Vilken dag!

I dag har varit en riktigt bra dag. Jag tycker oftast att dagarna är bra men i dag har varit en särskilt bra dag. Helt otippat!
Tobbe hade sovmorgon så starten blev mjuk med frukost tillsammans i lugn och ro. I vanliga fall slänger jag i mig en macka sittandes på golvet bredvid Klara.
Tobbe åkte iväg till skolan och Klara sov när vi plötsligt blev bjudna på lunch hos Malin och Ella på Berghem tillsammans med Åsa, My, Malin och Vilgot. Allihopa är mammor och bebisar som jag lärt känna i mitt nya liv som mammaledig.
Vi fick avnjuta en fantastisk paj innan det brassades vidare till Ålidhem och Öppna förskolan. Min andra Öppna förskola alltså. Ålidhem var bra. Men jag vetetusan om inte Teg är strået vassare. Eller så kanske jag bara behöver vänja mig.
Ja. Vem bryr sig om vilket? Förutom jag själv då. Förmodligen inte Klara. Och förmodligen inte du som läser heller.

Jag kan bara konstatera att det är roligt att vara mammaledig. Det är som en riktig kontaktförmedling.
Vet inteom jag törs tala om hur jag träffar alla.
Några vet redan. Några har gjort samma som jag.
Snart ska jag berätta för er andra. Kanske.

En dålig feminist

Direkt efter studenten åkte jag tillsammans med mina blonda och underbara polare Erica och Therese till Hersonissos på Kreta för att jobba. OK, vi åkte väl inte främst för att jobba. Det handlade nog mest om att få leva med solen, havet och friheten.
Efter några dagars jobbsökande fick jag ett barjobb hos Mr. Sotiri som drev en bar precis vid strandpromenaden. För dig som aldrig besökt Hersonissos kan jag berätta att strandpromenaden där ser ut precis som på många andra turistorter. Terasser en masse, möblerade med rottingmöbler och befolkade med fulla holländare, bleka engelskmän och grisrosa skandinaver.
Första kvällen hos Mr. Sotiri var jag otroligt nöjd över mitt jobb. Det kändes som en seger att kunna kvittera ut en lön, även om denna var direkt plockad ur den plastlåda som tjänade som kassa.
Andra kvällen hos Mr. Sotiri blev jag och min kollega Sinead från Cork placerade på varsin stol på terassen. Tanken var att vi skulle locka kunder genom att bara sitta där.
- Sofia, you sit close to the street because your legs are good for the business.
Hmm... Jag kände mig inte helt bekväm, men vi satt där och låtsades trivas på den idylliska terassen.
Tredje kvällen hos Mr. Sotiri försökte han para ihop mig med sin gode vän Läkaren. Läkaren var i 60-årsåldern, precis som Sotiri och jag kände att saker och ting började barka. Lite senare förklarade Sotiri läget för mig:
- Sofia, every night you make ten men come back here for you. Only for you.
På grekengelska betyder ovanstående uppmaning ungefär: Flörta så pass mycket med kunderna att de till slut tror att de har en seriös chans.
Sen jobbade jag inte mer hos Sotiri. Jag åkte hem från Hersonissos. Hem till Piteå och ett jobb som städerska på Sjukhusapoteket.

I dag skulle vi med bilen till bilprovningen. Sedan i somras har SAABens stackars framruta hemsökts av en spricka och vi har väl liksom förlikat oss med tanken att den måste bytas. Kosta vad det kosta vill. I dag var med andra ord domedagen för CSU170. Tobbe har hävdat att det bästa skulle vara om jag åkte iväg till bilprovningen. Att gubbarna liksom skulle ha mer överseende med sprickan om det var en tjej som satt där och väntade spänt.
Jag accepterade och åkte tidigt från Öppna förskolan för att hinna med besiktningen.
Jag sminkade mig mycket.
Innan jag körde in genom port 3 lade jag på ett sista lager hallonrött läppglans.
Jag gjorde allt för att le och skämta med den skäggiga mannen.
Jag betalade glatt 300 kronor.
Jag lämnade Bilprovningen nio minuter senare.
Ingen ombesiktning. Bara beröm för en fin bil.

Jag tog två steg tillbaka men tre steg fram.


*Jag har alltid tidigare själv besiktigat mina egna bilar. Alltså, det är inget nytt för mig. Endast förutsättningarna var nya. Måste bara poängtera detta för att inte framstå som helt j-la dum i skallen.

O-R-G-I-E

I dag har jag gjort något förbjudet. Jag skulle inte. Jag borde inte. Men nu är det gjort.
Jag tog pengar från mitt sparkonto för att köpa kläder.
Så nu var det sagt.
Jag kan erkänna att jag är en vidrigt ekonomisk typ. Jag har konstant ångest för att stå utan pengar och tack vare detta har jag faktiskt aldrig stått utan heller. Jag hatar att låna pengar, även om det handlar om 20 kronor av syrran för att köpa kaffe. Jag är förmodligen störd.
Hur som helst, i dag var det utförsäljning av en provkollektion från mitt favoritklädmärke och jag var ju faktiskt bara tvungen att gå dit. Jag gick tillsammans med Linnea och en laddad penningpung. Jag hade inte alls tänkt köpa mycket. Bara om jag skulle falla över någon liten tröja. Då kanske jag skulle kunna handla. Bara en liten, liten tröja.
Jag och Linnea svepte som vinden genom lokalen och en dryg timme och många provningar senare var jag på väg hem med sex nya plagg. Jag cyklade inte. Jag svävade. Jag kände mig hög, euforisk och galen.
När jag kom hem ringde jag till mamma.
- Nu förstår du hur jag har det på Othelia.
Mammas ord klingar fortfarande i mina öron och får mig att inse vad jag är på väg att bli. Jag vet inte om jag ska stoppa det innan det är för sent. Går det att stoppa? Vill jag stoppa det?

Tänk om jag kunde visa dig alla mina nya kläder! Ja, det kan jag ju så klart. Jag skulle kunna fota mig själv i varenda ny liten tröja men det tänker jag inte göra. Här i blogg-världen verkar det vara något man ska göra. Ta ett foto av sig själv och sedan berätta vad man har på sig och var det är köpt. Jag säger inget om dem som gör det men jag kommer inte att göra det själv. Varför? Jo, för helt ärligt tror jag att folk skiter i vad jag har på mig. Kanske säger mer om mina kläder än om själva fenomenet som sådant. Hur som helst, det blir inga modereportage från Skolgatan.

Tobbe och Klara var på innebandy i dag. Klara var iförd sina nya gröna hörselkåpor. Det mina vänner skulle jag kunna fotografera och publicera. Men jag var ju inte med...

Sofia - filmvetaren

I förrgår hände en grej som jag bad Tobbe att aldrig, aldrig berätta för någon. Framför aldrig för Niklas som är något av en guru när det gäller film. Men... Så här i efterhand med lite distans till det hela kan jag gå ut med vem jag är. Och du lämna mig inte. Inte för det här!

Tobbe satt och kollade på tv när jag släntrade in och hoppade upp i den andra soffan. I rutan såg jag en stilig man i 40-årsåldern som hade skinnjacka och lite halvlångt hår. Jag blev glad över att se ett bekant ansikte och därför utbrast jag:
- Åh, det är ju Sully från Doctor Quinn!
Tobbe vred sitt huvud i slow motion mot soffan där jag satt. Hans min sa något i stil med "hur jävla dum har du blivit egentligen?". Han öppnade munnen och fick halvirriterat ur sig:
- Det är ju Mel Gibson för helvete.
Jaja... Hockeyfrilla som hockeyfrilla, tänkte jag, och förstod att det var Dödligt vapen på tv.

Så bra är jag på film. Jag tänker Sully innan jag tänker Mel. Förmodligen tänker jag inte alls.
Förlåt Tobbe. Förlåt Niklas.

TV-succén

Som liten flicka närde jag en dröm om att bli känd. Helst av allt ville jag bli en framgångsrik sångerska och hålla hov för hundratusentals fanatiska fans.
Åren har gått och jag har eftersom accepterat och till slut lärt mig älska att vara en svensson. Jag känner mig framgångsrik trots att jag inte är känd. Jag har lyckats!
I går kväll fick jag dock en glimt av vad jag drömde om. Grammis-galan gav Gråsverige ett litet tjuvkik av vad det är vi missar i vår vardag. Svartklädda kvasiintelektuella indie-typer trängdes med death metal-grunge och glittriga pop-tårtor. Sanna Bråding såg sjuk ut och det var så fruktansvärt tydligt att majoriteten av gästerna hatade precis alla andra som bevistade eventet.
ALDRIG har jag varit så nöjd över mina mjukisbyxor, min falukorv och min SAAB. Aldrig har jag känt mig så lyckad över att ha "misslyckats".

Kl. 21 fick jag nog och bytte kanal för att kolla in den norrbottniska polisserien Höök. Helt ok men det svider lite i hjärtat när svt försöker få Luleå att framstå som en liten, liten håla där länspolismästaren går omkring och myser i fikarummet och där basket, hockey och järn är allt som cirkulerar innanför folkets pannben.

Kvällens tv-peak kom dock när jag av en händelse zappade förbi Kunskapskanalen, som kvällen till ära hade motorsågsskola med allas vår VM-hjälte Klabbe Ingesson. Oj oj oj oj. Där kan vi snacka om en kille som till skillnad från Sveriges musikelit har tagit kändisskapet med ro.

Räkis, here we come!!!

Lyckan ler, solen skiner och skumpan flödar.
Efter min och Klaras förträffliga promenad via Grubbe och sedan strandpromenaden in till stan kom vi in i hallen. Jag var svettig och rosig om kinderna och skuttade glatt efter telefonen när den ringde sin glada signal. Den fantastiska Gunhilds stämma klingade bekant i luren och när hon yppade orden: Vill ni ha lägenheten på Räkstigen? exploderade jag i ett glädjerus som förmodligen fick stackars Gunhild att tro att den beskedliga barnfamiljen från Umeå egentligen försörjer sig på att sälja E och speed.

Ja, så var det med den saken. Nu lutar jag mig tillbaka och väntar på era gratulationer. Hur mycket flyt kan man ha egentligen?

Ville bara säga det.

Måndag = sångdag!

Helgen rusade förbi eftersom mamma och pappa var här. Fika på stan både lördag och söndag och i lördags åt vi middag här hemma och tittade på Ninas resa. Å vilken bra film. Vilket levnadsöde och vilken kvinna.

I går eftermiddag när besöket hade åkt brummade vi iväg till en stor barnprylskedja för att köpa en hoppgunga till Klara. Vilken grej! Synd att jag är för tung för att hoppa i den. Det ser verkligen otroligt roligt ut!
På vägen hem stannade vi hos Ida och Micke för att kolla in deras nya krypin på Storgatan. Vilket place! Allt lutade åt olika håll men det var ett otroooligt charmigt hus.

I dag var det dags igen. Öppna förskolan på Teg visade sig återigen från sin bästa sida. På vägen hem konstaterade jag och min mammakompis att det är verkligen ett fantastiskt sätt att umgås på. Öppna förskolan. Visst ser du hur det skimrar kring ordet? Över medborgarhuset på Teg svävar en gigantisk gloria.
I dag sjöng vi Rockspindeln.
Imse, vimse, spindel YEAH!!

Friday

Så lider ännu en vecka mot sitt slut. Den sista helgen i januari kryper allt närmare och det är helt sjukt vad tiden går.

Klara, som nyss var ett litet gnyende knyte, kan nu sitta med oss vid bordet i sin egen stol. Hon jublar åt mjölkpaketet och fnissar förnöjt åt sin pappas små truddelutter.
Om man lägger henne på golvet har hon efter en minut roterat 360 grader och hon lyfter sitt lilla babygym med sina runda små ben samtidigt som hon skriker i falsett och fäktar med armarna.
Tänk, först var hon bara en stor mage. En spark och en värk.
Sen kom hon ut. Det bästa som någonsin hänt.
Jag är så stolt över henne. Bara att få dra henne i vagnen längs gatorna gör mig varm i hjärtat. Här kommer jag och min dotter.
Och hon är kärleken.

Kvinnan och hennes humor

Min mamma har alltid prenumererat på Femina. Med alltid menar jag så länge jag kan minnas. På utedasset i vår sommarstuga ligger det några nummer från tidigt åttiotal. Det är underbart att läsa modereportagen, recepten och inredningstipsen.
Varje gång jag kommer hem till Piteå brukar mamma lägga fram senaste numret så att jag ska kunna läsa det i lugn och ro. Det älskar jag. Tack för det mamma.
På julafton fick jag ett års prenumeration på Femina i julklapp av min kärlek och jag blev så glad, så glad. Den tidningen har på något sätt för mig kommit att representera lyx, flärd och avkoppling. Och det behöver jag nu. Lite lyx, flärd och avkoppling.
Nåväl, månadens krönika av chefredaktören Lisbeth Lundahl satte som vanligt snurr på min annars rätt så vilande hjärna. Det handlar om kvinnor och det kvinnliga sinnet för humor. Detta är ett ämne som jag har funderat över ofta och mycket.

Tjejer får inte ha humor.

Så känns det ibland. Jag gillar humor och jag gör mitt bästa för att vara rolig. Både för min egen och för min omgivnings skull. Jag kanske inte alls är rolig men i vilket fall som helst är humor viktigt för mig.
När jag träffar nya människor kan jag till en början tycka att vissa störs över att jag blottar min humor. Det är som att humor vore något alldeles för privat och tabu att syssla med inför främlingar.
Är det kanske bara så enkelt att många menar att kvinnan inte ska roa. Hon ska behaga.
Det skiter jag i! Jag behagar genom att roa.
Take it or leave it!

Jag återkommer till detta ämne vid ett senare tillfälle. Det blev för intensivt just nu...

I dag åt jag och Klara lunch på Norrlandsoperans V.I.P. Oj vad mysigt det var! Underbara buffé!

Kärlek

Jag blev förälskad i går. Jag blev kär i systemet. Det svenska systemet.
Tillsammans med några tjejer från mammagruppen begav jag mig till den Öppna förskolan på Teg. Jag var ganska öppen inför den nya upplevelsen men hade väl inte allt för höga förväntningar.
Efter promenaden över den gamla träbron och med kylbitna, rosiga kinder kom vi in i värmen i Tegs medborgarhus där den gulliga förskolläraren tog emot oss, vi surrade med andra mammor, den fina förskolläraren höll en liten sångstund och sen var det fika för 10(!!!) kronor. Sverige. Jag tackar dig än en gång för allt det fina du gör för mig och för mitt barn. Slopa aldrig Öppna förskolan. Spara den för evig tid!

Än så länge intet nytt på lägenhetsfronten. Ja, förutom att jag i går då ringde till Pitebo och talade om att Tobbe är polis. Jag tror och hoppas att jag inte lät dryg. Jag ville liksom bara förbättra våra odds lite. Jag vill såååå gärna ha den fina lägenheten vid vattnet och jag känner att jag kommer att bli grymt besviken om vi inte får den. Mannen med rötterna i Tornedalen har redan ställt sig in på att vi inte kommer att få den. Män med rötterna i Tornedalen gör så. Han skulle själv inte kalla sig pessimist. Snarare realist.

I dag är det kallt. Jag undrar hur kallt det ska vara innan en bebis tycker att det är allt för kallt för att vara ute. Vi väntar och ser.

Knarrsnö

I dag var vädret så där som man vill att det ska vara. 10 grader kallt, sol och snön var så där gnistrande knarrig som den blir under just sådana förhållanden.
Vi steg upp tidigt, kollade mailen och åt frukost i lugn och ro. Anledningen till att jag kollade mailen det första jag gjorde var att i dag var dagen då Pitebo skulle meddela om huruvida vi är en av the lucky five som blir erbjudna den lägenhet vi köat på i en vecka. Döm om min förvåning och glädje när min inbox visade 1 nytt mail och detta magiska mail kom från just Pitebo.
Vi har fortfarande ingen som helst aning om vilken placering vi har men mamma och pappa har varit och tittat på lägenheten och tog med sig kameran så nu har vi fått bilder skickade till oss. Oj vad fin lägenheten var! Oj vad jag tyckte om den ändå från början.
På måndag är det jag som ringer till Pitebo och sätter lite press. Tror inte att det kommer att hjälpa men om inte annat kanske man kan nöta ut dem.

Resten av dagen har bestått av promenad följt av fika på stan med Tobbes klasskompis Mårten. Sedan gick vi i några affärer och jag slet i några jeans. Mer än så blev det inte.

I kväll är Tobbe på fest i nyktert tillstånd. Hans kristallöra är ännu inte 100% återställt och han påstår att efter att ha yrat omkring i snart tre veckor är han inte så sugen på att göra saken ännu värre. Klokt talat av en en klok man.
Jag och Klara har med andra ord haft tjejkväll. Den yngre av oss kastade dock in handduken strax efter 21, vilket gav mig lyxen att titta på två långfilmer i lugn och ro.
Måste säga att jag är ganska trevlig att umgås med så här i all enkelhet.

Fredag!

Skönt med helg. Jag är ledig sju av veckans dagar men fredagskänslan är ändå speciell.
I dag ska jag och Klara gå till BVC för att väga och mäta. Jag är grymt förväntansfull inför att se hur Klara hanterat sina första julbord.

I går var en riktig drömdag! Först fika på News med Emma som har varit i Schweiz alldeles för länge. Känns skönt att ha henne här igen. Vi satt där vi ett bord i många timmar och fler lär det behövas. Det tar ett tag att ta igen två förlorade år.
Sen, på kvällen, lämnade jag Tobbe och Klara i läggan och åkte till Droskan med Viktoria där vi avnjöt en grillbuffé som hette duga.
Kött. Oj vad mycket kött jag åt.

På kvällen när jag kom hem fick jag veta att Lärartidningen kommit och "min" artikel var med. Om du vill kan du läsa den här. För att komma till själva artikeln sökte jag på mitt efternamn. Jag är grymt nöjd med det som blev skrivet. Ibland vet man inte om det är vad man säger som kommer att skrivas men i det här fallet var det verkligen så.

Klippt och klistrat

Vilken svordom använder du mest? Den jag använder mest är väldigt grov och jag törs knappt skriva den med bokstäver. Ett annat ord för det kvinnliga könsorganet. Försöker jobba bort den svordomen men den sitter hårt etsad längst fram under pannbenet.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Just nu behöver jag liksom ingen väckarklocka. Dels har jag inga tider att passa och även om jag skulle ha det så har jag en mänsklig liten väckare. Hon är dock ställd på lite olika tider från dag till dag.

Var köper du dina matvaror ifrån? Vi har Ica-kort. Oftast handlar vi på Kvantum Kronoparken. Rekommenderas!

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Är inte så säker på det. Det politiskt korrekta vore att säga ja, men jag gillar nog ändå att vara med på bild. Var kan jag ha ärvt det från tro?

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? Ett hus tror jag...

Har någon någonsin kallat dig lat? Nä, det tror jag inte. Jag är nog snarare manisk men jobbar på att få bort det draget...

Tar du någon medicin som hjälper dig somna snabbare? Å nej.

Vad åt du till middag? Salamirösti, på tips av storebror. Recept finns i Vår kokbok. Fantastiskt gott!

Kan du vissla? Ja visst kan jag det!

Vem var den sista som ringde dig? Min fina storasyster ringde i går kväll.

Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält? Den bästa brukar besöka Piteå dansar och ler! Crazy dance heter den och är otroligt jäkla rolig! Tyvärr kunde jag inte åka i somras på grund av min kulmage. Men oj vad jag ska åka i år!

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig? Helt säkert! Det är ju sådant man aldrig får veta. Tror att folk kan tycka att jag tar för mycket plats, pratar för mycket, är en besserwisser, vet bäst... Men jag hoppas att de som känner mig kan ha överseende med det.

Är du blyg inför det motsatta könet? Nä, det kan jag inte påstå.

När flög du senast? Till Island förra hösten med mamma.

Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fyra!

Pratar du några andra språk? Ja. Engelska, franska, spanska.

Diskar du din egen disk? Att jag gör! Ibland gör Tobbe det men eftersom jag är hemma hela dagarna blir det faktiskt oftast jag som gör det.

Vilka gör du, önskningar eller planer? Planer! Jag lever av att planera!

Försöker du alltid lära dig nya saker? Jo, det tycker jag nog. Tyävrr har jag som sagt en tendens att tro att jag redan kan allt. Har t. ex. lite svårt för bruksanvisningar.

Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar? I öronen och två gamla piercingar i ögonbryn och näsvingen.

Vem var din favoritlärare? Å herregud så svårt! Har haft så många bra. Jan Enström på Backa är en het kandidat.

Skulle du någonsin dejta någon med väldigt mycket tatueringar? Känner inga behov av att dejta någon alls. Men om jag hade haft det behovet hade tatueringar inte varit ett hinder.

Gillar du att flyga i flygplan? Jaaa!!!

Har du någonsin blivit attraherad av någon oattraktiv? Hmm... Jo. Om man menar att en attraktiv person är en bildskön person så måste jag väl säga att jag kan dras åt det oattraktiva hållet. Attraktionen ligger i något annat än den fysiska perfektionen.

Gillar du din boendesituation? Absolut! Och framför allt gillar jag typerna jag bor med.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? Haha! Klarar mig rätt bra på fyra timmar men idealet är så klart ett helt annat.

Äter du frukost dagligen? Så klart! Jag är en frukostnazist!

Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper? Nä. Tänker på att inte äta för mycket socker och så... Men jag räknar inte.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Å herre gud. Jag är ju språklärare.

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta? Det motsatta tror jag. Fast jag tycker om många tjejer också!

Hur valde dina föräldrar ditt namn? Kerstin Emma Sofia. Kerstin för att mamma heter så, Emma för att det är fint och Sofia för att mammas mormor hette så. Hon var tydligen ett frejdigt fruntimmer som bodde i ett rött litet hus vid Råneälvens strand och luktade alltid pepparkaka. Önskar att jag hunnit träffa henne.

Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Det kvinnliga könsorganet... Sen funderar, funderar och funderar jag på hur jag ska lösa situationen på bästa sätt.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm? En av mina största drömmar faktiskt. Önskar att jag får testa innan jag dör.

Tycker du om att krama folk? Jo, men jag föredrar att krama folk som vill kramas tillbaka. Hatar stela kramare.

Skulle du säga att du är trendig? Haha! Även om jag säger att jag är det så finns det säkert folk som skulle skratta sig blodiga om dom fick höra det. Jag försöker, det gör jag absolut. Med kräkfläckar på axlarna och amnings-bh.

Äger du en digitalkamera? Ja! Den bästa!

Vilka kändisar har du blivit jämförd med? En gång när jag i mitten av 90-talet hade klippt en trendig frisyr på Studio 31 sa någon av mina kära vänner att jag såg ut som Jennifer Aniston. Det lever jag på än i dag. Jo, och så sa Mia i Tobbes klass att hon tyckte att jag är lik Viktoria Tolstoy. Det tänker jag på dagligen. Jag undrar verkligen hur Mia tänkte...

Stör det dig om någon säger att den ska ringa men inte gör det? Nä. Själv hinner jag nu för tiden inte ringa till någon så jag har full förståelse för bortglömda telefonsamtal.

Vad är du allergisk mot? Vet inte... men något är det.

Vad har du för åsikt om sex utan känslomässiga förpliktelser? Det kan väl kännas bra för stunden om man är i behov av det och båda parter har samma inställning.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat? Iron hoppas jag.

Insikt

I går kom den till mig. Insikten.
Vi hade bestämt att vi skulle försöka få Klara att somna på egen hand, såsom det står i böckerna att man ska låta barn göra.
Klara grät. Vi gick in med jämna mellanrum och strök henne på kinden. Hennes små ögon tittade upp på oss och frågade vad f-n vi sysslade med egentligen.
På ett ganska tidigt stadium bestämde vi att vi skulle lyfta upp henne om situationen blev ohållbar. Till slut blev den det. I alla fall för våra ganska sköra föräldrahjärtan.
En stund senare hade hon somnat lugnt i Tobbes famn.
Det var då insikten kom. Hon är ju bara en bebis. Förr eller senare kommer hon säkert att somna vid åttadraget men för tillfället är vi alldeles för blödiga för att låta henne gråta i sin ensamhet, även om jag vet att det förmodligen inte går någon större nöd på henne.

Känns som att detta kan bli en lång följetong.

Stiltje

Här har det faktiskt inte hänt mycket de senaste dagarna.
Snön har kommit och gått. Vinden har rusat fram genom Umeås gator. Klara vägrar sova på kvällarna. Det sistnämnda tror jag väl förvisso inte har något att göra med vädret men det är så irriterande att inte veta varför. Hon är inte ledsen. Mest bara trött men hon vägrar sova. Vi som trodde att vi hade lyckats drilla henne till en snäll liten bebis eftersom hon några dagar förra veckan somnade redan kring åtta. Men icke.
Bebisvana människor får ytterst gärna höra av sig med tips och råd om hur man överlistar en bebis. Dessa tips och råd får ej innehålla supar, droger eller annan typ av syntetisk stimuli.

Den lilla damen har dock under de senaste dagarna överraskat oss med att vända sig både från rygg till mage och från mage till rygg. Kanske beror hennes insomnia på just detta. I hennes lilla huvud och mjuka lilla kropp händer det så mycket att det helt enkelt inte går att koppla av, hur trött man än är. Kan det vara så? Någon? Hjälp?

Följetongen Var fanken ska vi bo när vi flyttar till Piteå? fortsätter. Tyvärr verkar det som att våra drömmar och Pitebos kösystem inte riktigt synkar. Men det kommer mera. Var så säker!

Micke säger att han ska sluta blogga. Snälla Micke, sluta inte!

Frågetecken

Ewa funderade här om dagen över vem som egentligen läser hennes blog. Och jag kan väl inte annat än fundera jag med. Mamma, pappa, syster, bror, svärmor, svärfar, svägerska, närmsta vännerna, ni är kända. Men alla andra... Jag vet ju själv hur jag är. Jag studsar in lite här och var, läser, begrundar och studsar vidare men tanken på att någon följer mitt liv slår mig liksom aldrig. Det är liksom för konstigt. Fast lite häftigt på ett lite skrämmande sätt.

I dag har vi sanerat. Dammsugit, dammtorkat, skurat, städat toaletten. Åh vad här blev lätt att andas och det luktar så gott av Ajax. Allt slit lönade sig när vi sedan fick åka till Ante och Linnea för att fika och skratta. När jag träffar Tobbes gulliga klasskamrater känner jag ibland att jag också vill bli polis. Inte för att det är något större fel på lärarkåren men du vet hur det är. Så länge jag lever kommer jag säkert att fundera över huruvida jag kanske skulle ha blivit ytbärgare, ambulanssjukvårdare, barnmorska, dietist eller ja, kanske polis.
Jag inbillar mig att det är drömmarna som för oss vidare. Drömmarna som sätter krydda på livet. Även om livet oftast är underbart är det mysigt att fantisera om hur det hade varit om verkligheten hade varit en annan. Eller är det att fly? Då flyr jag väl då. Till mitt liv som ytbärgare.

Morning glory

Nu har hon sovit som en prinsessa tre nätter i rad. Även om kvällarna känns tomma när hon inte är med så inser jag någonstans att hon behöver sin sömn, så klart. Och när man har sovit ordentligt har man ju ork och lust att leka, även om man inte riktigt kommit ur pyjamasen än.

I går fikade jag och Klara på Wayne's med min gamla pitekompis Emma. Det var så längesedan vi sågs och så roligt att ses igen!

Senare på dagen fick vi veta att världens bästa Ida och Micke ska flytta till Väst på stan och bli våra grannar fram till sommaren.

Och sen... Sen vete gudarna var vi ska ta vägen. Vi hittar boende efter boende och allt känns lika fint och intressant. Lägenhet eller hus? Bastu eller badkar? Altan eller balkong? Hjälp!!! Vi gör hypoteser, spekulerar, ponerar, funderar och diskuterar. Men jag gissar att det är just detta velande som i slutändan kommer att föra oss fram till rätt beslut. Snart... Så snabbt som möjligt hoppas jag.

Nu ska jag ta tag i den här lördagen. Det är bäddat för en promenad ute i nysnön som ÄNTLIGEN faller från himlen. Tobbe skriver tenta i kväll så vi håller alla våra tummar.

Ha en bra dag!

A-bebisen

Jag slår inte på stora trumman. Det är inte därför. Vill bara berätta en häftig grej.
Du som känner vår dotter Klara vet redan att hon sedan hon föddes har haft en tendens till ganska sena kvällsvanor. Ett tag var 01 en norm och när vi de senaste veckorna har fått henne att sova kring 23 har det känts som en otrolig befrielse.
I går kväll satte Tobbe på den lilla flöjten hennes pyjamas redan kring 19.30 och sedan fick hon äta. 40 minuter senare sov hon gott i sin säng. Hon sov och sov och sov... Ända till klockan sju i morse! Som sagt, jag säger inte att detta är en rutin och jag vågar inte hoppas på att det kommer att gå lika lätt i kväll men det kanske är en början.
Jag surfade in på Anna Wahlgrens hemsida. För dig som befinner dig utanför bebisbubblan kan jag berätta att hon är något av en guru. Hon vet allt om små bebisar och även om jag tycker att hon är något rabiat i vissa sammanhang så kan det vara tryggt att ha henne som någon sorts riktlinje. Nåväl, enligt henne är det just vid fyra månaders ålder som bebbarna bör börja sova hela natten. Kan Klara ha läst Anna Wahlgren redan???

Har fastnat för The line of beauty på ettan. Har du inte sett de två första avsnitten bör du i alla fall se det som återstår. Mycket åttiotal, mycket sex och mycket droger. Precis vad man behöver för att koppla av...

Apoteket...

Min mamma är receptarie och jobbar följaktligen på Apoteket. När jag var tonåring tyckte jag att apotekets produkter var skrämmande oglamourösa och stank gammal tant på något sätt. Mamma brukade ta hem bindor som var två centimeter tjocka och jag fick uttryckligen tala om att jag villa ha Libresse eller Always. Absolut inte Apotekets! När jag började använda ansiktskräm tog mamma hem Ph5 Eucerin och jag gick i protest till Åhléns och köpte Nivea.
Mamma hävdade att jag kanske var lite påverkad av tv-reklamen vilket jag så klart nekade till. Jag brydde mig inte för fem öre om tv-reklamen. Jag ville bara ha det som var bäst helt enkelt.

Det är tur att man märker att hjärnan växer i takt med att man blir äldre. I alla fall tror jag att det är så det fungerar. Numer besöker jag själv Apoteket med väldigt jämna mellanrum. Ansiktskräm, hudlotion, trosskydd, amingskupor, bomullsrondeller, alvedon, nässpray, Nueva läppsmörj, nappar, febertermometer, miniderm, saffran... Allt finns på Apoteket. Apoteket äger.
När expediten vänligt försöker förklara för mig det fina med just den produkt jag har framför mig i kassan, då ler jag bara och säger: - Ja, jag vet! Min mamma jobbar också på Apotek. Sen går jag med fjäderlättasteg vidare. Glad över att ha valt det bästa.
Snälla herr Staten, behåll apoteksmonopolet.

Nu ska jag gå till Apoteket.

Tokväder

När vi åkte från Piteå i lördags var där 14 minusgrader och snön gnistrade och tyngde trädens grenar som bara januarisnö kan göra. När vi rullade in med bilen på parkeringen utanför huset på Skolgatan i Umeå var saker och ting på ett helt annat sätt. Ett tunt islager täckte vägen och på gräset hade frosten bitit sig fast som ett substitut för den snö som aldrig kom. I går kväll kom dödsstöten i form av ett skyfall som spolade bort allt vad frost och is heter och nu ser det ut som i början av november. Brunt och grått... Men i himlen är i alla fall blå och det bådar gott inför eftermiddagens prommis.

I går träffade jag mammagruppen igen. Vi fikade på Wayne's och det var så roligt att se alla igen. Både vuxna och barn. När jag ser barn som är precis i Klaras ålder så förstår jag hur mycket hon har utvecklats. Det är på något sätt svårt att se hennes framsteg eftersom man förblindas av det man har precis framför sig men när man ser samma utveckling hos någon annan inser man liksom vad som faktiskt händer och sker.

I dag har Tobbe tagit sig utanför lägenheten för första gången sedan kristallanafallet. Han spatserade iväg till skolan i morse och det kändes nog ganska bra för honom tror jag.

Funderar nu mycket över framtiden. Var ska vi bo egentligen? Klart är att vi ska bo i Piteå men var? Och kommer jag att få något jobb? Vad händer om jag inte får något jobb? Arbetsmarknaden för lärare i Piteå är lite knepig men jag kan tacka mig själv för att jag är spanskalärare. Många vill läsa spanska men få är utbildade i konsten att undervisa i ämnet. Snälla Piteå kommun, ge mig ett jobb! Inse att jag är en jäkla bra lärare och ge mig en bra lön!

Nu ska jag kamma mitt hår. Eller det som återstår av mitt hår. Lägenheten är täckt av svarta hårstrån som i en aldrig sinande ström rullar av min skalp. Det är sant som folk säger; man tappar hår när man ammar...

Volver - att komma tillbaka

Här är jag nu igen. I vår mysiga lägenhet där julstressen känns avlägsen och julmaten likaså. När vi kom i går kväll var kylen tom så när som på lite gammal taco-sås och en skrumpen purjolök.
Vi fick lämna Piteå lite tidigare än vad Tobbes inneröra förmodligen hade räknat med men det gick så bra så! Jag har upptäckt att hans konvalesens har gjort mig till ett något starkare fruntimmer. Allt det där som han alltid gör; tunga lyft, fälla ihop vagnen... Ja, ok, det låter lite patatiskt när jag räknar upp det så där. Jag inser det, men det är väl bara att inse att i ett förhållande där den ena parten är lite starkare än den andra (även om jag också är väldigt stark) så blir det så att den starkare gör de saker som kräver mer styrka. Och nu när Tobbe vinglar så får jag helt enkelt göra sådana saker och det går ganska bra.

I dag insåg jag att det verkligen var dags att klistra in foton i fotoalbumet. Sedan jag träffade Tobbe har detta aldrig gjorts och det börjar ju bli ett tag sedan nu. Sedan vi träffades har det dessutom hänt en jäkla massa saker som har blivit förevigade med kamera. Att vi dessutom fått barn gör ju inte mängden fotografier mindre. Hur som helst så stövlade jag iväg till Åhléns där jag köpte ett snyggt svart album, fotolim och fina pennor. Kvällen har sedan ägnats åt klistrande så att det står härliga till. Fy fasen vad mysigt det är att hålla på och ja.. jag skulle väl kanske inte kalla det pyssla, men det är liksom kul att pilla med något. Jag känner mig pånyttfödd, ungefär som när jag varit på Afro power dance för första gången.

Just nu håller Tobbe på att försöka söva Klara. Hennes sovvanor har absolut blivit bättre. Nu somnar hon oftast mellan 22 och 23 och sover till 7 eller 8 på morgonen. Jag har lärt mig att det kan vara tvära kast med bebisar så jag ska absolut inte slå på stora trumman än. Men som vanligt får man glädjas här och nu åt det finns just här och nu.

Kristallörat

Oj vad dramatiskt här har varit. Tobbes feber visade sig vara något helt annat. I förrgår var han yr som en gammal fullgubbe hela dagen och låg bara till sängs och kräktes. I går var både jag och mamma alldeles för oroliga så mamma och pappa körde yrselkillen till akuten där de sedan fick tillbringa resten av dagen. I slutändan kunde det dock konstateras att Tobbe lider av små kristaller som åker omkring i inneröreat och gör att balanssinnet hamnar på sniskan.
Nu mår han bättre och är mest bara jäkligt yr. Det tillståndet kan hålla i sig i ett par, tre veckor så vi får väl helst enkelt se när han är tillräckligt stabil för att ta tag i en bilresa söderut. Tills vidare får vi vänja oss vid en pappa som vinglar omkring som i en gammal pilsnerfilm.

I dag har jag och Klara lämnat sjulstugan för en tur till Erica och Niklas hemma hos familjen Carlsson i Norrfjärden. Där blev vi bjudna på lunch och fika. Åh vad det var skönt att få träffas. Jag hade i vanlig ordning räknat med att kunna umgås som tusan under julledigheten men som vanligt hinner man ingenting. När ska man någonsin hinna leva i lugn och ro egentligen? Ibland känns det som om allt man gör bara är hastverk och små, små insatser för att ta sig igenom dagen. Ibland vore det bra skönt att flytta till Glommers, läsa böcker, snusa och äta bullar. Ingen skulle orka kommer och hälsa på och i Glommers finns det väl inte längre några barn så jag skulle inte kunna jobba. Jag skulle bara sitta där, arbetslös, med världens snusgrop under läppen.
Kanske är det inte så dumt ändå, att behöva stressa ibland. Man undviker i alla fall snusgrop...

Krassligt

Ush vad jag bloggar dåligt så här i juletider... Men det är så många saker som tar så mycket tid så att få en lugn stund med sig själv framför datorn är verkligen inte enkelt. Klara har döpts, med allt vad det innebär. Hon skötte sig exemplariskt i kyrkan och började gäspa lite förstrött, precis så där som alla människor gör när det bara blir för långtråkigt. I slutet av ceremonin somnade hon tryggt i sin pappas armar. Sedan har vi också hunnit med nyårsafton på Fårön med våra underbara vänner och nu i dag, när lugnet äntligen skulle lägra sig och vi skulle få en massa tid till att göra absolut ingenting, då åker jag på mjölkstockning och Tobbe någon form av elak feber.
En tråkig dag kort och gott.
I kväll skulle jag ha träffat mina tjejer för att äta mat och prata om allt som händer och sker. Men så här blir det i bland. Som min mamma sa; I bland måste man ha tråkigt.

Julerus

Julen har passerat med relativt lugn och ro. Julafton i Piteå och sedan på juldagens morgon begav vi oss med fullpackad bil norrut till Gällivare. Under tre fullspäckade dagar hann vi umgås med Klaras farfar, farmor, faster och kusin samt några coola gälkagrabbar som också gärna ville titta på den "nya" familjemedlemmen.
Norr om polcirkeln låg snön djup och en tur till Dundrets café gjorde mig mer än måttligt sugen på lite skidåkning. Dock hade vi fått lämna skidorna hemma den här gången, till förmån för barnvagnen. Den tog vi dock med ut på promenad bland snödrivor och plogkarmar, bland snötyngda tallar och ett ofantligt stort lestadianmöte. Jag vet inte om jag någonsin har sett en livs levande lestadian och jag har då med all säkerhet aldrig, aldrig sett så många på en och samma gång. Lestadianflickorna såg ut som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien och lestadianpojkarna hade vattenkammat hår och välsträckta skjortor. Åh vad jag hade velat titta in på deras stormöte för att få en liten vink om hur det hela fungerar...

På lördag ska Klara döpas. Det blir ingen stor tillställning och endast de närmaste kommer att närvara men ändå är det ju en del att stå i. Har bakat två kakor i dag och i morgon ska Tobbe ta tag i sin specialitet, drömmarna... Kakorna alltså.
I dag har vi varit i kyrkan för att träffa prästen. Han var världens gulligaste farbror och det kändes så bra. Jag är själv lite förbryllad över behovet av att döpa mitt barn. Jag är inte konfirmerad och även om jag var en flitig besökare på Kyrkans barntimme som liten så har jag väl aldrig sett mig själv som särskilt religiös. Men när Klara föddes kändes det liksom självklart. Vi ville markera hennes födelse på något sätt och det kändes lika naturligt som att man vill begrava någon som har dött. Det är som att vissa saker är för stora för att bara passera obemärkta och utan någon form av ceremoni.
Födelse, död, början, slut, oändlighet...

No more XQ's

För några veckor sedan testade jag, som jag tidigare berättat, det nikotinfria snuset xq's. Jag älskade det och njöt av varje sekund som det satt under min överläpp. Dock kunde jag ana att Klara liksom slutade sova. En tjej i min mammagrupp hade samma erfarenhet och berättade att det nog berodde på att snuset innehåller ginseng. Jag slutade med xq's och Klara fortsatte sova som innan den fantastiska uppfinningen kom in i mitt liv. För några dagar sedan damp ett litet paket ner i vår brevlåda. Det var Erica som skickat två dosor av det nya nikotinfria snuset xq's. Jag blev så glad, dels för gesten att skicka lilla mig en lite julklappa och sedan hade jag ju så klart också saknat den där känslan under läppen. När ingen såg stack jag upp en ljuvlig liten påse och njöt av känslan. I går när vi då äntligen tog oss i väg med bil och packnig hade jag ju en del dötid. Du vet, så där mycket dötid som man bara har när man sitter i baksätet i en bil, på väg norrut i soluppgången och med Morgonpasset skvalandes i bilradion. Så klart hann jag med några snusar då... Så, i går eftermiddag när Klara verkligen skulle ha sovit middag, hände verkligen ingenting. Vi niotiden, när Klara verkligen borde ha somnat för kvällen, hände fortfarande ingenting. Inte förrän kl. ett, efter timmars vaggande, gungande, sjungande och vankande, kunde hon somna. Och fortfarande då var det som om hela hennes lilla kropp ryckte av ginseng. Därför, mina vänner, blir det ingen mer xq's. Men Erica, tack i alla fall för paketet. Jag har älskat varje sekund!

I dag ska en sista hand läggas vid julklappandet. Down town Piteå, here we come!

Fast

Vi hade packat och planerat. Längtat, väntat och sett fram emot att få åka på jullov. Men så kom det något från skyarna som tillsammans med den iskalla marken blev underkylt regn. Det underkylda regnet skapade trafikkaos och efter att halva släkten ringt och varnat insåg vi att det kanske vore bäst att stanna i hemmets lugna vrå tills i morgon. Planerande som vi är hade vi hunnit tömma kylen på ätbara saker och med detta som ursäkt stapplade jag iväg till kvarterets egen pizzeria för att fixa lite middag och jag måste erkänna att kvällen blev riktigt mysig, även om den inte blev som vi hade tänkt oss.

Alltså, i morgon gör vi ett nytt försök. Skiter det sig igen hyr jag en häst med tillhörande släde. Det var bättre förr, när allt inte gick på gummi. Leve meden! Leve den!

Snön ligger vit på taken

I går när jag satt och fikade med mina favoritkolleger hemma hos Anna i hennes nya soffa, råkade jag snegla ut genom fönstret och till min stora förtjusning kunde jag se hur vita, fina flingor föll från himlen för att sedan landa mjukt och tryggt på marken. Än så länge håller kylan i sig och så länge den gör det är jag glad.
Och jag behöver glädje i dag. Ända sedan gymnasiet har jag med jämna mellanrum fått något sorts meck med ögat som gör att ögonlocket sväller upp, blir rött och kliar så innåt.... Jag ser jätteläskig ut. Ond och elak. Så klart har detta tillstånd drabbat mig så här lagom till julhelgen när jag helst av allt bara skulle vilja sitta och stråla som jungfru Maria i stallet, med sitt nyfödda barn. I stället ser jag ut som en av de spetälska. Och när jag nu ändå är inne på bibelmetaforer så kan jag bara hoppas att jag inte blir skickad till någon avlägsen ö i Medelhavet.
Nej, i stället ser jag fram emot att förhoppningsvis kunna åka till Piteå redan i kväll. Tobbe slutar kl. 17 och om vi är riktigt snabba och effektiva borde vi kunna pipa i väg utan att det blir allt för sent tycker jag.

Ska nu fortsätta tycka synd om mig själv och mitt öga. Stackars, stackars mig...

Det gnistrar!

Äntligen! Det har blivit lite kallt ute och jag börjar hysa lite hopp om att det kanske kan bli en vit jul. Här i Umeå är marken täckt av frost och det är ju i alla fall en början. Och i morgon kväll bär det av till Piteå och där är det förhoppningsvis ännu vitare.
I går fick jag ett vykort av Erica i Abisko. Åh så oändligt vackert. Sverige är verkligen vackert. Det gäller att komma ihåg det.

Klara sover fortfarande och det gör hon rätt i. Dagen har två julfika i sitt sköte. Först med mammagruppen och sedan hemma hos Anna från mitt älskade jobb. Det känns som att jag inte äter vanlig föda längre. Jag bara fikar och fikar och fikar, fikar, fikar, fikar lite mer...
I går kväll var Ida och Micke här! Micke nyss hemkommen från Irland och verkade rätt tacksam över det. Klaras ögon tindrade när hon fick se en ny kille i vårt hem. Tobbe är orolig för dotterns uppenbara intresse för män och hoppas att det snart går över.

Nu hör jag små ljud. Måste rusa!

Kalas!

Nä, vi hann inte med någon middag i går. Först var jag hos Jennie på världens mysigaste julfika. Har du inte testat förut så måste du snarast inhandla ädelost till dina pepparkakor! Hysteriskt gott.
Julfikat avlöstes av Tobbes födelsedagskalas. Hela lägenheten var full med blivande poliser. Fikat flödade, Klara hade klänning och gick från famn till famn och det var bara såå trevligt. Jag är så glad över att jag också får vara med, trots att jag inte är polis. Dom är så trevliga, allihopa!

I dag har dock sockerchocken slagit oss ordentligt. Pappa skulle stanna till här för lunch på väg mot Piteå och det fick liksom bli dagens projekt. Ja, och så min cykeltur till Ica Hedlunda då...
Nu ligger Klara och Tobbe och sover i soffan och helglugnet har verkligen infunnit sig.
Själv sitter jag och funderar på var vi ska bo, sen när vi bor i Piteå. Och hur ska det bli? Finns Afro power dance i Piteå? Ska jag sälja mina klättergrejer eller kan man klättra i Piteå? Spelar det någon roll eftersom jag inte har klättrat på typ ett år?
Pappa tog med sig våra slalomskidor nu när han åkte. Första prylarna som rör sig norrut. Flytten har startat.

Det blir väldigt nära till Kåbdalis när man bor i Piteå. Klockrent!

Födelsedag

En sprakande bra dag. Så känns det i dag.
Ända sedan Klara föddes har hon verkat vara en rätt kvällspigg typ. I början var det rätt charmigt och kul att hon var så pigg på kvällen. Det var så roligt att hon var sitt allra piggaste jag när båda Tobbe och jag var hemma. På senaste tiden har dock hennes kvällspigghet gått lite över styr. Vi har suttit här, hålögda och desperata och inte fått somna förrän vid tvåsnåret. Det har Klara verkat tycka vara en bra tid för insomning. Någonstans insåg vi att det är vi som måste hjälpa henne förstå att man mår bättre när man somnar lite tidigare. Dock är det på många sätt svårt att föra en rak kommunikation med någon som är drygt tre månader. I går kväll bestämde vi oss hur som helst för att peka med hela handen. Vi Klara i hennes lilla säng kring tio och så klart putade hennes lilla underläpp mer än någonsin och hon tycktes totalt oförstående inför denna nya rutin. Med jämna mellanrum fick vi lyfta upp henne eftersom hennes gråt skär allt för djupt i faders- och modershjärtat. Efter en stund noterade Tobbe att vår lilla postmoderna elektriska julgran fick henne att tystna och häpna. Vi slet raskt ut kontakten och flyttade mirakelgranen från fönstret till nattduksbordet, la Klara i hennes säng och inom 30 sekunder sov hon. Och sov och sov och sov och sov... Fram till 07.45!

Nu på morgonen har T fått frukost på sängen, eftersom han fyller 31 år!!! Och så har vi hunnit baka lite inför kalaset i kväll. Jag ska dessutom till Jennie på julfika så jag vet i ärlighetens namn inte om jag behöver någon vanlig mat i dag. Kommer i vilket fall som helst inte ha tid att äta någon.

Nu är det fredag! Njuuuut!

Tillåt mig presentera: Vår framtid!

Nu är det alltså klart. Det vi har diskuterat, ältat, ventilerat, debatterat och funderat över ända sedan Tobbe kom in på polisutbildningen. Var ska vi bo? Sen när allt är klart. Var ska vi leva våra liv? Den här veckan har varit något kaotisk och fylld av många tankar och funderingar och det har bokstavligen kännts som att vi stått vid ett stooort vägskäl i livet.

I måndags kväll ringde en snubbe från polismyndigheten i Västerbotten och erbjöd en tjänst i Lycksele. Först aspiranttjänst här i Umeå och sedan placering i Lycksele och därifrån skulle det tydligen gå att söka sig till Umeå igen inom 6-8 månader. Det kändes jätteskönt att vi skulle kunna vara kvar här i Umeå, där vi trivs så bra, och jag skulle kunna vara kvar på mitt jobb som jag älskar. Saken var biff.
Så i går, ringde Tobbe till polismyndigheten i Norrbotten, som vi i stort sett hade räknat bort eftersom det i princip verkade stå mellan Pajala eller Övertorneå. Inget ont om dessa två orter men du förstår vad jag menar... Men! Plötsligt blev han erbjuden aspiranttjänst i Piteå och slutplacering i Arvidsjaur och även därifrån skulle det inte ta särskilt lång tid att söka sig ut till kusten igen.

Oj vilken jobbig eftermiddag det blev. Allt bara vändes upp och ner. På några få timmar skulle vi alltså ta ett beslut som förändrar väldigt, väldigt mycket... Vi vägde för och emot, hit och dit, upp och ner och tillslut... Till slut bara infann sig den där känslan av vad som var rätt. Plötsligt satt vi här i varsin soffa, med varsin pizzakartong på bordet och hade tagit i hand på ett beslut som jag verkligen inte hade föreställt mig i förrgår:
I juni flyttar vi till Piteå! Vi flyttar till Piteå. Det känns fortfarande lite konstigt att säga. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika bra som Piteå och det finns nog heller ingen plats för vilken mitt hjärta bankar lika hårt. Dock är det snart sju år sedan jag flyttade därifrån. Sist jag bodde i Piteå var jag ett barn som bodde hemma och tjuvrökte ibland när ingen såg. Jag hade hål i näsan och ville jobba i Bryssel. Jag visste ingenting om vad som komma skulle. Det gör jag väl fortfarande inte. Allt jag vet just nu är att vi bor lite drygt fem månader till i Umeå. Sen drar vi norrut.

Jag kommer att sakna många saker med Umeå. Jobbet och vännerna så klart men man kommer på en massa andra konstiga saker också. Jag kommer att sakna älven, Mekka, Ica Kvantum, tjocka farbrorn som säljer bingolotter på stan, iksu, den jättesminkade tanten på make-up store, killarna på Bubblans kiosk... Man lämnar så mycket när man lämnar en hel stad. Men jag är övertygad om att det finns nya jaktmarker för oss att (åter)upptäcka i Norrbotten. Kära vänner, saknad familj och den älskade naturen.

Piteå, here we come! I hope you're ready for us!

Platt rumpa

Kan konstatera att rumpan blir platt när man fött barn. Vid närmare eftertanke kanske det inte alls har med barnafödandet att göra men platt är den. Inte alls särskilt charmigt. Hur motarbetar man en platt bakdel? Har jag alltid haft världens plattaste bak???

Jag när en tonåring vid min barm!

Man kan aldrig kontrollera en annan människas liv. Man kan inte bestämma vad en annan människa ska göra och förvänta sig någon respons. Inte ens om människan i fråga är jätte, jätteliten kan man göra det. Jag är en kontrollmänniska av rang och får nu vackert erfara hur livet kan te sig när man lever ihop med en liten människa som trots sin ringa ålder har en fantastisk förmåga att fatta egna beslut. I natt bestämde Klara att hon inte behövde somna förrän 02.00.
02.00 känns inte så jättesent om du står skakar rumpan på ett dansgolv och sippar på en färgglad drink, lyckligt medveten om att du kan dansa en timme till. 02.00 känns inte heller så jättesent om du sitter mitt i ett parti TP tillsammans med dina bästa vänner och VET att det är du som kommer att vinna eftersom du bara har en tårtbit kvar. 02.00 är absolut inte särskilt sent om du sitter vid havet, en sommarkväll i Norrland och tittar på solen som är på väg upp över horisonten.
Om du däremot har längtat efter att sova i två timmar men absolut inte kan, eftersom ditt älskade barn helst vill titta på julpynt, då kan 02.00 kännas som havets botten; Mörkt, kallt och väldigt ensamt.
Men nu är det morgon igen och vårt nattliga bärande känns långt bort och passé. Klara sover dock fortfarande gott trots att hennes föräldrar varit uppstigna i en timme och den ena har hunnit susa iväg till skolan. Hon är en tonåring, fast bara tre månader. Världens yngsta tonåring. Alltid på bra humör, så länge hon får som hon vill. Vad var det man kallade oss nu igen? Curlingföräldrar! Så var det.

Vi var på stan i går med Jenny och Edvard. Perfekt att handla julklappar en måndagseftermiddag. Affärerna var inte lika klaustrofobiskt sprängfyllda som de är på lördagar och jag fick inte lika många sura miner för att jag valt att ta med mig barnvagnen till stan. Jag hittade en väst som jag förälskade mig i. Plötsligt bara hängde den där, den enda som fanns kvar. Underbart snygg, på någon som är två storlekar större än jag. Jag provade den och när jag stod där framför spegeln intalade jag mig själv att den inte hängde så jättemycket. Bara lite... Och förresten är det ganska snyggt när den hänger. Den ser ut som en påse, men det är väl inte så farligt? Jag lade undan den underbara väste till i dag och så här med facit i hand är jag rätt glad att jag inte köpte den. Särskilt med tanke på att jag denna tid på året borde lägga mina surt förvärvade föräldrapenningar på julklappar och inte på kläder till mig själv som inte passar. Skärpning tjejen!

Snart kommer Jenny och Edvard hit igen. Dom sover hos lillebror Johan men anländer snart Väst på stan. Borde kanske kamma mig lite innan dess...

Snuuuus...

Det är förmiddag och Klara sover middag. Om man nu kan sova middag på förmiddagen det vill säga... Den här stunden på dagen måste jag se till att få saker och ting gjorda; duscha, plocka undan, bädda sängen och jo, blogga. Vet egentligen inte om det borde falla inom prioriteringsramen men det har liksom blivit ett begär. Kan inte låta bli. Måste få skriva.

Micke skrev för ett tag sedan om anledningen till varför han började blogga. Och varför bloggar jag? Jag tror att anledningarna är många. I flera år funderade jag på att skriva dagbok men då, på den tiden, kände jag av olika anledningar att mitt liv inte var riktigt som jag ville att det skulle vara. När jag sedan, för några år sedan, ändrade på sakerna som jag inte riktigt kände mig tillfreds med kände jag att mitt liv liksom var något som jag kunde stå för och därigenom sätta på print. Jag menar så klart inte att man bara ska blogga om man är riktigt, riktigt lycklig men för mig blev det så. Lite roligare helt enkelt...
Sen är det så klart så att jag skriver med en sorts spänd förhoppning om att någon ska läsa. Inte för att jag sprider budskap som kan förändra världen och inte för att jag vill tala om vilket läppglans som sitter bäst. Egentligen kan väl min blog anses vara hyffsat meningslös. Men om Fredrik Virtanen och Ebba von Sydow får flanera fritt i mediabruset så borde jag väl åtminstone få strutta omkring, lite så här i bakgrunden.

I går var det söndag och 2:a advent. Tobbe hade varit på julfest och Klara hade varit vaken till kl. 03.05... Av olika anledningar var vi alltså lite trötta. Vi hann dock med Gammlias julmarknad där vi stolpade omkring i geggan och tittade på julgrejer av olika slag. Trots det dystra vädret var det riktigt mysigt. Vi köpte glögg och pepparkakor och gick en sväng på bildmuséet i jakt på små julklappar.
I dag är det måndag och Jenny och Edvard kommer på besök. Med andra ord borde jag ta tag i allt det där som ska göras innan lillchefen vaknar.
Och förresten, på tal om begär, är jag så snussugen att jag snart börjar äta på mina händer. Nu är det snart ett år sedan jag slutade snusa men det verkar inte innebära att begäret går över. Ååå, om jag finge sätta en Rapé under min överläpp. En kopp kaffe och en Rapé... Sen. Någon gång i framtiden ska jag snusa igen. Jag vet att det inte är bra men ååååå om jag finge sätta en Rapé under min överläpp...

Proppmätt

I kväll är det tjejkväll. Tobbe är på klassjulfest och jag och Klara ska göra det bästa av den lördagskväll vi har framför oss. Just nu ligger dock den lilla tjejen i sin säng och den stora tjejen har just ätit alldeles för mycket mat och är därför lite slak.
I morse var det dags för Afro power dance igen. Åh vad det är roligt! Åh vad jag älskar steget Doctor Alban och ännu roligare är raggastöten.

Det sunkiga vädret har tyngt Umeå i flera dagar nu. Hoppas verkligen på bättring tills i morgon när vi tänkte gå på Gammlias julmarknad. Vi hoppas i kapp, Christer Fuglesang och jag. Är det förresten någon som ställer väckarklockan i kväll? För att kolla på Christer alltså. Jag tycker att den här rymdresan känns något krystad. Det verkar lite som att NASA har bestämt sig för att en gång för alla få tyst på den hysteriske skandinaven och därför har man gett honom det hedersamma uppdraget att fotografera norrskenet uppifrån. Helt ärligt alltså... Jag är ingen rymdfysiker, men någonting säger mig att ett norrsken uppifrån ser ut ungefär som ett norrsken ser ut nerifrån. Om det visar sig att jag har fel är jag den första att be om ursäkt för min dryga attityd. Jag kan bara inte låta bli att fundera på hur många munnar som hade kunnat mättas för den summa pengar som det kostar att turista i rymden i två veckor. Eller så är jag dum. Jag kanske helt enkelt är så dum att jag inte förstår hur stort det är att fota norrskenet uppifrån.

Be careful out there.

Sofia & Klara

Foto: Björn Wanhatalo

Han kom ihåg!

Lägeskoll

Hittade den här på en annan blog. Lite kul!

DAGENS VILL HA: Något att klä på mig till Klaras dop...
DAGENS KLÄDSEL: Vila-jeansen som jag ÄNTLIGEN kan ha!
DAGENS HÄNDELSE: Promenad med Åsa och Victoria och våra barnvagnar.
DAGENS LÅT: Måste väl bli Idol-Markus då. För sakens skull.
DAGENS PLANER: Baka saffranskaka som jag ska bjuda tjejerna i Tobbes klass på.
DAGENS SAKNAD: Mitt jobb, faktiskt...
DAGENS DUMMASTE: Hmm... Jag gör väl aldrig något dumt?
DAGENS SJUKA: Avundsjukan!
DAGENS DROG: Haha! Ett nytt nikotinfritt snus! Smakar jenka!
DAGENS ROLIGASTE: Min storebror Davids berättelse om sonen Björns magsjuka.
DAGENS FAVORIT: Gull-Klara, aka Elvis.
DAGENS KRAM: Kramade Tobbe innan han drog till skolan. Han luktade gott!
DAGENS PUSS: Man får många pussar när man har både man och barn!
DAGENS KÖP: Vete tusan vilket som är bättre, snus eller saffran?
DAGENS GODIS: Inget godis på veckodagarna!!
DAGENS HUMÖR: Bättre nu, efter en kopp kaffe och skitsnack med min storebror som också är föräldraledig och smått understimulerad.
DAGENS ORD: XQ'S

Om moderskap och kvinnoliv

Om jag i dag skulle skriva högskoleprovet skulle jag förmodligen sänka mitt resultat så till den milda grad att jag förmodligen skulle hamna på löpsedlarna. Om jag i dag skulle hålla en lektion för mina elever skulle jag vara tacksam om jag fick med mig rätt böcker och kunde stava till Buenos días, me llamo Sofia. Qué tal? Ja, i dagsläget är det faktiskt så att jag skulle känna mig nöjd om jag lyckades lösa Piteåtidningens barnkryss utan att fråga om hjälp med synonymen för papegoja.
Det är fruktansvärt! Min hjärna har förslappats totalt och är förmodligen degigare än min mage. Jag håller på att förvandlas till någon annan och jag vet inte om jag riktigt är med på den förvanlingen.
I går när jag och Klara var hemma hos Linda på fika och jag upptäckte att jag plötsligt befann mig i ett samtal om feminism, amning och moderskap och hörde mina ord, smattrandes på i 110, insåg att det är något som saknas i min nya vardag. Ordet stavas s-t-i-m-u-l-a-n-s.
Visst har jag hört talas om mammalediga som glömmer sitt eget telefonnummer och matar sig själva med eftermiddags-TV och kaffe latte. Nu till mitt stora bekymmer; håller jag på att bli likadan? I morse innan Tobbe åkte till skolan gick jag så långt som att tala om för honom att det känns som om jag vore instängd i en burka. Burkan kanske i detta fall kan ses som min egen lathet inför att ta tag i saker trots att jag dagligen umgås med en liten bebis.
Visst! Jag pratar med folk, ventilerar mina tankar till höger och vänster, som vanligt... Det nya är dock att för första gången sedan 6-årsåldern har jag ingen som helst användning för min intellektualitet. Ett helt liv av studier och några års arbete har gjort mig och min hjärna till bästa kompisar. Vi har behövt varandra och helt enkelt inte klarat oss utan varandra. I mammaledighetslivet klarar man sig hyffsat utan sitt intellekt och jag tror att min hjärna börjar känna sig utanför.
Stackars, stackars hjärnan!

Bad hairday?

Långsam morgon...

Klara somnade 00.30 i går och sov till 8.50. Den trenden har nu hållit i sig i två veckor. Jag påstår inte att det kommer att vara så för all framtid men vi är oändligt tacksamma för varje natt vi får sova utan matuppehåll.
Nu sover hon sin förmiddagslur och jag har hunnit duscha, fixa fejs och hår och om en stund ska vi gå i väg till Linda från jobbet och fika.

Vädret är fortfarande jämngrått. När ska vi få någon snö egentligen? Borde man kanske flytta norr om polcirkeln för att få en vit jul? Jag blir snart vansinnig av att inte kunna vara ute ordentligt. Och vem vill ha att göra med en vansinnig Sofia?

Nu: Annika Lantz

Hittade nyss den här gladskiten i sovrummet.

Har dessutom rensat vattenlåset i handfatet. Bläääääääääää!!!

Vi är fotomodeller!

Sitter framför datorn med en av de nya Filippa K-muggarna fylld med ljummet kaffe och försöker smälta den senaste halvtimmens aktivitet. För några veckor sedan blev jag intervjuad av Lärarnas tidning för en artikel om ett mentorskapsprojekt som jag var med i när jag var nyexad. Denna intervju skulle leda till en artikel och så klart skulle jag också bli fotograferad och i dag var det tid för detta äventyr. En svarbuskig fotograf från Vittangi har fått mig och Klara att posera på alla möjliga sätt och le ur alla möjliga vinklar. Klara med sin yviga tuppkam och jag med min nya frisyr som jag försöker hålla lika fin som den var när jag kom från frissan. Kändes faktiskt otroligt kul att vårt lilla vardagsrum för en stund förvandlades till fotostudio. Det hottade upp den i övrigt väldigt grå och regniga måndagen ordentligt. Jag lyckades även få den trevlige fotografen att gå med på att maila mig några bilder när allt är klart. Bara han inte glömmer...

I lördags när jag var på iksu och Afro power dance kom jag på en sak i samband med min låtsasvärld. Jo, det är nämligen så, att aldrig tar sig min låtsasvärld så stora proportioner som när jag tränar aerobic. Direkt flyttas jag från det dammiga golvet och svettiga atmosfären, genom tid och rum, och landar mjukt på Broadway där jag så klart har en mycket framträdande roll i någon av de publikfriande musikalerna. Min dallriga postgrossess-mage förvandlas till en nätt tvättbräda täckt av små svettpärlor som glimmar i skenet av de varma spotlightsen.
Hoppas att mina vänner vill fortsätta vara mina vänner och att min familj vill fortsätta erkänna mig som medlem, även trots detta.

Over and out, catch ya later!

I form

Sitter här nyduschad och nylunchad. Började dagen med ett iksu-pass i Afro power dance tillsammans med några av brudarna i Tobbes klass. Oj så roligt det var! Har inte varit på något pass sedan någon gång i början av min graviditet så det kändes som världens berfrielse att stå där igen. Och vilket pass sedan! Barfota, svängades på rumpan och kastandes med armarna. Ett underbart sätt att börja dagen på helt enkelt.
Det är alltid lite nervöst att lämna hemmet och ta med sig Klaras mat. Vi hade dock plockat fram lite djupfryst bröstmjölk som stod redo för det ögonblick hon skulle bli hungrig. Men här sitter jag nu och har varit hemma i en timme och Klara sover fortfarande och visar inget större intresse av att vilja äta...

Återstår på dagens agenda gör fika på stan och tacos till middag. Säkert en massa annat också, men som Lena så klokt påpekade är det helt enkelt skönare att inte veta!

På nålar

Nu har Tobbe haft sin sista intervju, den med Västerbotten och jag vet ingenting! Han hade seminarium direkt efter intervjun. Inte för att jag tror att dom har sagt; "Varsågod Thorbjörn, här får du ett jobb av oss, i Umeå precis som du ville. Vi har dessutom lagt in en liten löneförmån i form av en fin lya vid älven." Nej, så jäkla dum är inte ens jag, men det är bara det att det känns som att hela mitt liv är på väg att formas om och detta allt på grund av en kille från Gällivare som jag råkade springa ihop med en sen kväll på Corona. Lite galet på ett sätt det här med samboskapet och kärleken. Vem vet var jag hade befunnit mig i dag om jag inte alls hade gått på Corona den där kvällen. Älvsbyn, Salto eller Amsterdam? Fast på något konstigt sätt, om man nu ska tro på det här med ödet, vilket jag inte vet om jag gör, men i alla fall så borde då ju då vara så att Salto aldrig var ett alternativ eftersom det inte blev så. Vad jag menar är; är det alltid meningen att saker ska vara precis så som dom blev? I så fall behöver man ju aldrig ångra saker som man inte gjorde, eftersom det ändå inte var meningen.

OK, där fick du lite hjärngymnastik! Och allt detta bara för att jag har lite ångest för min framtid, som till mångt och mycket ligger i någon annans händer, inte i mina egna, inte i Tobbes heller för den delen. Min framtid ligger i Rikspolisstyrelsens händer!! Hur jäkla bra känns det då???
Nä, nu måste jag kamma håret innan den runda lilla dottern vaknar. Ha en underbar fredag där ute! Själv ska jag luncha på stan.

Bland ovikt tvätt

Gårdagen var alldeles för händelserik för att något skulle hinna skrivas. Mammagruppsfika, besök på jobbet och fika där, tvätt, mat... Låter inte så blodigt så här dagen efter med det kändes svettigt, jag lovar.
Nu sitter jag här dagen efter bland tvätt som vi till hälften hunnit vika och resten ligger kvar i en sådan där megastor ikea-påse. Ska ta itu med det snart. Ska luncha med Ida på stan så bara jag är färdig innan dess så är det ingen fara.

Sen är det ju det här med framtiden också... Tobbe har gjort två av tre anställningsintervjuer och det ser väl rätt bra ut. Nu återstår bara den sista, med Västerbottens polismyndighet och sedan behöver vi förhoppningsvis inte vänta så länge på ett besked. Det ska bli så skönt att bara få veta vad man har framför sig. Att kunna ställa in sig mentalt liksom.

Klubbkväll på Åhléns i kväll! Jag känner att det är i kväll det kommer att ske. Min överkastjakt kommer att nå sin kulmen och troligtvis kan vi i kväll luta oss tillbaka i ett smakfullare, lite vackrare hem.

Nu ska jag ägna mig åt lite tvättvikande och framtidsbryderier.

I låtsasvärlden

Har kommit hem från dagens prommis med Viktoria och barnvagnarna. I dag gick vi runt Bölesholmarna som är två små öar som ligger vackert mitt i Umeälven. Solen strålar trött från himlen och det känns nästan som vår. Klara ligger forfarande och sover och jag har avnjuit en kopp kaffe med kanel som Ewa tipsade om. Det är så gott så man behöver inget gott på sidan om. Jag försöker börja ett nytt liv. Igen...
Till kaffet har jag även avnjutit ett nummer av Femina som jag tog med från mamma. Har läst om Linn Ullman och hennes skrivande och en underbart rolig krönika av chefredaktören Lisbeth Lundahl. Hon skriver om sina låtsasvärldar och jag kände igen mig så otroligt mycket Det fungerar ungefär så här:
När jag ibland känner att min egen vardag ter sig lite grå och tråkig brukar jag låtsas att jag är någon annan eller någon annanstans. När jag sitter här och skriver på min enkla lilla blog som jag egentligen inte vet om någon läser kan jag t. ex. i stället få för mig att jag skriver för New York Post och att min lägenhet egenligen ligger på en mysig gata mitt på Manhattan i stället för i ett fult tegelhus Väst på stan.
När jag är ute och drar barnvagnen längs grusvägen nere vid älven och känner mig lite väl mainstream kan jag i stället låtsas att jag går längs jokken i Abisko (hos Erica) med fjällen som tornar upp sig bakom mig och den fantastiska vyn av Lapporten framför mig.
Det kanske är högt spel att verkligen erkänna dessa fantasier... Eller så är det något som alla gör. Jag frågade Tobbe som hävdar att han bara lever i den verkliga världen, men jag vet inte om det är sant. Själv har jag hållit på så här så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag ofta same och den grå Citroënen var egentligen en rensläde. Min rosa täckjacka var en vacker liten kolt och jag jojkade ständigt.
Vet inte om det hanlar om verklighetsflykt, barnasinne eller bara allt för mycket fritid. Kanske är jag helt sjuk i huvudet. Oj. Tänk om jag är knäpp!

Allt och ingenting

Klara och kusin Isak slappar hos mormor!

Det är ungefär vad helgen har bestått av. Vädret har gjort att vi tagit det så lugnt, så lugnt. Eller, ja, så lugnt som man nu kan ta det med en två- och en fyraåring i huset. Har ju så klart också varit på Edvards dop som var en fantastisk mysig tillställning! Vi har dessutom flanerat på stan och fikat på Ekbergs två gånger.

För första gången på länge kunde jag träffa mina älskade vänner igen och jag inser hur mycket jag saknar dem. I går kom Erica och Jenny förbi och drack lite kaffe och åt köpeslussebullar. Det var så himla skoj att få träffas igen och varje gång vi ses förbannar jag mig själv för att det inte blir oftare. Men vad gör man när de människor som finns så nära ens hjärta befinner sig så långt bort...?
I bland undrar jag i mitt stilla sinne om det inte var bättre på 1800-talet, när alternativet att flytta bort från sina hemtrakter tedde sig allt för vidlyftigt. Tänk, om jag bott kvar på Djupviken och hade min mest avlägsna vän i Bertnäs... Om jag hade bott i ett litet rött hus med mamma och pappa i en stuga på tomten och syster och bror i granngårdarna. Det kanske inte var fullt lika idylliskt som jag här får det att låta men det irriterar mig något att alla ska bo så långt bort.

Har ju glömt att berätta om mitt nya hår!!! Fick ett presentkort på frisseri på min födelsedag och innan vi åkte till Piteå hann jag genomgå metamorfosen. Åh vad jag känner mig fiiin. Skillnaden är brutal och det är så skönt att se ut som mig själv och inte som Ronja Rövardotter. Jag älskar Ronja men jag vill inte ha hennes frisyr. Inte längre, inte nu när jag slipper.

I dag har solen kommit åter och det är dags för promenad med Viktoria och Lisa. Leve solen!

P.I.P - Plötsligt i Piteå

Då var man här. Tillbaka på brottsplatsen för dop, fika på Ekan och en massa mat.
Härligt!

Klara ska även få besöka sjukhusapoteket och alla tanterna där. Oh så mysigt.

Åh vilken dag!!

Ja... Vad säger man en dag när man väcks med frukost på sängen, tända ljus och en hes mansstämma som viskar "ja må hon leva, ja må hon leva...". Ute är det fortfarande mörkt när jag sitter vid köksbordet och river det prassliga papperet av paketet, precis som det alltid har varit den 21 november på morgonen.

Min mamma har alltid haft den otroliga förmågan att göra varje födelsedag speciell. Hela dagen har känts magisk och som om den är bara min. Bara, bara min! Det är alltså hennes fel/förtjänst att jag har blivit så här. Och hon är förresten likadan som jag. Varje år, den 28 juni, när hon själv fyller år ordnar hon en riktig fest för vänner och familj, med mat och vin och om man har tur även lite fransk nationalsång. Jag tycker att det är så bra! Många i hennes ålder har slutat fylla år. Men inte mamma och just därför åldras hon inte heller. Hon är fortfarande en blond tiger, min mamma.

Jag ska heller aldrig sluta fylla år.

Sweet sunday

I två nätter nu har Klara sovit som en liten prinsessa. Detta får mig att på dagarna känna mig som en stor prinsessa. Oj vad sömn är skönt. Och så underskattat! Tänk om jag för två år sedan skulle ha haft vett att uppskatta åtta timmars sömn. Tänk om jag då hade vetat...

Jag luktar ute. Det luktar så gott! Jag och Klara har varit ute på en sjuhelsikes promenad. Tobbe pluggar inför morgondagens tenta och vi bara går. Och går och går...

Känner mig lite pirrig i kroppen. I dag är det dan före dan före dan... Före min födelsedag! Jag vet att min ålder nu borde ha nått den gräns när man inte längre har någon rätt att längta till sin födelsedag men jag kan inte hjälpa det! Jag tycker att känslan är precis lika speciell som när jag fyllde åtta eller nio. Jag undrar om jag är lite ego. Som om jag inte redan visste...

En nervsträckning senare...

Regnet fullkomligt vräker i dag. Vägarna är täckta av blankis alternativt småsjöar. Trots detta har jag hunnit med att stolpa runt Haga med Klara i vagnen. Jag har kommit på att en promenad nästan är ett måste för att hon ska sova ordentligt i två timmar. Genom fönstret ser allt så hiskeligt grått ut men när man väl tar sig ut, i regnkläder och vattentäta kängor så är det inte så farligt trots allt. I alla fall inte när man har kommit in och tagit en varm dusch. Mmmm...

I går kom så vår hussjukgymnast hit. Ida klämde och kände och gjorde en nervsträckning. Jag vet inte riktigt vad det är, men det gjorde inte ont och det var tydligen ett bra tecken. Något med ett ligament som är som en muskel i ryggraden. Tror det var så det var...

Nu är det dags för lunch innan Klara vaknar. Fort!

Sjukstugan på Skolgatan.

I går var verkligen en seg dag. Så seg att inget fanns att skriva. Inget fanns att säga.
I dag har jag dock fått perspektiv på saker och ting. Tobbe låg och flämtade i 39 graders feber hela dagen. Jag kände mig stel som ett järnspett och försökte så gott som det gick hålla modet uppe. Klara var förmodligen fullkomligt uttråkad och sov bort större delen av dagen.
Till slut fick jag nog av missären och masade i snigeltempo fram genom västra staden och kom till slut in till stan. Väl där upprymdes jag av någon form av pysselande och när jag en stund senare kom hem igen, till en lägenhet som ångade av feber och paracetamol, kunde jag stolt hänga upp ett nytt tyg på ena väggen i vardagsrummet och en liten tavla på en annan av vardagsrummets fyra väggar. På det lilla stringbordet som pappa har gjort i slöjden ställde jag en ny liten underbar ljuslykta från Indiska och ovanför sängen i sovrummet hängde jag ett annat nytt tyg. Och Klara och Tobbe bara sov...

I dag är det torsdag och Klara ligger och snackar i sitt babygym. Tobbe hoppade ur sängen och kände sig hyffsat frisk. Min rygg mjunar mer och mer och i eftermiddag kommer min privata sjukgymnast Ida hit för att dricka lite kaffe och kolla lite på min svankregion.

Som ett led i mitt nya liv som inredare blev jag nyss tvungen att ringa till min lilla mamma och ändra min önskning inför födelsedagen. Nej, jag vill inte längre ha nya skinnstövlar. Skinnstövlar som funkar har jag redan. Vad jag behöver är ett nytt överkast. Eller hur? Och kanske nya snygga kuddar att lägga på överkastet.
Erica! Hjälp! Snart kanske jag är en Mrs. Stewart i alla fall.

Nu måste jag kolla runt efter det perfekta, lagom coola överkastet. Eller är det urnördigt med överkast?

Take that!

När jag var tonåring gillade jag inte pojkband. Min kompis Lena hade tapetserat sitt rum och hela skolbänken med bilder av NKOTB. Hon åkte till Stockholm för att gå på konsert, hon var förblindad av kärlek till Joey. Själv lyssnade jag i hemlighet på Euskefeurat och Norrlåtar. Jordan, Joey, Danny, Donny (har jag glömt någon) var förvisso snyggare än Ronny, men dom kändes inte riktigt äkta. Fler pojkband kom och gick men jag blev aldrig så där rabiat förälskad i något av dem. Sen kom grungen och flanellskjortorna. Vi lyssnade på Kurt Cobain och svettades i Christinaskolans cafeteria där vi satt klädda i lagar på lager av ylle och flanell. Hur dum får man bli? Ur träslöjdens förråd hade jag plockat några decimeter skinnsnöre som på ett ytterst genomtänkt sätt lindats runt halsen i försök att få det att se ut som något som var gjort i förbifarten... Men jag var nog aldrig någon riktigt grungare heller. De killar i Piteå som var klädda i flanell och hade lortigt hår var faktiskt skitiga på riktigt och luktade mopedbensin... Nä, då föredrog jag de där sportkillarna som luktade Farenheit eller AXE. Oj... när man tänker efter var tonårstiden verkligen kantad av både dubbelmoral och vägsökande. Men det är väl också det som är meningen. Hur hamnade jag här egentligen? Det började ju med pojkband! Vad jag egentligen skulle komma fram till var att jag i går blev lite småförälskad igen. Mitt i ryggskadan kollade jag lite på fotbollsgalan när Take that plötsligt gjorde entré i rutan. Döm om min förvåning eftersom jag inte hade en aning om att dom hade slagit sina påsar ihop igen. Jag satt där och upptäckte att jag smålog för mig själv och tillika insåg jag att jag hade fallit för ett pojkband. För Take that. Att dom har gått och blivit gubbar men fortsätter att stå på rad med varsin mick och sjunga i stämmor störde mig inte alls. Hjälp! Hur gammal är jag egentligen? Eller hur ung? Förstår du vad jag menar? Är jag en tonåring som gillar ett gubband eller en kärring som fattat tycke för ett pojkband? Jag vet faktiskt inte själv...

Pang!!!!

I går kväll, som så många andra kvällar, pratade jag med min syster i telefon. Vi pratade om allt och ingenting, som alltid. Klara låg bredvid mig på soffan och blev efter en stund lite trött på det. Jag lyfte upp henne, nöp fast telefonen under hakan, reste mig ur soffan på ett väldigt oergonomiskt sätt och plötsligt bara sprättade det till i ryggen. Jag gissade att det var något som inte riktigt var som det skulle vara och mycket riktigt blev det inte precis bättre under kvällen och i morse när vi steg upp var min rygg lika stel som ett isblock. Gissar att det är detta som kallas ryggskott, även om det kanske är en mild variant. Nåja, skönt är det inte!

Gårdagens gråväder utnyttjade vi rätt bra. Jag och Klara gick i väg till Viktoria och lilla Lisa där vi blev bjudna på ett mycket gott fika och trevliga små samtal.
Den här dagen blir nog ytterst lugn. Hade planerat en massa saker; promenad med Viktoria, fika hos Anna... Ja, du hör ju. Nu blir det i stället jag, Klara och en paj rygg. Tur att vi har Annika Lantz. Jag älskar henne! Jag vill vara hennes kompis!

Grått på vägen, grått i luften, måndag...

Det är tur att man är en rätt glad fis när vädret är som det är i dag. Jag och Klara har varit på BVC och nu väger hon prick 5 kg!
Sitter och funderar på om man borde gå ur på en promenad men vädret är verkligen ingen höjdare. Problemet är att jag HATAR att sitta inne hela dagarna. Jag känner hur jag blir blek och fet på nolltid liksom. Jag får väl sitta och vela här i soffan en stund till... Kaffebryggaren står och puttrar i köket och snart är det dags för dagens första kopp och en liten pepparkaka. Liten och liten... Ja, men det känns bättre om jag använder just det adjektivet för att beskriva de kakor jag äter. Det känns liksom bättre då.

Helgen har varit underbar med mamma, storebror och lilla Tove här på besök. Tyvärr blev kusin Tove förkyld och med det vädret som varit i helgen har man inte precis haft någon större lust att vara ute på äventyr. Men allt det där spelade faktiskt inte så stor roll. Det har varit så mysigt att bara umgås i lugn och ro.

I går badade jag och Klara. Det var sååå roligt!

In, ut...

...ungerfär så har dagen i dag varit. Morgonpromenad längs älven, in igen för lunch, ut för fika på stan med Jessica, in igen för middag, ut för fika hos Viktoria och Patrik, in igen för lite iordningsställande av lägenheten inför morgondagens storfrämmande. Storerbror David och Klaras tjejkusin Tove kommer på besök ända från Malmö och det ska bli sååå roligt!! Det är så tråkigt när människor man tycker om bor alldeles för långt bort. Malmö ligger väldigt långt bort.

På söndag är det farsdag. Egentligen kanske farsdag är ungefär som Alla hjärtans dag, lite sökt och meningslöst. Dock kan jag inte låta bli att tycka att det är ganska stort, med min älsklings första farsdag. Kan dock inte avslöja något här för risken finns ju att festföremålet läser...

Ska nu försöka mata Klara till sömns. Lilla nattsuddaren...

Faktiskt supermamma och utmaning #3

I dag känner jag ett visst behov av att skryta. Jag vet inte om det är moderskapet som gjorde det eller om jag helt enkelt är en ovanligt effektiv kvinna, men i går bakade kopiösa mängder fikabröd. En sats kanelbullar och en sats falska potatisbakelser. Det är fantastiskt vad man kan hitta på internet. Jag googlade "potatisbakelser" och hittade en hemsida som innehöll en jäkla massa kakrecept. En kvinna någonstans i Sverige hade samlat sina favoritrecept och lagt ut på nätet. Om jag blunder kan jag se den kvinnan framför mig. Hon är så där som jag önskar att jag kommer att vara när jag är sisådär 70 år. Lagom rund, vithårig, stora hängbröst och skrynkliga armar, ett hus som är varmt och ombonat och alltid luktar nybakat fika. OK, vi får väl se om jag lyckas fullfölja denna dröm men hur som helst gjorde jag i går ett tappert försök till uppvärmning inför min ålders höst. Lite tidigt kan tyckas men det är som med knipövningar; ju mer man håller på desto bättre blir slutresultatet.
Så, till min pappa vill jag säga att nu finns här bulla!! Han gillar liksom bulla min pappa. Bulla. Haha. Det var ju så man inte fick säga!

I dag åt vi gröt till middag. Mannagrynsgröt. Det var jag som hade gjort den och eftersom jag inte är så hemskt tålmodig utan snarare en ganska ivrig person, särskilt när jag är hungrig, lyckades jag göra gröten tjeckrutt (reservation för felstavning). Vad kan det tänkas betyda? Se det som rappakalja. Våga ha fel!

En mammaledig bloggares bekännelser

I dag är det två månader sedan Klara föddes. Även om det känns som att hon alltid har funnits med mig så har tiden gått så fruktansvärt fort. Det är svårt att beskriva. Det är som att det var förutbestämt att det var just hon som skulle komma. Som om hon liksom har gått vid min sida hela livet.

I två månader har jag varit borta från mitt ganska så fartfyllda jobb. I början kände jag mig alldeles vilsen i mitt eget hem och i så klart också i rollen som mamma. Dagarna bara gick och jag tyckte inte att jag gjorde någonting. Jag vågade inte lämna Klara så all tid gick åt till att mata henne eller vänta på att hon skulle vakna så att jag skulle kunna mata henne igen. Hormonerna gjorde att jag grät och skrattade om vartannat utan egentlig anledning. Jag kan väl inte påstå att jag i dag har gått och blivit värsta supermorsan men nog känns det ändå som att jag har lärt mig en del.

De första veckorna kände jag mig på något sätt understimulerad. All fart och fläkt var som bortblåst och plötsligt kastades jag hem från BB och landade i den grå soffan i vardagsrummet, en bebis i famnen och två mjölkstinna bröst hängades från överkroppen. Det var som om någon sa: - Varsågod Sofia. Ta den här bebisen och fixa det.

Men i takt med tidens gång har jag liksom vant mig vid lugnet och ron. Jag känner mig inte längre understimulerad trots att jag och Klara på dagarna har en ganska lugn tillvaro. Det intressanta är att jag liksom, på ett bättre sätt än tidigare, kan se det underbara och fina i alla småsaker som sker. Vinden som blåser och krusar Umeälvens vatten, den fantastiska vagnen som rullar så lätt, det utsökta kaffet i köket på förmiddagen, den vita snön i björkarna utanför fönstret. Framför allt får jag njuta av alla små saker som Klara gör. Hennes små leenden som kommer allt oftare, hennes små händer som krafsar på min tröja, hennes små gurglanden som upphetsade föräldrar snabbt tolkar som joller...
Allt det här tror jag delvis att jag har bloggen att tacka för. Tack vare mina tappra försök till dagboksskrivande har jag liksom öppnat ögonen för vardagen. Först nu tror jag att jag har kommit på att det är därför jag bloggar. För att kunna se mitt eget liv liksom. Och jag måste få säga att jag gillar det jag ser!

Ett vitt äventyr

I natt kom det äntligen lite ordentligt med snö. Jag vaknade någon gång vid tresnåret av att plogbilen körde förbi i en rasande fart.

När vi på förmiddagen kom ut i snön kändes staden som en oskuld. Allt var vitt och det var nästan som att jag skämdes över att jag trampade i allt det vita. Den känslan gick efter en stund över till en mindre ilska över plogbilsfrånvaron längs strandpromenaden.

Vi knallade iväg till IKSU där vi kollade på basket. Det var den första seriösa basketmatchen jag har bevittnat och jag kände mig som ett ganska stort frågetecken. Vi passade även på att inviga sportcentrets nya cafeteria tillsammans med Ante, Mårten och Per. Kaffet kunde väl ha smakat bättre men vad fasen! Det har ju snöat!

I går pratade jag med min fina systerson Isak, fyra år. Han hade varit på Halloween-fest hos en flicka från dagis. "Hon är stor. Hon är fem år och jag är bara fyra." Berättade Isak stolt. När jag frågade vad han hade gjort på festen svarade han "Vi lekte Ett, två, tre ost". Detta är ett nytt dialektalt dilemma. Jag fattade rätt snabbt att det måste vara samma lek som i min barndom hette "Ett, två, tre rött ljus". Jag börjar undra om vi från Piteå är något av språkliga freaks. Ju mer jag lever och ju mer jag får se, desto mer förstår jag att hela världen står enad och Piteå och piteborna väljer hela tiden egna kringelikrokar. Jag tycker att detta är ett rätt häftigt fenomen. Men visst är det väl så att det heter Ett, två, tre rött ljus? Vem fan skulle stanna för en ost???

Klara är fortfarande krasslig. Hon sover och kraxar, om vartannat. Jag gissar att sovandet är ett led i hennes tillfrisknande, för att orka slå ihjäl alla små baciller.

Utmaning #2

I bästa Fredde Lindström-anda vill jag nu inbjuda till nästa dialektala utmaning. Jag vet inte om det är jag som är körd i skallen eller om detta ord verkligen är ett lokalt påfund.

Skrana. Vad kan det tänkas vara? Vinnaren, meddelas återigen så snart som möjligt.
Detta med dialekter är en fas jag går igenom. Snart kommer något annat. Jag lovar!

På tal om dialekter

Nu är det fredag kväll och vi har kollat på Idol. Klara sitter i pappas famn i sin röd- och vitrandiga pyjamas som hon fått av sin farmor.
Vi har ätit glass och jag måste medge att vi har det rätt mysigt.

På tal om dialekter så måste jag i kväll få uppmärksamma ett fenomen som är rätt intressant. Man kan ju tycka att Norrbotten borde vara ett ganska homogent dialektalt område där vi alla låter ungefär likadant. OK, jag kallar mig fortfarande för norrbottning även om jag numer kanske borde titulera mig västerbottningen. Jo, Norrbotten var det. Just nu vet jag inget roligare än att håna Gällivarespråket. Tobbe är ganska bra på svenska, men ibland kan jag inte hålla tillbaka. Några exempel:

- I Gällivare tittar man inte på TV, man kollar TV.
- I Gällivare flyttar man inte boken till bokhyllan, man för boken till hyllan.
- I Gällivare är man inte i huset som man bor i, man är i huset vars man bor.

Jag vet att man i Malmfälten anses prata rikssvenska. Vad säger Svenska akademien om ovan givna exempel?
Detta påpekas med all kärlek och några droppar ironi. Visst är det väl störtskönt med dialekter. Jag älskar dem! Kom gärna med fler häftiga exempel! Från när och fjärran!

Dagens dialektfråga: I Umetrakten firar man i slutet av augusti stugsista. Vad kan det tänkas vara tro? Vinnaren meddelas så snart som möjligt.

Freeedag! Och gäsp.

Klaras lilla förkylning håller i sig. Jag undrar hur det är när man är fökyld för första gången. I natt har hon varit vaken en hel del. Gråtit, hostat, rosslat, nyst. Till slut somnade hon ganska gott i vår säng. Nu ligger hon och ser hur pigg ut som helst. Hon hostar och nyser, men är ändå ganska nöjd. Fy så hemskt med snor när man inte vet vad det är...

I går gick vi en prommis med Jennie längs den vackra Umeälven. Älven är för Umeå vad Fårösundet är för Piteå. Vatten är liksom livgivande och rogivande på samma gång. Älskar älven. Vår lilla promenad avslutades på Schmäck med varm choklad och bulle. På svenska heter det bulle. I Piteå heter det bulla. Jag har lite svårt att säga rätt. När vi var i Stockholm i våras och skulle gå och fika beställde jag kaffe och bulla. Oj vad servitrisen såg idiotförklarande ut. Som man säger på högstadiet: Orka bry sig!

Kaffe. Behöver kaffe.

Sitter i soffan och skriver. Datorn på låren och en sovande dotter på bröstet. Hon har blivit förkyld stackarn. Jag misstänkte att detta skulle ske. Dels är det höst och alla medier fullkomligt skriker om förkylningar vilket gör en hypokondrisk småbarnsmorsa fett nervös. I måndags kom Tobbe hem från skolan och kände sig krasslig. Det var liksom bara att vänta. Har inhandlat små näsdroppar med koksaltlösning på apoteket och det var jag tacksam för i natt när det lilla flickebarnet andades som en överviktig karl i övre medelåldern. Hon verkar dock inte lida av sitt tillstånd. Hon gråter bara när jag försöker operera ut saker ur hennes näsa, och vem skulle inte göra det?
Tobbe är en orolig pappa och sa i morse att vi skulle ringa BVC. -"För att berätta att Klara är snuvig?" frågade jag... Jag lät lite dryg, och sen såg jag att han var riktigt orolig... Stackars Klara och stackars Klaras pappa. Jag har dåligt samvete.

Jag behöver en kopp kaffe. Och jag behöver ställa in mina frukostgrejer i kylskåpet. Dessutom har posten kommit och jag är så nyfiken. Jag bara är sådan...
Men jag har så många saker i famnen. Vet inte riktigt var jag ska börja.

I farfars kostym

När Klara föddes hade vi lite problem med att klä henne. Alla kläder var för stora och även storlek 46 hängde som påsar på henne. Det var hemskt och jag längtade så mycket efter att hon skulle lägga på sig lite hull, ju mer ju bättre. I dag är hon åtta veckor och och har växt i nästan alla kläder hon fått i present. På sin åttaveckorsdag har hon på sig kläder som hennes farfar skickade i ett paket när hon var som lättast. Då tänkte jag att kläderna skulle bli lagom till hennes femårsdag... Men nu, bara några veckor senare, sitter de som en schmäck!!! Tack farfar!

I dag har det varit kallt i Umeå. Snön knarrar under fötterna och efter promenaden var både jag och Klara lite rosiga om kinderna. Det är så härligt! Det är då man känner att man lever!