Husfrossa

Efter gårdagens totala lyckorus och kvällspromenad förbi den nya haciendan har jag i dag drabbats av någon form av baksmälla. Allt känns fortfarande så klart mest otroligt spännande och jättebra men siffror och kalkyler och skräckscenarion snurrar samtidigt i mitt huvud och gör det svårt att fokusera på MVG eller VG och andra livsfrågor.
Jag räknar med olika räntor. Jag räknar med olika kontantinsatser. Jag räknar hit och dit och allt snurrar mest bara runt.

Vad ska jag säga om huset då? Helst av allt hade jag velat lägga ut bilder för att få höra vad Du tycker men eftersom huset inte blir vårt förrän i september så får jag väl vänta med det. Vad jag kan berätta är att huset är stort och annorlunda i bästa 60-talsanda. Fri baksida i söderläge och en enormt stor s.k. pensionärskuvös. Läget är centralt och om någon har ett pingisbord till salu är vi intresserade! Det är ju det här problemet gillestuga... Och pingis är väl bra motion? I alla fall rundpingis...

Nä. Nu ska jag pusta ut efter kvällens avslutningsbal och dra mig tillbaka med senaste numret av Femina.
Puss!

Skam den som ger sig!

Ja. Så var man då husägare. Bubblaren tog våra hjärtan och är vårt!!
Vad ska jag nu blogga om???
Allt gick snabbt som tusan och drömmen som vi bara trodde att vi kunde drömma blev liksom sann.
Sista sommaren på Räkan. Sen drar vi vidare.

Tjohoooo! Fast även lite ouaaaa!!!

Omkörda på upploppet

Efter att länge legat med högsta budet och börjat tänka på Huset som vårt blev vi i går omsprungna efter en hård budgivningseftermiddag.
Jo. Huset var och är underbart men för att kunna renovera och leva väl när allt är gjort bestämde vi oss efter mycket räknande och pratande för att vänta på nästa Hus.
Hoppas att det vinnande laget förstår vad de har vunnit.

Fortsättning följer. I ett annat hus. På en annan gata.

Inte borta. Hemma.

Nu har jag inte skrivit på flerafleraflera dagar. Orsaken är enkel. Jag kan ingenting berätta. Vi leder budgivningen på Huset men än är inget klart. Dessutom har en bubblare på husmarknaden dykt upp. Förhoppningsvis vet vi mer inom en inte allt för lång framtid.

Just nu är jag ensamstående två(!)barnsmamma. Tobbe jobbar natt och i rummet intill sussar både Klara och kusin Isak. I alla fall hoppas jag att de sussar... Jag hör små ljud men låtsas som ingenting. Under dagen har vi insett att det vore väldigt praktiskt med en storebror på si så där sex år. Men det är ju lite sent för det nu. Så vida man inte kan leasa den här... För han är alldeles underbar!

Jag återkommer med husstatus snarast möjligt.

Sköna maj välkommen!

Inte för att denna helg har bjudit på något särskilt sprakande majväder men den (helgen alltså) har ändå varit alldeles underbar.
När vi på Valborgsmässoaftonen satt runt Fia och Pers matbord gav jag ett löfte om att sluta vara hysterisk. Jag lovade att låta helgen bli en tid för vila och återhämtning i stället för dagar då så mycket som möjligt ska klämmas in för att verkligen utnyttja de lediga dygnen maximalt. I går gjorde jag inget under stress. Jag tvättade fönsterna och njöt verkligen av att göra det i lugn och ro och sedan tog jag en skön promenad utan att kolla klockan en endaste gång. Sent på eftermiddagen tog vi en biltur till Hortlax för att titta på M och G:s nyinköpta hus som i nuläget upprustas för fulla muggar och sedan snirklade vi oss långsamt tillbaka till stan för middag på Strömnäs hos Edvard och co.
I dag har varit en likadan dag. I lugn och ro har jag laddat batterierna och efter en snabbtitt på syster med familj hos mor begav vi oss till familjen L som bjöd på grillad lax i sitt finfina nybyggda hus.
Snacka om att ladda batterierna! Och som kronan på verket hade bästa Ewa hängt vår tvätt. Hur bra är inte det? Bra grannar är det bästa som finns!

I morgon är det hustitt igen. Håll alla tummar och be en lite bön om du har tid.

Ljuva fredag

Solen har värmt och helgen har kikat in hos oss igen. Mannen har återvänt från Malmfälten och nu återstår endast en trip dit. Om två veckor. Skönt.
I kväll har G och M ätit tacos med oss och jag svängde ihop en hallonpaj med kokos som jag aldrig testat förut. Gott. Mycket gott! M är höggravid och det är så kul med gravidmagar. Det är det vackraste som finns nästan... Förutom bebisar kanske...

I går kikade jag på Huset igen. Denna gång i sällskap av bekantskapskretsens handyman nr. 1 eftersom min egen (handy)man var bortblåst. Huset är fortfarande otroligt intressant. Dock uppträder ju en del saker man inte tänkt på förut när man ser något för andra gången. En del att göra skulle det bli så klart. Och dessutom var vi inte de enda som var närvarande. Till en början kände jag en viss irritation över att en massa främlingar klampade omkring i "mitt" hus och sedan ägnade jag resten av kvällen till att fundera över dessa främlingars inkomster och vad de kan tänkas vilja punga ut för ett hus. Som om det skulle gå att spekulera kring. Spekulera kan man ju alltid göra. Men till vilken nytta?

Trevlig helg på er där ute!

Fallet tillbaka

I onsdags när vi checkat in på Kallax (jag vet att det inte heter så längre men jag vägrar säga något annat...) fick jag ett infall. Jag gick till kiosken och köpte en dosa. Du vet vad jag pratar om och eftersom jag inte vill att mamma och pappa ska veta så säger jag inget mer men jag tror att jag är fast igen. Min kollega A blev så glad när jag kom till jobbet i morse och erkände så hon (som också hade slutat) tog raskt en **** under läppen och så var vi tillbaka tillsammans. Vår ursäkt är att det är svårt att vara lärare under maj månad utan att tillåtas något trevligt. Jag har nu erkänt och jag kan inte säga att jag är stolt men ändå lite lycklig.

Denna dag har varit en mycket trevlig dag på jobbet. Som vanligt gick den mycket snabbt och ännu snabbare eftersom jag möttes av en mycket trevlig nyhet när jag studsade in genom dörren strax innan åtta.
Dagen avslutades med att jag bestämde mig för att köra lite potträning med Klara. Efter en timme utan blöja och kanske tio små pölar här och var i hemmet kan jag konstatera att vi kanske får vänta lite. Eller? Hur gör man sånt här egentligen? Hur många pölar ska det bli innan man fattar galoppen? Någon?

Husethusethusethuset. Ungefär så ser det ut i mitt huvud just nu. Jag tänker matsalsbord och tapeter. Jag tänker badrumskakel och blomkrukor på bron. Jag tänker förmodligen alldeles för mycket men det är så svårt att låta bli. Efter rätt många hus känns det som en bragd att ha hittat något som känns bra och att sedan konstatera att det kanske inte ens blir vårat känns obehagligt. Men. Jag ska inte tänka så mycket. Jag ska se tiden an och invänta budgivningen i lugn och ro. Så gott det går.

I dag har varit en ytterst trivsam dag som inleddes med frukostbesök av den emigrerade L som förärade hemstaden med ett besök. Efter lunch begav jag mig utan man och barn till stan för att hämta ut min förminskade och upputsade förlovningsring som nu skiner som solen på mitt vänstra ringfinger. Jag fick även kaffedejta med B och köpa en kjol inför kommande varmväderssäsongen.
Efter att ha hängt en stund med mormor på altanen i solen och skjutsat mannen till jobbet och tre dagars frånvaro tutade jag och Klara iväg till Strömnäs där vi fick leka och fika en stund.

Nu är det dags att förbereda veckans första arbetsdag. Duscha och ta fram kläder till storan och lillan. Vardagslunken here we come!

Så har vi landat i hemmets lugna vrå igen. En långhelg i huvudstaden ligger bakom oss och den har varit mer än underbar. Våren finns i Stockholm om någon undrar. Och underbart sällskap finns där också.
Med bästa tänkbara umgänge har vi sett Skansen inklusive tre nykläckta björnungar som kan ses på en av bilderna ovan även om de var något svåra att fånga på bild. Min äldsta systerson gick högvakten på slottet i lördags och där inne på borggården stod jag rörd till tårar över hur pampigt allt var och hur stilig den unge soldaten såg ut i sina vita handskar och damasker.
Dessutom har jag shoppat två par somriga skor och ett par somriga örhängen så nu är jag redo för det mesta.
Tack alla ni fina och underbara som har tagit hand om oss i helgen! Vi är sååå tacksamma och nöjda!
Och dessutom fick jag springa på käraste mammakollegan från Umeå mitt i Götgatsrusningen och det är jag också hjärtinnerligt tacksam för!

En timme efter att vi angjort hamn i hemmets lugna vrå begav vi oss ut på husjakt igen och nu är jag kär. Jag ger inga närmare detaljer förrän jag sitter med kontraktet i handen men den här juvelen känns så rätt så rätt.

Nu ska jag sova gott i rena sängkläder och drömma om öppen spis och bastu.

Resfeber

Nyss hemkommen från tjejkväll på stan och sitter nu här med en nästan färdigpackad resväska. Tror att vi har fått med oss allt men det är ju lite knepigt det här med barn och resande. Och vilka är oddsen att trots-Fian kommer att kunna bete sig på restauranger och andra huvudstadsinrättningar som jag i min vilda fantasi drömmer om att besöka? Eller är kanske ett miljöombyte det bästa för trotsen? Kanske trotsen rent av kommer att gå över...

Ha en underbar helg mina vänner. Och så klart... Be careful out there.

Jag lever!

Min frånvaro här i bloggen har enbart att göra med att vi tillbringat helgen i mitt (för tillfället) tomma föräldrahem där de stora ytorna och framtinade trädgården inbjudit till lek för både stora och små. När vi tidigare i kväll återvände från vår semester kändes det verkligen som att vi varit bortresta. Och det har vi ju också... Även om resan inte tog oss längre än en kilometer eller två...
Men på onsdag bär det iväg på riktigt. Då tar vi vårt pick och pack till huvudstaden för att möta våren och kära vännerna. Och nu hoppas jag verkligen att vädergudarna hör vad jag säger. Att det är VÅREN jag vill möta alltså... Slask och kalla vindar har jag fått alldeles tillräckligt av. Så det så!

Denna dagen har bjudit på ett litet glädjebesked vad gäller nästa års sysselsättning för min egen del. Jag kommer nog inte att få jobba heltid men jag kommer i alla fall att få jobba. Och som småbarnsförälder får man väl helt enkelt se det positiva med att jobba deltid. Mer tid med barnet alltså! Vissa kallar det för kvinnofällan. Jag kallar det för livskvalitet. Tror jag... I alla fall för tillfället.

Långa dagen

Långa arbetsdagen har varit rätt så smidig ändå...
Tobbe jobbar i G-vare den här veckan och det är klart att man är lite uppställd som gräsänka med lillbarn men det funkar riktigt bra. Man får helt enkelt minska kraven på sig själv och det man tror att man måste göra. Och efter i morgon är han hemmavid i två veckor och det är ju bara sååå bra. Jag har visst lärt mig att glädja mig åt det lilla...
Och nästa vecka bär det av till huvudstaden!!! Äntligen får vi träffa en massa människor som det var alldeles för längesedan vi såg senast.

Nu hoppar jag i säng och laddar inför morgondagen.

Sandsandsand

Jag tackar mitt relativt starka psyke för att jag klarat mig från sammanbrott under de senaste dagarna.
Våren i all ära men all denna sand håller på att driva mig till vansinne. När jag hämtade fröken Klara på dagis i dag befann hon sig ute på gården. På en båt i ett hav av sand. Efter att vid hemkomsten ha sanerat bort det värsta utanför ytterdörren och omsorgsfullt sopat bort den största tyngden från stövlar och galonisar kunde jag självbelåtet hånle åt de små sandkornen som dansade runt i ring ute på bron. Döm om min förvåning när det ur blöjan sedan rasade tre arméer av små sandsoldater som alla är redo att angripa mitt hem och mina fotsulor på värsta sätt.

Snälla herr sopbilsförare (du vet att jag vet var du bor) kan inte du och din kärra ta bort den nu? Sanden alltså. Från gator. Från torg. Från gårdar och broar. Ta bort sanden från sandlådorna också när du ändå håller på.
Härmed lovar jag och svär att jag aldrig ska skaffa en sandlåda. I alla fall tror jag att jag lovar och svär.

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Finns inte så mycket mer att säga!
Sov gott!

Livet

Jag har tagit mig an en utmaning från Anna. I bilder ska jag försöka återge små axplock ur mitt liv och vi börjar resan för 25 år sedan.


Året var 1983 och jag var 3 år gammal. Som du kan se på bilden så var jag en snäll och glad tjej som fortfarande kunde njuta av att ha mina syskon boendes hemma med mig. Jag är ett riktigt sladdbarn och den största delen av min uppväxt var jag på egen hand. Med mamma och pappa. Jag kommer ihåg att jag älskade att umgås med mina syskon och deras vänner. Jag förälskade mig i storasysters pojkvänner och irriterade min storebror som försökte vara fjortis i fred...


Året är 1988. Jag är åtta år gammal och har precis blivit moster för första gången. Jag var otroligt stolt och kände mig ytterst speciell som hade en alldeles egen bebis. Nisse blev mer en lillebror än syskonbarn och nu har han gått och blivit 20 år. Gör lumpen. Har en alldeles egen flickvän. Men jag minns med stolthet tiden när han var "min bebis".

Om vi åker tio år tillbaka i tiden hamnar vi mitt i våren 1998. Det var året när jag gick mitt sista år på gymnasiet och jag kände mig fri som en fågel. Jag skulle ta studenten och göra verklighet av alla de där drömmarna som låg och bubblade i min kropp. Jag och mitt tjejgäng träffades varje helg och hittade på aktiviteter som i dag verkligen imponerar på mig. Vi var sååå kreativa. På denna bild är jag uppklädd inför en 40-talsfest hemma hos Jenny. Vi träffades och åt middag och "lekte" 40-tal. Vi var så söta och fina.

För fem år sedan var jag mitt i mina studier i Umeå. På somrarna jobbade jag på turistbyrån i Piteå och levde livets glada dagar. Jag var en ganska ambitiös och motiverad student på veckorna men under helgerna njöt jag verkligen av stundentlivet och allt vad det hade att erbjuda. Jag levde verkligen i nuet. Jag visste så klart att jag skulle bli lärare men jag hade nog inte en endaste plan eller tanke på var jag skulle hamna eller hur jag skulle leva. I alla fall kan jag i dag inte komma ihåg några av de tankarna. Men det är ju så mycket runt omkring som har förändrats också. Sedan denna bild togs 2003 har jag hunnit separera från mitt x-träffa Tobbe-börjat jobba-blivit mamma-flyttat till Piteå och rotat mig på ett alldeles fantastiskt bra sätt. Jag är nöjd. Jag trivs. Jag söker inte längre.
(Nu hade jag verkligen behövt ett kommatecken)

För övrigt vill jag att du lägger märke till min storasysters frisyr på den första bilden och jämför den med hennes frisyr på den sista bilden. Tänk vad en frisyr kan göra...



OK. Nu utmanar jag er övriga att göra samma sak. Kratta fram några gamla foton och dela med dig!!!

Upp som en sol!

Livet har återvänt och jag kunde i morse återvända till jobbet. Otroligt hur mycket man kan älska sitt jobb när man ofrivilligt missat en dag av hederligt förvärvsarbete.
I dag har varit en lång arbetsdag som följdes av en arbetskväll med ämneskollegor från andra skolor i stan. Så roligt att ses och prata jobb och en hel del massa annat.

Nu kan jag inte skriva så mycket mer eftersom kommaknappen fortfarande saknas. Ska detta dilemma bli slutet på mitt bloggande? Nä. Så får det ju så klart inte bli. Men det är faktiskt otroligt att man kan sakna en liten knapp så mycket. Utropstecknet eller parenteserna hade jag ärligt klarat mig utan ett längre tag. Men kommat. Nä. Det är svårt alltså...

Trevlig helg!

Sjuk. Igen.

Vaknade i natt av att något inte stod rätt till i min kropp. En stund senare var jag helt övertygad om att allt inte stod rätt till. Flera gånger fick jag känna på att det var knas.
Jag somnade om och vaknade några timmar senare och bestämde mig för att denna dag nog skulle tillbringas i hemmets lugna vrå så efter att världens bästa mormor skjutsat Klara till dagis kunde jag avlida i sängen och sova. Sova. Sova. Och sova. Sedan har jag även hunnit med flera såpor på tv allt medan solen har skinit och himlen varit alldeles kornblå utanför fönstret. Sånt är livet...
Nu har jag ätit flera små måltider och känner livsandrarna krypa tillbaka så sakteliga. I morgon blir det jobb om inget oförutsett händer.

Nu ska jag saneras och sedan ska jag sova.

Tillsammans

Så var vi då tillbaka på gå. Måndagskväll. Egentligen inte alls särskilt farligt eftersom jag trivs som fisken på jobbet och har en bra helg i ryggen.
I lördags gick vi på bio för första (!!!!!!!) gången sedan augusti 2006. Vi såg en rulle på Filmstaden i Umeå några veckor innan Klara föddes eftersom vi misstänkte att det kunde dröja ett tag innan vi skulle kunna koppla av med ett biobesök igen. Och som det dröjde. Men i lördags dubbeldejtade vi med G och M och såg Varg. En riktigt bra film som fick mig att gråta så där lagom till eftertexterna.

Så här långt in i texten kanske jag bör påpeka att jag skriver utan kommatecken. Dotra har lyckats "datla" bort kommatangenten och därför kan jag inte skriva några bisatser. Vad gör man? Var köper man en ny kommaknapp???

Söndagen bjöd på barnkalas och i dag har vi lullat på i den nyfallna snön.
Mer än så här kan jag inte skriva. Jag känner mig hämmad av att inte kunna kommatera. Hade jag gått i sjuan hade jag inte klagat eftersom kommatecknen då mest pytsas ut på slumpmässigt utvalda platser. Men som vuxen och medveten gör det mig galen.
Sov sött!

Inte sedan jag ammade har jag sett någon äta något så ivrigt som Klara sörplade i sig dagens blåbär/banan-smoothie (fast jag säger som tanterna; smotti). Inspirationen fick jag i lördags hos C som svängde ihop denna delikatess med stavmixern. Tur att det snart är sommar igen så att blåbärsförrådet kan fyllas på. För nu kommer det kommer att sina.

Veckan som ensamma mamman är över och alla bovar i malmfälten sitter nu förhoppningsvis bakom lås och bom.
Vi har ätit hämtad thaimat och pratat om veckan som gått. Och oj så snabbt den har gått ändå.

Nu ser jag fram emot en god natts sömn och en låååång sovmorgon. Nej. Vem försöker jag lura? Sovmorgon lär det så klart inte bli men kanske i alla fall en låååång morgon. Inget dagis, inget jobb, bara Morgonpasset och några koppar kaffe. Och så Vilda bebin så klart.
Det var en gång en mamma, som var så snäll och mild. Hon hade fått en bebi, som var förskräckligt vild. Allt som var farligt ville bebin göra, på mammans tjat ville han aldrig höra...
Känns den bekant?

Hallå! Våren!!!

Snön fortsätter att falla. SMHI förutspår -13 grader nu i natt.
Jag pratade nyss med min svägerska i Malmö. Hon hade ätit sin lunch på en uteservering i dag, och njutit.
När jag åt min lunch virvlade snön utanför skolmatsalen.
Jo, Sverige är ett ett låååångt land. Och just nu känns det som att det är lååångt till vår.
Men i morgon är det fredag och då ska jag minsann njuuuta av helgen, vår eller inte, njuta kan man göra ändå.

Happy Friday!

Halvtid

Nu är det bara två små dagar kvar av den här veckan som ensamstående mor och jag måste säga att det har gått över förväntan. Swisch, swosch och snart är vi tre här i lägenheten igen.
Alldeles strax skulle jag ha tittat på Grey's om det inte hade varit så att Kanal 5 hade valt att visa elitserieslutspelet i stället. Men! Det gör faktiskt ingenting eftersom jag nu får chansen att se Barnmorskorna irl. Vilket tv-program! Vilken idé! Och framför allt, vilket drömyrke! Efter varje avsnitt har jag suttit och grubblat på hur jag skulle kunna få csn att tycka att jag faktiskt borde få chansen att läsa till sjuksköterska och barnmorska.
Ja, jag vet att jag trivs med mitt nuvarande jobb, men ibland vore det faktiskt kul att vara mångutbildad. Det finns så många saker jag skulle vilja pröva på. Ytbärgare har alltid varit en av mina drömmar. Ambulanssjuksköterska en annan...
Men det är klart, vill man ha action kan man lika gärna fördriva tiden på en högstadieskola.
Nä, nu börjar det.
Over and out!

Det är lite stökigt och jag har aldrig blivit kallad för mästerfotograf men här kommer nu de nya gardinerna tillsammans med de nya blommorna vars namn jag inte kommer ihåg. De ska i alla fall tåla söderläge och vattenbrist. Klara bjuder även på en bild av sitt påskpynt från dagis som består av laminerade påskfjädrar, två knappar, ett trådtrassel och några pappersbitar. Jag blir sååå varm i hjärtat varje gång det ligger ett litet konstverk på hennes hylla på dagis. Allt är så fint och det känns alldeles galet att min lilla bebis kan göra konst.

Sen undrar jag lite över det här med Andra avenyn. Jag sitter här i min gräsänketillvaro och tittar lite med ett halvt öga på denna SVT-produktion som gör mig något förvirrad. Finns det någon som tittar regelbundet på denna serie? Jag minns Vita lögner och Skilda världar. Men vad är det här? På riktigt, vad är det här?

Plyschbyxor...

När jag tänker tillbaka på min barndom kan jag inte komma ihåg att jag någonsin gick klädd i något annat än just plysch. Plysch i jordens alla färger och i jordens alla former.
När jag väntade Klara och det började närma sig förlossning köpte jag ett par nya och moderna svarta plyschbyxor för att ha på BB. Bekvämt men samtidigt lite med eftertanke och stil. Dessa byxor har blivit mina trogna vapendragare. När jag kommer från jobbet river jag snabbt av mig de sträva och hårde jobbarkläderna och slinker i den mjuka och givmilda plyschen. Så även denna söndagskväll där jag sitter i soffan och väntar på Nip/Tuck. Tobbe ligger äntligen i den andra soffan och på bordet står en liten godisskål.

Helgen har rasslat förbi i högt tempo. I går shoppade jag blommor och krukor till det "nya" köksfönstret och sedan åkte jag och Klara till denna fröken för fika för de vuxna och galet runtruntspring för 18-månaderstjejerna.
I dag har vi lekt ute i den otaliga vattenpölarna på gården och sedan hedrades vi av B som delade vår risgrynsgröt och en kopp kaffe. Efter sovstunden tog vi bilen till den vackra byn vid fjärden där Maria huserar med sin familj i ett gult, fint hus. Just ett såndant hus skulle jag kunna tänka mig.

Nä. Nu drar det ihop sig till galna plastikoperationer och konstiga relationer.
Sussa sött!

Efterlängtade helg

Trots att bara en vecka runnit förbi sedan påsklovet så måste jag säga att denna helg är fantastiskt efterlängtad. Långa arbetsdagar och krävande möten gör att det känns otroligt skönt att lägga upp fötterna på soffbordet och fnissa åt Brolles lugg och småle åt det faktum att han faktiskt är ganska söt. Ett glas viiin och en påse lösgodis som sällskap gör att jag känner mig ganska lycklig.

Tobbe är inne i en ytterst intensiv jobbperiod just nu han också. Detta gör att vi inte ses särskilt ofta och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte är lite jobbigt. Han jobbar borta i helgen, kommer hem på söndagkväll för att sedan åka till nästa avkrok på måndag igen för att då inte återvända till hemmet förrän på fredag morgon. Men sen. Sen lugnar det sig lite... För den här gången.
Vilken fantastisk tur ändå, att vi bor här där vi bor, nära kära far och nära kära mor. Utan dem hade det inte varit lika lätt att vara tidvis ensamstående.

Trevlig helg på dig kära du!

Ojojojojjjjj...

I dag har jag jobbat jättelänge. Jag har druckit jättemycket kaffe och varit jättetrevlig och pedagogisk.
I dag har en ungdom i tonåren kladdat mjukost på dörrhandtagen på stället där jag jobbar. Samma mjukost hamnade förbluffande nog på mitt vänstra pekfinger...
I dag har jag suddat bort en blyertssnopp och fnissat inombords.
I dag tror jag att jag ska lägga mig tidigt.
Jo. Jag tror att det vore bra.
Men tidigt har nog redan varit...

Flitiga Fian

Måndag i dag och slut på helg. I morgon alltså.
Denna helg har jag varit huslig som få. Jag har:
- Sytt nya gardiner till köket. Bild kommer efter att jag piffat till det hela med nya blommor. Besökte stadens blommigaste blomaffär i lördags och försäljaren fick mig mållös genom att säga följande ord: -Vi har lite ont om blommor just nu...
- Kokat lingonsylt.
- Städat, lekt, fikat, bakat födelsedagstårta till födelsedagssyster och firat samma fina syster.

I morse kände jag att allvaret närmade sig trots att måndagar är min lediga dag. Denna vecka firar jag och min bästa kollega B med att dra i gång utvecklingssamtalen. Klockan 9.30 i morse åkte jag därför till jobbet för att stöka undan lite annat tjafs som låg i högar på mitt skrivbord. Nu är jag alltså redo för vad som komma skall.

Nu har vi Klaras farfar på besök och jag ska återgå till socialiserandet framför elitserieslutspelet.
So long!

...

När jag diskade undan efter dagens gastronomiska orgasm (ABBAs fiskburgare med klyftpotatis som inte rekommenderas särskilt varmt av undertecknad) lyssnade jag samtidigt på radioskval där någon människa ombads beskriva sitt liv med sex ord. Denna uppmaning satte även fart på lilla jags tankar. Livet ja... Hur blev det egentligen? Eller nåja, hur har livet hittils blivit?
En sak som är säker är att livet på intet sätt ser ut som jag hade planerat det när jag stod med studentmössan i hand och redo att glufsa i mig av det smörgåsbord som vi kan kalla världen. Jag såg mig själv som en världsmedborgare med blicken höjd mot Europa och röven mot min hemstad. Jag skulle studera språk och förändra den europeiska unionen. Jag skulle tjäna stora pengar och bo i en vindsvåning i Bryssel eller annan valfri europeisk storstad. Jag skulle förmodligen ha en snygg karl från något sydeuropeiskt land. Den mannen skulle massera mina fötter med olivolja och ge mig barn med olivfärgad hy och stora bruna ögon.
Ibland skulle jag återvända till hemstaden, iklädd trendiga läderstövlar från Milano och förmodligen skulle jag röka smala cigaretter och dricka vin på vardagskvällarna. Min mamma skulle gå på konstföreningens årsmöte och berätta om Sofia som minsann lever det STORA livet, långt borta och klarar det SÅÅÅÅ bra.

Du som följer den här bloggen något så när regelbundet vet redan att livet inte riktigt blev så där som jag tänkte, i juni 1998. Jag studsade tillbaka till hemstaden. Förvisso efter några år i exil men vingarna bar inte längre än till Björkarnas stad och tillbaka. Rent karriärsmässigt så smäller väl språkfröken ganska högt men helt ärligt så var det många bananskal och latmaskar som förde mig till den byaskola som i dag är vad jag kallar jobbet.
Mitt liv lever jag tillsammans med en mörkhårig snygging som dock har rötterna på en betyldigt kallare plats än Toscana eller Toledo men det finns bergsplatåer i Malmberget också och han har gett mig det vackraste och underbaraste barn jag kan tänka mig.

Så här står jag nu, 28 år gammal och inget blev egentligen som jag tänkte mig. Eller jo, en sak, den viktigaste av alla; jag är oändligt nöjd och lycklig. Självklart sur, rufsig och glåmig allt som oftast, men ändå väldigt lycklig.

Påsk till slut

Så fick vi så några dagars skidåkning och påskäggsätning i relativt förkylningsfritt tillstånd.
Skidtur med bullar och kaffe, middag med storasyster och vin och påskkarameller som faktiskt smakade något.

Nu måste jag sova. I natt blev Klara spädis igen och var vaken en lååång stund. Nu ska här sovas igen och i natt blir det minsann ingen Lilla kanin och ingen Lasse Lus. Tro mig!

Jag lever

Efter en påskhelg som inleddes med en jättemysig middag på skärtorsdagskvällen men fortsatte med en lååååååååångfredag med 40 graders feber, en dängförkyld lördag, söndag och måndag så måste jag ändå erkänna att jag är ganska nöjd med helgen.
Ensamstående, som jag var i fredags när helvetet bröt ut, ringde jag till pappa för att berätta att jag och Klara inte skulle kunna göra dem sällskap i stugan. Jag behövde sitta stilla och helst ville jag att Klara skulle göra detsamma. En stund senare ringde pappa upp igen för att berätta att han och mamma skulle åka hem från stugan för att ta flickebarnet och låta mig sitta stilla i lugn och ro.
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av fredagen. Jag slumrade, åt tabletter, drack vatten, slumrade, sprayade nässpray och drack mer vatten. I bland ringde telefonen och någon frågade hur jag mådde. Jag väste något med min svullna röst och sedan drömde jag en feberdröm till, ackompanjerad av Törnfåglarna. Jag kommer ihåg att jag vaknade med svidande, rinnande ögon och tänkte att slutet var kommet.
Men så kom lördagen och febern var bortsoven. I stor saknad av det älskade flickebarnet slängde jag mig i bilen och åkte för att hämta henne. Hon hade så klart inte saknat mig särskilt mycket men jag behövde ändå krama henne och fick dessutom frukost som min mamma gjort.
Resten av helgen har jag suttit vid köksbordet i stugan i Luleå skärgård. Jag har suttit väldigt stilla och glatts åt att vara vid liv. Min familja har påskat omkring mig och jag har påskat genom att äta godis och se ut som ett påskris i håret. Jag har inte åkte skidor, inte en milimeter och jag har inte fått en endaste liten solstråle på min kind. Detta känns så klart lite bittert men jag gläds åt att vara lärare och såledeles ledig en vecka till.
Nu blir det sängen och hemkomne mannen.

Febermatt utan röst...

Jag är lite sjuk i dag också. Jag blir svettig av att resa mig ur soffan och jag hörs inte riktigt när jag pratar. Eller i alla fall låter jag inte som jag brukar låta.
I mitt jobb är det ganska botten att inte höras men det får gå. I dag har jag i ärligthetens namn inte haft så mycket vettigt att säga.

När jag kom hem såg jag upptäckte jag en knöl under täcket i min säng och där låg minsann ett påskägg. Tobbe åker till vidderna i morgon för att arbeta hela påsken så jag förärades med karameller redan i dag.

I morgon är det skärtorsdag och det firar jag med att arbeta hela långa dagen. Men sen... Sen är det jäklar i mig lov.

Feberfrossa och skidåkning

Efter en natt av feberdrömmar och frossa varvat med svettningar blev det slutligen morgon och dags att bege sig till jobbet, med hjälp av Ipren och mycket vilja. I dag var det nämligen dags för terminens friluftsdag och en dags betald skidåkning.
Det är faktiskt snudd på otroligt hur kroppen kan göra sig redo och ställa sig i givakt mer eller mindre på order. Jag pallade faktiskt med att åka hela, långa dagen med undantag för obligatorisk fikapaus i glada arbetsvänners lag.
I en nysnöad och välpistad backe är det faktiskt lätt att krya på sig.
Nu är det dock dags att krypa till kojs för att hjälpa gammelkroppen ytterligare lite på vägen...

Extreme Sofa makeover

Livet har i största allmänhet en förmåga att få mig att fundera över saker och ting och i dag har flera saker fått mig att fundera över mitt utseende.
När man arbetar med ungdomar får man med stigande ålder allt oftare känna sig påsig, hängig och slapp. Efter att ha ammat en hungrig dotter i sju månader kan jag bara konstatera att det var längesedan jag såg min egen klyfta. Du vet precis vilken klyfta jag pratar om och förut hade jag den men nu är det spårlöst försvunnen. Det spelar inte längre någon roll vad jag tar på mig, hur rakryggat jag står eller hur kallt det är ute. Den finns helt enkelt inte längre.
Kanske skulle jag kunna ana den om jag hängde knäveck i ett par romerska ringar, men jag tror att den då mer skulle likna Twin towers... Eller Lille Skutts öron...
Klyftan är en svunnen tid. Borta!
Förut, när jag hade en klyfta kunde jag ibland drömma om att bli av med den och att jag då skulle se slank ut på något sätt. Lite så där som Twiggy gjorde liksom... OK, nu är jag där, med en nätt barm men med en buk som liksom förtar slankheten. I alla fall är jag då rakt ingen Twiggy.

Denna kväll som gräsänka inleddes med Så ska det låta där en av deltagarna inspirerade mig med sin frisyr. Här sitter nu brunett-Soffan i soffan och drömmer sig bort till en blond page.
En blond page som förmodligen inte skulle gnistra som förebildens och som förmodligen inte heller skulle ligga så där fint och rakt...

Verkligheten förblir. Med twin towers-barm, modelleramage och brunbuskigt barr. Sånt e livet.

Turbostäd

Torsdagar är bra städdagar. Jag skulle vilja att vi alltid städade på torsdagar men när jag i går sa till min sambo att jag önskade mig städdag varje torsdag hävdade han med bestämdhet att fredagar är bättre. Aldrig i livet! När fredagen kommer ska allt redan vara bäddat för helg. Man ska kunna komma hem från jobbet, klämma i sig en god middag och sedan bara smälla av i soffan. Ja, precis så vill jag att en fredag ska vara.
I dag har vi i alla fall städat. Läggan luktar Vim och min själ har fått vila. I morgon får min kropp det också. I morgon kommer helgen.

I kväll har jag stavgått och husfunderat. Just nu finns det 50 hus till salu i denna stad. Med undantag för förra veckan när vi vara nere på 40 hus så gissar jag att det inte har varit så här ont om bostäder sedan 1700-talet när Häggholmen var överbefolkad och man koloniserade Norrmalm...
En stor del av min tid går åt till att fundera på hus. Under mina promenader värderar jag varje kåk och funderar över huruvida jag skulle kunna tänka mig att bo i just det huset. Det hemska är att jag är så fruktansvärt kräsen. Många hus är jättefina, men för oss att bo i?
Och när ska folk ha vett att flytta från sina hus? Jag menar, 50 hus till salu? Kom igen nu folket. Lämna lite plats va!

Gravid som Rachel Green

Undrar hur det känns att vara höggravid och ändå se ut som Rachel Green. Jag kan omöjligt veta. När jag var gravid gick jag upp 17 kilo och mina överarmar var som små stockar och mitt ansikte saknade liksom konturer.

Tobbe jobbar (tacka gudarna för denna höjdare) i Piteå under denna vecka och det skänker en viss regelbundenhet till mitt liv. Vi har gjort en veckomatsedel och det är sååå gott att äta mat som är lite genomtänkt. Korv och pannkaka i all ära men panerad rödspätta och mumsig råkostsallad känns liksom bättre för både kroppen och själen. Om man nu vill hålla sig i Rachel Green-form inför sommaren...

Nu drar jag ut på kvällspromenad med käraste J:et. Slaskigt jag vet, men jag har Gore -Tex-membran!!!

För övrigt kan jag tillägga att kvällens inlägg skrevs framför Vänner.

Underbara slappardag

Det är faktiskt alldeles fantastiskt att ha förmånen att vara föräldraledig en dag varje vecka. Att vara ledig på en vardag tar på något sätt bort pressen från själva ledigheten. Jag är en ganska rastlös själ och lördagar och söndagar blir ofta mest ett race för att hinna göra så mycket som möjligt av den lediga dagen. Mådagarna är lugnare, softare och alldeles, alldeles underbara.

Planen var att baka en kaka. Det blev inte så men det gör ingenting alls. OK, det hade varit underbart gott med en kaka men det blev en promenad i grådiset i stället.

Musik eller gnissel?

Under mina år i grundskolan spelade jag fiol. Vecka ut och vecka in släpade jag fiollådan till skolan och under högstadieåren försökte jag nog dölja den lite när jag passerade de snygga killarna i nian...

Jag spelar fortfarande ibland och till min stora glädje älskar Klara mitt gnid på stråkarna. Jag är medveten om att detta förmodligen kommer att gå över om bara några år men jag njuter så länge av att vara en musiker att se upp till.

I dag laddade jag dock hem (helt olagligt, jag vet) lite Åsa Jinder och plötsligt kom jag på hur vackert det är med nyckelharpa. Hur svårt kan det vara att spela nyckelharpa egentligen? Problemet är bara hur man kommer över en bra harpa till ett bra pris...

På tal om musik så kan jag berätta om elpianot som Klara fick i julklapp av sin farfar. Klara älskar sitt piano och klinkar glatt och skapar sina egna melodier. Allt fint och bra och så. Men det roligaste med detta piano är att pappan i familjen klinkar ännu gladare och skapar sina egna melodier även han. Han är som besatt. Som Näcken med fiolen ungefär. Och aldrig slutar han spela.

Nu tänker jag gå och lägga mig. Till tonerna av ett elpiano och en galen pianist.

Snösnösnö

Jag gillar verkligen vintern. Jag älskar att vara ute i kylan i lagom mycket kläder och lyssna till snöns knarr under skorna. Jag älskar att känna vinterkölden bita i mina kinder och jag älskar lukten av ren snö.
I dag tror jag dock att det blev lite för mycket av det goda. Snön virvlade runt på gården och när jag vid tiodraget tittade ut genom fönstret och ut över sundet här utanför fick jag se några skridskoåkare som tappert älgade fram över isen. Ganska snabbt blev skridskoåkarna allt fler och många av dem hade på allvar svårt att stå upp på grund av den hårda vinden. Varför allt detta ståhej då? Jo, i dag var det nämligen dags för det här. Oj vad jag njöt av stugvärmen och kaffet. Oj vad jag var glad över att inte alls behöva befinna mig utomhus. Tobbe och Klara ägnade en stor del av förmiddagen till att titta ut på både skridskoåkare, skotrar och kissekatter. Det finns så mycket att se. Världen är helt enkelt full av sevärdheter.

På eftermiddagen fick vi dock slita oss från värmen här inne för att åka till residensstaden där min äldsta systerson blev firad med pompa och ståt då han i dagarna nämligen lämnar tonåren bakom sig och fyller 20! Jag tror det inte fast jag vet att det är sant. Detta var dock inte helgens första kalas eftersom gårdagskvällen bjöd på 29-årskalas hos Jenny och Lars med bastu, middag och melodifestival.
Och i fredags firade jag helgen med en after work med mitt work.

Vilken helg va? Och snart börjar finalen med Nip/Tuck.
Och så Luleå så klart! Så skönt att slippa kvalserien. Så fantastiskt skönt!!

Hur blev det plötsligt torsdag?

Nyss var det helg och jag befann mig på skidor bland fjälltopparna. Nu sitter jag i soffan, lite lagom jobbtrött, och inväntar veckans sista arbetsdag. Det har varit en småtuff arbetsvecka. Det känns som att våren har börjat nästla sig in i många av tonårskropparna på skolan där jag jobbar. Det spritter och sprätter och sitts inte alltid så stilla... Man prövas som vuxen. Oj vad man prövas ibland.

I morgon är det fredag och helgen omsluter oss alla som en mjuk, tung och värmade filt. Ett glas rött och några godisar.

Ha en fin fredag kära du!

Bara en liten...

...sen kvällblogg efter en lång, hård arbetsonsdag som blev en trevlig, trevlig onsdagskväll med middag hos mormodern och sedan kaffe och Grey's med B.
Nu är sovstassen på och ögonlocken något tyngda. Nu återstår bara att önska er en god natt och en trevlig morgondag samt att ringa älsklingen och önska honom detsamma.
Vad vore kärleken utan mobiltelefoner?
Puss!

Åter från bergen

Sportlovsresan påbörjades på torsdagskvällen när vi styrde kosan mot Gällivare där vi hann umgås lite med släkten innan turen fortsatte mot Abisko. Varje gång när vi åker E10:an från Kiruna och vidare in bland fjällen slås jag av tanken att det här är fan inte sant. Det är svårt att föreställa sig något så vackert, så fulländat och perfekt, så rent och så orört. Med det finns där och helt fritt att utforska.

På fredagen utforskade vi dock inte så jättemycket mer än skidslipen i Björkis och mat- och vinbeståndet hos E och N.

På lördagsmorgonen åkte vi västerut för att åka nedför. Med en liten Klara får man lära sig att turas om. Tobbe fick börja åka och jag och Klara promenerade omkring bland vackerheterna i solgasset. Efter lunch och halvlek var det min tur och med fantastiska backar och underbart sällskap var det lätt att glömma att termometern säkert kröp en bra bit under 15-gradersstrecket på topparna. Mjau säger jag bara. Mjau!

På kvällskvisten njöt vi av världens godaste middag i världens bästa sällskap och jag och E fick oss till och med en sväng i baren när män och barn hade krypit till sängs.

Innan hemfärden på söndagseftermiddagen hann vi med en topptur med linbanan och kaffe med bulle tillsammans med en utsikt som trots viss dimma vred om hela bröstkorgen. Mjau igen.

På väg mot kusten stannade vi återigen i Gällivare för ytterligare lite familjesamvaro och vips var hela sportlovet förbi. Men vilket lov sedan!

Två och en halv vecka. Sedan lovar jag igen!

Och förresten! Efter budgivning på storviltet så kan jag meddela att vi fortfarande är huslösa. Snyft!

Men nanting så härligt!

En vårvinterdag kan nog inte bli bättre än i dag. Ute på isen var bara solen och snön. Vinden var som bortblåst... Vi sparkade och kände strålarna värma för första gången på läääänge. Klara sov i sin låda och vid strandkanten skuttade två rådjur. Efter avslutad isvägsrunda blev vi helt enkelt tvungna att gå in. Det blev för mycket naturromantik och för bra helt enkelt.

Bästa B kom på eftermiddagskaffe och traktorn som skottade hela parkeringen blev en höjdare i sig.

Kvällskvisten har inneburit spaning på högvilt. Mer än så vågar jag inte berätta just nu. Stay tuned.

Från ax till limpa...

Årets första sportlovsdag har varit frisörbesök, långpromenad, kvantumhandling och bullbak.

Dessa bilder tillägnas särskilt morfarn som är på resande fot. En bild säger mer än tusen ord sägs det ju, men som en sammanfattning av de tvåtusen ord som finns inklämda i bilderna här ovanför så kan jag säga att här finns ett längtande barnbarn och väntande bullar.

Skynda, skynda!

I övrigt håller vi på att förbereda oss praktiskt och mentalt för sportlovets stora event: Abiskoresan!!

Torsdagskväll är också snäll

Lönesamtal är ju roliga tillställningar. I 20 minuter satt jag och berättade precis hur bra jag är på precis allt. Sen fick jag veta att lönepåslaget skickas till mig via mail. Hur väl jag sålde mig själv kommer alltså att visa sig inom en fjärran framtid.

Nu är polisen hemma och det är helg. Nåja, nästan i alla fall. Inte bara helg. Det är sportlov. Nästa vecka kommer jag att förvandlas till brunbrända, superhurtiga och chokladdrickande Soffan.
Nu är det dags att hoppa i säng efter en dag fylld av jobb, födelsedagsfika, krossat glas och frökenträff med tillhörande gofika.

Onsdagskvällen den bästa är

Jag gillar att titta på tv. Jag kan inte förneka att jag faktiskt gillar att sitta och dumglo på rörliga bilder i en dumburk. Dock är jag ganska kräsen. Jag tycker på allvar inte om att titta på film. På så sätt tror jag att jag lider av någon form av koncentrationsstörning för jag kan helt enkelt inte sitta stilla en hel långfilm. Detta är lite pinsamt att erkänna men jag erkänner ändå.
TV-serier är mer min melodi och på onsdagskvällarna får jag mitt lystmäte. Grey's. Jag bara älskar dem. Alla de emotionellt störda läkare som studsar omkring i Seattle och gör konstiga saker som får mig att vrida mig av ångest i soffan.

I Gällivare säger man titta tv. I Gällivare glömmer man prepositionen. Ytterst märkligt.

I morgon stundar lönesamtal. Jag gillar inte lönesamtal. Det här med individuell lönesättning är lite för obehagligt för mig. Vad sa jag om störning?

9A...

I åratal har vi fått följa dokumentärserier om än den ena, än den andra yrkesgruppen. Andra människors vardag på jobbet visar sig för oss där vi sitter uppkrupna under favoritfilten i favoritsoffan.
Sjukhuspersonalen, ambulansförarna, poliserna, kustbevakarna, bönderna, veterinärerna... You name it. Alla har de fått prestera framför kameralinsen och nu har då turen kommit till lärarna. Nu är skolans tur att visa hur det fungerar i verkligheten. För att gestalta verkligheten har ett gäng prisbelönta fröknar och magistrar hyrts in för att tämja en vild nia på en termin. På en termin ska denna niondeklass gå från underpresterande till topp tre i Sverige vad gäller resultat på de nationella proven i matte, engelska och svenska.

Jag tycker mig ana en viss sarkasm i mina egna ord men jag vet i ärlighetens namn inte om det är sarkasm eller bara en liten fnysning som säger *jaja, då får vi väl an se hur det blir med den saken då. Det känns ju lite tillrättalagt och med de där förutsättningarna skulle väl jag också kunna lyckas med precis allt i min pedagogiska gärning*.
Jo tack, så bitter och trångsynt kan jag faktiskt låta. Men jag kan även låta lite mer så här *att det är väl ändå roligt att skolan visas upp i media. Skolan som den faktiskt ser ut på många håll och faktiskt så är det lite skönt att se att prisbelönta lärare minsann har problem att få tyst i klassen också.*

Jag tycker att det ska bli roligt att följa 9A på den här resan. Tillrättalagt eller ej. För någon surtant är jag väl ändå inte...

Mera jobb!

Sedan jag började jobba efter mammaledigheten har jag jobbat deltid. 70% för att vara exakt. Det har varit alldeles, alldeles underbart att få lite extratid hemma med Klara och tid till att pusta ut efter jobb och andra måsten. Nu har Tobbe dock börjat vara delvis föräldraledig och i samma veva frågade min chef om jag var intresserad av att jobba mer. Timingen kunde inte ha varit bättre och uppdraget i sig hade inte kunnat vara roligare. Jag kommer att få uppleva undervisning i en helt ny form, med en helt annan färg och på ett helt annat sätt. Jag kan inte tänka mig ett mer spännande uppdrag just nu faktiskt. Jag kommer inte att jobba heltid och jag kommer fortfarande att ha kvar mina lediga måndagar men lite mer jobb blir det...

Annars håller vi som bäst på att förbereda sportlovsveckans trip till Lapportens förlovade land. Jag längtar så att jag kan spricka. Må solguden skina med sin stora närvaro under vecka 9. Jag ber på mina bara knän.

Resumé

Så var helgen åter förbi och jag kan se tillbaka på ett par dagar med lugn och ro men ändå ganska fyllda av roligheter. I fredags kom nämligen syster/svägerska/faster Carina och systerson/kusin Gustav på besök och vi har haft fullt upp hela helgen. Mest har vi ätit känns det som. Och så har vi fikat. Och shoppat. Ja, de som inte konsumtionsbantar har shoppat.
Klara har hänförts av sin kusin som, trots åldersskillnad, varit världens bästa lekkamrat och hjälpare.

I dag har Tobbe jobbat och när gästerna åkt tutade jag och Klara iväg till Maria och Glenn för att födelsedagskalasa och fika lite till.
I morgon börjar en ny vecka, fylld av en lite större tjänst på jobbet. Det du!

Huga

Människan som skriver dessa ord är förmodligen 3 kilo lättare och tre nyanser blekare än den människa som skriver här i vanliga fall.
Ja, som så många andra har jag drabbats av kräkan. Eller något annat. Kan också vara en Kvibille som jag avnjöt i förrgår kväll.
Jag vaknade natten till i går av en bekant känsla av små fötter som sparkade i magen. När jag efter en stund insåg att jag inte är särskilt gravid gick det sakta men säkert upp för mig vad som var i görningen. Resten av natten är historia och inte någon särskilt vacker sådan.
I går låg jag i sängen precis hela dagen. Tömd på kraft, energi och vilja. Jag bara låg och dagen kändes som ett sekel. Tobbe fick stanna hemma från jobbet eftersom jag på intet sätt kunde ta hand om det lilla barnet.
I morse vaknade jag och kände hunger, på livet och på mat. Nu har jag ätit både frukost och lunch och ute strålar solen över den kritvita snön.
Livet återvänder så sakteliga.
Gracias a la vida.

Surkärring, del II

För en vecka sedan i dag blev vi med garage. Jag bloggade och berättade om hur jag egentligen inte trivdes med min nya identitet som garageinnehavare och att varje utflykt med bil numer tvunget påbörjades med en lång, lång vandring till det fjärran garaget.
I morse lyfte jag luren och ringde till hyresvärden för att fråga om det möjligtvis gick att byta tillbaka. Hyresvärden kunde få det dumma garaget om vi fick tillbaka vår underbara p-ruta vid havskanten. Sagt och gjort! Utan uppsägningstid och krusiduller kunde jag några timmar senare ratta in Saaben på den bekanta plats nr. 43. Jag kände faktiskt på allvar lyckofjärilar i magen just då. Kalla mig knäpp om du vill men jag älskar ta mig tusan p-ruta nr. 43.

Resten av den lediga måndagen har ägnats åt sparkning på isen, via stan och hem till mamma där vi åt räkmackor och semlor.
Jag kan tala om att sparklåda är så rätt just nu. Inte för att jag har sett så många andra än sparklådor än vår egen men den har fått så många kommentarer av gamla som unga. Vill du vara rätt i vårvintern? Lägg dig i en sparklåda!

På tal om lediga måndagar så får vi se om jag får ha dem kvar. I morgon får jag veta om min tjänst kommer att utökas med ett ganska häftigt uppdrag eller ej. Beror lite på kommunens ekonomi som vanligt... Jag lär återkomma om saken.
Sov gott, vem du än är...

Helgens ända

När jag nu sitter här och knapprar på tangentbordet kan jag samtidigt höra plingandet från min nya ring som åkt hela vägen från Jokkmokk och landat på mitt högra långfinger. Jag borde fota den men för att kunna gå och lägga mig i rimlig tid får jag i stället ge en målande beskrivning av denna vackra skapelse i lappsilver och prydd med sådana där små ringar som plinkar så fint på lappskedarna också. I bland kan det nästan vara värt att vara ensamma mamman för en helg...

Klaras och min helg har gått i lugnet och mysets tecken. I går städade vi och gick en promead i grådiset tillsammans med mamma och pappa. Vi läste Totte, Pingvin och Knacka på fördmodligen mer än 10 gånger var och sedan åt vi middag och jag njöt av lördagskvällen med ett glas vin framför schlagern. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag orkar inte ens tycka så mycket mer än att det är ok underhållning. Jag begär varken mer eller mindre, lättroad som jag är.

I morse svängde mamma och pappa förbi här med sparkar och sparklåda och jag och Klaran följde med på en tur runt halva Fårön. Isabanan är nu plogad, men inte hela vägen runt. Fantasktiskt vad jag älskar den där isvägen. Jag skulle nästan kunna påstå att det var värt att säga upp sig från ett fast jobb i Umeå bara på grund av denna lilla bana. Den är livskvalitet och jag hoppas att kommunen förstår det. Men det tror jag att de gör...
Plättlunch, provrättning, kvällspromenad och så Nip/Tuck med glass gör denna söndagen till ett bra avlut på en rakt av mysig helg.

Och mitt köpstopp? Går bra! Denna helg har jag inte spenderat ett öre, förutom en reflexväst som jag köpte på Coop för 49 kr. Men det är ju ungefär som med cykelhjälm. Vore idiotiskt att vara utan. Fast jag har ingen cykelhjälm...

Hon sa att hon skulle gå till dagis...

...men vi fick krossa hennes drömmar genom att säga att dagis är stängt och fröken Berit är hemma...

Det var bara att packa upp filten ur väskan och somna i den egna sängen.

Fräcka fredag!

Nåja, så väldigt fräck kanske inte denna fredag är men visst är det väl en klämmig rubrik i alla fall?
Jag och Klara har ätit soppmiddag med mamma och pappa. Tobbe jobbar i Jokkmokk i helgen eftersom det där är festligheter i kvadrat och kubik som ni säkert känner till.

Just nu är det Lantz i P4 på tv!! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag ÄLSKAR den kvinnan! Jag tror att vi skulle bli riktigt bra kompisar hon och jag... Undrar om hon tror detsamma...

Överlevde...

...denna dag gjorde jag.
Späckad av tonårsbråk, verbböjningar, exotiska djur, fallossymboler och moccarutor blev det en bra dag att lägga till handlingarna. Ja, alltså en bra dag.
I kväll är det tvättstuga och avklarade kvällspromenad i vräksnö. Snö som vräker ner.
Nu hoppar jag i säng.
Sov gott kära du!

Gåendet

I morse på väg till jobbet lovade jag mig själv att försöka bli lite mer fysiskt aktiv de dagar när Tobbe inte är i Jauret. Sedan jag började jobba, i augusti, kan jag av naturliga skäl inte röra mig lika mycket som under mammaledigheten. Jag försöker promenera några dagar varje vecka men jag skulle önska att det blev mer regelbundet och främst för att jag mår så bra av motion. Kroppen blir glad och framför allt blir människan Soffan glad.
I kväll har jag då följdaktligen hasat runt halva stan i snöglopp och hårda vindar. Och det var så underbart. Det finns faktiskt inga dåliga väder. Jag är helt sann när jag yppar dessa ord. Håna mig gärna och kalla mig för äckelpräktig men jag vidhåller.
Övrig ledig tid har denna dag ägnats till att färdigställa morgondagens fika som JAG ska servera hela personalen på den lilla, stora skolan där jag jobbar. Jag har handlat och bakat och strött kokos över moccarutor.
Må det nu räcka. Må de svultna lärarna hålla till godo med det som bjuds och må jag hinna skiva gurkor och paprikor innan värsta anstormingen...
Som du hör, en stor dag i morgon...

Surkärring

För lite drygt 28 år sedan föddes jag. Jag är alltså inte alls så väldigt gammal. Man skulle nog kunna beskriva mig som en ung kvinna. I alla fall är det så jag tänker på mig själv. Ung, flexibel och öppen i sinnet.
Jag tycker att jag har lätt för att anpassa mig till nya saker och förändringar.
Men faktum är att jag verkar vara en ganska bekväm människa som lätt fastnar i gamla mönster och trivs bäst under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.
I dag fick vi nycklarna till det garage som vi köat för att få ända sedan vi flyttade hit till Piteå. Fram till i dag har vi haft bilen parkerad på en vanlig parkeringsplats med motorvärmarestolpe. Denna fantastiska lilla parkering ligger precis utanför vårt vardagsrumsfönster så när man ville kunde man kika ut genom fönstret för att försäkra sig om att den röda pärlan stod kvar på sin plats. Men i dag har pärlan flyttat, till ett garage långt bort. Till ett garage med en dörr som är svår att öppna och till ett garage som är lite tjorvigt att köra in i.
Min sambo säger att det är bra för pärlan att bo i ett garage. Jag tycker att det var bättre förr. Jag längtar till i går, när den stod alldeles här utanför.
Med allt detta i åtanke kan man ju fundera över om vi (ok, jag) någonsin kommer att hitta ett hus som är lika fint som det hem vi har i dag.
Jag menar, varför ska man byta när man förmodligen redan har det bästa?

Hej då älskade helg!

Söndag kväll och jag har precis avnjutit en skål glass framför favoritserien som började om i kväll. Nip/Tuck har det mesta som krävs för att det ska kännas så där lagom skruvat och nytänkande. Skönt att killarna är tillbaka. Jag hade faktiskt saknat dem.
Tobbe har varit ledig hela helgen och vi har kunnat göra vanliga helgsaker tillsammans, alla tre. I fredags åt vi pizza och jag drack ett glas vin. Min bästa kollega B kom förbi och drack kaffe. Vi pratade och kunde alla resmål i På spåret.
I går åkte jag med mamma till stan. Egentligen bara för att handla mat till kvällens middag men så råkade vi av en händelse slinka in på en av stadens lockande affärer och vips hade jag gjort ett avbrott i mitt köpstopp. En liten, liten klänning/tunika för nästan inga pengar alls låg plötsligt i en påse som satt ihop med min hand. Efter handling, pulkåkning, snöbollskastning och matlagning kom de bebisväntande middagsgästerna G och M och förgyllde vår kväll.
I dag var det så söndag och vi har tittat på det lilla, lilla huset en gång till. Dock känns det lite för litet, trots sin uppenbara charm och lockande estetiska skönhet.
Än en gång går vi vidare mot nya hus. En av stadens fastighetsmäklare berättade att det ligger många objekt i pipelinen nu... Mäklarspråk alltså... Det slår det mesta.

Husjakten, del VI

Två husvisningar på en kväll.
Hus I är pyttelitet men fantastiskt mysigt, gulligt och hemtrevligt.
Hus II är jättestort, större och störst.

Just nu lutar det åt att hus I är för litet och hus II är för stort.
Ibland undrar jag om vi är ovanligt kräsna. Kräsen är ett fult ord. Man kan kalla oss för finsmakare.

Ja, återigen fredag i morgon. Frågan är bara om man kan ha kjol i snöstorm...
Klart man kan!

Arbete, arbete, arbete...

Onsdag. Vad mer kan jag säga?
När jag kommer från jobbet på onsdagskvällarna känns det alltid som att jag varit borta i flera veckor.
Många gånger känns det väldigt lagom att jobba 70%. Många gånger som i kväll.
Sov gott!

Min mamma...

...har aldrig konsumtionsbantat. Hon är nog snarare typen som konsumtionsfrossar. Har alltid gjort, kommer nog alltid att göra.
I dag berättade hon hur som helst om sin nya vinterjacka. Jag antydde att hon kanske har några jackor sedan tidigare och frågade samtidigt om hon inte läst min blogg.
-Ja, svarade mamma, men det var efter att jag köpt jackan.
Jaha. Men då är det ju ingen fara!

Att köpa utan att låta sig köpas

Det snackas mycket nu. Det snackas om konsumtion. Man ska tänka efter före och allt det där...
När jag slutade snusa i julas slog det mig att jag nästan aldrig behövde ta upp plånboken längre. Helt klart går det mindre pengar som ickesnusande. Ingen kan säga något annat. Någonstans där under jullovet, inspirerad av många andra, kom jag på att jag skulle skaffa mig en ny hobby. Jag har alltid varit den där människan som tillbringat många lördagar på stan. Inte främst för att shoppa, utan med intentionen att ta en fika, träffa lite folk och fördriva lite tid i största allmänhet. Ganska ofta har det dock hänt att jag kommit hem med en påse eller två, fylld av saker jag absolut inte behövt men som av den ena eller andra anledningen känts nödvändiga vid det specifika tillfället.
Efteråt har jag alltid känt mig nöjd. Jag har känt att jag gjort något med dagen. Jag har kommit ut, fått nya intryck och en kopp kaffe.
Men, så var det detta snackande då. Jag har läst spaltmeter om människor som bara bestämt sig för att inte handla annat än mat och trosor. Människor som hittat en annan mening med livet och lärt sig njuta av annat.
Jag bestämde mig också. Inte på något stort allvar, utan mest bara för att testa och se hur mycket eller lite jag egentligen behöver. Nu har snart en månad gått och jag måste säga att det inte alls är särskilt svårt. Det gäller bara att hålla sig borta från affärerna.
Faktum är att jag på lördagarna har fått en väldans massa intryck av att bara kasta snöklumpar med Klara ute på gården eller äta kakor hemma hos goda vänner.
Den ekonomiska biten är ju en bonus den med. Just nu är det bara ICA-kortet som går varmt, för äta bör man...

Älskade värld

Jag måste bara få säga att ljusets återkomst till vår hemisfär gör livet så fantastiskt gott att leva. I morse efter frukosten såg naturen utanför fönstret så där härligt bleklila ut. Jag måste bara få dela med mig av den synen.

Bild 1 föreställer Klara i full fart med att odla sitt största intresse; diskandet. Hon diskar sig fördärvad. Hennes händer ser numera ut som ett par gamla arbetarnävar men hon låter sig inte hindras av det. Hon diskar glatt vidare, med stort allvar och tungan rätt i mun.

Denna helg har varit en lugn tillställning men besök av svärmor från Gällivare, fika på stan och trevliga middagar.

I dag har Klara köpt sig en äkta Snow racer som kommer att gå varm i morgon. Var så säker!

Huslös

Den här veckan började med en husvisning till. Den fortsatte med en budgivning och med ett oköp. När det kom till kritan var det inte huset med H. Å vilken lättnad när vi väl insett det.

Nu står vi här igen. På ruta ett. Men i en fin lägenhet som jag inte har någon brådska att lämna.
Och snön ligger vit på taken.
Och i morgon är det fredag.
Nästa vecka ska jag blogga bättre.

Man borde blogga...

Jag borde verkligen skriva en lång harang om livsöden och livets goda.
Jag borde skriva om den vackra vinterdagen som ligger bakom oss och om de två toscakakorna som jag i dag har bakat. En blev äcklig, en blev god.
Jag borde berätta om våra husfunderingar och möten med banken.
Men det finns inte tid till det just nu.
Jag ska visst jobba i morgon och det borde gå före...
Puss!

En stjärna på slottet

I början var jag något skeptisk till det här med Stjärnorna på slottet. Jag valde att inte titta eftersom jag utgick ifrån att det mest bara var smörja ändå. En ordentligt lyft Britt Ekland tillsammans med en åldersnojig Arja Saijonmaa och tre mer eller mindre gubbsjuka farbröder med hängbuk.

Men! Jag måste få rätta mig själv för egentligen är det ju snillerikt. För det första var ingen av stjärnorna egentligen som jag hade tänkt mig dem från början och för det andra så gillar jag upplägget med att en stjärna får stå i centrum en hel dag.

Jag är en person som har ganska lätt för att få saker och ting till att handla om mig. Jag pratar mycket och högt och jag är rädd att jag ibland pratar så mycket att ingen annan hörs. Jag försöker konstant dämpa mig men det är bara så svårt.

I min omgivning finns det så många fina människor med så mycket bra att säga och ibland är jag rädd att jag missar dessa sköna själar bara genom att själv bröla alldeles för mycket.

Tänk så fiffigt det vore om vi alla kunde få vara Stjärnor för en dag, blotta oss totalt och sedan äta en hejdundrandes festmåltid och gråta i varandras armar... Eller är det bara folket på Dramaten som gör så? Jag vet inte...

Husjakten, del V

Nu har jag rullat ihop mig i soffan i avklippta mjukisbrallor och favvofleecen. En snus på det här och kvällen hade varit fulländad. Men ingen snus blir det.
Kvällen har bjudit på två (!) husvisningar. Ett av husen är det hus som jag tittade på utan Tobbe innan jul. Nu tittade vi tillsammans. And we like.
Det andra huset ligger på andra sidan stan i ett mycket trevligt område. Men det trevliga området är nog det enda som känns rätt med det huset. Inte för oss helst enkelt.

Nu ska vi bara fundera och vrida och vända på allt och lite till.

I morgon är det fredag. Igen!! Känns som att jag alldeles nyss skrev just precis denna mening. Men ja. Det är fredag i morgon!

Jo. Arbetsdag.

Somnade i går med blött hår. Vaknade i morse med frisyr som en vildvuxen buske. Allt det där kändes ok. Jag skulle få en lugn morgon, en hemmadag med Klara. I går kväll handlade jag frukt och blodpudding för att vi skulle kunna mysa på riktigt.
Tobbe väckte Klara för att se hur hon mådde. Flickbarnet studsade upp ur sängen. Efter att ha tempat henne fyra gånger med två olika termometrar var det bara att konstatera att ungen var frisk.
Snabbt som vinden fick hårbusken tyglas av en gummisnodd. Frukosten fick tryckas ned i svalget med knytnäven och med oknutna skor snavade vi till bilen, hela familjen med tandkrämskladd i mungiporna.
När jag så kom till jobbet hade jag hunnit landa i det faktum att jag faktiskt skulle arbeta och jag måste säga att jag såg mitt arbete ur ett annat perspektiv. Man saknar inte kon förrän båset är tomt..." och precis så var det. Relationen till min arbetsdag blev mer passionerad efter att ha riskerat att förlora den.
Tro nu inte att jag har passionerade relationer till alla mina arbetsdagar. Absolut inte. Oftast är alla arbetsdagar mest en grå gröt av dagar. Men kanske borde man varje dag tänka som så, att det ändå är fantastiskt att man har ett jobb att gå till, att man ändå har arbetskamrater att prata med och små elever att skratta åt eller med.

Klara hämtades hos mormorn och morfarn som varit älskvärda nog att befria henne från ett vikariebemannat dagis något tidigare än vanligt. Hon har ingen feber men humöret är galet. Vår lilla solstråle skriker och svär, morrar och fräser utan att vi förstår vad som är galet. Gissningsvis en tand. Det brukar vara en tand...

Svängigt...

I går var det kallt, krispigt och underbart. Vi promenerade till stan, hela familjen. Vi köpte semlor som vi fikade med min mamma och tant Karin. Klara lekte, tjoade och skrattade.

I dag är det tö. När jag lämnade Klara på dagis grät hon. När jag hämtade henne hade hon feberblanka ögon och kort stubin.

Dagens dummaste idé måste dock vara min snilleblixt att nu på kvällskvisten promenera in till stan för att köpa förnödenheter inför morgondagens VAB.
Promenera på blankis är aldrig kul. Promenera nästan en mil på blankis är inte i närheten av kul. Promenera nästan en mil på blankis med en ryggsäck full av matvaror är ren och skär idioti.
Jag är en idiot. Ibland.

Ute snöar. Himmel grå. Vara inne. Hitta på!

Efter uppvaknandet i morse och insikten om att snön låg tung på taken, på vägen och på alla gungorna samt att den även virvlade omkring i luften, blev denna dag en innedag. Dock inte desto mindre fylld av hitta på.

Förmiddagen: Jag och Jenny drack kaffe i köket samtidigt som Edvard och Klara gjorde något i Klaras rum. Vad de riktigt gjorde vet vi inte men du kan själv se på bilden att det var något ytterst kreativt.

Eftermiddagen: Jag och C drack kaffe i köket samtidigt som våra småtjejer gjorde golvet osäkert.

När dagen nu summeras kan jag konstatera att jag har druckit fyra koppar kaffe i två olika sällskap. Jag har ätit sex sockerkaksbitar med och utan sällskap. Jag har tuggat flera tuggummin men inte tagit en enda snus. Jag är faktiskt duktig på att inte snusa. Är jag inte det?

Snart kommer pappan hem från en helg i arbetets tecken. Tack för det!

Ett jobb

Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag gillar att vara lärare och att umgås med tonåringar dagarna i ända håller verkligen hjärnan i trim.
Vissa ungar är så klart av den sort som man helst skulle vilja låsa in i läromedelsförrådet och låta dem stanna där fram till påsklovet. Vissa säger just ingenting och man undrar vad som egentligen pågår innanför deras osäkra och sökande ögon. Några är bara sådana där klockrena människor som kommer att bli fantastiska vuxna om några år.
Det som alla dessa ungdomar har gemensamt är förmågan att överraska. Plötsligt glimmar det till i latmaskens ögon och han säger något som är så otroligt klokt att du inte på långa vägar hade kunnat komma på det själv. Plötsligt infinner sig skolk-Pelle på din lektion och det visar sig att han faktiskt kan en hel del. I alla fall finns det hopp om liv...

Jag ska precis skicka in min uppsägning från tjänsten i Umeå. På ett sätt känns det fullkomligt idiotiskt att säga upp sig från ett jobb utan att ha en annan fast tjänst. Men vad gör man inte för att få bo i Piteå? Mitt nuvarande vikariat går ut i augusti. Fram tills dess är jag säker. Men sen... Håll alla era tummar för att kommunen behöver en ärtig spanskafröken med bra hälsa som nästan aldrig är sjuk och som alltid försöker göra sitt bästa. Jag vill verkligen inte jobba med något annat.
Håll tummarna kära du!
Och ha en trevlig helg!

Hmmm...

Mina dagar denna vecka går mest ut på att arbeta ganska mycket och försöka att inte tänka på snus.
Dessutom försöker jag att inte äta lika mycket som jag skulle vilja äta. Att sluta snusa känns på många sätt precis som att vara gravid. Hungern är det värsta. Jag skulle kunna äta hela tiden och just nu är jag glad om jag bara äter halva tiden. Men det har blivit bättre. Jag tror att jag kommer att klara det här ganska bra. I dag har jag varit snusfri i två veckor.
I morgon är det fredag. Ljuva kjolfredag!

En ungdom?

I dag är det vardag igen.
Klara på dagis och jag på jobbet.
Jag måste ändå säga att det kändes väldigt roligt att vara tillbaka bland tonåringarna igen. Och bland arbetskamraterna. Världens finaste.

När jag på eftermiddagen travade in på dagis för att hämta Klara visade det sig att dagis i dag var delvis bemannat av en vikarie i 60-årsåldern. Jag tog henne i hand och presenterade mig varpå hon frågade om jag var Klaras mamma eller storasyster!
Vad säger man? Det ryckte i mina mungipor och någonstans blev jag förolämpad och smickrad på samma gång.
Den stackars vikarien avslutade det samtalet med orden: Ja nu för tiden vet man ju aldrig...

Det hade kanske varit värre om hon frågat om jag var Klaras mormor. Eller morfar.

Vi kan kalla henne Kalla

Det började vid lunchtid när hon älgade upp för den branta, branta backen i direktsändning. Gunde skuttade bredvid och peppade för allt vad han var värd.
Jag satt i soffan och tårarna trillade sakta nedför min kind.
En stund senare, när hela lilla familjen satt vid köksbordet och drack kaffe/mjölk och lyssnade på radions nyheter, hände det igen. Charlotte Kallas pappa hade rest hela vägen från Tärendö i djupaste Tornedalen till Val Di Fiemme för att vara på plats när dottern kanske skulle vinna Tour de Ski. Jag grät.
Nu i kväll satt jag klistrad framför Sportspegeln och fick än en gång se Kallas jättekliv i motlutet och än en gång fick jag höra hennes jätteglada röst när hon plötsligt, bland alla funktionärer och journalister fick se sin alldeles egen pappa. Än en gång tårades mina ögon och svämmade över.
Själva handlingen i sig är väl något som varje pappa skulle göra för sin dotter om han hade möjlighet. Kanske är det just det som får mig att gråta fyra gånger på en dag, för en och samma guldmedalj. Pappor och mammor som gör allt.
Älskade mammor och älskade pappor, ni gör allt så bra.

Fredagskväll

I dag har jag verkligen haft en lugn och fridfull dag.
På morgonkvisten när Tobbe storstädade lägenheten gick jag och Klara till lekparken för att gunga. Och gunga. Gunga. Och gunga.
När vi satt där på varsin gunga spankulerade en äldre dam förbi på vägen med stavar i händerna och rosiga kinder. Hon berättade om sin egen dotter och hur hon var när hon var i Klaras ålder.
På väg in till den nystädade lägenheten träffade jag en mamma i min egen ålder som bor i huset bredvid vårt. Jag vet inte riktigt vad hon heter men vi kan kalla henne för Trevliga mamman. Hennes sambo kallar vi Trevliga pappan, helt enkelt bara för att de är så trevliga.
Hur som helst, dessa två möten gjorde hela min dag. Två små snabba samtal som egentligen inte handlade om något speciellt, men som ändå ger en sådan trygghet.
Dagen fortsatte med ett besök av Tobbes jobbarkompis och hans gravida sambo. Den gravida sambon är lärare, precis som jag är, i precis samma ämnen som jag är. Behöver jag säga att vi hade en del att prata om?

Nu har Tobbe åkt västerut och kommer åter efter nattpasset på söndag. Jag njuter av ett glas vin, utan snus. Åtta dagar i dag. Åtta.

När man inte snusar måste man sysselsätta sig med annat

Jag drog mig lite för att publicera dessa bilder. Klädkammaren är inte den del av vårt hem som jag är mest stolt över. Men visst blev det väl ändå lite skillnad?

Lite jullov kvar...

Tidig kväll i snussugets nävar. Just nu vore det verkligen jätte, jättegott med en snus. En vecka i dag. Jag kämpar vidare och lider i det tysta, med munnen full av choklad. Choklad hjälper. Lite.

För två veckor sedan kändes det som att jag hade en ocean av tid framför mig till bara avkoppling och hemmamys. Denna ocean visade sig snabbt vara ett litet träsk av tid som snabbt rann iväg och nu återstår bara en vanlig liten helg. En vanlig liten helg som jag hoppas fylls av vit pudersnö och kanske förgylls av en liten skidtur. Tänk om man ändå fick åka lite skidor...

Gegga

Sitter och pustar ut i soffan efter kvällens något läskiga utmaning.
Jag har rensat handfatets vattenlås. Gegga. Det är allt jag har att säga. Och blä.

Dagen i övrigt har precis som många andra dagar under jullovet fyllts av typiska jullovsaktiviteter. Långpromenad med sovande barn i barnvagnen följd av fika på stan med bästaste vännerna. Denna, ibland något sovande, småstad är så här i juletider överfull av jullovsfirare från både när och fjärran som trängs och slåss om fikens åtråvärda sittplatser. Med vassa armbågar får man hålla sig framme för att få några droppar av det svarta guldet.
I dag är den sjätte dagen som kaffet intas utan snus. Visst är jag sugen. Jag är sjukt snussugen. Gissningsvis blir det bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre.
Men det är januari nu. Och visst verkar det som att dagarna är lite ljusare och luften lite lättare att andas?

Gott nytt 2008!

Jag borde kanske, precis som så många andra, ögna igenom det år som gått och reflektera något över dess innehåll.
2007 har varit ett bra år. Ett riktigt bra år faktiskt.

Här följer ett axplock av året som gått:
-Klara har vuxit och blivit en ganska världsvan dam med sina 16 månader på nacken. Tänk att under ett och samma år lära sig så otroligt många grejer; rulla, sitta, krypa, stå, dansa, gå och verbal kommunikation (nåja, nästan i alla fall).
-Flyttlasset som gick norrut i slutet av maj och förde mig hem till barndomens fina Piteå. Efter en hel, lång vår fylld av ångest blandat med glädje kan jag nu med facit i hand känna mig riktigt nöjd över det stora beslutet att flytta.
-Glädjen över att få ett jobb där jag trivs och förmånen att jobba med människor som jag gillar.
-Närheten till min älskade familj tack vare flytten. Storebror bor fortfarande för långt bort men alla de övriga finns på fikaavstånd.
-Skräcken i min kropp när pappa ringde och berättade om mammas hjärtinfarkt. Tack lilla mamma för att du blev bra igen!

Nu vill jag bara passa på att önska alla ett fint 2008!
Ta det lugnt där ute.

The end of an era

På jobbets julfest för några veckor sedan stod jag, i vanlig soffan-anda och orerade över något. Denna gång handlade det om snusandet och min kärlek till snuset. Jag knöt min näve och lovade mina medsnusande vänner att jag ska sluta någon gång. Jo, nästa gång jag blir gravid, då slutar jag för gott.
I förrgår slog det mig att jag endast hade ett fåtal små snuspåsar kvar i min dosa och började så smått fundera på det kanske var dags. Med den kommande prishöjningen i åtanke tog jag så ett aktivt beslut att inte köpa någon ny dosa. This is it. Det är över nu.
Jag är inte längre Soffan som snusar. Nu slipper jag planera var jag ska stanna på väg hem från jobbet för att köpa en dosa Rapé. Jag slipper springa till arbetsrummet mellan lektionerna för att hinna snabbsnusa innan det är dags för nästa lektion.
Jag slipper många saker.
Lätt kommer det säkert inte att bli, men jag ska göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra. Jo, jag ska lägga undan pengar också. Snuspengarna får bli en grundplåt till något annat roligt i stället.

Och förresten, jag är INTE gravid. Det här gör jag helt på egen hand.

Snusfria dagar: 2!

Julen som kom och drog vidare

Då sitter man här då. Julhelgens sista kväll har lagt sitt mörker över världen och själv sitter jag här några kilo tyngre, fylld av julmat, choklad och julmust.
Julaftonen firades med mor, far, äldsta systersonen Nisse och bror med familj. Och så Tobbe och Klara så klart! Tomten var snäll och gav mig nya och ursnygga täckbyxor, en smarrig parfym och ett par tjusiga örhängen som min svägerskas syster har gjort.

I natt vaknade jag (gräsänkan) av lilla dotterns ynkliga gråt. Hon låg där i sin säng, het som en kamin och med en ilsken hosta. Denna dag har därför gått i lugnet och vilans tecken och dessvärre missade vi födelsedagsmiddagen hos Erica. Dock hoppas jag på att kanske få komma och äta några gamla rester i morgon. Eller en kopp kaffe.
Nu återgår jag till Mannen i sjön och min twist-påse. Man tager helt enkelt vad man haver.

En kvar!

Nu är det nära... I morgon ska jag vara julfint klädd och gestalta en drunknande tomtenissa i lärarkårens julspel. Jag måste fila lite på själva dunknandet nu i kväll...

Eftermiddagens husvisning var bra. Huset var finfint men storstort. Jag sliter mitt hår och försöker tänka på allt jag kan tänka mig att man måste tänka på. För vad ska huset egentligen vara anpassat? För i dag? För om fem år? För om 30 år när alla våra barn har flyttat hemifrån och vi stapplar omkring med krumma ryggar och tunga hängbröst?
Mina tankar spinner runt, runt, runt och jag står stilla mitt i mina tankar och försöker få dem på plats.
Ursäkta mitt tjat och mitt surr och mitt eviga ältande.

En arbetsdag kvar! En!!!

Nedrans slask

Jag är en vinterälskare av rang. Jag bara älskar den vita snön och minusgrader är inget som skrämmer mig. Jag gillar skidåkning på längden och på tvären och jag njuter av att bara få gå omkring på den vita mattan av snö.
I morse när jag åkte till jobbet visade biltermometern 7 varma grader. Det här är inte vinter. Det här är inte jul.
Hur som helst är jag glad över att jag numera bor i den stad där julen ska firas. Förra året, när vi fortfarande var västerbottningar, blev vi stannandes i björkarnas stad ett dygn extra på grund av underkylt regn och blixthalka.

Veckans projekt är ytterligare en husvisning. Denna får jag fixa på egen hand eftersom Tobbe jobbar i lappmarkerna. Detta objekt ligger på rätt sida av stan och jag är som alltid väldigt förhoppningsfull. Jag borde kanske lugna ner mig lite men just nu är husjakten min stora hobby.

Tre arbetsdagar kvar! Tre! T-R-E! 3! III! Three! Trois! Tres!
*viftar på rumpan av glädje*

Väl utnyttjad helg

Fredag: Personalfest med världens bästa personal. En fest som innehöll allt som en fest ska innehålla: Fördrink, god mat, efterrätt, blodvite, en rejält vinglande kollega, många glada och inte lika vinglande typer, allsång, tjuvrök... You name it...

Lördag: Prommis till stan, 30-årskalas hos Emma, videokväll med bästa jobbarkompisen och glass.

Söndag: Utflykt till syster i Luleå med mamma och pappa i arla morgonstund. Underbar grötlunch och promenad i perfekt vinterväder.

Bra jobbat, eller hur?

Husjakten, del IV

Kvällen har tillbringats vid köksbordet med en provhög för händerna och betygsfunderingar snurrandes i huvudet. Nu är det färdigrättat och det känns som att det mesta har fallit på plats. Tack för det!
För dig som inte är lärare kan jag berätta att man KAN ligga sömnlös om natten för att man hemsöks av tankar kring eleven X och om denne verkligen har gjort sig förtjänt av ett MVG eller om det är rimligare med ett VG just nu. Ska eleven Y behålla sitt VG trots att hon egentligen inte visat de kunskaperna den här terminen?
Snart är det jullov. Prisa gudarna för jullovet!

Husjakten då? Jo, efter en andra visning av huset från förra veckan har vi bestämt oss för att inte slå till. Eller vi... Det var nog mest jag som inte kände det där klicket.
Jag har aldrig köpt ett hus tidigare men jag kan tänka mig att det ska kännas som när man träffar sin stora kärlek. Det ska klicka, plinga och bulta i hjärtat. Annars kan man vänta.
Vi sitter ju inte i sjön men det vore bara så roligt med ett eget hus...

Nytt liv

Bild: Wikipedia

Funderade först på att döpa inlägget till "Gräsänka" men vad fasen står det för egentligen. Vaddå gräs? Vaddå änka? Gräs som i braj eller gräs som i sådant som hästar och kossor äter? Vaddå änka? SÅ illa är det väl ändå inte. Det är ju bara den lilla detaljen att min man befinner sig långt, långt borta, i Lappland, där han numera knegar.

I dag är första dagen av denna nya era och jag får väl säga att denna första dag har gått ganska bra. I morgon kommer han hem igen vilket känns ännu bättre.

I ett års tid har jag vetat att det är så här det kommer att bli men jag har hela tiden kunnat skjuta det framför mig och förbereda mig lite i lönndom. Nu står vi här och framtiden har blivit verklighet. En verklighet som det bara är att ta tag och leva i på bästa möjliga sätt. Jag försöker intala mig själv att fokusera på häret och nuet och njuta av alla dagar. Inte lida av ensamheten, den tomma sängen, den (på kvällen) tysta lägenheten. Inte vara ledsen för att jag inte har någon att spontankrama när jag vill, spontanbrottas med när jag vill, spontanfika med när jag vill eller bara spontanprata med när jag vill.

Jag ska i stället vara glad över att jag har någon att ringa till precis när jag vill, någon att tänka på hur mycket jag vill, någon vars lukt sitter kvar i lakanen. Någon att älska, precis hela tiden.
Och så kommer han ju hem ganska ofta också...

Helg ljuva helg

En vecka kvar. En vecka.
Om en vecka är betygen spikade. Allt är rättat. Allt är tänkt. Allt är bra.
Visserligen är allt ganska bra just nu också. Men allt är inte riktigt rättat och tänkt.

I kväll äts det paj, dricks det vin, äts det chokladpraliner, snusas det snus och tittas det på Idol.
Vayamos Amanda. Vayamos.

Hustittandet är spännande men jag är lite hemlig.
Trevlig helg kära vänner!

Husjakten, del III

Vad kan jag säga mer att dagens objekt känns hett. Hetare än hett.
Ett lagom stort hus. Eller lagom... Huset är jättestort men med framtiden i åtanke så känns det alldeles lagom. Känslan där inne var den rätta och området är toppen.
Mer än så kan jag inte säga just nu. Mer än så vet jag väl egentligen inte själv just nu.
Mer än så kan jag inte säga om något just nu. Hela min varlese är uppfylld av kalkyler, uppvärmningssystem, treglasfönster och dräneringsfunderingar.

Vad gör man sen? När man har köpt sitt hus, fixat det som man vill ha det, landat och bestämt sig för att: -Här ska vi bo, i dag och resten av alla dagar. Vad tänker man då på? Vad pratar man då om?
Är det kanske den dagen man bestämmer sig för att börja spela golf? Är det den dagen man köper en husvagn för att ändå liksom vara på väg? Eller är det kanske den dagen man bara lutar sig tillbaka med en god bok, framför den öppna spisen i vardagsrummet, glad över att ha hittat hem?

Till dig som längtar...

...efter ditt barnbarn, syskonbarn eller efter Klara helt enkelt.
Och till er alla vill jag rikta en vädjan om att inte tänka allt för mycket på klädhögen som syns lite vagt i bildens högra kant. Denna klädhög är ganska konstant där i sin fåtölj. Fåtöljen är ett arvegods som jag själv gillar skarpt men som min mamma ofta kommenterar och undrar när jag ska avyttra. Men! Utan fåtöljen hade klädhögen legat på golvet och hur kul hade det varit egentligen?

I dag har jag hämtat mitt nya körkort. Inte för att jag slarvat, tappat, eller supit bort det förra. Helt enkelt bara för att det gamla hade blivit för gammalt. Det har alltså hunnit gå tio år sedan jag stod där utanför körskolan, mitt i den smällkalla vintern, men en liten lapp i min hand. En liten lapp som intygade att jag var en fullfjädrad bilförare. Sedan den dagen har jag älskat att köra bil. Du kanske tycker att älskar är ett starkt ord och må så vara. Men jag gör det.
Det anmärkningsvärda med det nya körkortet är att jag nu, svart på vitt, kan se att de tio år som förflutit sedan den där magiska dagen har satt sina spår. Jag känner mig inte äldre. Tycker inte att jag ser särskilt mycket äldre ut. Men när 97 års upplaga av Soffan läggs bredvid 07:an så är det ganska uppenbart.
Men det är väl så det ska vara. Hade ju faktiskt varit konstigt annars...
Så njut i stället av uppföljaren här ovan. Hon står sig i alla lägen.

Den första adventen

Årets första advent har varit precis så adventig som man vill att en första advent ska vara. Snön har fallit från himlen i sakta mak och inne i vår lägenhet har lukten av saffran legat tung.
Pappan i familjen har jobbat och jag hade så klart planerat att föreviga Klaras första lussebullbak när vi var mitt i det. Men med händerna ihopkladdade av gul deg och mjöl över hela tröjan så får det helt enkelt bli en bild av de färdig bullarna i stället. Ibland hinner man inte med. Så enkelt är det bara...

I går julpyntades hemmet från golv till tak. Eller nåja. Julpyntades gjorde det i alla fall.

Jag har köpt en ny och fin glasboll fylld med små lysdioder som pryder köksfönstret på ett fantastiskt sätt.

Och så tomten... Egentligen är jag ingen tomtemänniska men den här darlingen från sent 70-tal kan jag bara inte säga nej till. Jag fick honom av några bekanta till mamma och pappa när jag var nyfödd. Gulltomte!

Bättre förr

I brist på annat har jag nu ägnat ett stund till att läsa mina egna gamla bloggar. Läste om sista månaden i Umeå, om flyttstök och farväl, om tankar och funderingar. Läste med öppen mun i förvåningen över hur utomordentligt tomt mitt skrivande har blivit. Mitt liv är inte tomt, inte på något sätt, men mitt skrivande har förvandlats till tomma ord.

Jag tänker tillbaka på det sista året i Umeå. Mammaledighetsåret. Året när kalenderns sidor var tomma men livet, hjärtat och hjärnan så fyllda av känslor och tankar. Jag tänker tillbaka på de dagliga barnvagnspromenaderna längs Umeälvens strand då jag i huvudet skrev minst en novell varje dag och då jag hade eoner av tid till mitt förfogande för att fundera över livets stora frågor. Och små.

I dag, när livet är fyllt av så mycket annat, räcker tiden inte till för allt funderande. Eller funderande existerar ju så klart alltid men dagens funderande är liksom beordrat från högre ort. Jag är ålagd att fundera på lektionsplaneringar, prov, betygsvarningar och föräldrasamtal. Jag är ålagd att fundera över vilken tid jag måste åka från jobbet för att hinna hämta Klara på dagis på utsatt tid.

Det känns som att jag inom loppet av sex månader har blivit akutvuxen och lever i tron att jag måste prestera på vuxenvis.
Skärpning lilla Soffan. Gitta från din hybris och fundera hur mycket du vill!
Eller hur?