Resfeber

Sitter med rödlackade naglar och funderar på om jag har packat allt. Funderar på om jag kommer att frysa om jag bara tar skinnjackan. Funderar på om jag borde gå och sola. Funderar på om jag kommer att se lejd ut i mina nya skor. Funderar på hur mycket jag kommer att sakna Klarisen som jag aldrig har varit borta från längre än högst några timmar. Tror det kallas resfeber. Pirrigt men samtidigt lite härligt.

I dag besökte jag mitt jobb för sista gången. Kramade eleverna och önskade dem ett bra liv. Små bebisar. Jag saknar dem redan! Men på något sätt var det skönt att åka dit. Jag satt med på mitt arbetslags veckomöte och jag kan konstatera att man får perspektiv på saker och ting när man har varit borta ett tag. Vissa stunder fick jag räkna till tio för att inte explodera på en av mina kolleger. Allt får ju ett så romantiskt skimmer när man inte jobbat på snart nio månader.

Nu ska jag fortsätta pyssla med min packning. Ha en underbar långhelg allihopa! Stocktown here I come!

Ghhhaaaaa

Shit! Nyss ringde bestämmarkvinnan från Piteå kommun. Bestämmarkvinnan hade bestämt att jag ska få komma på intervju. Ooohhh. Och jag var ärtig och klämmig och försökte skämta. Usch, det kanske jag inte borde ha gjort. Jag måste vara seriös. Jag har glömt hur man gör. Jag har ju bara varit mammaledig, busat och kastat innebandybollen i massor av månader nu. Nu måste jag bli mitt yrkesjag igen. På med finkläder och bestämda rösten. Ordnad frisyr och lagom med parfym. Grötfläckar på brallorna måste torkas bort och mitt examensbevis måste rotas fram.

Ojojoj. Nu måste Sofia skärpa sig.

Men oj så kul i alla fall! Att få gå på intervju.

Tankar på nattgammal is...

Sitter och funderar lite så här på kvällskvisten. Människor runt omkring mig, inklusive mig själv, stressar och har ångest för att vara nog bra, nog snygg, ha ett nog fint hem och en nog bra bil. Man ska vara engagerad i sitt jobb samtidigt som det sociala livet ska vara fullspäckat och snittblommorna på köksbordet ska vara konstant fräscha. Man ska ha sex med sin partner ofta, så fort tillfälle bjuds och har man inte det ska man nog fundera över huruvida förhållandet verkligen kommer att hålla så länge till.
I mitt ganska nya liv som gullungemamma kan allt det här lätt förr eller senare sluta i en härdsmälta.
OK, jag tycker att jag är ganska bra. Snygghetsfaktorn kan väl diskuteras, men jag överlever. Mitt hem är en hyresrätt som är helt ok men kanske inget man skryter över. Bilen är bra men den är ju lite liten nu när barnvagnen ska med överallt. Mitt jobb är intressant men frågan är hur mycket jag kommer att orka satsa och brinna för skolutveckling när jag vet vad jag har som väntar hemma. Jag älskar och uppskattar mina vänner mer än mycket annat här i livet. Dock kvarstår faktum att det hela tiden känns som att jag inte hinner träffa vissa lika ofta eller mycket som jag skulle vilja. När helgen kommer är jag dessutom ofta så trött och glad över att bara få sitta stilla i soffan med en godispåse och tystnaden. Snittblommorna hinner jag aldrig köpa. Jag tycker om blommor men jag har aldrig haft gröna fingrar och har faktiskt lyckats med konststycket att dräpa två garderobsblommor. Att vara småbarnsförälder är ett effektivt preventivmedel. Passionerat samliv ersätts lätt med en puss och en kram, ett jag älskar dig och sen är det godnatt.
Så här är livet. Och jag älskar det. Det pratas om att förverkliga sig själv. Det finns tusen sätt att göra det på. Man kan gå på power yoga. Man kan resa runt jorden. Man kan springa maraton. Alla väljer sitt sätt. Jag tror att förverkliga sig själv handlar om att leva livet. Livet levs för de allra flesta i en vardagslunk där den ena dagen avlöser den andra, dag efter dag. Så förverkligar vi oss själva genom livet...
Mitt liv är det bästa, för det är bara mitt och jag kan bestämma över hur jag vill ha det helt själv. Och så är det för dig också!

Bokdamm

Dagen började med att vi försov (!) oss. Klara vaknade i vanlig ordning kring 6 och låg och snackade med sin kompis nallen. Efter en stund lyfte vi över henne till oss och på något märkligt sätt lyckades hon somna om och sov till tio i åtta! Detta gjorde morgonen rätt stressig. Tobbe skulle iväg till skolan och jag och Klara till Öppna förskolan. Allt gick dock alldeles lysande och vi hann gott och väl med att sjunga både Ylle, ylle och Nyss så träffa jag en krokodil. Under sångstunden lade sig Klara ner på mage och en liten ettårskille smög fram och la sig bredvid. Där låg dom med rumporna i vädret och kollade på varandra en liten stund. Läste varandras ögon och fnissade lite. Sen reste sig ettårskillen och jazzade vidare i sångvirvlarna. Så häftigt det måste vara att vara ett litet barn. Det är nästan lite synd att man själv inte kommer ihåg mer. Men det kanske är så det ska vara. Var sak har sin tid. Sen går man vidare.

Sedan vi kom hem har Klara läst nyaste numret av Buffé och jag har börjat packa böcker. Dammiga böcker. Många av tegelstenarna som packas ner kommer nog inte att läsas så hemskt många gånger igen. Jag har alldeles för mycket spansk kurslitteratur bestående av böcker som iochförsig är bra, har stort och viktigt innehåll och skulle vara bra för mitt språk. Dock känns det inte som avkoppling att plöja Historias de Altamira nu när jag inte behöver. Ingen glad kolombian kommer att plira med sina ögon och fråga mig om symboliken hos tromben eller slavkvinnans sköte... Jag behöver inte låtsas vara mer engagerad än jag egentligen känner mig. Dock har jag oändligt svårt att kasta böcker. Dom har ju liksom tagit mig dit jag är i dag och jag ser dem lite som mina vapendragare. Jag älskar att läsa och det är skönt att själv kunna välja vad jag vill.
Oj hur här ser ut. Stök kan lätt ge mig sammanbrott och jag är glad att jag vet att det är tillfälligt. Banankartonger i all ära, men inte tusan har dom hög mysighetsfaktor!

Risp rasp

Jag har fått whiskey i rösten. Jag låter just nu mer erotisk än vad jag egentligen är men det är väl bara till att njuta så länge det varar.
Dagens äventyr var en bilutflykt till Obbola för lunch. I Obbola finns ett pappersbruk och därav är atmosfären på många sätt mycket lik den i Piteå. Jag försökte dock förklara att som pitebo är man immun mot lukten. Utbölingar tycker att det luktar skit, surströmming eller något annat otrevligt. En sann pitebo identifierar lukten som pengar, välstånd och livlina. Detta blev ett sidospår. Lunchen i Obbola var underbar. Paj och bullar till efterrätt.

Klara visar sin nya frisyr. Och innan du dömer ut frisören vill jag bara att du ska komma ihåg att Klara är jättenöjd och känner att det här är hon.

Tomt

Mor Kerstin har åkt norrut med bilen full av våra prylar. Vår lägenhet är tömd på mysighetsfaktorer som gardiner, blommor och tavlor. Dessutom har vi inte längre något överflöd av lakan, handdukar, vinterjackor och skor. Flyttporocessen har börjat och det känns bra. Blytyngderna på axlarna har blivit mer som aluminium och det som är kvar att göra känns mer överskådligt. Det ekar mellan väggarna men det är ljust och fint när varken textil eller lövverk hindrar solstrålarna från att kika in genom de numera rena fönsterna.
Nu håller jag på att förbereda mig inför den stundande stockholmstrippen. Jag fick mig ett par fina begravningsskor på stan i fredags så nu känns det som att jag kan visa mig bland storstadsfolket utan att skämmas. En högstadielärare på mammaledighet utstrålar inte så mycket glamour. Gympadojor och fleece är bekvämt men på Söder är man nog fett ute i den munderingen. Mina nya pjucks känns mer ok, även om dom inte studsar lika bra.

I kväll har vi firat Ante som bjöd på fika så att det stod härliga till. Men jag kan konstatera att man reagerar konstigt på socker när man inte äter det lika ofta längre. Gårdagens godispåse gjorde mig groggy. Jag tror att jag är avgiftad nu.

Ha en bra söndagskväll kära vänner.

Klippt och skuret

Nu är det gjort! Frisyren som med tiden har blivit mer och mer Boppers ser nu mer ut som Gustav Vasas kontrollerade hjälmfrisyr. Som jag befarade är det inte lätt att klippa någon som har samma kroppsspråk som en orm men det gick ändå över förväntan. Hennes pappa som har ett skört hjärta och är lite svag med det mesta som gäller hans dotter hade lite svårt att bevittna ingreppet men jag tror att han kommer att vänja sig. Han måste helt enkelt vänja sig.

Ska Ola Salo ha på sig bröstlappen av paljetter i morgon? Jag är väl ingen schlagerfantast av rang men lite spännande är det ju ändå. Jag gillar The Ark och bröstlapp eller inte borde de väl ändå ha en chans... Inte för att jag har hört de andra bidragen men...
Tankar med djup så här på morgonkvisten.

Renad

Tobbes utrensning av förrådet gav resultat. Efter två timmar kom han upp med två av sina gamla nallar. Två gamla, slitna 70-talsnallar som Klara ska få överta. Båda nallarna är märkta med Tobbes namn med fastsydda textilband. Dom har älskats de små liven. Det syns tydligt.

Kvar i källaren blev en massa säckar och kartonger som vi i kväll har transporterat till tippen. Vilken känsla det är att göra sig av med skrot. Skrot tar energi på ett obehagligt sätt och i bilen på väg från tippen kändes det som om vi flög. Viva tippen!

Dagen i dag har varit mysig. Jag bakade hallonmuffins som Ella och Vilgot kom hit och avsmakade i sällskap av sina fina mammor. Det är så roligt att prata med kloka människor som man kan skratta tillsammans med. Äta muffins och skratta - kan det bli bättre? I samråd med dessa kloka kvinnor har jag bestämt att Klaras hår måste klippas. Hennes pappa är lite motsträvig men å andra sidan vet han inte hur det känns att ha irrterande hårtestar killandes i ögonen. I morgon ska det ske. Frågan är bara hur man får en sprattlande gladskit att sitta stilla. Det lär vi bli varse.

I morgon är det helg och mamma kommer hit! Tjoho!

Pyssel och knåp...

Inspirarad av diverse löst folk i bloggvärlden bestämde jag mig i går för att lära mig Photoshop. Jag laddade hem en version av alla miljoner som skvalpar omkring på nätet och hoppades på att jag valt den rätta. Sen blev jag fast. Tobbe gick ner till förrådet för att rensa alla gamla gömmor inför flytten och jag satt här och försökte titta på Grey's samtidigt som jag slet mitt hår för att klura ut hur i hela friden jag skulle få texten att fastna vid mina bilder och som tur var hade jag storasyster på tråden som förklarade att jag måste göra om filen till jpeg för att kunna kika på konstverken ordentligt. Mycket övning kvarstår men det är ju hur kul som helst!

Här är i alla fall några bilder från påsklunchen hos raraste Malmström för en månad sen. Inte purfärska bilder kanske men jag övar ju bara. Ni får ha tålamod med det här. Risk finns för att jag kommer att börja missbruka.

Nu är det dags att ta av sig Tobbes shorts och kamma håret. Gullungen sover och fika väntar!

Tankar och drömmar

Om tre veckor bor jag inte längre i den här lilla lägenheten. Tre veckor. Det är jättesnart. När jag tänker mig in i framtiden brukar jag jämföra med motsvarande tid i det förflutna. För att jämföra tänker jag nu på saker jag gjorde för tre veckor sedan. Det är inte alls länge sedan.
Hela våren har jag sett fram emot flytten på ett ångestblandat sätt. Jag har varit rädd för att sakna mitt jobb, mina vänner och allt som har med Umeå att göra. Just nu är det dock mest en längtan efter att få komma igång och komma in i det nya livet. Jag funderar över hur det kommer att vara att äta frukost på Räkstigen och sedan se Tobbe cykla iväg till jobbet (ok, i mina drömmar har han polisuniform och ser jäkligt cool ut). Jag funderar över vad jag och Klara ska göra på dagarna och vad jag ska ha på mig när vi åker med Jenny och Edvard till stranden. Jag tänker på vad mamma ska bjuda på när vi tar en promenad dit för att dricka en kopp kaffe. Och så jobbet. Jag drömmer om att jag får jobbet jag vill ha, undrar över vad jag ska ha på mig när jag cyklar iväg första dagen, hur jag ska presentera mig för kollegerna och vad dom kommer att tycka om mig. Jag spekulerar kring övningar jag vill göra med eleverna och sånger vi kan sjunga på spanska.
Lägenheten är redan färdigmöblerad i mitt huvud. Detta innebär att en tur till IKEA är nära förestående. Jag längtar efter att få ställa in våra möbler i den tomma lägenheten och jag längtar efter att den ska bli vårt hem, med våra lukter och våra klädhögar, dammråttor och hårstrån.

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu men det är kul. Mest är det bara kul!

Bollen

I dag är ännu en lugn dag men utan vredesutbrott från den lilla. Hon väckte oss klockan sex och tack för det tidiga uppstiget hade vi hunnit äta frukost och göra ett storkok med barnmat innan klockan var nio.
Nu har vi precis kommit hem från promenaden och snart är det dags för mellanmål, äpple och banan.
Bollen ja. Jag har hittat en räddare. Klara har varit en sol hela dagen och detta tack vare en innebandyboll. Hon skälver av glädje när hon ser den och jag är så tacksam för att innebandybollen kom in i våra liv just i dag. Hon brås väl på sin pappa på mer än ett sätt.

Slow

En bild från frukosten, när pappan fortfarande var hemma och livet lekte!
Mössan har Klara ärvt av sin kusin Gustav och den har hon på sig när hon äter för
att undvika kladd. Det kan bli jättekladdigt...

Så har den här dagen varit. Lugn och långsam.

Jag hade tänkt att jag och Klara skulle vara bara vi och mysa, promenara och leka. Klara tyckte att det var roligt en stund men efter en inte allt för lång tid var hennes prylar inte lika roliga och hennes krypträning kändes urtrist. När middagen var serverad och hon satt i sin stol och mumsade vände hon sig mellan varje tugga mot ytterdörren och skrek sitt lilla hundskall som hon alltid gör när hon ropar på sin pappa. Hon skällde och skällde och när pappan äntligen kom genom dörren hade hennes lycka inga gränser. Hennes räddare hade anlänt. Prisa gudarna för pappan!

I morgon går vi till öppna förskolan. Flickebarnet ska skonas från ännu en mysdag.

Lugnt

Vilodag och sabbat. Pappan i huset är lite trött i dag efter gårdagskvällens skiva och det har liksom smittat av sig. Lugnet vilar över Skolgatan och det är mest bebisen som håller låda.
Vi planerar flyttlogistik, äter pizza och jag ojar mig över arbete. Meditativt på något sätt.
Dagens projekt har hittils varit långpromenaden. Ute är det kallt som tusan och jag undrar hur länge man ska behöva gå med fingervantar på.
Oj. Nu började jag prata väder. Kanske dags att sluta.
Eller vad tusan. Är det inte fantastiskt att vi har vädret? Ibland är det så otroligt skönt att kunna prata om vädret. Man slipper berätta om sin pms, sin jobbiga chef, sin 30-årskris och sina fladdriga bröst. Man kan helt enkelt prata om det som är här och nu, alltid närvarande; vädret. Och nu i klimathotstider har ju ämnet breddats en hel del. Vädret har paralleller i Kyoto och i Bush. I oljan, i permafrosten och i sopbergen.
Utan vädret skulle många samtal aldrig påbörjas, många kontakter skulle aldrig knytas och många tystnader skulle aldrig brytas. Dåligt väder eller bra väder, nog fan är det tur att vi har det!

Lördag

Måste bara förklara något jag skrev i min utmaning om tysta människor. Det är inte så att jag inte tycker om tysta människor. Det är bara så att jag inte vet hur jag ska bete mig kring människor som inte pratar. Jag blir själv alldeles tyst och det är en situation som jag känner mig lite smått obekväm i. Jag kanske behöver terapi.

I dag har varit en stillsam lördag. Tobbe hade tenta i dag och jag och Klara hade en lugn förmiddag. Efter lunch gick vi in till stan och gjorde lite småsaker och sedan fikade vi med Malin och Ella. Fikade och snusade.
Just nu sitter jag med en godipåse bredvid mig. Klara sover. Tobbe är på fest för att fira sin gjorda tenta. Kvällens tv-utbud var inte riktigt vad jag hade hoppats på. Varför visas alltid de bästa grejerna på veckodagarna? På helgerna är tv bara skit. Kanske borde jag damma av min When a man loves a woman. Vi äger inte så många filmer och av de filmer vi har är det nog just When a man loves a woman som talar till mig just i kväll. Och på tal om Andy Garcia kan jag berätta en rolig grej. Tidigare i veckan lyssnade jag på Sanning eller bullshit i radions P3 och då fick jag lära mig att när Andy föddes satt det fast en liten siamesisk tvilling på hans axel. Den tvillingen hade väl lämnat in ganska tidigt men det var dock en liten tvilling. Undrar hur Garcias karriär hade sett ut om han och tvillingen hade fortsatt att kampera ihop. Sånt kan man bara spekulera i...

Nej, nu är det dags för lite vettig aktivitet. Ryggläge.

Utmaning

Sånt här älskar jag! Cissi har utmanat mig.

Tre saker jag inte förstår: Huslån (topplån och bottenlån), finska, tysta människor

Tre saker som finns på mitt skrivbord: Jag tar vårt soffbord i stället eftersom det är där jag sitter. Tom kaffekopp, tom glasskål, mitt blåa halsband.

Tre saker jag gör just nu: Snusar, tänker, myser.

Tre saker jag vill göra innan jag dör: Skaffa ett hus, gifta mig, hoppa fallskärm.

Tre saker jag kan göra: Skriva jättesnabbt med tangentbord, skratta så att jag får hicka, prata omkull en sten.

Tre saker jag inte kan: Sticka, hålla käften (på gott och ont), vänta.

Tre saker jag skulle vilja lära mig: Tålamod, friklättring, finska.

Sen ingår det även i utmaningen att utmana tre andra bloggare. Dock verkar det som om mina bloggkompisar redan har blivit utmanade av andra, men Niklas, du får ta och anta utmaningen, här och nu!

Trevlig helg!

Det var bara det vi ville säga så här med en liten bild.
Dottern showar med munnen full av sina nya tänder och mamman showar med munnen full av snus.
Nu lunch och sedan fika hos Klaras kompis Myra. Thank G it's Friday!

Rätt!

Ni vet hur det är. Man är ung. Man är flexibel. Man är vidsynt. Alla har rätt till sin åsikt, sitt tillvägagångssätt och man har möjlighet att se saker och ting i olika perspektiv. Man är helt enkelt den ultimata mänskliga varelsen. Trots att detta är den bild jag har av mig själv och min attityd kan jag inte komma från det faktum att jag själv alltid har rätt. Om inte alltid så har jag i alla fall rätt väldigt ofta.
För några dagar sedan gick jag och Klara en promenad med vagnen genom stan. Genom centrum löper en gågata där vissa ibland får för sig att cykla. Dessa cyklar gör mig irriterad och störd när jag går och strosar i lugn och ro med min barnvagn. Tonåringar som virvlar förbi får mer än en sur blick och flera gånger tänker jag att jag ska säga till dem. Uppfostra och mästra dem. En bra sak med dessa tonåringar är i alla fall att jag själv får chansen att känna mig som den som vet bäst och gör rätt. Jag går där man ska gå.
Dagen efter denna lugna stadspromenad skulle jag på morgonen cykla in till stan för att klippa mig. Det var tidigt på förmiddagen och därför valde jag att cykla på gågatan. Det var ju så lite folk och jag kände mig lite stressad. Därför cyklade jag helt enkelt. Överallt virrade långsamma gångare omkring utan att ta någon som helst hänsyn till att jag kom och cyklade. Jag blängde irriterat på parasiterna som kom i min väg och fnös säkert också lite för mig själv.
Jag kan bli fruktansvärt irriterad på människor i vårt hus som kastar konstiga saker i soptunnan. Ibland orkar jag inte sopåtervinna allt. Jag blir lat och rationell och kastar både glas och papper i de vanliga hushållssoporna. Men det är ju bara lilla jag och det är ju bara ibland.
Ibland blir jag irriterad på Tobbe när han duschar för länge. Varför tänker han inte på klimathotet? Då och då händer det att jag tar mig en långdusch, för det är ju så skönt och varmt. Och det är ju bara lilla jag och det är ju bara ibland.

Hur kan det komma sig att jag alltid har så jäkla rätt? När blev jag allsmäktig egentligen?
Och vad viktigare är, när jag jag sluta kasta så fruktansvärt mycket sten i allt för många glashus? När ska jag bli så där flexibel och vidsynt som jag redan inbillar mig att jag är? För det var så jag skrev i min arbetsansökan. Att jag är flexibel och vidsynt...

Trötta ben

Ganska nyss hemkomna från Öppna förskolan på Ålidhem. Det är ett äventyr att ta sig dit. Lite som en fjällvandring fast utan myggor. Och tält.
På vägen hem ringde min mobil och det visade sig vara den tjej som just nu sitter på en av tjänsterna som jag har sökt. Hon ska ha barn i sommar och tjänsten är således ett graviditetsvikariat. Till saken hör att denna brud tidigare har jobbat på Bräntis där jag nu jobbar och även om vi aldrig träffats ville hon bara tala om att hon rekommenderat mig för sin rektor och propsat på att jag ska få tjänsten. Fantastiskt skönt att höra! Dock är den andra tjänsten som jag har sökt en tillvidaretjänst och även om den i nuläget bara är på 62% känns det tryggare med tillsvidare så klart. Nåja, den som lever får se och jag blev bara så glad av att hon ringde. Det lät som att hon tyckte att det var självklart att det var jag som skulle ha hennes jobb och hon frågade när jag skulle kunna träffa henne för överlämning. Om. Om...

I dag har Tobbe lagt fram sitt examensarbete och allt gick bra. Nära nu. Jättenära. Mina mammavänner planerar för saker de ska göra i början av juni. Saker de kommer att göra utan mig och Klara. Mysko.

I går ringde mamma från en affär där hon hittat möbler till vår nya balkong. Eller snarare en av våra nya balkonger. Vi är alltså numer innehavare av möbler till en balkong där vi aldrig satt våra fötter. Men oj vad vi ska sätta våra rumpor på de nya stolarna. Så snart vi får chansen!
Och förresten! Lägenheten var i toppskick. Snyggt städad och vår. Nu är den bara vår!

Maj

Plötsligt är det maj. Flyttmånaden. Om en månad sitter vi på Räkstigen och är pitebor. Galet.
I går var det valborgsmässoafton och vi firade genom att spatsera iväg till en jättefin lekpark Öst på stan där vi drack medhavt kaffe och kanelbullar från Statoil. Det var inte lördag i går, jag vet, men Tobbe menade att det var en sorts högtidsdag och det talade absolut för att man kunde få äta en liten bulle. Vi fikade i solen och Klara gungade för första gången i sitt liv. Oj vad hon skrattade. Ett sånt där härligt bubblande skratt som bara små barn kan skratta. När jag skrattar låter det mer som en häst. Inte alls gulligt på något sätt men glädjen kanske är densamma i alla fall. Jag filmade gunget med min mobil och om jag hade vetat hur man överför film från mobilen till bloggen hade jag gärna delat med mig. Dock innehåller filmen inte bara barnskratt utan även spår av föräldrarnas hesa dadaprat så på många sätt är jag ganska glad över att jag inte vet hur man för över filmsnuttar.
Valborgskvällen firades med grillat kött och varsin 3,5a från Ica. Ante och Linnea var här och efter maten kollade vi på valborgsfirandet från Umeå universitet. Jag kände mig väldigt gammal när jag bevittnade det hela från tv-soffan i stället för att själv stå där och frysa om nosen. Visst hade vi kunnat stoppa Klara i vagnen och vara där och lyssna på studentkörens Sköna maj men Klara fick somna i sin egen säng. Gör man fel när man är så bekväm? Nåja, trevligt hade vi i alla fall och vi slapp ju frysa om näsan.

I dag var det dags igen. Jag shoppade 4 grymt snygga toppar för inga pengar alls. Jag är så nöjd. Allt är så fint och nu vill jag bara att det ska bli i morgon så att jag får ta på mig något av mina fynd.

Förresten! I morgon får vi nycklarna till nya läggan. Eller vi får dem inte men mamma ska hämta dem hos hyresvärden. Tjoho så spännande!

Hårtorken

Ibland känns det som att vi bor i en gigantisk hårtork. I den här staden där vi bor blåser det alltid. Det blåser inte nordväst eller sydost. Det blåser runt, runt. Åt alla håll. Och det är alltid motvind. Vintern är bra, för då har man mössa och frissan håller sig hyffsat på plats. Nu är det dock någon sorts vår och det här med mössa börjar kännas lite overkill. Min nya frisyr ser bara ut som ett påskris.
Men i Piteå, i Piteå kommer jag alltid att vara snygg i håret och se ut som en liten böna. Var så säker!

Jag sitter här i soffan med en kopp kaffe och en snus under läppen. Ja, det är väl lika bra att erkänna. Jag har börjat om. Jag trodde faktiskt på allvar att jag inte skulle behöva snuset mer. Efter att ha varit utan i 15 månader på grund av graviditet och amning tänkte jag att det bara skulle vara att glida vidare på den räkmackan. Utan snus. Vita tänder och sparade pengar. Nä. Att vara snusare är mitt kall. Jag skapar så bra med en rapé under läppen. Jag trivs helt enkelt. När Klara någon gång i framtiden ska få en lillebror så slutar jag så klart igen men fram till den dagen är det nog så här det kommer att vara.
Tobbe åkte till universitetet i morse för att plugga inför den stundande tentan. Jag och Klara har lekt och varit ute i hårtorken. Nu sover den lilla tjorven och jag pustar ut och skriver. Snart vaknar hon och då kör vi igen. Jag ska laga barnmat och Klara ska väl backa omkring på parketten i vardagsrummet. Det är dit vi har kommit nu. Till backandet. När hon hasar omkring på golvet lämnar hon små spår efter sig. Som en liten snigel. Det är lite jobbigt det här med tänder.
Ha en skön söndag!

Ingen mjölk, bara vin

Sedan några dagar tillbaka livnär sig Klara enbart på sådant som går att äta med sked. Ingen mer amning alltså. Det är lite konstigt. Helt plötsligt är jag inte livsviktig längre. Det går lika bra med vem som helst. Samtidgit är det ganska skönt. Jag är fri. Min kropp är min egen och det har den inte varit på väldigt, väldigt länge.
Så i går mina vänner, i går var det dags för morsan att ta en sväng på stan. Jag och mina fina mammavänner tog en orgasmiskt god after work-buffé och till detta avnjöt jag några glas vin. Allt kändes underbart och det var så roligt att träffas civilt, utan barn. Tiden flög. Och sen flög jag hem på min hoj med en påse lösgodis i väskan. Klara sov sött i sin säng och efter en inte alls så lång stund sov jag också sött. I soffan. Tre glas vin och jag är ute för räkning. Sådant är det nya livet.

I dag är det lördag och det brukar ju innebära fikadag. Umeå är soligt och livet är skönt.

En liten bild...

Just nu är det svårt att fånga Klara på bild utan att hon är helt blöt i ansiktet. Två tänder på väg upp i underkäken och i överkäken är det också något som händer. Trots detta är humöret oftast på topp och vi tränar stenhårt på krypning. Hon blir gaaalen av att inte ta sig framåt när hon ser något på golvet framför sig. Dock finns här inte mycket man kan göra som förälder förutom att peppa och klappa händerna. Har testa alla mina pedagogiska trix men inget tycks fungera. I det här fallet är det nog learning by doing som gäller och det är ju svårt med learning när man inte vet hur man ska göra med the doing. Vi får helt enkelt låta tiden ha sin gång.

Hon äter som en häst och pillar på allt. Livet är ett äventyr. Hela tiden!

Posten...

Nu är ansökan postad och nu ligger det inte längre i mina händer. Nu är det bara till att hoppas på att rektorskan har god smak...
Det visade sig dock att det inte var så enkelt som jag trodde att posta ett brev. Våra kuvert var slut så jag tog cykeln i till stan för att köpa nya. Inne på Umeås postkontor hittade jag endast 100-pack kuvert och frågade surpuppan i luckan om dom ändå inte hade några mindre förpackningar. - Nä, blev det uttömmande svaret och när jag frågade henne hur jag skulle göra för att få mig några enstaka kuvert upplyste hon ännu surare att kiosken runt hörnet tydligen hade börjat sälja kuvert.
Prisa gudarna för den kioskinnehavaren. Han fick höra min klagosång över Posten och han nickade instämmande och gav mig bittert två kuvert och två frimärken.
Med risk för att låta som en riktig surmurra, men vad i hela &%¤/( har hänt med Posten? Kan det vara så att den gamla trotjänaren känner en viss bitterhet över internet och e-mails och vill slå tillbaka med urusel service? OK, jag är en surmurra men i det här fallet anser jag mig ha rätt att vara det.

Har i kväll färgat håret och sitter nu och stinker kemikalier. Fy. Stackars lilla håret.

Som Kalle Anka skulle säga: GULP!!

I dag var en soft dag. Småregnigt och mulet. Tobbe var ledig så Klara fick rå om sin älskade pappa. Jag kunde följa Lenas goda råd och börja rensa lite inför flytten. Vi har nämligen ett skåp i köket som har fått tjäna som skrotupplag. Jag visste redan innan att det mesta där inne skulle förpassas till sopkorgen men lik förbenat måste man ju gå igenom skrotet. Detta är nu gjort.

Efter lunch blev jag och Klara bjudna hem till Anna och Unéa på fika och struntprat och när vi skulle gå hem och jag tvärkollade min mobil hade Tobbe skickat ett sms för att informera om att jobbet jag ska söka hade lagts ut. Där kom det! Gulpet. Prestationsångest är bara förnamnet. Ansökan som jag skrev förra veckan och var så nöjd med har korrigerats och skickats till storebror för översyn. Efter hans feed back har jag nu bytt plats på två stycken och filat lite på några formuleringar. I morgon skickas mästerverket in och sen är det bara att lida i några veckor och avvakta domen. Jag skulle kunna ge så mycket för det här jobbet. Jag vill, jag vill, jag vill så gärna ha det. Håll tummarna. Snälla du, håll tummarna!

Rätt namn

Måste börja med att korrigera en grej från mitt förra inlägg där jag kallade mina bröst för lökar. Jag är medveten om att lökar är en synonym som kanske helst borde användas för bröst som verkligen ser ut som just lökar. Hörde en politiker på radion prata om att vi måste börja kalla saker och ting för sina rätta namn och för vad de verkligen är. I mitt specifika fall pratar vi på intet sätt om lökar men att här kalla saker för vad de verkligen är vore alldeles för obehagligt och jag vill inte blotta mig själv totalt. Jag föredrar att helt enkelt lämna lite kvar till fantasin.

Ja. Så var ännu en helg till ända och kvar i Umeå återstår nu endast fem helger. En av dessa helger kommer jag dessutom att tillbringa i Stockholm där min farmors urna kommer att sättas i jorden. Farmor dog i höstas, kort efter att Klara fötts och av naturliga orsaker kunde jag då inte närvara vid begravningen. Nu får jag i stället säga hej då till farmor i vårsolen och det känns bra.
Detta gör att endast fyra helger kvarstår och ska man vara riktigt nitisk så är en av de helgerna flytthelg och det kan man nästan räkna ut med sin bakdel att den helgen inte kommer att innebära något fika på stan. Kort och gott, tre helger i Umeå. Tre helger!!! Mycket galet. Mycket spännande och framför allt något stressande. När börjar man packa? Experttips mottages gärna.

I dag har vi frossat i smörgåstårta. Tobbes klasskompis Erika bjöd på födelsedagskalas och det var svårt att hålla igen. Dock vill jag poängtera att smörgåstårta är varken karra eller kakor utan högst tillåtet.
Förra året när Erika fyllde år tog jag på mig en mammablus och ett par mammajeans innan vi gick iväg på kalas. Blusen var alldeles för stor och den minimala kulan där under hade utan problem gått in i en vanlig tröja men jag var nog så mallig över att vara gravid att jag liksom ville skylta lite. På dagens kalas var Klara mittpunkten. Hon tjoade och skrattade och hade allmänt skoj. Tänk vad saker kan förändras på ett år.

Min drog

I går var det lunch med mammorna på Operan. En tjej i min mammagrupp är ihop med en kille som jobbar som kock på Norrlandsoperan. Tack vare detta kan vi en gång i månaden arrendera "hyllan" i restaurangen och klä golvet med filtar där våra små avkommor leker medans vi chicka mödrar njuter av den fantastiska buffén. Detta är så klart ännu en grej som jag kommer att sakna med Umeå. Det finns ju ingen opera i Piteå... Men det finns ju ett stadshotell med V.I.P och det är ju inte det sämsta det heller.
Efter operan gick jag till Lindex för att köpa en bikini. Jag vet att det bara är april och att sommaren är långt borta. Dock kvarstår faktum att jag om en månad kommer att bo i en lägenhet som ligger endast 100 m från stranden så jag anser att det är bäst att vara ute i tid. Glad över att ha hittat flera snygga badplagg stövlade jag mot provhytterna och lämnade Klara sovandes i vagnen utanför ett tomt bås där jag klev in. Bikini nr. 1 var en trekantsbikini som var full av vadd. - Det kan gå, tänkte jag. Vadden kan säkert hålla mina lökar på plats. Nej. Det gjorde inte vadden. Mina lökar var överallt men inte i bikinin. Jag funderade starkt på att fota spektaklet med min mobil men det var för hemskt. Jag skrattade så att jag kved men gick raskt vidare till nästa. Denna bikini nr. 2 var något mer anpassad till verkligheten med sina byglar och vanliga axelband. Dock blev det bikini nr. 3 som jag till slut gick hem med. En polkagrisrandig ensambel som kommer att passa alldeles utmärkt på playan i sommar. I rätt vinkel kan jag säkert se ut som att jag inte alls har fött barn och haft kojuver i ett år. I rätt vinkel kan jag få mig själv att tro att jag är 16 igen och att magen där under går inåt i stället för utåt. I rätt vinkel är det så mycket som är perfekt. Den rätta vinkeln är den bästa.

Ut från Lindex hade jag även med mig två klänningar med matchande leggings. Inte till mig utan till vår lilla Klara. Barnkläder är min nya drog. För inga pengar alls får man hur mycket kläder som helst. OK, hon dreglar och kladdar ner alla kreationer utan att bry sig särskilt mycket om att klänningen är ny eller att bodyn är vit men det är bara så roligt. Barnkläder är kul. Stoppa mig någon! Fort!

Lördag kväll nu. Jag sitter med ett litet glas rött i soffan och väntar på Tobbe som nyss åkte iväg för att köpa godis. I dag är det lördag. På lördagar får man äta karra och kakor. I dag på stan åt jag en kaka. Snart är det dags för karra. Och kanske en liten snus.
Happy lördagskväll på dig!

Mycket nu...

Jag har så mycket att skriva men jag vet inte när jag ska hinna med! Våren inbjuder till uteaktiviteter och mina mammakompisar inbjuder till umgänge. Och jag måste väl erkänna att livet i den verkliga världen går före att datla (min systerson Isaks uttryck för att sitta vid datorn).

I förrgår kväll var Maria här på besök eftersom hon var i Umeå på kurs. Jag fick bli lite uppdaterad på vad som händer i Piteå. Stadshotellet har skaffat V.I.P och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är bara att bryta ihop och gå vidare.
I går var Klara på besiktning på BVC. Det var dags för BOEL-testet som i princip kollar så att alla getter är hemma och att man hör bra. Det gick bra för Klara. Hon var i toppform!
På kvällen kom pappa hit på genomresa och vi hann äta middag och jag fick introducera honom i Grey's. Tänk vad man får uthärda som förälder...

Just nu sitter jag i soffan och pustar ut. Några mammor och bebbar har varit här på besök och 4 bebisar låter mer än en. Men det är så oändligt roligt att se dem tillsammans. Gullungar!
Mammorna är också gulliga och lever inte om fullt lika mycket. Tänk vad man kan snacka skit när man är mammaledig. Det finns tid för så mycket skvaller och tomt prat. Visst är det väl ändå underbart? Tänk om livet alltid vore så här enkelt...

Flitigt!

Klara somnade i sin egen säng i kväll. Inte i Tobbes famn, inte i min. I sin egen säng... Än så länge har hon inte vaknat och lekt pigg och jag hoppas så innerligt att hon får sova. Man behöver sova när man går an som ett litet jehu hela dagarna.
Tobbe spelar lite innebandy med klasskamraterna och jag har varit flitig, så fantastiskt flitig. Jag satte mig vid datorn bara för att börja småfila på en jobbansökan och plötsligt hade jag skrivit färdigt och fixat till mitt CV och nu sitter jag här och känner mig mäkta nöjd och belåten. Jag rinde nämligen till Piteå kommun i dag och undrade lite smått om den där tjänsten dom snackat om skulle komma ut eller inte. Jo, svarade den trevliga kvinnan vars namn jag aldrig kommer ihåg, den kommer ut nu i veckan. Dock visade det sig att det förmodligen inte skulle bli mer än 62% men efter att ha lagt på och fått ett mindre raseriutbrott kom jag på att det kanske inte är så farligt ändå. Jag gissar att Klara uppskattar att ha sin mamma hemma lite och jag är säker på att det kan bli mer jobb vad det lider, när den stora köttmassan har gått i pension. Dessutom kan man ju stämpla upp de resterande procenten. Om nu inte regeringen helt slopar arbetslöshetsersättningen. Känner mig lite nervös för det... Nu måste jag bara skicka in ansökan och hoppas att det bär. Att jag är efterlängtad och något de kan tänka sig där uppe i norr.

I dag har det varit sommar igen. Jag och Klara har promenerat i timmar, både på förmiddagen och efter lunch. Jag är lite matt i benen men det är bra för mitt nya liv. Får man snusa i sitt nya liv tro? Snus är ju faktiskt varken karra eller kakor. Bara underbart...

Värmehelg

Ännu en vecka har gått och nu sitter jag här på söndagskvällen och svettas i lägenheten som har alla sina fönster mot söder. Ante och Linnea har varit här på grillmiddag och jag måste bara få berätta att min kille är en jävel på att grilla kött. Han är bra på mycket men man skulle nog kunna påstå att kött är en av hans paradgrenar.
I dag har solen stekt Umeå och vi har bytt däck på bilen, som numer är lagad. Det visade sig att vi kunde laga den själva och följaktligen blev det inte lika dyrt som väntat.
Jag kan för övrigt konstatera att det här med bilrep är något som kvinnor inte gärna beblandar sig med. Det måste vara därför som bilmekanikerna låter så chockade när jag ringer. I vårt förhållande förhåller det sig just nu så här: Jag är hemma, Tobbe pluggar. Jag älskar att prata i telefon, Tobbe är inte lika förtjust. Även om Tobbe är bättre på bilar än vad jag är så är jag faktiskt inget blockmongo. Jag vet hur en motor fungerar och jag kan hantera en skruvmejsel. Det är kul det här med genus. Jag ser inget krig, bara intressanta funderingar. Jag tycker absolut inte att alla tjejer måste börja skruva i moppar och alla killar ska inte behöva börja koka sylt. Men man måste väl få göra det man vill göra? Är det inte det allt handlar om? Typ...

För att tala om något lite mer vardagsbetonat så kan jag berätta att Klara har upphört att somna som en stock på kvällarna. Vi har alltid kunna räkna med att hon somnar kring 19 och sen sover hon. Nu somnar hon kring 19 för att sedan vakna en stund senare, låtsas vara pigg trots påsar under ögonen. Hon har myror i brallan och kan inte ligga still. Hur gör man då? Snälla småbarnsföräldrar med erfarenhet, vad gör vi för fel? Hur kommer myrorna in i min dotters pyjamas och hur håller man dem borta?

Vi har börjat ett nytt liv. Fritt från karra och kakor. Beach 2007, watch out!

Bittert

Egentligen skulle jag här vilja skriva en massa svordomar. Men jag är större än så. Jag svär inte. Inte om jag kan undvika det. Det är bara det att bil%¤#%/ har gått sönder och vägrar starta. Tid finns bokad hos en verkstad på Västerslätt så det är bara till att titta djupt i den bottenlösa penningpungen och betala. Jag är oändligt tacksam över att den gode kamraten SAABen bestämde sig för att frakta oss helskinnade till Gällivare tur och retur. Tack herr SAAB. Nu ska jag kyssa dina däck om du lovar att sköta dig i framtiden. Annars finns det risk för att vi plockar fram den gamla Hondan igen. Hondan svek aldrig.

I dag har det varit värmebölja i Umeå. Jag och Klara gick en promenad med Viktoria och Lisa. Solen värmde och på Umeälvens sydsida hade vitsipporna stuckit fram sina vita små näsor. Det är skönt med vår. Oändligt välkommet. Våren innebär också att flytten kryper allt närmare. I går pratade jag med mamma. Min mamma gillar att bo i Piteå, milt uttryckt. Hon förklarade att när vi bor i Piteå kommer vi att ha så mycket mer pengar att röra oss med. Och så mycket mer livskvalitet. Det låter nästan som om vi är på väg till Eden.
Är det Piteå som är paradiset? Eller Atlantis?

I morgon är det fredag! Tjoho!
Kanske får man snusa på fredagar...

Tillbaka

I Umeå. I vardagen.
Påsken rusade förbi i ett enda huj och vi har verkligen inte legat på latsidan. Under helgen i Gällivare skulle alla ha sin Klara-dos och då gäller det att ligga i. På lördagen stannade dock Klara hemma med sin faster och jag och Tobbe tog med oss kusin Gustav till Dundret för att lufta skidorna. Wow vad härligt det var. Vädret var som vädret brukar vara i april men det var bra. Mycket bra.
På vägen tillbaka till Umeå rastade vi i Piteå där vi hann med en gourmetlunch hos Jenny på Granholmen och Klara har hunnit med sin första magsjuka. Jag har fasat för detta men det verkar ha gått över nu och nu skriker hon i falsett igen.

Ute strålar solen och jag är sugen på snus. Försöker ignorera och gå vidare. Snus är väl inget för hårdingar?

April april

Det här vädret osar april långa vägar. Det blåser, snöar, regnar, solstrålar om vartannat och det är inte lätt för en liten mamma som gillar att vara ute på dagarna. Jag kan gå hemifrån i den lilla svarta skinnjackan för att tio minuter senare ångra mitt klädval och trängta efter en skoteroverall. I dag har jag dock företagit mig en promenad som inte krävde så mycket i klädväg. Jag och Klara skulle gå till mitt jobb och hälsa på. För dig som inte känner till Umeå kan jag väl säga som så, att mitt jobb ligger högst upp på ett högt, högt berg och vi bor långt, långt därifrån, vid bergets fot. På väg dit skulle vi luncha med Tobbe och Co på univeristetet och plötsligt insåg jag att vi hade lite bråttom och jag blev tvungen att halvspringa den långa promenaden upp för många branta backar. Vi hann dock äta tillsammans med framtidspoliserna och kika på folk i humanisthusets cafeteria. Inget är väl som ett universitet. På ingen plats i världen finns så många olika sorters människor, så många kufar och så många kuliga typer. Det var roligt att återvända helt enkelt.
Snart var det dags för nästa etapp på äventyret och en halvtimme senare stod vi bland elever och kolleger och skulle förklara att det var som någon hade hört. Jag kommer inte tillbaka. Inte nästa år och förmodligen aldrig mer. Det var hemskt. Fy! En av mina killar lovade att massera mina axlar varje dag om jag bara ändrade mig och stannade kvar. Tjejerna i åttan frågade om de fick krama Klara. Sen frågade dom om vi inte ville ha barnvakt någon gång, för dom ville gärna barnvakta. Ååå. Mina fina, fina elever. Jag tycker så mycket om dem och jag hade så gärna velat följa dem lite längre. Jag vill se vad det blir av dem och hjälpa dem på vägen. Dom är redan fina unga människor och jag vet att de kommer att bli de bästa vuxna man kan tänka sig.

Jag tror att det finns fina kids i Piteå också. Ser fram emot att lära känna dem.

Nu ska vi packa inför påskhelgens äventyr. I morgon drar vi norrut, mot Piteå och på fredag ännu längre norrut. Till Gällivare. Se upp!

Gegg

Under Klaras första levnadsmånader kunde man ibland höra mig berätta om hur förvånad jag var över att det gick så lite kläder. Småbarnsföräldrar hörs alltid gnälla över alper av smutstvätt och ett evigt tvättande och vikande. Jag fnös och himlade med ögonen och tyckte att det gnälldes i onödan. Nu fnyser jag inte längre. Nu bara letar jag rena kläder i byrålådan. Och så torkar jag den kladdiga bebisen. Man blir så oändligt kladdig av att känna på allt och sedan stoppa det i munnen varpå man gnider sig i ögonen och håret. Efter att ha smort in nacken och dubbelhakorna i gröt och mosad banan börjar man lukta konstigt. Man luktar inte längre bebis utan surt och odefinierbart. Man håller på att bli stor. Stor och kladdig.
När ska jag lära mig att inte fnysa innan jag vet? När ska jag sluta vara en dryg mästrare? Snart hoppas jag, för man känner sig så dum när man är efterklok.

I går fick vi släktumgås med moster Cilla och morbror Roger och storkusinerna Isak och Aron. Roger bjöd på lyxigt vin som var orgasmiskt gott. Ibland lönar det sig att betala lite extra. Så är det bara.
I dag har Malmström varit på besök eftersom hon var i stan på bröllop. Klara fick världens finaste klänning. Sedan dess har jag varit lite avis på min dotter. Så fin är den! Tobbe gjorde våfflor och jag åt tills jag mådde illa. Säga vad man vill men det är gott med våfflor.
Nu ska vi titta på finsk krigsfilm, Tuntematon sotilas, Okänd soldat. Språkfröken som jag är måste jag bara få erkänna att jag tycker att finska är lite småsexigt. Är det bara jag?

Titta!

Så mycket sol. Så lite tid. Men här är i alla fall ett litet smakprov på hur det kan se ut när man sitter stadigt. Se och lär.

Tobbe är just nu på Max och hämtar kvällens middag. Oj vad jag längtar. Min sjukdom innebar även frånvaro av aptit och i dag är första dagen på hela veckan som jag verkligen känner hunger och det är så underbart. Har fikat med mammorna på News. Mysigt!

I morgon kommer Cilla, Roger, Isak och Aron. Det är bäddat för en helg med fart.

Lite stadigare.

Känner mig fortfarande svag även om det är bättre. I dag har jag dock vågat mig ut på en prommis med vagnen i det helt otroliga vädret. Skulle först bara gå runt kvarteret med myrsteg men det gick riktigt bra att gå och det känns som att frisk luft är hälsosamt.
Jag har dock fortfarande ingen aptit. För dig som känner mig så kan detta framstå som något väldigt konstigt och det känns även väldigt konstigt.

Efter promenaden satt jag ute i solen medans Klara sov i sin vagn. Döm om min förvåning när vi fick besök av en gammal hederlig spyfluga. Våren är kommen. Prisa gudarna!

Skör

Känner mig lite svag i dag. Darrig, matt, ingen aptit. Skör.
Det hela började i går. Hela familjen åkte iväg till IKSU. Klara och Tobbe för att kolla på fotboll och jag för att simma och basta i lugn och ro. Efter bastun kände jag en bekant känsla av ont i kroppen och seg i lederna. Jag ville sova och äta men jag var varken trött eller hungrig.
Vi fortsatte dagen med en promenad tillsammans med Ante och Linnea och sen gjorde Tobbe våfflor för att fira att det faktiskt var våffeldagen. Jag fick inte i mig mer än två våfflor och då förstod jag att det var lite vajsing i systemet...
Efter en natt med svettningar och feber har jag i dag varit lite svalare men som sagt, väldigt skör. Klara har haft tråkigt. Ingen promenad, ingen öppen förskola, inget solsken.

Vi hoppas på bättring i morgon. Om jag inte är bättre gör jag något drastiskt.

I dag, mitt i Klaras mellanmål, ringde min chef. Hon skulle bara höra lite om mina planer inför hösten. Och ja... Det var ju bara till att krypa till korset och säga sanningen. Jag talade om att jag gärna vill ha tjänstledigt och hon skulle se vad hon kan göra åt den saken.
I går på IKSU träffade jag en av mina gullelever.
- Hej Sofia! Visst är det där din bebis? Shit vad stor hon har blivit! När kommer du tillbaka?
Där kommer den svåra biten. Å herregud. Mina högstadiebebisar...

En tant och en farbror

Ett stenkast från vårt gulliga och småskruttiga hus ligger det nybyggda bostadsområdet Dragonfältet. Där finns exklusiva bostadsrätter som till största delen bebos av medelålders par som kan unna sig lite extra när barnen har lämnat boet och huset har blivit sålt. Självklart bor det även unga par och singlar på Dragonfältet men om man räknar ut medelåldern skulle jag ändå tippa på att den ligger närmare 50 än 25.
Hur som helst, i morse var jag och Klara ute på en morgonprommis i den värmande vårsolen. Vi tog Brogatan över Dragonfältet och det kändes i varje cell att i dag skulle komma att bli en riktigt jäkla bra dag. Plötsligt får jag se två ben som sticker fram från en bro vid en av portuppgångarna. Luttrad som man är tänkte jag först "Jaha. Vad är det nu för ett jäkla pack som sitter och super i denna arla morgonstund???" Men när jag kom närmare fick jag till min stora glädje se en farbror och en tant. Han hade på sig ett par blå snickarbyxor och hon hade en blå hilka knuten runt sitt vita hår. På bron bredvid farbrorn låg en svepask som han förmodligen just hade gjort färdig och den vithåriga tanten satt med en kaffekopp i handen. Jag hade helst av allt satt mig bredvid dem och njutit av solen men jag nöjde mig med att hälsa och le. Dom var bara så söta.
Förmodligen har detta par flyttat in till stan från sitt hus några mil bort. Förmodligen har de ofta suttit utanför sitt hus med varsin kopp kaffe och kisat mot solen. Och varför skulle man inte kunna göra det bara för att man flyttar till lägenhet? Klart man kan slöjda i vårsolen även mitt i stan! Oj vad jag unnar detta par sitt morgonkaffe i solen. Länge leve tanter och farbröder som myser i vardagen. Bra gjort!

Min och Klaras dag fortsatte med lunch i hemmets lugna vrå innan vi begav oss till Yttertavle för att fika med mina favoritmammor hemma hos Malin och Vilgot. Vilken eftermiddag! Jag önskar att jag kunde filma oss där vi sitter och bollar med leksaker, pipmuggar, puréer och kissiga blöjor men ändå lyckas vi mitt i allt kaos hålla samtalet levande precis hela tiden trots att dessa samtal på intet sätt bara handlar om just puréer, bajs och leksaker. Vi hade så mysigt och hade det inte varit för det faktum att alla våra bebisar också har pappor som brukar vilja umgås med sina avkommor så tror jag nog att vi hade suttit kvar där fortfarande, drickandes den sjunde bryggningen kaffe samtidigt som vattnet på slaskpölarna i Yttertavle långsamt frös till is.

Hoppas på ytterligare en solig dag i morgon. Då blir det utflykt. Och tanten och farbrorn får en kopp i vårsolen.

Stilla veckan

Klara har varit sjuk. Tyckte att hon var lite gnällig i förrgår och i går tyckte Tobbe att hon var lite varm. Mycket riktigt. Termometern visade på viss överhettning. Hon har dock hållit humöret uppe och i dag har hon varit feberfri. Dock stannade vi hemma från Öppna förskolan. Den ömma modern fick försaka det billiga fikat och den trevliga samvaron för att stanna hemma och vila med den ynkliga tösen.
När jag så strax innan lunch satt med en tallrik ishavsgryta i puréform vid köksbordet och kände mig lite bitter ringde plötsligt telefonen. Det var rara Linda från jobbet som frågade om vi hade lust att fika med henne på hennes lediga dag. Plötsligt blev det solsken. Linda kom med olivbröd och mörk choklad och tillsammans med några koppar kaffe blev det en salig delikatess.

På tal om kaffe har jag gjort en viktig iakttagelse. Köp inte Gevalia. Köp Zoegas. Zoegas är lite dyrt men det smeker tunga och gom som en kollibrifjäder. Kaffestunden blir sensuell och det kan du väl unna dig själv, eller hur?

Just ja! Klara kan sitta själv!!! Kanske är det därför hon har varit överhettad. Vi lägger kuddar runt omkring henne för ibland störtar hon. Men oftast kan hon sitta riktigt länge. Hon ser så nöjd ut där hon sitter bland kuddarna och gnager på sin snusdosa.
Bild kommer.

Bara en sak till...

I det tidigare nämnda nya numret av den tidning jag prenumerar på finns varje månad en liten skönhetsguide om någon av våra kända svenska kvinnor. Denna månad var det Irma Schultzs tur. Precis som alla andra kändisar hävdar hon att hon nästan inte använder något smink alls. Så är det alltid!! Kända människor är tydligen så snygga att dom bara behöver "lite rouge och genomskinligt läppglans". Allvarligt. Är det så att jag sminkar mig extremt mycket? Är jag extremt ful au naturel? Är jag en bimbo???
Jag kommer fortfarande ihåg den tiden när jag läste Veckorevyn och Petra Hultgren berättade i ett liknande reportage att hon bara använder maskara ibland men oftast var hon osminkad. Det höll på att sabba min tonårstid.
Samma kända kvinnor ger också läsarna sina bästa skönhetstips. Detta tips är alltid "att vara lycklig och sova bra". Jaha! Säger du det?

Jag vill härmed syna den svenska kändiseliten. Jag är övertygad om att ni är lika trista och glåmiga som jag är under masken. Ni vill framstå som jordnära och naturliga genom era uttalanden men jag synar er. Å vad jag synar er.
Så det så!

Slaskigt värre

I dag var det verkligen ett äventyr att gå på prommis men tapper som man är så gör man det ändå. Innan vi styrde kosan till Tegs öppna föris plaskade jag runt den västra delen av Umeå. Allt för att den lilla snurran skulle få sin skönhetssömn.
Tack vare min nya telefon blir dock den slaskigaste promenaden ändå en njutning eftersom jag kan lyssna på radio! När snålblåsten cirkulerade som värst inne i min kapuschong började Andreas Johnsons schlagdänga spelas och då var det som om solen blottade sig för en sekund. Har jag blivit en kärring när jag blir på bra humör av Andreas Johnson? Må så vara. Jag tycker att låten är skön!

I dag med posten kom Femina. Jag inser att jag bloggar om i stort sett varje nummer av Femina men jag måste bara få berätta om det här! Det är bra att ha lagom mycket oreda. Det är inte hälsosamt med allt för strikt ordning. Det kan göra en sjuk!
Jag tror att det var bra för mig att läsa det i tryck. Jag tror att det kan vara bra för mitt och Tobbes förhållande att jag fick läsa det. När läggan är för stökig och disken kryper omkring på diskbänken blir jag ofta arg på Tobbe. Jag vet inte varför. Jag vill liksom att han ska göra något åt det och på något sätt känns det som att det är hans fel att det ser ut som det gör.
Nu ska jag försöka slappna av. Jag ska inte be om ursäkt för röran och fnissa nervöst åt eländet så fort någon kommer och hälsar på. Jag ska inte bli labil för att det ligger en tröja i soffan.
Vi pratade om det här i dag, mina mammakompisar och jag. Det verkar som om mammaledigheten har gjort oss till rabiata kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Hemska tanke.
Hur som helst är det så fint att ha dessa mammakompisar att dela den här unika upplevelsen med. Inte nog med att vi är kvinnor. Vi är ju för fasen hemmafruar också och ingen av oss är nog särskilt van vid det tillståndet.

Just nu står det tre tomma kaffekoppar på soffbordet och jag bryr mig inte. Inte ett skit!

Morgon

Vi har fått papper från Piteå kommun för att kunna ställa Klara i dagiskö. Själv tar hon detta på stort allvar och försöker läsa in sig så mycket som möjligt på det här med maxtaxa och inskolning.

I dag är det lördag och än så länge har dagen knappt börjat. Klara ligger på golvet och biter sig i tårna och vi föräldrar har fortfarande fullt upp med att klia natten ur ögonen.
Sen blir det fika på stan! Tjoho!!!

Utmanande?

Emma har utmanat mig och utmanande som jag är kommer här svar på tal. Sex konstiga saker som du kanske inte visste om mig...

1. Jag är som en gammal tant.Jag har svårt att sitta på rumpan och ta det lugnt hemma. Får hela tiden för mig att jag måste göra något vettigt. Vad som är vettigt varierar lite från dag till dag men jag tror att det handlar om att göra rätt för sig. Urtöntigt verkligen. Men det är som att jag har en liten Luther på axeln som påpekar att arbete är en dygd...

2. Jag älskar mat och jag älskar att äta men allt måste komma i rätt ordning. Jag har oändligt svårt att hoppa över något av dagens mål. Jag stiger med nöje upp och äter frukost i tid för att kunna vara hungrig till lunchen som lämpligast intas kring 12.

3. Jag undviker A-brunnar och skulle det vara så att jag råkat gå över en sådan dunkar jag mig alltid fem gånger i ryggen. Sjukt? Javisst!

4. Jag är öppen som en bok och har få hemligheter. Känner alltid ett behov att dela med mig av allt till alla. Hade otroligt svårt att vänta några veckor med att berätta om min graviditet. Har därför också väldigt svårt att skriva detta eftersom det känns som att alla redan vet allt.

5. Jag har sött in i Ethan Hawke i en affär i Paris. Han shoppade underkläder till Uma och jag en ljuslykta (ja, i samma affär!). Vi stod bredvid varandra i kassan och på vägen ut fick min hjärna kortslutning och jag gick rätt in i superstjärnan varpå han yttrade orden - Oh, pardonnez moi mademoiselle! Jag fick hjärtklappning men kan meddela att Ethan verkar ha problem. Han verkar inte riktigt frisk.

6. Jag brukar jojka. Jag är inte same (mer än några få procent) och jag kan verkligen inte jojka men jag tycker att det är så vackert med jojk och när jag är för mig själv låtsas jag att det låter bra och så bara kör jag. Sjukt? Javisst!

Ja, det var det. Sanningen.

Fler fantasier...

Vissa filmer visas alldeles för ofta i de svenska TV-kanalerna. Nio månader är ett exempel. Hon den där söta rödhåriga kvinnan och Hugh Grant blir gravida och det uppstår en massa konstiga bekymmer omkring det nya livet. Jag gillar hon den där söta rödhåriga och filmen är väl rätt mysig också. Notting Hill är en bubblare i söndagsfilmsträsket. Hugh Grant igen. Gullig film. Rätt och slätt.
Men! Har du sett filmen Vad kvinnor vill ha med Mel Gibson? Jag har sett den alldeles för många gånger mer eller mindre ofrivilligt. Men det hör egentligen inte hit. Mels karaktär pysslar med marknadsföring och får i uppdrag av Nike att göra en reklamfilm för deras nya doja. Mel gör en snutt där man får se en kvinna jogga i storslagen natur och förklarar via en hes bakgrundsröst att när hon joggar med Nike kan hon vara sig själv. Inga måsten, inga krav. Bara hon och hennes Nikes.
I dag bestämde jag mig för att jogga för första gången på ungefär ett år. Jag drog på mig några gamla träningspaltor och hoppade i mina egna Nikes och begav mig ut på gatorna som nu blivit snöfria. Det gick rätt bra till en början. Förmodligen var min kropp så chockad av vad som hände att den aldrig hann reagera med trötthet. Efter en stund blev jag dock lite seg i låren och kände att jag var väldigt nära att ge upp. Men då hände det igen. Jag började låtsas. Plötsligt var jag inte längre en tomatröd och svettig Sofia. Jag var en hot brud i cykelbyxor, joggandes på en snirklig bergsväg med mitt långa, vackra hår uppsatt i en elegant hästsvans som studsar av den regelbundna rytmen i mitt joggande. Jag svettades inte. Jag hade bara små svettpärlor på pannan och några på mina små magrutor. Fantasin bar mig framåt och plötsligt var jag hemma igen. Ibland är det bra att ha livlig fantasi. Och ibland är det bra att kolla på söndagsfilmer med Mel Gibson.

Vi är nu tillbaka i Umeå. I kylskåpet hittade jag en lurvig sallad men annars är det sig likt.

Swosh!

Oj vad tiden har rusat iväg sedan vi kom hit till Piteå. Vädret har varit underbart så jag vill inte förspilla någon tid inne framför datorn.
I lördags åkte jag och Klara till Luleå för att hälsa på syster och kusinerna. Vi shoppade och fikade och det känns så roligt att vi kommer att kunna göra det hur ofta vi vill snart, när vi också bor på den norra sidan länsgränsen.
På söndagsmorgonen hade Tobbe anlänt efter innebandydramat i Vännäs och vi sparkade iväg för att spana in nya läggan och testa isvägen som vi kommer att ha runt knuten. Solen gassade och värmde och livsandarna dansade en eldig tango i mitt bröst. När vi kom hem till stugvärmen igen kom syster och kusinerna och mamma/mormor Kerstin gjorde choklad med vispgrädde och livsandarna löpte amok...
I går var det måndag och det kan kanske låta lite grått och tråkigt men vi invigde den nya veckan med en semla på Ekan i sällskap av Jenny och Edvard. På eftermiddagen inledde Tobbe sin praktikkarriär hos pitepolisen och jag och Klara blev bjudna på nybakta bullar hos Jenny och Lars.
I dag var det dags igen. För Ekan alltså. Det är nästan hemskt hur mycket tid jag verkar spendera på stans mysigaste fik men jag hoppas att det lägger sig lite när vi flyttar hit. Jag kan inte fortsätta i det här tempot. Det vore livsfarligt. I dag skulle jag träffa Ewa och det var så roligt och det var så längesedan vi träffades sist. När jag spatserade hemmåt igen kändes det som att jag hade pratat konstant i två timmar och ändå fanns en massa saker kvar att säga. Men, men. Det kommer fler fikor hoppas jag!

Vilket referat. Så här går det när man glömmer att blogga. Då blir det en massa strunt utan själ. Jag lovar att återkomma snart, med själ. Det blir liksom roligare med själ.
I alla fall är det mysigt att vara i Piteå och jag gillar tanken på att snart bo här. Dock saknar jag alla gulliga mammor och bebisar i Umeå. Och jag saknar Öppna förskolan och fika för tio kronor...

Förresten!
Emma meddelade mig att det tjorvar med att lämna kommentarer på min lilla blog? Är det så? Vad gör man då? OK, detta är en konstig fråga med tanke på att om det verkligen förhåller sig på det sättet så kan ju ingen svara... Jag känner mig instängd...

Resfeber

Just nu sitter jag bara och väntar. Klara sover och så fort hon har vaknat och ätit bär det av norrut. I en veckas tid får vi bekanta oss med våra nya hemtrakter.
Tobbe har praktik och jag och lilltjejen ska semestra. Jag hoppas på att få sparka runt Fårön, fika på Ekbergs och lukta på Assi (Kappa, Smurfit?).

Nu ska jag packa färdigt. Vi ses i Piteå!

Ännu en kärlek

I dag hämtade jag henne, på Preem på Västerslätt. En ihopfällbar, vit, sprajtans ny kärlek. Än så länge befinner vi oss fortfarande i lära känna-fasen. Jag försöker se alla hennes tillgångar och goda egenskaper och hon försöker visa sig från sin bästa sida med sitt välpolerade yttre. Hon spinner med silkesröst och tilltalar mig på alla sätt och vis.
Min nya telefon.

I dag lunchade jag och Klara med mammagruppen på Norrlandsoperan. Ojojojoj vilken god mat! Ojojojoj så mycket skit man kan snacka på en lunch när man veckan innan bara har suttit hemma i en dammig lägenhet med en febrig bebis. Hur som helst var det en toppenlunch.
I dag har Klara även fått en ny bilstol. En väldigt känd barnprylsaffär hade babykväll med kanonpriser på några kanonstolar. Tobbe var där och trängdes med fruktansvärt många andra giriga föräldrar och kom hem med en mycket snygg divan som den lilla donnan ska få glida fram i som en hertiginna.

Nu borde jag verkligen sova. Det är bara det att den lilla bruden vaknade för en stund sedan och var jätteledsen. Hon som aldrig nästan är ledsen och som aldrig nästan brukar vakna när hon väl har somnat. Är det här straffet för att vi haft det lite för enkelt? Är det nu vaknätterna börjar?
Tobbe går och bär henne i bärselen. Som tur är har han också en ny telefon att fippla med.
Nu ska jag också fippla.

Bye bye läggan

I dag på vägen hem från Öppna förskolan gick jag och Klara förbi hos hyresvärden för att säga upp lilla lägenheten. Nu var det gjort. 12.00 den 1 juni ska vi vara härirån. På Tobbes examensdag. Sommarens första dag.

Helgen har varit lugn och skön. I lördags var jag ensam hemma. Jag och min isländska deckare. Vi låg i soffan tillsammans och njöt av att det bara var vi två. Tobbe och Klara åkte iväg för att titta på innebandy och aldrig har jag varit så nöjd över mitt eget sällskap. Blir inte mycket av den varan nu för tiden...

Bra gjort Jihde

Jag har råkat se flera avsnitt av Peter Jihdes talkshow. Jag tycker att han är lite småmysig på ett folkligt innebandykillesätt. Jag har dock stört mig på hans frisyr. I flera månader har Peter gått omkring och sett ut som en legogubbe i håret. Du vet så där mjölkchokladsbrunt hår som ligger slickat strax nedanför öronen och sedan liksom utsvängt i topparna. Nu kan jag dock dra en lättnadens suck. Peter har klippt sig. Amen!

I kväll har jag varit på en rolig utflykt. Tillsammans med Malin, Malin och Nea åkte jag till Brännland där en tjej har bebisklädsaffär i sitt stora kök varje torsdagskväll. Många av kläderna såldes till halva priset så till en hyffsat billig penning fick Klara uppdatera sin garderob. Efter shoppingen bjöds det på kaffe och hembakta semlor i det stora köket. Vilken grej! Jag skulle kunna åka dit lite då och då, handla en body för en hundring och sedan dricka kaffe ur fina kaffekoppar, snusa och snacka skit med andra gulliga mammor.

Nu ska jag titta vidare på Peter och Helena Bergström, som hittils varken har snorat eller visat brösten.

Om man ändå hade en designblogg

Det är morgon. Solen strålar ute och det är snorkallt. Klara sover och jag sitter framför datorn och lyssnar på tystnaden. Den här tiden brukar jag vanligtvis lyssna på radioskvalet från p3 men i dag kände jag för tystnad och oj vad skönt det är. Ett gyllene ögonblick.

Jag har på sista tiden lyckats surfa in hos några olika tjejer som bloggar om inredning och design. Med generösa foton från sina egna hem bjuds det på inspiration för en törstande själ. Jag önskar att jag vore mer kreativ. Jag önskar jag skulle kunna göra om mitt hem på ett litet kick och förvandla det till en våt dröm för reportrarna på Plaza och Eller interiör. Jag önskar att jag hade ett öga för form och ett sinne för stil.
Jag är intresserad, det är jag verkligen. Men mina försök till trendkänslighet blir alltid mer eller mindre hemvävda i slutändan.
Om jag ändå hade en designblogg.

Om separationsångest

Sedan vi tog beslutet att bege oss norrut med hela flyttlasset har jag då och då drabbats av en viss ågren. Inte så att jag ångrar mig, absolut inte. Men visst funderar man över allt man ska lämna.
I dag ringde jag hyresvärden för att säga upp lägenheten. Den här lilla, fina lägenheten.
När jag flyttade in här hade jag ganska nyss träffat Tobbe. Jag flyttade från ett studentrum på Ålidhem och ägde en säng, en byrå, köksbord med tillhörande stolar och husgeråd av olika slag. Det känns inte alls särskilt längesedan och det är faktiskt inte så hemskt längesedan heller.
Nu, ganska precis två år senare, slåss vi med leksaker och puré. Sängen har blivit en dubbelsäng och det största av allt; i dubbelsängen ligger en liten tjej med svart och spretigt hår och bara ler.
Många gånger har jag vandrat längs gatorna häromkring. Jag har köpt snus på kiosken och pratat skit med grannarna.
Jag kan bara konstatera att jag är glad över att ha lite separationsångest. För visst är det bättre att flytta från en plats där man är lycklig än från en plats där man är olycklig? Det är ju faktiskt bara platsen man lämnar. Sinnesstämningen tar man med sig och det är den som är livet.

Krassligt

Äpplet faller tydligen inte alls långt ifrån päronträden...

Klara lider av sitt livs första feber. Eller lider och lider. Hon tar det hela med ro. Det är nog mest jag som lider. Jag har tidigare beskyllt Tobbe för att vara blödig när det gäller hennes sjukdomar men det har visat sig att jag inte är så stenhård jag heller.

Eftersom Klara är krasslig har det blivit hemskt få aktiviteter för mig.

Så ja... Vad mer finns det att säga? Jag har funderat en hel del över hur det enkla livet som svenssonfamilj roar mig. Jag älskar det!

Men nu vaknade Klarisen så mer om det en annan gång.

Rock'n Roll

För några veckor sedan fick Klara en hoppgunga. Vi har inte hunnit testa den så mycket men i dag tog vi ett ordentligt pass. Jäklar så kul det var!

Dagen i övrigt har varit lugn och fin. Livet i sin enkelhet är mycket fint. Så är det bara.

Myslördag

I dag har varit en riktigt fin dag. Tobbe är i Piteå och spelar match så jag och Klara har klarat oss själva men dock med lunchbesök av Edvard, Jenny och Lars som är i stan för att gå på 40-årsståhej. Med sig från Piteå hade dom dagsfärska blåbärsbakelser från Ekbergs! Hur gulliga får man vara egentligen?
När besöket hade åkt tog jag och Klara en prommis i snöfallet. Nu har vi ätit middag och den yngre varianten ligger och sover sött i sin säng. Jag har njutit av mitt pinfärska nummer av Femina och halva tidningen ligger fortfarande oläst bredvid mig i soffan.
Snart kommer Tobbe hem och jag längtar efter honom. Dock kan jag konstatera att det här har varit en riktig myslördag.

Nostalgi

Förmiddagarna med Klara är verkligen ett äventyr. Hon brukar vakna kring 8 och då är hon pigg som en häst på grönbete. Hon sprattlar, tjuter, skrattar och fiser. Man blir faktiskt ganska snabbt pigg av ett sådant uppvaknande. Sedan äter hon frukost, tvättar sig och klär på sig och sedan leker vi en stund. Plötsligt blir Klara trött igen efter att ha vakat i typ 2 timmar. Då är det bara att stoppa tutten i munnen och lägga den röda filten över hennes ansikte och snart sover hon gott igen. I 30 minuter. Dessa 30 minuter kan jag disponera som jag vill. Oftast duschar jag, klär på mig och sminkar mig fort som attans för att vara fit for fight när hon vaknar igen. När hon vaknar är det dags för lunch och sedan är det hög tid att ta tag i dagens äventyr. Dagens äventyr kan vara allt från pomenad, Öppna föris eller fik på stan. Men när vi lämnar lägenheten så där kring 12-snåret ser här verkligen helt galet ut. Ska fota någon dag. Men om vi säger så här; Gudrun, släng dig i väggen.
Dagens äventyr var Ålidhems Öppna förskola. Jag skulle träffa Malin och Malin där 13.40 och när vi strax innan 13 stängde igen lägenhetsdörren låg smulorna tätt på diskbänken. På köksbordet stod tre tomma puréburkar. Sängen var obäddad och på golvet i vardagsrummet låg väldigt många leksaker huller om buller.
Med hjälp av Lars Winnerbäck i Mp3n försökte jag glömma röran under vår promenad till mina gamla jaktmarker på Ålidhem. Och det gick så bra så.
Jag bodde på Ålidhem under hela min studietid och även om det är ett studentgetto från 70-talet så har området absolut sin charm.
Det var där jag bodde när jag först kom till Umeå som ung, dum och nyfiken. På Ålidhem har jag druckit billigt rödvin och rökt Marlboro lights. På Ålidhem har jag kämpat med tentor och ätit falafel. På Ålidhem har jag rökt vattenpipa och lekt utbytesstudent. På Ålidhem hittade jag nog mig själv och på Ålidhem träffade jag mitt livs stora kärlek.
Snacka om nostalgi.
På Öppna förskolan fick Klara göra ett gipstryck av sin lilla hand.
Också ett minne som består.

Surfia

Vi bor i ett ganska litet flerfamiljshus. När man bor i ett så litet hus innebär det att man har en relativt liten soptunna också. Eller liten och liten. Soptunnan är väl helt enkelt anpassad efter husets behov.
När vi för några veckor sedan var på väg ut på promenad fann vi soptunnan full av pappkartonger. Oihopvikta pappkartonger. Plötsligt stod vi där, två relativt unga människor, och vek ihop pappkartonger i ren och skär ilska över att vuxna människor kan vara så oansvariga.
När jag i går, återigen på väg ut på promenad, skulle slänga ytterligare en soppåse upptäcker jag att den gröna tunnan är full. Och vad berodde detta på? Jo, något stort klantarsle hade lagt sin trasiga DAMMSUGARE i en ofantligt stor DAMMSUGARKARTONG i vår nätta gröna tunna.
Vid middagsbordet i kväll satt jag och Tobbe, två relativt unga människor, och taggade varandra i hur idiotiskt det faktiskt är att fylla den lilla gröna tunnan med en hel dammsugare.
Plöstsligt hör jag mig själv säga orden:
- Jag ska fan skriva en lapp!
Och så var det klart. Jag har blivit en surkärring.
Med stöd av min sambo skrev jag en lapp som faktiskt blev ganska trevlig. Jag tog ett fint papper och skrev med silverpenna. I slutet av mitt meddelande ritade jag en glad sol och skrev "Ha en bra dag!"

Nu sitter jag här och har lite ångest och undrar om jag kommer att våga gå ut ur lägenheten igen. Någonsin. Samtidigt är jag lite stolt över mig själv. Dessutom borde jag ha fått ett plus i boken. Om nu någon håller koll på det...

För given

I går när vi åt middag och Klara satt i sin matstol och åt puré sa Tobbe:

-Tänk vad man tar Klara för given egentligen. Jag menar inte på ett negativt sätt för given utan att hon liksom är så självklar och att hon är oss given.

Ja, så är det verkligen. Å vad jag är glad att det var just hon som kom. Vilken tur vi har haft!

Fiiikaaa

De senaste dagarna har nog innehållit allt för mycket av det goda. Men jag kan inte sluta fika. Jag tror att fika är mitt nya snus. Kan helt enkelt inte klara mig utan.
I lördags skulle vi träffa Emma och Lorenz på News. Ante och Linnea dök också upp tillsammans med Tony och Peter som också går i Tobbes klass. Vi hade så trevligt och det hela slutade med att vi stannade kvar i tre timmar.
I går var det söndag och Emma och Lorenz skulle komma förbi och kolla in våran lägenhet innan Lorenz skulle återvända till Schweiz. Med sig hade dom en fantastisk liten tårta från konditoriet i Ålidhems centrum. Ida och Micke kikade också in och vi hade några trevliga timmar här i soffan. Vi åt och åt, drack kaffe och åt.
I dag är det måndag och så klart blev det Öppna förskolan på Teg. På Öppnis får man fika för 10 kr. Förvisso består fikat av smörgåsar och ganska många nyttigheter men så klart fanns där också en liten rulltårta.
Jag ska försöka skärpa mig. Allvarligt. Jag måste.

Klara ligger och sover i sin säng. Lilla gulliga solstrålen. Hur kan man alltid vara så glad?
Oftast skriker hon av glädje. Det verkar som att hon är så glad, så glad att hon inte riktigt vet vad hon ska göra av all sin glädje.
Hon tycker nog att livet är allt bra härligt. Jag får nog lov att hålla med henne på den punkten.

Vackra pudersnö

Jag och Klara har städat i dag. Torkat hela lägenheten med Ajax Fête des Fleurs och duschat dammet av blommorna.
Varje gång jag städar nu för tiden tänker jag: -Undrar hur många gånger till jag kommer att göra det här innan bi flyttar? Undrar om den här Ajax Fête des Fleurs kommer att räcka fram till flytten? Nu låter det som om jag missbrukar Fête des fleurs, men så är det inte. Det handlar snarare om att jag försöker mäta tiden fram till Dagen D på något mer begripligt sätt. Det börjar kännas mer och mer skrämmande och hissnande. Precis som det ska gissar jag.
Förresten, varför heter det Fête des Fleurs? Blomsterfesten alltså. Känner du ofta att ditt städande kan liknas vid en blomsterfest? Då tycker jag att WC-Anka är ett mer uppmuntrande namn. Låter glatt liksom. En ankkompis i toastolen.

Tobbe slutade tidigt i dag så vi tog en långprommis längs älven. Träden var inlindade i vacker pudersnö älvens is var täckt av dimma. Mjau!
Tobbe har storhandlat och nu sitter vi i varsin soffan med en halvtom godisskål på bordet. Klara sover sött i sin säng och Tobbe i soffan.
Tror jag ska baxa iväg honom till sängen.

Glad Fête des Fleurs på dig!

Vilken dag!

I dag har varit en riktigt bra dag. Jag tycker oftast att dagarna är bra men i dag har varit en särskilt bra dag. Helt otippat!
Tobbe hade sovmorgon så starten blev mjuk med frukost tillsammans i lugn och ro. I vanliga fall slänger jag i mig en macka sittandes på golvet bredvid Klara.
Tobbe åkte iväg till skolan och Klara sov när vi plötsligt blev bjudna på lunch hos Malin och Ella på Berghem tillsammans med Åsa, My, Malin och Vilgot. Allihopa är mammor och bebisar som jag lärt känna i mitt nya liv som mammaledig.
Vi fick avnjuta en fantastisk paj innan det brassades vidare till Ålidhem och Öppna förskolan. Min andra Öppna förskola alltså. Ålidhem var bra. Men jag vetetusan om inte Teg är strået vassare. Eller så kanske jag bara behöver vänja mig.
Ja. Vem bryr sig om vilket? Förutom jag själv då. Förmodligen inte Klara. Och förmodligen inte du som läser heller.

Jag kan bara konstatera att det är roligt att vara mammaledig. Det är som en riktig kontaktförmedling.
Vet inteom jag törs tala om hur jag träffar alla.
Några vet redan. Några har gjort samma som jag.
Snart ska jag berätta för er andra. Kanske.

En dålig feminist

Direkt efter studenten åkte jag tillsammans med mina blonda och underbara polare Erica och Therese till Hersonissos på Kreta för att jobba. OK, vi åkte väl inte främst för att jobba. Det handlade nog mest om att få leva med solen, havet och friheten.
Efter några dagars jobbsökande fick jag ett barjobb hos Mr. Sotiri som drev en bar precis vid strandpromenaden. För dig som aldrig besökt Hersonissos kan jag berätta att strandpromenaden där ser ut precis som på många andra turistorter. Terasser en masse, möblerade med rottingmöbler och befolkade med fulla holländare, bleka engelskmän och grisrosa skandinaver.
Första kvällen hos Mr. Sotiri var jag otroligt nöjd över mitt jobb. Det kändes som en seger att kunna kvittera ut en lön, även om denna var direkt plockad ur den plastlåda som tjänade som kassa.
Andra kvällen hos Mr. Sotiri blev jag och min kollega Sinead från Cork placerade på varsin stol på terassen. Tanken var att vi skulle locka kunder genom att bara sitta där.
- Sofia, you sit close to the street because your legs are good for the business.
Hmm... Jag kände mig inte helt bekväm, men vi satt där och låtsades trivas på den idylliska terassen.
Tredje kvällen hos Mr. Sotiri försökte han para ihop mig med sin gode vän Läkaren. Läkaren var i 60-årsåldern, precis som Sotiri och jag kände att saker och ting började barka. Lite senare förklarade Sotiri läget för mig:
- Sofia, every night you make ten men come back here for you. Only for you.
På grekengelska betyder ovanstående uppmaning ungefär: Flörta så pass mycket med kunderna att de till slut tror att de har en seriös chans.
Sen jobbade jag inte mer hos Sotiri. Jag åkte hem från Hersonissos. Hem till Piteå och ett jobb som städerska på Sjukhusapoteket.

I dag skulle vi med bilen till bilprovningen. Sedan i somras har SAABens stackars framruta hemsökts av en spricka och vi har väl liksom förlikat oss med tanken att den måste bytas. Kosta vad det kosta vill. I dag var med andra ord domedagen för CSU170. Tobbe har hävdat att det bästa skulle vara om jag åkte iväg till bilprovningen. Att gubbarna liksom skulle ha mer överseende med sprickan om det var en tjej som satt där och väntade spänt.
Jag accepterade och åkte tidigt från Öppna förskolan för att hinna med besiktningen.
Jag sminkade mig mycket.
Innan jag körde in genom port 3 lade jag på ett sista lager hallonrött läppglans.
Jag gjorde allt för att le och skämta med den skäggiga mannen.
Jag betalade glatt 300 kronor.
Jag lämnade Bilprovningen nio minuter senare.
Ingen ombesiktning. Bara beröm för en fin bil.

Jag tog två steg tillbaka men tre steg fram.


*Jag har alltid tidigare själv besiktigat mina egna bilar. Alltså, det är inget nytt för mig. Endast förutsättningarna var nya. Måste bara poängtera detta för att inte framstå som helt j-la dum i skallen.

O-R-G-I-E

I dag har jag gjort något förbjudet. Jag skulle inte. Jag borde inte. Men nu är det gjort.
Jag tog pengar från mitt sparkonto för att köpa kläder.
Så nu var det sagt.
Jag kan erkänna att jag är en vidrigt ekonomisk typ. Jag har konstant ångest för att stå utan pengar och tack vare detta har jag faktiskt aldrig stått utan heller. Jag hatar att låna pengar, även om det handlar om 20 kronor av syrran för att köpa kaffe. Jag är förmodligen störd.
Hur som helst, i dag var det utförsäljning av en provkollektion från mitt favoritklädmärke och jag var ju faktiskt bara tvungen att gå dit. Jag gick tillsammans med Linnea och en laddad penningpung. Jag hade inte alls tänkt köpa mycket. Bara om jag skulle falla över någon liten tröja. Då kanske jag skulle kunna handla. Bara en liten, liten tröja.
Jag och Linnea svepte som vinden genom lokalen och en dryg timme och många provningar senare var jag på väg hem med sex nya plagg. Jag cyklade inte. Jag svävade. Jag kände mig hög, euforisk och galen.
När jag kom hem ringde jag till mamma.
- Nu förstår du hur jag har det på Othelia.
Mammas ord klingar fortfarande i mina öron och får mig att inse vad jag är på väg att bli. Jag vet inte om jag ska stoppa det innan det är för sent. Går det att stoppa? Vill jag stoppa det?

Tänk om jag kunde visa dig alla mina nya kläder! Ja, det kan jag ju så klart. Jag skulle kunna fota mig själv i varenda ny liten tröja men det tänker jag inte göra. Här i blogg-världen verkar det vara något man ska göra. Ta ett foto av sig själv och sedan berätta vad man har på sig och var det är köpt. Jag säger inget om dem som gör det men jag kommer inte att göra det själv. Varför? Jo, för helt ärligt tror jag att folk skiter i vad jag har på mig. Kanske säger mer om mina kläder än om själva fenomenet som sådant. Hur som helst, det blir inga modereportage från Skolgatan.

Tobbe och Klara var på innebandy i dag. Klara var iförd sina nya gröna hörselkåpor. Det mina vänner skulle jag kunna fotografera och publicera. Men jag var ju inte med...

Sofia - filmvetaren

I förrgår hände en grej som jag bad Tobbe att aldrig, aldrig berätta för någon. Framför aldrig för Niklas som är något av en guru när det gäller film. Men... Så här i efterhand med lite distans till det hela kan jag gå ut med vem jag är. Och du lämna mig inte. Inte för det här!

Tobbe satt och kollade på tv när jag släntrade in och hoppade upp i den andra soffan. I rutan såg jag en stilig man i 40-årsåldern som hade skinnjacka och lite halvlångt hår. Jag blev glad över att se ett bekant ansikte och därför utbrast jag:
- Åh, det är ju Sully från Doctor Quinn!
Tobbe vred sitt huvud i slow motion mot soffan där jag satt. Hans min sa något i stil med "hur jävla dum har du blivit egentligen?". Han öppnade munnen och fick halvirriterat ur sig:
- Det är ju Mel Gibson för helvete.
Jaja... Hockeyfrilla som hockeyfrilla, tänkte jag, och förstod att det var Dödligt vapen på tv.

Så bra är jag på film. Jag tänker Sully innan jag tänker Mel. Förmodligen tänker jag inte alls.
Förlåt Tobbe. Förlåt Niklas.

TV-succén

Som liten flicka närde jag en dröm om att bli känd. Helst av allt ville jag bli en framgångsrik sångerska och hålla hov för hundratusentals fanatiska fans.
Åren har gått och jag har eftersom accepterat och till slut lärt mig älska att vara en svensson. Jag känner mig framgångsrik trots att jag inte är känd. Jag har lyckats!
I går kväll fick jag dock en glimt av vad jag drömde om. Grammis-galan gav Gråsverige ett litet tjuvkik av vad det är vi missar i vår vardag. Svartklädda kvasiintelektuella indie-typer trängdes med death metal-grunge och glittriga pop-tårtor. Sanna Bråding såg sjuk ut och det var så fruktansvärt tydligt att majoriteten av gästerna hatade precis alla andra som bevistade eventet.
ALDRIG har jag varit så nöjd över mina mjukisbyxor, min falukorv och min SAAB. Aldrig har jag känt mig så lyckad över att ha "misslyckats".

Kl. 21 fick jag nog och bytte kanal för att kolla in den norrbottniska polisserien Höök. Helt ok men det svider lite i hjärtat när svt försöker få Luleå att framstå som en liten, liten håla där länspolismästaren går omkring och myser i fikarummet och där basket, hockey och järn är allt som cirkulerar innanför folkets pannben.

Kvällens tv-peak kom dock när jag av en händelse zappade förbi Kunskapskanalen, som kvällen till ära hade motorsågsskola med allas vår VM-hjälte Klabbe Ingesson. Oj oj oj oj. Där kan vi snacka om en kille som till skillnad från Sveriges musikelit har tagit kändisskapet med ro.

Räkis, here we come!!!

Lyckan ler, solen skiner och skumpan flödar.
Efter min och Klaras förträffliga promenad via Grubbe och sedan strandpromenaden in till stan kom vi in i hallen. Jag var svettig och rosig om kinderna och skuttade glatt efter telefonen när den ringde sin glada signal. Den fantastiska Gunhilds stämma klingade bekant i luren och när hon yppade orden: Vill ni ha lägenheten på Räkstigen? exploderade jag i ett glädjerus som förmodligen fick stackars Gunhild att tro att den beskedliga barnfamiljen från Umeå egentligen försörjer sig på att sälja E och speed.

Ja, så var det med den saken. Nu lutar jag mig tillbaka och väntar på era gratulationer. Hur mycket flyt kan man ha egentligen?

Ville bara säga det.

Måndag = sångdag!

Helgen rusade förbi eftersom mamma och pappa var här. Fika på stan både lördag och söndag och i lördags åt vi middag här hemma och tittade på Ninas resa. Å vilken bra film. Vilket levnadsöde och vilken kvinna.

I går eftermiddag när besöket hade åkt brummade vi iväg till en stor barnprylskedja för att köpa en hoppgunga till Klara. Vilken grej! Synd att jag är för tung för att hoppa i den. Det ser verkligen otroligt roligt ut!
På vägen hem stannade vi hos Ida och Micke för att kolla in deras nya krypin på Storgatan. Vilket place! Allt lutade åt olika håll men det var ett otroooligt charmigt hus.

I dag var det dags igen. Öppna förskolan på Teg visade sig återigen från sin bästa sida. På vägen hem konstaterade jag och min mammakompis att det är verkligen ett fantastiskt sätt att umgås på. Öppna förskolan. Visst ser du hur det skimrar kring ordet? Över medborgarhuset på Teg svävar en gigantisk gloria.
I dag sjöng vi Rockspindeln.
Imse, vimse, spindel YEAH!!

Friday

Så lider ännu en vecka mot sitt slut. Den sista helgen i januari kryper allt närmare och det är helt sjukt vad tiden går.

Klara, som nyss var ett litet gnyende knyte, kan nu sitta med oss vid bordet i sin egen stol. Hon jublar åt mjölkpaketet och fnissar förnöjt åt sin pappas små truddelutter.
Om man lägger henne på golvet har hon efter en minut roterat 360 grader och hon lyfter sitt lilla babygym med sina runda små ben samtidigt som hon skriker i falsett och fäktar med armarna.
Tänk, först var hon bara en stor mage. En spark och en värk.
Sen kom hon ut. Det bästa som någonsin hänt.
Jag är så stolt över henne. Bara att få dra henne i vagnen längs gatorna gör mig varm i hjärtat. Här kommer jag och min dotter.
Och hon är kärleken.

Kvinnan och hennes humor

Min mamma har alltid prenumererat på Femina. Med alltid menar jag så länge jag kan minnas. På utedasset i vår sommarstuga ligger det några nummer från tidigt åttiotal. Det är underbart att läsa modereportagen, recepten och inredningstipsen.
Varje gång jag kommer hem till Piteå brukar mamma lägga fram senaste numret så att jag ska kunna läsa det i lugn och ro. Det älskar jag. Tack för det mamma.
På julafton fick jag ett års prenumeration på Femina i julklapp av min kärlek och jag blev så glad, så glad. Den tidningen har på något sätt för mig kommit att representera lyx, flärd och avkoppling. Och det behöver jag nu. Lite lyx, flärd och avkoppling.
Nåväl, månadens krönika av chefredaktören Lisbeth Lundahl satte som vanligt snurr på min annars rätt så vilande hjärna. Det handlar om kvinnor och det kvinnliga sinnet för humor. Detta är ett ämne som jag har funderat över ofta och mycket.

Tjejer får inte ha humor.

Så känns det ibland. Jag gillar humor och jag gör mitt bästa för att vara rolig. Både för min egen och för min omgivnings skull. Jag kanske inte alls är rolig men i vilket fall som helst är humor viktigt för mig.
När jag träffar nya människor kan jag till en början tycka att vissa störs över att jag blottar min humor. Det är som att humor vore något alldeles för privat och tabu att syssla med inför främlingar.
Är det kanske bara så enkelt att många menar att kvinnan inte ska roa. Hon ska behaga.
Det skiter jag i! Jag behagar genom att roa.
Take it or leave it!

Jag återkommer till detta ämne vid ett senare tillfälle. Det blev för intensivt just nu...

I dag åt jag och Klara lunch på Norrlandsoperans V.I.P. Oj vad mysigt det var! Underbara buffé!

Kärlek

Jag blev förälskad i går. Jag blev kär i systemet. Det svenska systemet.
Tillsammans med några tjejer från mammagruppen begav jag mig till den Öppna förskolan på Teg. Jag var ganska öppen inför den nya upplevelsen men hade väl inte allt för höga förväntningar.
Efter promenaden över den gamla träbron och med kylbitna, rosiga kinder kom vi in i värmen i Tegs medborgarhus där den gulliga förskolläraren tog emot oss, vi surrade med andra mammor, den fina förskolläraren höll en liten sångstund och sen var det fika för 10(!!!) kronor. Sverige. Jag tackar dig än en gång för allt det fina du gör för mig och för mitt barn. Slopa aldrig Öppna förskolan. Spara den för evig tid!

Än så länge intet nytt på lägenhetsfronten. Ja, förutom att jag i går då ringde till Pitebo och talade om att Tobbe är polis. Jag tror och hoppas att jag inte lät dryg. Jag ville liksom bara förbättra våra odds lite. Jag vill såååå gärna ha den fina lägenheten vid vattnet och jag känner att jag kommer att bli grymt besviken om vi inte får den. Mannen med rötterna i Tornedalen har redan ställt sig in på att vi inte kommer att få den. Män med rötterna i Tornedalen gör så. Han skulle själv inte kalla sig pessimist. Snarare realist.

I dag är det kallt. Jag undrar hur kallt det ska vara innan en bebis tycker att det är allt för kallt för att vara ute. Vi väntar och ser.

Knarrsnö

I dag var vädret så där som man vill att det ska vara. 10 grader kallt, sol och snön var så där gnistrande knarrig som den blir under just sådana förhållanden.
Vi steg upp tidigt, kollade mailen och åt frukost i lugn och ro. Anledningen till att jag kollade mailen det första jag gjorde var att i dag var dagen då Pitebo skulle meddela om huruvida vi är en av the lucky five som blir erbjudna den lägenhet vi köat på i en vecka. Döm om min förvåning och glädje när min inbox visade 1 nytt mail och detta magiska mail kom från just Pitebo.
Vi har fortfarande ingen som helst aning om vilken placering vi har men mamma och pappa har varit och tittat på lägenheten och tog med sig kameran så nu har vi fått bilder skickade till oss. Oj vad fin lägenheten var! Oj vad jag tyckte om den ändå från början.
På måndag är det jag som ringer till Pitebo och sätter lite press. Tror inte att det kommer att hjälpa men om inte annat kanske man kan nöta ut dem.

Resten av dagen har bestått av promenad följt av fika på stan med Tobbes klasskompis Mårten. Sedan gick vi i några affärer och jag slet i några jeans. Mer än så blev det inte.

I kväll är Tobbe på fest i nyktert tillstånd. Hans kristallöra är ännu inte 100% återställt och han påstår att efter att ha yrat omkring i snart tre veckor är han inte så sugen på att göra saken ännu värre. Klokt talat av en en klok man.
Jag och Klara har med andra ord haft tjejkväll. Den yngre av oss kastade dock in handduken strax efter 21, vilket gav mig lyxen att titta på två långfilmer i lugn och ro.
Måste säga att jag är ganska trevlig att umgås med så här i all enkelhet.

Fredag!

Skönt med helg. Jag är ledig sju av veckans dagar men fredagskänslan är ändå speciell.
I dag ska jag och Klara gå till BVC för att väga och mäta. Jag är grymt förväntansfull inför att se hur Klara hanterat sina första julbord.

I går var en riktig drömdag! Först fika på News med Emma som har varit i Schweiz alldeles för länge. Känns skönt att ha henne här igen. Vi satt där vi ett bord i många timmar och fler lär det behövas. Det tar ett tag att ta igen två förlorade år.
Sen, på kvällen, lämnade jag Tobbe och Klara i läggan och åkte till Droskan med Viktoria där vi avnjöt en grillbuffé som hette duga.
Kött. Oj vad mycket kött jag åt.

På kvällen när jag kom hem fick jag veta att Lärartidningen kommit och "min" artikel var med. Om du vill kan du läsa den här. För att komma till själva artikeln sökte jag på mitt efternamn. Jag är grymt nöjd med det som blev skrivet. Ibland vet man inte om det är vad man säger som kommer att skrivas men i det här fallet var det verkligen så.