallerian gick jag till Kvantum och handlade lite till kvällens porterstek och sedan rattade jag hem igen med en bullängd till mig själv och mina sjuklingar där hemma.

Jag konstaterar att om jag hade varit fem år yngre och bott i en stundentkorridor i Umeå så hade jag förmodligen struntat fullkomligt i hostan och förkylningen. Jag hade med all säkerhet hällt i mig en flaska vin och stundentat omkring på ett väl valt uteställe till stängningsdags.
Men nu är det ju inte så... Jag är nästan 30 och tar hand om min gamla kropp med en kopp kaffe och lyssnar på hur Tobbe chefar i köket.
I kväll får jag ett glas till maten och somnar sedan gott i soffan.

Däckad

I slutet av förra veckan såg jag ett inslag på Nordnytt om årets influensa. Jag berättade malligt för Tobbe om hur det var vintern -98 när jag drabbades av Sydneyflunsan och hur jäkla sjuk jag var då. Något borde ha fått mig att tänka till och inte vara fullt så dryg och självsäker. Något borde ha fått mig att inse att det skulle bli min tur igen, så här 11 år senare...
Och så i lördags kom den där märkliga känslan i kroppen. Den där svårdefinierade, obehagliga känslan... Detta till trots flydde jag och dottern hemmet och travade in till stan för protester och fika på Krokodil. Man vill ju liksom inte inse faktum...

På natten till söndag vaknade jag av att Tobbe kom hem från jobbet och konstaterade att jag verkligen hade frossa. 39,5 graders feber och hosta. Sedan dess har jag legat väldigt stilla. Ibland i soffan och ibland i sängen. Jag har läst ut en bok och tittat på tv. Jag har varit så där riktigt jäkla sjuk som jag inte har varit sedan Sydneyflunsan -98.
I dag har jag dock gjort flera saker för första gången. Jag har badat, bytt sängkläder och druckit kaffe. Och tillåt mig tillägga att det är klart som tusan att man har huvudvärk när man inte druckit kaffe på tre dygn.

Jag kan väl säga att det känns lite si så där att vara borta från jobbet när jag just tyckte att jag började få kläm på allt det nya. Men så är det väl. Flunsan har väl aldrig behövt planera några lektioner och vet inte heller hur det känns att vara ny på jobbet.
Som tur är verkar min vikarie ha stor koll på läget och det känns tryggt.
Jag vilar i alla fall i morgon också. Sen får vi se. Flunsan är klurig att förstå sig på...

Borde kanske sova...

Men om jag hade sovit nu så hade jag ju inte bloggat och hur roligt hade det varit?
Eftersom jag egentligen borde sova, eller i alla fall närma mig sängen, så får det här bli ett kort och effektivt meddelande från mig.
I morgon är det fredag och det innebär ju kjol. Kjol och 26 minusgrader. Kjol, 26 minusgrader och en något turbulent arbetsvecka får sitt slut.
Men. Allt faller på plats lite mer för varje dag och när man dessutom fått en torsdagskväll med bebislukt, kaffe, gofika och sällskap av den finfina mammalediga så känns förvirringen än mer dämpad.

Glad kjolfredag på dig!

Livet, arbetet och promenaden

Jag har under de senaste dagarna jämfört mitt nya liv med det liv jag levde i höstas.
I höstas åkte jag mellan tre olika skolor. Jag älskade det mesta med det jobbet, men det fanns delar som tog mer än de gav.
Jag var ensamstående med barn under en stor del av tiden. Jag och Klara stressade, åt tråkiga middagar och mest kändes det som att jag tittade på klockan hela tiden för att hinna till dagis, till jobbet, till nästa jobb, tillbaka till första jobbet för att lunchvakta, till lektionen, till tredje jobbet och sedan till dagis igen, till affären för att hinna köpa snus, hem för att hinna laga mat och sedan i säng med Klara innan det blev för sent.
Inte konstigt att vågen visar på några kilon för lite... Jag hade väl i ärligthetens namn inte tid att vara hungrig...

Nu bor jag med min kille igen. Vi delar på morgonbestyren, vi turas om med att lämna på dagis, jag kan promenera till jobbET, väl hemma igen finns det god mat i kylen och i hjärnan finns inspiration till att laga något av den goda maten. Vi delar på kvällsbestyren och vi kan prata med varandra om små, triviala saker som inte får plats i ett telefonsamtal.
Jag hinner vara hungrig och njuta, även om det nya jobbet kräver sin kvinna på ett annat sätt än det förra.

Och så promenaden... Är det inte livskvalitet så säg, att kunna knata till jobbet, andas norrbottensluften och tänka på allt som är bra. Även om man har uppsatser att rätta.

En blogg är född på denna dag...

...så var vårt välbehag.
Bästa Bea har börjat blogga.
Så det så!

Ut med all jul!

Min sambo (!) har envisats med att motarbeta mina försök att plocka bort alla jäkla julsaker sedan några dagar in på det nya året. I går morse struntade jag dock i demokrati och familjeråd och började plocka undan. Ganska snart var vi tre som plockade, dammsög, bar ut julgranen och torkade damm. Och vilken skillnad det blir! Efter en tur till stan och inköp av tulpaner, nya, fina krukor och två nya krukväxter blev det nästan en riktig make over.
På kvällen fick vi sällskap av den trevliga familjen från andra sidan fjärden och B. Vi åt lax och glass (inte tillsammans) och hade allmänt trevligt.

När jag vaknade i morse visste jag att dagen skulle ägnas åt uppsatsrättning. Denna syssla fick dock vänta till efter mörkrets intrång eftersom den nästan våriga solen var allt för inbjudande för att prioriteras bort. Efter några åk i den egena pulkbackan tog vi boben in till stan och lekparken i Badhusparken. Man kan dock konstatera att lekparker gör sig bäst utan snö. Av många anledningar.

I morgon är det arbetsdag igen och jag känner mig ganska laddad faktiskt. Jag vill liksom att tiden ska gå så att jag snart kan börja känna mig lite varm i kläderna. Men trots allt, trots alla jobbyten och tokigheter man får vara med om så är jag väldigt, väldigt nöjd med mitt yrkesval. Just nu kan jag inte tänka mig något annat som skulle vara bättre.

Som lite extra information kan jag meddela att jag sitter framför tvn och konstaterar att jag fortfarande tycker att Ernst-Hugor Järegård är riktigt, riktigt läskig. Riket har satt spår som är svåra att sudda bort...

Småstadens charm

Jag gick nyss ut med soporna och samtidigt strosade grannflickan tillika min f.d. elev förbi med mobilen i örat. Därefter följde denna konversation:

Eleven/grannflickan: (först i luren): -Vänta bara.... (sedan till mig): -Alltså, Soffan, visst it har vi dig i morgon.
Jag: Nej, och det känns jättetråkigt. Jag saknar er redan.
E/GF: Jo, fatta så tomt det kommer att kännas.
Jag: Men du får ju komma och hälsa på när du vill.
E/GF: Jo. Då kan du hjälpa mig med läxorna.
Jag: Precis, hej då!
E/GF: Hej då! (fortsätter sedan sitt samtal i mobilen)

Ibland är det så skönt att ha verkligheten inpå husknuten (bokstavligt talat). Ett farväl behöver inte vara så dramatiskt liksom...

I hjulet igen

Så var vårterminen igång och jag har gjort mitt allra bästa för att förbereda mig inför det som komma skall. Det känns helt ok även om det är en skräckblandad förtjusning. Större utmaningar än förut och kanske behöver jag utmanas lite.

Ja. Så är det just nu. Mest jobb. Och förberedelser inför jobb. Och dagis. Nu går jag och fixar en lunchlåda.

Slut ledighet

För två veckor sedan kändes det som en ganska bra idé att byta jobb. Jag skulle ju hinna vila upp mig innan uppstarten i januari som kändes så väldans avlägsen, liksom i en annan värld.

Nu har två (minst sagt turbulenta) veckor avlöpt och i morgon är det alltså dags att promenera över till den stora skolan på andra sidan stan. Frågetecknen är många och även om vissa av dem är ganska små så är de fortfarande frågetecken som måste rätas ut. Vad ska jag ha på mig? Vilken tid bör jag infinna mig för att verka lagom på hugget men ändå inte sjukt överambitiös? Kommer jag att i morgon hinna få någon som helst koll på vad det är jag ska göra under den närmaste tiden eller kommer tiden ägnas åt att sanera från mögel och andra objudna gäster?



Mitt i alla dessa frågetecken så vill jag ändå ta tillfället i akt och berätta hur fantastiskt trevligt det är att ha en sambo igen. Sedan julveckan jobbe Tobbe här i stan och det är märkligt hur man kan uppskatta småsaker som man annars lätt tar för givet. Tummen upp för sambon med andra ord!



Nu stegar jag iväg mot garderoben för att leta fram något lämpligt snyggt och bekvämt. Håll tummarna är du rar.

Gott nytt 2009

Jag har liksom hamnat lite efter här på bloggen. Jullovsveckorna blir, hur man än planerat, väldigt hektiska eftersom jag vill hinna träffa familj och vänner så mycket som det bara går.
Nyårsaftonen firade vi med vänner och syskon här i kåken och gårdagen var en ganska trött tillställning som avslutades med ett restaurangbesök för mig, min syster och min bror. Det är inte så ofta vi gör saker tillsammans, bara vi tre, men nu ska vi bli bättre på det! Sanna mina ord!

Nu ska jag hämta andan en stund och ladda inför kvällens middag. It goes on and on...

Vi fortsätter

Julaftonen kom och gick och lämnar fina minnen efter sig. I relativt lugnt tempo firade vi förmiddagen med mor och far och efter lunch anslöt storasyster med familj och vi testade om huset pallade för ett riktigt julfirande. Och visst gjorde det! Jag skulle nästan vilja påstå att den här kåken är byggd för julkalas. Den öppna spisen gick varm hela kvällen och tillsammans med värmeljusen och de tre stojiga barnen blev temperaturen ganska hög, men det hör väl liksom till det också.

I dag har vi pustat ut med resterna från gårdagen (som för övrigt kommer att hålla oss mätta fram till påsk) och en eftermiddagspromenad i något som nästan liknade solsken.

Innan jag somnade i går läste jag Barnaboken av Anna Wahlgren och avsnittet om trotsen... Trotsen har nämligen tagit lillfias kropp i besittning och vissa dagar känns det verkligen som att hon vore en vulkan på väg mot ett historiskt stort utbrott. Man kan väl tycka lite vad man vill om Anna Wahlgren och hennes "vetenskap" men jag känner mig ändå på något sätt styrkt av hennes ord. Jag vet inte om det var hennes eller slumpens förtjänst, men denna juldag har trotsen hållit en något lägre profil än vanligt. I morgon tar vi nya krafttag med lugna ord och tydlighet.

God fortsättning!

God jul

Dan före dan har som vanligt varit ganska fylld av diverse göromål. Vänner som ska träffas, klappar som ska köpas, kaffe som ska drickas, bastu som ska badas, lax som ska skäras, skinka som ska griljeras, klappar som ska slås in, glögg som ska drickas, nya telefoner som ska bekantas med... Ja, dagen har fyllts med kuligheter och nu är det dags att knyta ihop säcken och längta till morgondagen. För visst finns pirret kvar där även om man snart är en tant? Visst är det lite spännande att inte veta, att se barnens ögon tindra...

Och dig, kära läsare, vill jag önska en underbar, stillsam, fridfull och vit jul.
Stor julkram till nära, kära och främlingar!

Min kille...

Oftast glömmer jag bort eller tar för givet. Oftast tänker jag att han vet eller borde förstå.

Förmodlgen vet han och förmodligen förstår han men det skadar ändå inte att uppmärksamma honom. Min kille är nog förmodligen den bästa i hela världen (precis som din egen kille/tjej).

Bara en sådan sak som att han i dag har gjort vårat skrotrum till en riktigt trevlig plats att vara på. Julfrämmande kan nu sova i feng-shui i stället för totalt kaos, allt tack vare min egen hjälte som förtjänar alla tv-spel i världen. OK, du kommer kanske inte att få dem, men det är ju ändå tanken som räknas...

En trött fröken...

Jo, egentligen är jag så där supertrött som man kan vara en fredagskväll efter några glas bubbel.
Men! Jag måste ändå bara ta tillfället i akt och skriva några rader om veckan som gått och de roliga saker som hänt.
Någon klok människa sa en gång att när man skiljs från vänner är det som att dö en smula. Jag håller med men ändå inte. Den här veckan som har varit så fylld av farväl och tårspillande har ändå liksom varit livsbringande. Jag har känt mig så otroligt uppskattad och omtyckt på sätt som jag aldrig upplevt förut. Kulmen kom i går kväll, när jag tillsammans med mina underbart fina kolleger satt vid ett bord på Piteå Havsbad, där vi avnjutit trolleri-show och gómiddag och ett glas rött. Plötsligt får jag ett paket i handen, innehållande världens finaste halsband. Så totalt oväntat och så totalt rätt in i hjärtat!
Så i dag, och den egentliga anledningen till bubblet... Nu, efter dryga årets konstanta gräsänkeskap, har jag äntligen blivit sambo igen. Min kärlek har lämnat inlandskommunen bakom sig och kan nu njuta av fem minuters promenadväg till jobbet. Jag har nog aldrig riktigt insett hur tufft det har varit och jag tror inte att jag inser det nu heller. Det enda jag inser är att det är skönt att vara tillsammans igen, att slippa att strategiskt planera varenda ledig dag tillsammans för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Nu tar vi helg och laddar inför julveckan. Skål kära Du!

Den tredje

Adventen alltså. Och nu kan vi i den här delen av landet verkligen känna att julstämningen är kommen. Underbart med snö, även om den är tung som bly.
I går tog jag några timmar för mig själv, i en bil och i den stora staden några mil norr om min egen. Helt underbart och fantastiskt var det att få strosa i egen takt och på egen hand.
Väglaget var lite av ett äventyr men jag tog mig dit och hem i lugnt tempo med julmusik i radion.
I dag har vi promenerat, fikat och tvättat i väntan på pappans ankomst. Efter handling och middag på det enstaviga hamburgarpalatset somnade den lilla lätt som en plätt. Nu sover också den nattarbetande pappan i soffan och jag sitter här och sover inte alls. Men kanske borde jag det...
Sista arbetsveckan innan julvilan rullar snart igång. Nu kör vi!

Ömt farväl

Bockar nu av de sista dagarna på jobbet och även om det är en vecka kvar så är jag mentalt lite på väg redan nu. Och i dag, när jag kom till en av mina skolor i en by, inte så långt härifrån, sitter hela klassen samlad med två fina paket och rodnar och fnissar så där som bara trettonåringar kan göra. Jag tappade fattningen lite och började darra så smått på underläppen. De små sötnosarna hade bemödat sig om att handla två fina ljuslyktor och två små söta tomtar. Bättre än den bästa löneförhöjningen, helt klart!

Annars drömmer jag mest om ett nytt badrum. Med vad? Hur? När? Många frågor för en amatör...

Helg på annan ort

I fredags efter jobb och dagis tog jag och Klara tåget norrut och landande på kvällen i G-vare där pappan jobbar i veckorna två. I mängder av kritvit snö och lagom kallt väder har vi njutit av en lugn, skön och underbart trevlig helg. Mer än en gång har jag kanstat längtansfulla blickar mot Dundrets vita topp men skidorna fick vänta hemma i garaget och vila sig i form till nästa gång. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

Näst sista jobbveckan innan jullov och jobbyte och det är ju ett och annat som ska fixas om jag säger som så.
Nu Nordnytt och sedan godnatt. Godnatt!

Avrundning

Så var det sagt och gjort. Alla berörda är informerade och jag själv har blivit introducerad i allt det nya. När vårterminen drar igång är jag på ett nytt ställe. Igen. Även om valet är helt och hållet mitt eget så är med en liten klump av sorg i hjärtat som jag lämnar det fina som jag har bakom mig. Några tårar har det blivit och att ta steget känns lite som ett pirr i magen.
Kommer jag att räcka till på den stora, stora skolan med de stora, stora barnen som inte längre kallas barn?
Å andra sidan är det precis vad jag är utbildad för att göra så i rimligt vis bör det gå bra.

Nu går jag och sätter mig vid provhögen och rättar mig galen.

Sova, sova inte, sova, sova inte...

Det här med middagssovning är just nu ett litet frågetecken i vår familj. Vi har en tjej på dryga två år som har energi för tre fullvuxna karlar och på kvällarna är hon oftast inte alls särskilt trött. Hon är varken ledsen, arg eller grinig men ligger i sin säng och sjunger, sjunger och sjunger, berättar sagor och sjunger lite mer. Detta är väl i sig inget problem men visst vore det väl bra om man kunde somna i rimlig godnattid när man är två år?

I övrigt en måndag med mannen i huset på blixtvisit i hemmet innan de sista bortaveckorna drar igång. Alldeles jättesnart kommer vi att vara en enad trio igen och oj så skönt det känns. Otroligt, fantastiskt bra och min omgivning kan räkna med en mer social och flexibel Soffan.

Och hela tiden kom det bara mer och mer och mer...

Ja, precis som vi visan så är det snön jag menar. Det må vara finanskris i världen och brist på kapital både till höger och vänster, men i snösvängen lär de ha bråda dagar. Hoppas bara att kommunens kulor räcker till för att betala hela snökalaset. Hoppas dessutom att snön får ligga kvar. Jag drömmer om en dag i Kåbban på nypistad manchester. Så snälla snön, ta och stanna kvar va!

Första advent i dag och på morgonkvisten åt jag och Klaran frukost i det första adventsljusets sken och efter lite söndagsbestyr i hemmets lugna vrå åkte vi på eftermiddagen till Luelå och Norrbottensteatern där kusin Isak uppträdde med sin förskolekass. Det bjöds på allt ifrån I ett hus vid skogens slut till Blinka lilla stjärna och en livs levande tomte.

Som avslut på luleåresan bjöds vi på köttsoppa hemma hos storasyster och där vid middagsbordet togs beslutet att vi skippar julklapparna i år, i den stora familjen. Vi börjar bli så många, så långa och svåra att fånga. Och i ärlighetens namn, hur roligt det än är att ge så är det ta mig tusan ingen njutning att sitta och krysta fram onödiga prylar till en vuxen människa som redan har allt. Nä, i stället bestämdes att vi ska umgås, dricka lite julvin och tvinga pappa att läsa julevangeliet. Förslag om fiol- och gitarrspel kom också upp på tapeten och vem vet? Jag har spänt stråken och står redo, alltid redo.

Vackra dagar

Just nu, när hela staden är täckt av kritvit pudersnö som knarrar av iskylan och hela världen känns ren, ja just nu är det gott att leva. Trots förändringar och nyanpassningar är själen liksom inbäddad i mjuk vadd.
Den här lördagen har varit lite av balsam för en tvåårsmamma som jag. Det började med att tvååringen sov till 07.45, vilket är något av ett rekord. Efter mysfrukost och badkarsbad trampade vi hem till mormorn som hade förberett julbak bestående av både pepparkakor och lussebullar. Efter bakning, lunchning och sovning (för den lilla) gick vi i knarrsnön i till stan och Krokodil som dagen till ära bjöd på konsert med Framnäs folkhögskolas folklore-ensamble. Som du kanske vet vid det här laget är jag något av en sucker för folkmusik och det visade sig att äpplet inte faller långt från mammaträdet. Den lilla gladfisen stod upp och dansade. Konstant. Hela konserten. Evenemang som detta får vi se till att besöka fler gånger.

Och ja. Nu har jag tagit beslutet. Örnen har landat.

Lösningen?

Nu tror jag att jag mest troligt kanske har kommit fram till ett beslut i mitt jobbfunderande. Har till fredag på mig att fatta det definitiva beslutet men jag tror att jag har funderat färdigt till i morgon.
Det kommer att bli något nytt, helt klart, och läskigt eftersom jag alltid har lite svårt för förändringar.

Nu är hela staden vit av snö och det här med skottningen kändes ju som en rolig sak i söndags. I går träffade vi dock på en trevlig traktor här utanför som gärna ville skotta vår uppfart under vintern, till en ganska billig penning och då kändes det som att traktorn faktiskt kunde få göra det. För traktorns eget bästa...

Ljuvliga snönnen!

Äntligen har det kommit tillräckligt med snö för att vi skulle få skotta uppfarten.

En erfaren husägare jublar nog inte över detta men som novis tycker man att det är lite coolt och respektingivande att ha en egen gård att skotta. Ungefär som när man kör bil utan handledare för första gången. Svårt att beskriva med ord liksom.

Eftersom storasyster och storasvåger var ute på trevligheter i går kväll har vi sedan dess varit ett barn rikare, så med pulka, bob och två snöglada barn trippade vi efter morgonens skottningskalas, den lilla biten till närmsta pulkbacke för att åka, tjoa och äta snö.

Nu sitter vi och väntar på de trötta kusinföräldrarna för att kunna avnjuta återstoden av tårtan från gårdagens kalas. Oj vilket kalas! Jag kände mig så firad så! Tack kära familj och kära vänner!

Dan före dan

Nyss var det augusti och nu har det plötsligt blivit dags för min födelsedag igen. I morgon smäller det och jag känner mig inte riktigt redo. Jag brukar läääängta efter att fylla år, att få paket och bli firad. I dag känner jag mig mest förvånad över att jag snart befinner mig bara ett år från den stora tre-nollan.
Men! Jag tror att känslan infinner sig i morgon. Det blir ju liksom dubbel kjolfredag och på lördag blir det kalas för nära och kära.

På jobbet börjar den hemska sjukan som börjar på vinter sprida sig. Jag tvättar händerna väldigt många gånger varje dag och hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör entré här i huset. Kanske hjälper det om man bara tar små andetag och försöker att fokusera på katederundervisning och så lite elevkontakt som möjligt. I några veckor bara...

Trevlig helg!