Dödssynd: frosseri

Gravid kvinna. Ensam en lördagskväll. Gör kvinnan något konstruktivt med denna tid som skulle kunna ses som en skänk från ovan? Nej! Den gravida kvinnan köper pizza, trocadero och en godispåse. Med denna rekvisita trcker hon upp sig själv mot soffans ryggstöd och fördriver tiden med att äta, glo och flämta, i den ordningen. Ätandet gör det svårt att andas och därav flämtandet. Gloendet riktas mot tvn och skulle självklart kunna ersättas av någon annan slags aktivitet av det mer sociala slaget men så här är det och det är skönt.
Mörkret har sänkt sig utanför fönstret och sommaren känns mer och mer avlägsen även om dagarna fortfarande är väldigt varma. Det är mer sommarlivet som känns avlägset. Dagarna när jag och Jenny satt på Gläntan i var sin brassestol och drack kaffe och läste deckare. Kvällarna med promenader hemma på Djupviken när det fortfarande var så varmt att man började svettas av minsta lilla ansträngning. Tiden går och det är väl på något sätt det man vill att den ska göra. I alla fall har jag ända sedan jag blev gravid bara väntat på att tiden ska gå framåt för att jag till slut ska få träffa den lille filuren som är vårt barn. Nu närmar sig den dagen med stormsteg och det som så länge känts så overkligt börjar te sig mer och mer verkligt. Fortfarande är det helt omöjligt att leva sig in i den situation som vi snart kommer att befinna oss i men det är väl lite meningen också...

Nu ska jag fortsätta att njuta av min hemmakväll. Tobbe är ute och svirar. Det kan han gott unna sig, han som kan...

Ny kamera!!

Jag har varit lite seg på det här med bilder. Först var anledningen att vi hade en sådan dålig kamera. Nu har situationen förändrats totalt. Vi har köpt världens bästa kamera och jag har helt enkelt inte hunnit fördjupa mig i alla finesser och fördelar. Men här kommer nu en visuell presentation av mitt liv som det ter sig i dag. Jag hoppas kunna fortsätta på den banan. Jag ska försöka bli en ivrig fotograf! Efter att ha besökt stället där vi inhandlade denna fantastiska manick har jag börjat förstå att det här med fotografi är något som attraherar en viss typ av människa. Får se om jag blir en sådan... Dom ser ut ungefär som ornitologer vid en första anblick och jag är inte säker på att det är den vägen jag kommer att vandra... Nåja. Vi får helt enkelt se.

Gårdagens fika är nästan lite för stort för att avhandla så här på fredagskvällen när jag är lite trött och märkt av en lång arbetsvecka. Men låt mig som en cliff hanger säga så här: Håll i dig! Snart kommer en jucy berättelse om något som jag bara trodde fanns på film...

Tyngre...

Snart är det bara två veckor kvar av arbetslivet. Det låter som att jag ska gå i pension och så är ju inte riktigt fallet. Hur som helst så känns det faktiskt rätt skönt att det inte är mer än två veckor. Det känns som att min kropp blir tyngre för varje minut som går och mina ben måste kämpa allt hårdare för att föra hyddan framåt. Jag klagar inte. Min graviditet är nog smärtfriare än de flesta men så mycket kan jag säga att jag är inte spänstig som en fjäder...

I morgon ska jag inträda i något stort. Jag ska gå och fika med några andra gravida kvinnor. Jag fick ett mail från en tjej som var med i vår föräldragrupp och hon frågade om jag hade lust att följa med och ta en fika. Det är dumt att tacka nej när man kan tacka ja och man får väl helt enkelt se det som ett socialt experiment. Antingen får man lida i några timmar eller så kanske man kan hitta trevliga människor i samma situation som jag själv. Fortsättning följer.

En bebis!

Jenny och Lars har fått en bebis. En pojke. En liten kille med rött hår. Jättesöt.
Det är allt jag för tillfället vet. Jag hoppas att Jenny vid tillfälle kan närma sig en telefon så att jag kan få lite mer konkret information. Inget är väl som väntans tider.
Nu är det dags att piffa till sig lite och åka till stan. Åka och åka... Man behöver ju faktiskt inte åka när man redan bor down town.

Lic. mamma

I dag har vi avslutat vår föräldrautbildning som så generöst har bestått av tre träffar varav vi missade den första, besökte förlossningen på den andra och i högsta grad deltog i dag vid den sista. Vet i ärlighetens namn inte om jag känner mig mer eller mindre förvirrad nu än innan, men det är i alla fall skönt att träffa andra par som är i samma situation och känner sig ungefär precis lika förvirrade.

På jobbet undrar många vem som ska vikariera för mig under mammaledigheten. Det undrar jag också. Den enda som egentligen inte verkar undra så mycket är min chef. Jag vet inte om hon riktigt förstår att hon för länge sedan borde ha fixat en vikarie. Dessutom verkar hon tro att jag på något sätt ska vara delaktig i rekryteringen av min ersättare men det är ju så klart inte mitt jobb. Lite jobbigt bara när jag måste komma hem och morra av ilska varje dag. Nu ska jag sluta morra. Det är inte mitt jobb. Punkt slut.

I kväll ska jag umgås lite med mina arbetskamrater Anna och Anna. Cykel-picknick står på schemat. Var vi hamnar återstår att se. Anna och Anna har bakat. Jag tar med saft.

I dag när jag kom hem från jobbet blev jag alldeles varm i hjärtat. Tobbe hade tvättat och ute på torkvindan hängde tre par bebisbyxor och fladdrade i vinden. Tomma, men ändå så fyllda av kärlek. Hängde där och bara väntade på att bli fyllda av ett par små bebisben...

Gulligt!

Söndag

Läsårets första söndag med en gnutta måndagsångest. Eller nä, jag kan egentligen inte säga att jag har måndagsångest. De fyra arbetsveckor jag har framför mig känns i ärlighetens namn ganska mjuka och lugna. Jag har inte så stora krav på mig själv och kraven från mina kolleger är om möjligt ännu mindre. Jag får knappt öppna en dörr själv och än mindre lyfta en hög med böcker.
Besöket på förlossningen gick bra! Kan dock konstatera att Norrlands universitetssjukhus är i behov av en liten renovering. Öststatskänslan infann sig ganska direkt när vi hade gått in på förlossningsavdelningen. Jag fick dessutom chansen att testa lustgas! Vilken grej! Om det funkar som smärtstillande vet jag fortfarande inte men humöret fick sig en riktig kick och fnissigheten man kan känna efter några glas vin kan slänga sig i väggen.
Vi har dessutom hunnit med att köpa en spjälsäng som redan står uppmonterad och klar för leverans. Blev riktigt fint till de nya tapeterna.
Fia; jag ska snart fota. Tro mig, det kommer. Men jag vill invänta den nya kameran.
I dag har vi varit förlovade i ett år. Det ska vi fira med en fika på stan. Ett kanske inte så exotiskt sätt att fira på, men ack så trevligt. Eftersom jag inte precis är i stånd att bestiga något berg så får man helt enkelt glädjas åt det som erbjuds.
Tror att det blir jättebra!

När blir man uttråkad?

En halv dag i ensamhet. Utan människor. Utan sysselsättning.
På grund av ösregnet har jag nu tillbringat hela dagen inne i läggan. Ensam. Så när som på en cykeltur till ica när regnet för en stund behagade upphöra.
Dagen påminner mig om en dag när jag var liten. 8 år kanske. Jag ville så gärna åka till badhuset men omständigheter som jag i dag inte kan komma ihåg gjorde att det liksom inte blev av. Hela dagen gick åt till att vänta. Till att hoppas. Det blev inget badhus den dagen och jag kommer ihåg att jag på kvällen sa att det hade varit den tråkigaste dagen i hela mitt liv.
I dag har jag inte väntat på samma sätt. Inte på något speciellt. Egentligen bara på tidens gång. Tragiskt. Men ganska avkopplande också. Det är bara det att när jag nu väl börjat jobba så är det just det jag vill göra. Hade den här dagen inträffat för en vecka sedan när jag fortfarande hade semester hade jag nog inte haft samma ångest. På semestern ska man ju göra just det; ingenting.
Humbert i min mage verkar dock ha haft en fullspäckad dag. Magen har rört sig i vågor precis hela tiden och det kan man faktiskt sitta och titta på med ganska god behållning. Hela tiden sticker någon av de småkroppsdelarna ut genom min högra sida och jag hoppas innerligt att det är mer bekvämt för den lill* än vad det är för mig.
Läste just att Brittan ger Kevin pengar för varje barn han "ger" henne. Snacka om kärlek.
I morgon är det planeringsdag med arbetslaget som står på schemat. Och så kommer ju Tobbe! Det ska bli skönt för han gör mig så glad! På kvällen ska vi på studiebesök på förlossningen. Spännande. Lite nervöst nästan. Men spännande!

Halvdag...

Tillbringade förmiddagen på Filmstaden och en föreläsning om morfologins vikt i läsinlärningen. Helt ok faktiskt. När den var över hade jag planerat att cykla till jobbet för att få lite struktur på de veckor som kommer. Döm om min förvåning när det visade sig att himlen hade öppnat sig och regnet formligen vräkte ner! Utan både regnkläder och paraply flydde jag hem för att kunna ta ett genomtänkt beslut. Här sitter jag nu och det spöregnar fortfarande. Bilen är i Piteå med Tobbe så mina alternativ är: 1) att dra på mig regnstället och cykla över hela stan eller 2) att sätta mig på bussen och åka över hela stan. Det lutar dock mest åt hemmajobb. Tror att det löser sig i alla fall. Jag får se dagen som lite bonustid helt enkelt. Det är ju faktiskt inte mitt fel att kursen bara varade fram till lunch... Måste dock medge att det tär på mitt samvete och förmodligen kommer jag inte att kunne koppla av helt och hållet förrän klockan har passerat fyra och jag med gott samvete kan luta mig tillbaka igen.
Nu ska jag bara sitta här och vela...

Mindre än 50...

Tillbaka i Umeå. Det känns jättebra trots att i dag är första dagen på jobbet. Fast det innebär inte mer än att jag har en liten bok som jag måste sitta hemma och läsa. Snabb som jag är har jag redan hunnit läsa en hel del och därför kan jag unna mig en lunch på stan med Anna och Linda. Värmen är fortfarande hysterisk. Eller så är det jag som är det, jag vet inte riktigt. Varm är det hur som helst.
Tobbe är kvar i Piteå till på torsdag och jag försöker ägna lite tid här i lägenheten till att skapa ordning och reda. I dag ska jag köpa små lådor för att förvara CD-skivorna i. Har kommit på att det väldigt sällan lyssnas på skivor i det här hemmet men trots detta upptar dom en jäkla massa utrymme. Här ska det bli ändring! Jag tror att det bidrar att det i dag är mindre än 50 dagar kvar till det beräknade förlossningsdatumet. 49 dagar närmare bestämt. Just ja! På tal om det så måste jag ju även berätta att vi fått nya tapeter i sovrummet. Grymt snyggt om jag får säga det själv. Foto kommer senare eftersom jag nu måste gå och fixa till mig lite inför min date på stan. Hot mama!

Slutet på en era...

Dramatiskt? Jo visst, men jag tror att det är sådan jag är. Eller i alla fall är det sådan jag har blivit sedan den lilla bebisen flyttade in i min kropp. Det skulle säkert vara väldigt underhållande om jag här presenterade några av mina känsloutbrott och bristen på logik i mitt resonerande. Men nä, jag kommer nog inte att göra det. Dramatiken i rubriken syftar närmast på att jag i dag lämnar Norrbotten och åker söderut för lite jobb och senare även mammaledighet. Känns både tråkigt och fantastiskt roligt på en och samma gång!
Mamma och pappa kommer att åka med oss för att leverera den nya sängen samt hjälpa oss att sätta upp nya tapeter i sovrummet. Det kan tyckas som om tapetsering vore något man skulle kunna klara av själv, och det tvivlar jag inte en sekund på att jag skulle kunna. Men ja... det blir nog bäst så här.
Det här med bebisen känns hela tiden allt mer verkligt. I går var vi i Luleå hos storasyster och åt en hejdundrande brakmiddag och när vi lämnade Hertsön var vi två stora papperspåsar med babykläder rikare. Dessutom fick vi med oss en bärsele, ett babygym och en baby sitter. I takt med att allt det materiella faller på plats känner jag mig allt mer mogen för vad som komma skall. Inte för att jag på något sätt tror att föräldraskapet sitter i prylarna men just nu är kläder och prylar det enda man man styra över och det är jag väldigt glad över faktiskt...
Nu ska jag bege mig ut på sommarens sista morgonpromenad. Inte för att det egentligen är morgon längre, men det låter hurtigare att kalla det "morgonpromenad" än bara "promenad"...

Vad f-n hände med sommaren?

Den kändes milsvid. Den kändes oändlig. Utan början, utan slut... Och visst har min ledighet kanske varit lång, men på något sätt trodde jag nog att jag skulle ha presterat mera och haft något konkret att svara på frågan; "Vad har du gjort i sommar?"
När vi i går avnjöt en underbar fika med Fia och Per fick jag just den frågan. Det enda konkreta som jag verkligen kan säga att jag har gjort är att jag har tillbringat en helg i Gällivare, och det är så klart inte det sämsta, men du vet... Man önskar alltid att man vore värst, att det var jag som hade simmat till Vasa, klättrat upp på det högsta berget, varit fullast på festivalen och vunnit en tävling i luftgitarr. Men nej... Livet har sin gilla gång och det är inte så att jag klagar på det. Jag har haft en alldeles underbar semester och jag kan verkligen säga att jag känner mig utvilad. Det är bara det att verkligheten kommer ikapp och jag känner plötsligt ett rätt stort behov av att fylla de återstående dagarna med så många aktiviteter som möjligt. Risken finns så klart att jag, från det dvalalika tillstånd som jag nu berfinner mig i, tar ett alldeles för stort kliv och blir utbränd av att plötsligt börja greja igen. Men jag får ta risken.
Kan hända att bloggen blir lite mer levande om jag nu börjar aktivera mig igen. Funderar dessutom på att köpa en ny digitalkamera och det skulle ju också kunna hotta upp saker och ting lite.
Hoppas inte på för mycket nu. Men hoppas, det kan du gott göra!

Norr om polcirkeln

Tillbaka i Nordens riviera igen efter en helg i Gällivare tillsammans med Tobbes familj och vänner. Jag har fikat så mycket att en promenad är ett absolut måste nu på förmiddagen. I övrigt är dagen ytterst oplanerad, med undantag för kvällen med Lasse Winnerbäck i Badhusparken. Vi kommer att inleda det hela med middag hos Jenny och Lars. Kanske slinker det även med en Jever Fun, det hittils bästa alkoholfria ölet jag provat. Kan dock stoltsera med att det i dag endast är 75 dagar kvar till den beräknade förlossningen och något säger mig att tiden kommer att gå ruskigt fort. Tiden har ju en tendens att göra det...

Förresten! Vi har köpt en barnvagn! På väg från norr stannade vi i Luleå för att titta på vagnar och beställa en, eftersom vi trodde att det var leveranstid, som i Umeå. Dock verkar allt flyta på lite smidigare här i Norrbotten och vi fick helt oplanerat med oss vagnen hem. Nu känns det som att jag skulle vilja gömma den på något sätt så att den behåller sin oskuld och elegans fram till oktober. Hur är det? Tillverkas det tidskapslar nu för tiden?

Dripp, dropp...

I dag skulle ha varit en dag på stranden. En dag med Erica på stranden. När jag gick och la mig i går såg jag bilder på insidan av mina ögonlock, bilder av mig själv i en brassestol med en kopp kaffe i handen och blicken fäst på horisonten långt, långt borta.
När jag vaknade i morse hörde jag ett oroväckande ljud från fönsterbläcket. Vattendroppar... Växterna mår säkert bra av en vätskekontroll men jag då? Förmodligen gör jag också det men det gäller väl bara att inte ta det allt för lugnt bara därför. I stället ska jag och Erica gå på stan och äta lunch. Vad det blir vet jag ännu inte, men jag är i spänd förväntan.

Gårdagen på Legdgården blev jättemysig. Lille Aron sov den största delen av tiden och då passade vi andra på att fika och upptäcka alla små mysiga uthus och den gamla lagår'n. En liten fundering väcktes hos mig: Varför säljer inte fler caféer hemmagjort fika? Finns det egentligen något som klår hembakta bullar eller äppelpaj med vaniljsås? Skrämmande vilka summor man lagt ut på fabriksbakade bomber som inte kommer i närheten av det jag fick avnjuta i går!
Nu håller jag på att låta som en riktig kärring och därför är det kanske bäst att jag tar och gör något annat nu.

I väntan på Legdgården

Sitter och väntar på syster med familj. Tillsammans med dom ska jag i dag få åka till Legdgården i Lillpite och möta landsbygden. Kan nog bli en toppendag känns det som!

Sitter med Lasse Winnerbäck i öronen. Vi köpte samlingsskivan i går för att kunna ladda upp inför nästa veckas konsert i badhusparken. Njutbart. Ytterst njutbart.

I morse vaknade jag med världens fylleyrsel i huvudet. Kändes riktigt obehagligt och jag hann nog bli lite orolig. Plötsligt kläckte mamma idén att jag kanske har lite lågt blodtryck. För att vara gravid är det nog rätt lågt... Jag tog tag i dagen och cyklade iväg till Ica-Ankaret och plötsligt känns det inte alls som att jorden snurrar. Konstigt. Det där med semester har nog stigit mig åt huvudet. Det är nog inte hälsosamt att vara så här sysslolös som jag är. Måste kanske börja fylla min kalender med små göromål. Vore ju tragiskt om jag gick och vilade ihjäl mig... Ytterst tragiskt. Ett väldigt osvenskt sätt att dö på förvisso, men ändå så onödigt...

Svalka

Efter en helg som jag tillbringat på Halsön, iförd bikini och inget annat, känns det nästan skönt med en dag med små regndroppar och svalka. Har hunnit med en massa saker; barnmorskan, tvätthängning, fika på stan med Jenny och Andreas. Man blir allt lite slö av solen. Inte konstigt att saker och ting tar lite längre tid i de sydeuropeiska länderna. Det går inte att vara effektiv i ständigt högtryck.

Det är en konst att vara ledig. En konst som jag faktiskt tror att jag börjar lära mig nu. Min syster, som bara haft semester i en vecka, ringde och var otroligt rastlös och frustrerad över att hon och hennes man inte fick tummen ur ------ för att göra något vettigt och konstruktivt. Hon kände liksom att hon inte ville slösa bort sina semesterdagar på att göra ingenting. Här har vi ett problem som säkert inte är allt för ovanligt. Ska man vara aktivt eller passivt ledig? Får man fisa bort sin semester eller bör man fylla den med aktiviteter som man kan leva på under resten av året? Det är väl det som är det fina med just semester. Man får göra precis vad man vill! Problemen kanske kommer när man inte riktigt vet vad man vill, eller när man har en partner som man ska dela sin semester tillsammans med. Man måste vara överrens... Jag tror att jag har det ganska bra som lärare... Den där paniken över att disponera min ledighet på bästa möjliga sätt infinner sig liksom aldrig. Alltså, alla ni som våndas över er semester; bli lärare! Det är slitigt under läsåret, men oj vad det räntar bra under sommaren.
Nu ska jag iväg till bibblan för att låna nästa semesterbok... Dom tar ju slut så fort när man är ledig...
Puss!

I denna ljuva sommartid

Bloggen har lite sommarlov. Egentligen är det väl nu om någonsin man borde ha tid att skriva av sig ordentligt men det är som att dagarna fylls av saker att göra. På något sätt kanske man kan säga att min bristande effektivitet är ett tecken på att jag lyckats gå ner i varv ordentligt. Börjar allvarligt fundera på om det här med att vara hemmafru verkligen är så dåligt... Eller?

Just ja! För att återgå till mammas födelsedag så kan jag meddela att vi på förekommen anledning gav henne en kaffebryggare. Jag har ju tidigare funderat lite över hur mycket identitet det egentligen ligger bakom valet av kaffemaskin och därför kändes det lite som ett intrång att ge bort en kaffebryggare. Dock gick det hela mycket smärtfritt och det är skönt att i Piteå kunna njuta av en god kopp kaffe. Min mor har nu till och med gått så långt i sin metamorfos att hon på allvar funderar på att köpa en likadan bryggare till stugan på Halsön. Tänk vad sommaren kan göra med människan!

I dag ska jag och Jenny åka med våra stora magar till Roknäs och hälsa på Maria och Ville. Ska bli så spännande att se hur den helt nya människan ser ut!! Lika roligt ska det bli att se det nya huset!

Mindre än 100 dagar kvar

... till det beräknade förlossningsdatumet. Känner mig fortfarande inte så särskilt nervös, men jag återkommer säkert med vidare funderingar i det ämnet. Kanske håller jag på att bli som en man. Jag har fått för mig att män i allmänhet inte oroar sig särskilt mycket för det som komma skall. Det som sker, ja det sker ju liksom ändå och hur smärtsamt och traumatiskt det än må vara blir det då sannerligen inte enklare genom att man går och oroar sig i månader.

Det är ganska tidig morgon nu och jag har stigit upp för att baka en tårta till mammas födelsedagsfest i kväll. Har även passat på att betala räkningarna. Jag känner mig alltid så rik när jag har fått lön. En underbar känsla av att världen ligger framför mina fötter och att pengar då verkligen inte är något som jag någonsin kommer att behöva oroa mig för. Den här känslan brukar hålla i sig ungefär två dygn, fram till det ögonblick då det står klart för mig hur mycket av den feta lönechecken som egentligen återstår när diverse hyresvärdar, telefonbolag, studiestödsnämder och banker har fått sitt. Inom några sekunder är magin borta och världen blir grå. In kommer ångesten inför månaden som återstår fram till nästa löning och det dåliga samvetet för det allt för vidlyftiga leverne som förts under de två senaste dagarna. Oftast inser jag ganska snart att det även här gäller att anamma den manliga livssynen. Det som sker det sker. Än så länge har jag aldrig stått på bar backe i trasiga skor. Det är bara att hoppas att turen håller i sig...

Lapphål och jokkar

Midsommar är förbi och nu lackar det mot jul igen. Missförstå mig rätt, för jag är varken bitter eller pessimist. Jag bara konstaterar att så är fallet.
Midsommarhelgen gick i ett enda huj och innan jag visste ordet av var jag hemma igen. Men därimellan hann vi med en hel del vacker natur och en massa trevligt sällskap. Erica och Niklas bjöd på underbar mat och vår stuga med utsikt över Torne träsk och Lapporten gjorde inte precis saker och ting sämre. Midsommarvädret i Björkliden var väl som midsommarväder i allmänhet brukar vara; lite småkallt, lite snålblåst och en konstant förhoppning om att det ska vända och bli varmt igen. Det gjorde det aldrig. Inte under helgen. Nu däremot, nu verkar det som att solen har kommit för att stanna åtminstone en dag eller två. I alla fall om jag får tro mina trogna följeslagare på SVT morgon. Jag har lite svårt att somna om när Tobbe stiger upp för att gå till jobbet... Dagens dilemma blir att försöka hitta en sensuell bikini som fortfarande täcker över mina bongotrummor till bröst. Jag hittade en helt ok version förra veckan men med hänsyn till min egen stolthet kan jag inte säga mer än att den var blå. Storleken är för bisarr för att vara sann. Dock kvarstår det faktum att det är sommar och jag gillar att sola och bada. Moment 22 kallas det. Eller hur?

I morgon fyller min älskade mamma år. I går fixade jag en present som jag själv är mycket nöjd med. Så klart kan jag här inte närmare gå in på detaljer, men fortsättning följer, var så säker.

På grönbete

Befinner mig nu sedan några dagar i Piteå på grönbete. Här kommer jag att vanka omkring hela sommaren och jag måste säga att det känns fantastiskt bra! Tobbe jobbar och jag har semester och även om jag bara haft det i några dagar än så länge så kan jag nog redan säga att jag är otroligt nöjd med tillvaron. Mamma har inrett en egen liten studio till oss med dubbelsäng så att min växande kroppshydda kan få fritt spelrum och det är så fantastiskt skönt att ha tillgång till en trädgård . Det kanske är här uppe man borde bo ändå? Åhhh... Att det ska vara så svårt att känna vad man vill...

Snart är det avspark. Vi har precis kommit hem från en kvällspromenad till Ica, där vi laddat upp med lösviktsgodis. Nu är det upp till grabbarna att fixa resten. Kommer dom att greja det? Otroligt svårt att säga. Sveriges landslag är lika labilt som en gravid kvinna och därför vågar jag inte komma med några experttips. Om två timmar vet vi... För hoppningsvis...

Den blomstertid nu kommer...

Examen på Bräntbergsskolan i dag och jag måste säga att det blev en väldigt lyckad dag! Det var som om alla hade glömt sina misslyckade löneförhandlingar och nu bara gjorde allt för att dagen skulle bli så bra som möjligt för alla examensfina gullungar! Det bjöds på både smörgåstårta och princesstårta och stämningen var verkligen på topp.
Kvällen har tillbringats tillsammans med Jennie och vi har promenerat och ätit glass. Inne i stan var examensfirandet i full gång och vissa vinglade så klart mer än andra. På Rådhustorget spelade några av mina elever med sitt band och det är så roligt att se dem göra något som de verkligen brinner för. Det kändes så läckert att stan liksom var full av folk jag känner... Även om dom bara är 14 år så är det i alla fall något som gör att man liksom känner sig hemma i den stad man bor i. Det är sådana saker som gör beslutsångesten än större inför framtiden och var vi ska ta vägen. Det känns som att jag trivs bättre och bättre i den här stan ju längre jag bor här, och det är väl ganska naturligt och det är väl samma sak var man än bor. Funderingarna fortsätter. Förmodligen vet man innerst inne hela tiden vad man egentligen vill, det är bara lite svårt att komma sig själv tillräckligt nära för att kunna höra vad den där inre rösten egentligen säger. Om det blir riktigt, riktigt tyst kanske... Måste kanske ta en skogspromenad.
Men först lite tv.
Sov gott!

Bloggerskan från Ensamheten...

När man är ensam tar allt dubbelt så lång tid och således försvinner tiden.
När man är ensam tröttnar man på sina egna tankar som försvinner i rännstenen, för ingen finns där att dela dem med.
När man är ensam kan man få äta hemmagjord risgrynsgröt till middag.
Risgrynsgröt som inte alls smakar som mammas.
Risgrynsgröt som är torr.
När man är ensam längtar man efter att kramas.
När man är ensam känns gruset på golvet så oändligt mycket mer besvärande.

Lite så är det, här i ensamheten.
Samtidigt kan det vara lite mysigt. I alla fall när jag vet att jag i morgon får sätta mig i bilen och åka norrut och träffa min lilla polis och min familj och mina vänner. Jag packar, ställer i ordning, diskar... Nä, det gör jag för fasen inte alls, men snart ska jag göra det.
Måste göra mig av med den torra risgrynsgröten. Mamma måste lära mig att koka risgrynsgröt. Det är så mycket hon måste lära mig, min mamma...
Hela livet.

Nu: packa, ställa i ordning, diska...
Jo, eller hur?

Med fanan i topp!

I dag firar vi moder Svea. Jag kan inte påstå att jag sysslar med något större firande under pompa och ståt men jag kan i alla fall konstatera att Sverige kan vara så otroligt vackert. Bilden ovan togs i förrgår kväll/natt vid älven, bara en bit från vårt hus. Kameran skulle kunnat ha gjort ett bättre jobb med ljuset, men i alla fall. Det är så vackert...
Bild nr. två föreställer ett gäng fåglar som gjort vårt köksfönster till ett riktigt hängställe. Det hela började någon gång i oktober när vi hängde ut en talgboll för att rädda de små kräken undan kung Bore. Intresset för denna talgboll har dock varit lika svalt som vintern själv och inte förrän förra veckan, i början av juni, blev bollen uppmärksammad på allvar. Men då gick det undan. Bollen var borta på 48 timmar och vi hängde snabbt ut en ny och snart är även denna boll borta... Vad har vi för ansvar jämtemot djuren? Är det rätt att mata ihjäl dem? Jag är faktiskt rädd att några av sparvarna utvecklat en allvarlig form av bulimi och nu undrar jag om det är mitt ansvar att rädda dem? Jag har väl aldrig precis varit någon djurrättsaktivist och därför känner jag mig nu lite ställd... Jag tar tacksamt i mot råd i alla former.
Dagens firande då? Ja, vi funderar på att spatsera in till stan för att avnjuta en nationaldagsbakelse. Egentligen inte mest för att fira, utan mer för att det är en legitim ursäkt för att fika. Vi får se hur det går. I kväll åker Tobbe norrut för att börja sitt sommarjobb hos polisen. Jag blir lämnad kvar. Jag och Humbert!

Inte lika stor som jag trodde...

Under ungefär en veckas tid har jag gått omkring och känt mig höggravid och inte riktigt vetat hur jag ska klara mig när magen blir större. Jag tycker att det har blivit svårt att resa sig ur soffan, att böja sig för att plocka upp saker o.s.v. Efter att min kära storebror för några dagar sedan bad mig fota magen har vi nu gjort det och döm om min förvåning när magen inte är större än så här.
Jag undrar om detta innebär att jag får ta och snöra på mig löparpjucksen igen. Jag har inte längre någon rätt att gnälla över mitt tillstånd och min osmidighet. Ingen rätt att tycka synd om mig själv. Får nöja mig med att bara vara...

Snart ska vi grilla. Det är söndag och jag håller på att koka potatis till en potatissallad.
Tidigare under dagen cyklade vi in till stan för att köpa samiskt bröd på marknaden som i flera dagar har förpestat centrala Umeå. Till vår stora förvåning visade det sig att hela marknaden packat ihop sig och åkt till Sävar. Till en ny marknad. Marknadsbesöket byttes då snabbt ut mot en fika på Schmäck. Tur att man är flexibel.

Häggen

I flera dagar nu har jag tänkt gå ut på äventyr för att plocka in några häggkvistar och ställa dem i en vas på bordet. Nu när sommaren äntligen kommit skulle det vara trevligt att ta med sig den in för att utnyttja härligheterna till max. I flera dagar har ingenting hänt. Inga häggkvistar på vårt bord... Förrän nu. Lördag kväll 23.30. Jag och Tobbe smög ut på parkeringen och tog lite av den stackars häggen som står inklämd mellan en massa bredaxlade rönnar på gränsen till grannens tomt.
Nu står dom här på köksbordet och sprider sin underbara doft omkring sig. Precis som nytvättade lakan som fått hänga ute i sommarbrisen. Eller som nybakada bullar en regnig höstdag. Det luktar ju så gott...

I dag har jag promenerat till Ida på Ålidhem. Fantastiskt vad stort Umeå är. Jag är väl medveten om Ålidhems position på kartan. Ungefär exakt på andra sidan stan härifrån sett. Dock tänker man inte så när man bara ska ut och gå en sväng. Bara till Ida, för att säga hej då och ta en kaffe. När jag kom hem igen många timmar senare kändes promenaden i benen. Och i magen. Den här bebisen kommer inte att börja med multisport de närmaste åren, det kan jag lova. När jag rör mig onödigt mycket känner jag hur den spjärnar och slår där inne... En annan lustig iaktagelse är vad som händer så fort jag äter något. Då är det som att den smeker insidan av min mage på ett ömsint sätt, som för att säga att jag gör något bra och jag är en bra mamma... Vet inte om det är bebisen eller mitt eget undermedvetna. Eller så är de två namn för samma sak.

Tisdag fast torsdag

I dag är det tisdag och veckan har precis bara börjat. Ändå är det bara en arbetsdag kvar innan det är helg igen. Allt detta kan vi tacka Kristus för. Han flög pliktskyldigast upp till himlen exakt den här helgen för drygt 2000 år sedan. Kan inte fatta att det är sant. Helg igen! Dessutom är morgondagens Bräntisonsdag ingen vandlig Bräntisonsdag utan "halv flaggdag" som betyder att eleverna får gå hem efter lunch och vi lärare blir lämnade kvar för att konferera i lugn och ro.
Tobbe har nästan sommarlov. Detta innebär att han nästan inte har några lektioner och det har medfört att vårt hem skiner lite mer än vanligt. Det kanske låter värre än vad det är. Det är inte så att han har gnidit hela läggan med svinto, men det ser liksom bara mer undanplockat ut. Känns så jäkla skönt att sväva omkring i ett sådant hem! Undrar om det kommer att vara så när jag blir mammaledig. Det är väl det alla blivande mödrar tror, att såväl baby som hem ska skina som i tidningarna. Ojojoj... Snart sitter man där med en liten gullig, snorig lortunge i famnen medans dammråttorna dansar hambo under sängen.
Fick en chokladask i dag av mina elever. Gulliga dom!

Lördag!!

Lördag morgon och redan har jag hunnit med hur mycket som helst!
Tobbe skriver terminens sista tenta i dag och därför steg han upp någon gång efter klockan sex. Jag låg kvar och halvslumrade till någon gång innan åtta när jag steg upp för att äta frukost. Sedan satte jag mig med en kaffekopp och rättade de spanskaprov som mina elever skrev i går. Snabbt var det gjort så nu håller jag på att färga håret igen... Det är tufft att vara brunett. Det bruna rinner av och förvandlas till en askig färg och inte alls så där gnistrande, glänsande guldbrunt som jag skulle vilja ha det. Nu är jag dock på väg åt det hållet igen.
I går efter jobbet cyklade jag in till stan för att träffa Ida och ta en fika och lite shopping. Kom hem någon timme senare med en ny liten t-shirt från Gina Tricot som har riktigt bra kläder för gravida människor. Jag vet av erfarenhet att hållbarheten inte är den bästa, men eftersom jag bara tänkt vara gravid ungefär 18 veckor till så tror jag att det kommer att fungera. Jag hann även bli lite upprörd över den övriga handelns utbud av kläder för oss med stor mage. Vad säger att jag vill ha clownbyxor bara för att jag har en stor mage??? Benen är fortfarande rätt normala och inte klotformade. Det enda jag ber om är byxor med lite större midjemått...!! Sen är det det här med brösten. Vad ska jag stoppa dom i? Finns det något fint som fortfarande klarar av att bära ett par handbollar? Vad fan har porrstjärnor för sorts bh? Det väcks så många frågor som jag aldrig ens har nuddat vid förut.Tyvärr finns det inte många bra svar.
Dagens uppdrag blir dock att hitta något att förvara bomberna i. Hittar jag inget för ändamålet lämpligt redskap får jag väl sy ihop ett par plastpåsar från Ica Kvantum. Dom är lite större än genomsnittet och dessutom är ju Kvantum en trevlig affär som jag gärna stöttar med lite gratisreklam.

Lolo Ferarri, go fishing!

Hunger. Ständigt denna hunger.

Jag blir aldrig riktigt mätt!
Ska jag äta som Hagbard Handfaste eller ska jag strunta i mina begär?
Om jag bara finge snusa skulle hungern inte göra sig påmind. Tror jag...
Tur att mat är gott, annars vore min tillvaro ganska okul...

Gravid = tråkmåns???

Ända sedan jag outade mitt nya tillstånd är det som att folk i min närhet tror att jag är gjord av bomull. Självklart snusar jag inte längre, och någon alkohol dricker jag inte heller. Men detta innebär ju så klart inte att jag har blivit helt och hållet asocial... Det verkar som att många tror att en gravid kvinna inte vill göra annat än sitta hemma och stryka sig på magen och virka små filtar till det lilla livet. För den oinvigde kan jag berätta följande:
20 veckor återstår till förlossningen.
Jag hinner känna på min mage ganska mycket, även om jag ibland lämnar hemmets lugna vrå.
Jag kan inte virka och har inga stora planer på att lära mig heller...
Jag kan umgås i grupp trots mitt heliga tillstånd och trots att jag inte dricker alkohol. Det är sant!
Intressant att se vad som händer med människor/vänner när ens liv förändras. En intressant fråga på det stora hela... Borde avhandlas på ett seriöst sätt av någon. Kanske av mig själv.
I dag har vi lagt in en stöt när det gäller barnvagnsbiten. Vi har hittat en superfin kärra och just nu lutar det nog åt att vi köper den, splitterny. Det kan rinna mycket vatten under broarna, men just nu är det så läget ligger.
Har dessutom varit på Polishögskolans besöksdag. Synd för poliserna att det regnade. Men, men... man fick i alla fall se en väldans massa poliser...
I kväll är jag ensammen hemma med en hyrfilm. Tobbe träffar en gammal polare och dricker några öl. Kanske är det därför jag känner mig bitter... Jag, en hyrfilm och en Cola light. Hade jag inte varit gravid hade jag känt mig som Bridget Jones. Fast det gör jag i alla fall. Det blir mer glamouröst på det sättet...

En lärares vedermödor...

Rätta, rätta, rätta.... Göra nytt prov, rätta, rätta, rätta... Ungefär så kommer mitt liv att te sig fram till sommarlovet. Jag gissar att andra förvärvsarbetande tycker att det är fjantigt lärargnäll, men det här är min blogg, så jag har all rätt i världen att gnälla. Du får väl zappa om du blir trött på mig.
I dag har vi ätit pizza till middag. Det var Tobbes förslag och efter att ha sett vår bebis på 4D-bilden och insett hur smal den är vid denna späda ålder kunde jag inte göra annat än att gå med på pizzaförslaget. Är man så liten kan man nog behöva en pizza emellanåt. Av samma anledning valde jag en pizza med bearnaisesås... Stackarn måste ju ha hull för att hålla värmen. Mitt eget hull reflekterar jag för tillfället inte så mycket över. Det känns faktiskt helt och hållet ointressant för tillfället.

Jag har inrett en liten arbetsplats vid köksbordet. Fönstet står öppet och då och då hör man folk gå förbi på vägen utanför och prata. Njuta av försommarkvällen... Ljudet av en avlägsen motorcykel får mig att orka rätta lite mer.
Vid diskbänken står Tobbe och diskar.
Fred över jorden. Maj i Umeå.

Sommar, sommar våt och het...

Bloggens titel får du tolka som du vill, men jag kan i alla fall meddela att sommaren har entrat Umeå med besked. Frågan är hur många lika varma sommardagar vi kommer att få i år... Jag tackar och tar emot och smörjer mina röda armar som har blivit välstekta på framsidan men på baksidan har dom fortfarande samma grönvita färg som alltid.
Helgen har varit lugn och skön. Den inleddes på fredagseftermiddagen med en glass på stan. Ovanligt att vi utnyttjar fredagseftermiddagen som en egentlig del av helgen. I vanliga fall brukar den tillbringas i lägenheten, irrandes omkring för att lyckas åstadkomma någon sorts middag. Nu verkar det dock som att sommarvärmen har satt lite fart även på oss och solen ger faktiskt energi. Det är bara att erkänna. På fredagskvällen träffade jag Jojjo för en fika på stan och sedan dejtade jag Tobbe hemma framför TVn och dog till tonerna av Mel Gibsons stridslur i Braveheart.
På lördagen blev det varmt på riktigt och eftersom vi ingen balkong har satte jag mig ute på gården med en god bok. Det dröjde inte länge förrän grannfrun kom utvalsande och verkade rejält socialt utsvulten. Jag fick snabbt veta allt om alla i huset och detta är något som så här i efterhand får mig att undra vad hon säger till dom andra om oss...
Tobbe och klasskompisen Ante satt inne i köket och pluggade hela dagen, men på kvällen kröp dom ut och vi grillade hamburgare i kvällssolen... Hur kan hamburgare bli så mycket godare på en grill?
Söndagens utflykt gick till Hössjö och Linda och Staffan. Där blev vi bjudna på mackor och kladdkaka i den gassande majsolen. Vill inte veta hur många superlativ jag slängt mig med under dagen, men jag kan bara konstatera att ibland är det underbart att leva. Särskilt i maj, när det är ljust och varmt... För övrigt kan jag tillägga att jag inte har ätit på McDonald's. Det brukar jag heller inte göra, men i dag är jag särskilt glad att jag inte har gjort det eftersom vi hyrde Supersize me i kväll... Åh vad jag är glad att jag inte bor i USA! Vilket sjukt jäkla ställe! På tal om hjärnan i rumpan...

Humbert!

Mamma har redan döpt den lilla tjorven så tills vidare får h*n helt enkelt heta Humbert. Kanske inte det vackraste av alla namn, men det känns så där lagom neutralt. Här framträder h*n i alla fall för första gången i mediabruset. Helt otroligt häftigt! Vi fick även en 4D-bild, ett riktigt jäkla fotografi alltså... Sjukt coolt. H*n ser precis ut som Tobbe. Fast pytteliten. Pytte, pytteliten. Do-date flyttades en dag och nu är det den första oktober som gäller. Bara att hålla i sig och åka med!

Stockholm, Stockholm, stan i världen...

En helg i Stockholm och energinnivån är på topp igen. Inte för att jag vet om den var särskilt låg innan, men nu är den i alla fall på topp!
Vi hade en underbar helg i huvudstaden och boendet hos Fia och Per var det bästa tänkbara! Hela helgen går till historien som en av de trevligaste. Tänk vad man kan hinna med mycket utan att egentligen göra något speciellt. I fantastiskt sällskap blir det inga problem, det är då en sak som är säker.
Bilderna är ett axplock ur helgens galleri.
Vistelsen inleddes med en jazz-brunch på Mosebacke och fortsatte med ett besök hos björnarna på Skansen. Det är alltså en björnunge som sitter uppflugen i björken på bilden, jagandes en kråka. Naturen är väl ändå finurlig...
Vidare följer några bilder från valborgsmässoaftonens picknick i Hagaparken.

Frågan om var man i framtiden ska bo har väl inte precis fått något självklarare svar... Stockholm är underbart och inhyser underbara vänner, men här finns fast jobb... Åker man norrut finns där underbar familj och andra underbara vänner. Hur gör man? Är det kanske så enkelt att det blir bra var man än tar vägen? Kan man dra lott om sånt här? Eller kanske ska vi kluuunch... Min pappa gillar att kluncha. Kan man dra det så långt att man låter klunchningen avgöra sina livsavgörande beslut? Det får vi kluncha om...

I morgon är det dags för ultraljud. Nervöst. Tänk om min bebis har hjärnan i rumpan... Men vem har väl å andra sidan inte det?

Pilotstudie

Jag känner ingen pilot. Jag vet inte ens om jag kan säga att jag någonsin pratat med en pilot. En gång på en utbildningsmässa pratade jag med en helikopterförare, men jag vet inte om det har med saken att göra faktiskt.
Under ett längre tag har jag dragits med funderingen om vad det egentligen är som skiljer en pilot från en busschaufför. Vad är det som gör att pilotyrket anses vara något av det häftigare en människa kan göra och fortfarande få betalt för det medans en busschaufför lika gärna skulle kunna vara sophämtare...
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det är kabinpersonalen som gör skillnaden. Tänk dig... Som pilot har du ett helt harem. Män och kvinnor. När du jobbar serverar dom dig det du för stunden känner dig sugen på. Alla är snyggt klädda och har pampiga frisyrer, snygga naglar och en felfri make-up. När du kliver av ditt ståtliga fordon har du hela haremet svassandes bakom dig i pumps och kortkort.
Är detta den enkla anledningen till pilotens ständigt pilska flin?
Vad gör piloten och kabinpersonalen på kvällstid när maskinen tankas och städas?
Plötsligt är det inte längre något mysterium för mig varför piloter sällan jobbar efter att de passerat 50-årsstrecket... De håller inte längre ståndet. Unga, ståndaktiga efterföljare tar vid.
För visst verkar det väl som att piloter egentligen bara är pilska busschaufförer med låtsassolbränna?

Den springande babyn

Det gäller att inte ligga på latsidan bara för att man är gravid. Med detta i bakhuvudet har jag ägnat en del av kvällen åt att jogga lite. Detta blev dock en något övernaturlig erfarenhet. Det gick bra att springa. Inga problem. Bra flås och studs i benen. Problemet låg någon annanstans. I min livmoder för att vara exakt. Den lilla bebisen måste ha upplevt en ganska turbulent tur broarna runt. För mig kändes det ungefär som att ha en handboll som studsade omkring i magen för varje steg och hela tiden kände jag skräcken av att handbollen av misstag skulle studsa ut genom öppningen och rulla ner i diket... Ush! Vilka hemska tankar... Ska i fortsättningen hålla mig till mindre skumpiga motionsformer så som promenader och cykelturer, för några tequilaraces är det väl knappast läge för...
Å vad våren är härlig. We like, we like...

Till den det berör...

Vecka 18

Du: Om du är förstföderska kanske du kan känna de första rörelserna nu. Men det är inte ovanligt eller konstigt om det dröjer ytterligare ett par veckor.

Fostret: Det ofödda barnet är nu cirka 18-19 cm långt och väger ca 170 gram. Fostret övar matsmältnings- och utsöndringsprocesserna genom att svälja fostervatten och låta det gå ut via urinblåsan. Tungan har redan fått smaklökar och fostret kan reagera på fostervattnets smak.

Egentligen vill jag inte dränka någon annan i min graviditet, men om du läser det här får du stå ut helt enkelt. Utbudet styrs av efterfrågan, det vet både du och jag. Därför måste jag ge folket vad folket vill ha!

Vinter vs. sommar

Helgen kan nog sägas ha gått i kampens tecken.
Inledningen med fredagkvällens squshkamp tog mig väl kanske inte direkt upp på prispallen, men jag vann ett set av fem, och med tanke på tidigare dueller så kan jag bara vara helnöjd!
Lördagen tillbringades på stan där vi köpte borrar och ett nyckelskåp. De tidigare för att kunna sätta upp det senare och en hylla som inhandlades i februari men som förblivit en dammsamlare fram till nu.
Kvällen tillbringade jag tillsammans med ett gäng blivande poliser, alltså några ur Tobbes klass. Vi firade ett födelsedagsbarn och spelade Rappakalja. Detta kan sägas vara kamp nummer två. Behöver jag säga vem som vann? Jaha! OK. Det gjorde jag!
Dagens första utmaning blev en cykeltur med Tobbe och min nya cykel Rut. Man kan nog kalla det för utmaning eftersom den grusväg vi valt för ändamålet hade klätt sig i vårskrud, och har du aldrig sett en grusväg i vårskrud kan jag berätta att det är ungefär som havregrynsgröt, fast brun. Cykelturen blev således en utmaning. Väl framme vid vårt mål, en slänt vid umeälvens strand, tycktes vedermödorna plötsligt vara bortblåsta. Solen sken från en nästan klarblå himmel, vi grillade korv och åt bullar.
När man sitter vid en älv ser man verkligen hur våren kämpar, hur allt har brått... Små isflak flyter i rask takt i riktning mot havet och älvens strömmande vatten kämpar hårt för att slita loss nya isflak från strandkanten.
Dagar som den här är det skönt att bara titta på.
Med en kopp kaffe i den ena handen och en bulle i den andra.

Ett litet hjärta som slår...

Jag fick lyssna på hjärtat!
Fram till i dag har jag gått omkring med en liten oro om huruvida jag verkligen är gravid. OK, jag slutade ha mens. Jag gjorde ett positivt graviditetstest. Magen har växt. Men tänk om allt bara är slumpen! I dag tryckte dock barnmorskan Barbro på min mage och konstaterade att livmodern ligger där den ska, halvvägs upp till naveln. Sedan tog hon fram miraklet. En liten manick som hon strök mot min mage och som lät mig höra min lilla bebis för första gången! Sjukt magiskt. Ville gråta och skratta men lyckades vara den samlade person jag egentligen är och frågade hur litet hjärtat egentligen är... Ibland är jag så dum! Jag skulle ha skrattat mig less!

I fredagskvällens sköte finns en squashmatch som jag laddar för fullt för att vinna.
Tobbe är bra på alla sätt och vis men i kväll ska han slaktas, snabbt och effektivt. Duellen kommer att äga rum kl 19.00 på IKSU för den som har intresse av att följa slakten live.
Nu ska jag åka och handla mat så att jag orkar 60 minuter av hård fysisk aktivitet!

Jag kallar henne Rut...

Hon är guldfärgad och grann. Dyr som tusan, men förhoppningsvis värd sin vikt i guld!
Under min första kväll i Umeå efter påskledigheten har jag rastat henne en sväng och jag kan säga att Rut är en brud med bra glid! Hon rullar fram som om hon aldrig gjort annat. Å andra sidan har hon väl inte det heller...

Påsken har varit en underbar ledighet. Jag har hunnit med både Piteå och Gällivare, slalom, lunch på Thai garden, många påskägg och mina första gravidkläder! Har inhandlat ett par jeans som faktiskt ser rätt coola ut, undantaget den gigantiska resårmudden som klättrar upp över den rundade magen. Jävlar vad jag skulle kunna skrämma folk med den... Köpte även en randig top som jag nog skulle ha kunnat köpa även om den inte hade varit gravidskräddad.

Det känns bra att vara tillbaka i den lilla lägenheten. I morgon bär det i väg till barnmorskan och vi får väl se vad hon har att erbjuda den här gången. Jag hoppas i alla fall på lite mer kroppsvätskor än sist.
Fortsättning följer.

Lägg ägg!!!

Ibland händer saker som man absolut inte räknar med.
Man kan överraskas av människor som i ens fördomar är sådana som aldrig överraskar.
Man kan röras till tårar på ett arbetslagsmöte.
För att några uppskattar vem man är. Uppskattar det man gör. Uppskattar att man finns.
I dag fick jag ett påskägg av mina kolleger.
Oväntat, men så oändligt uppskattat!

Glad påsk!!!

These boots are made for walking...

...and that's just what they do...
Vissa köp man gör ångrar man. Så är det bara... Fast när jag tänker efter har jag inte gjort särskilt många köp som jag ångrar. Och dessa två älsklingar är verkligen ett av de mer lyckade köp jag någonsin gjort. Ett par kängor som håller i vått och torrt och som bär mig längs vägarna.
I kväll har vi gått till Ica Kvantum, bootsen och jag. En resa som inte alls känns särskilt lång med bil, men på fötter tog det en stund kan jag lova! Dock är det ju nu så i det ljuva norr att solen skiner i full karreta kvällen lång, så promenaden blev en ren fröjd. Jag kom till och med på mig själv med att gå och gnola på Sareks gamla slagdänga där jag gick längs Grubbevägen som aldrig tycktes ta slut... Snacka om harmoni. Ibland fylls jag av den där känslan av att nästan sväva fram... När man är så lycklig att man bara vill jojka. Det är ren och skär lycka det... När man vill flyga som en ko över fjällen. Kanske är det just det jag kommer att göra under påskhelgen:
En gravid brud på skidor.
Högt över fjällen det flyger en ko.
Same same...

Ett blått snöre

Att ha en syster kan innebära så mycket...
En trogen vän som vet ALLT.
En människa i samma storlek att byta kläder med.
En varelse vars tystnad du kan uthärda på telefon.
Helt underbart fantastiskt!

Förra veckan visade det sig även mycket lönsamt att ha en storasyster. Jag har redan berättat om det ursnygga bältet som kom i ett vadderat kuvert.
Detta bälte har jag nu burit varje dag sedan nedkomsten och jag tänker fortsätta med det!

Varje måndag när arbetsdagen är avslutad känner jag en otrolig lättnad. Vet inte vad det är som gör att måndagarna känns så ovanligt seeega och långa. Ibland tror jag att det är omställningen från att under helgen ha umgåtts med vuxna, ofta ganska lågmälda människor, och sedan plötsligt på måndagen kastas in i ett klassrum fullt av inte alls särskilt lågmälda tonåringar.
Just nu sitter jag och funderar på huruvida jag ska skriva om de rader jag just skrev om att jag umgås med ganska lågmälda vuxna människor. I mitt huvud försöker jag komma på vem jag umgås med som är lågmäld... Jag kommer inte alls på särskilt många. Snart sagt ingen.
Tobbe skulle nog kanske av många anses vara lågmäld. Eller? Men nä... Han är inte lågmäld.
Ingen i min familj är lågmäld. Verkligen inte. Och om någon i familjen vill lägga in sitt veto här och hävda sin lågmäldhet så är det bara att lägga ner... Du är INTE lågmäld!
Hur som helst, på helgerna umgås jag inte särskilt ofta med pubertala människor som brölar rätt ut i luften vid minsta känsloförändring. De flesta i min bekantskapskrets har i alla fall någon sorts impulskontroll... OK, detta skulle också kunna diskuteras, men det tar vi vid ett senare tillfälle för jag har just nu inte tid med att trampa någon på tårna.

Sov gott!

Älska Norrland II

Jag tror att landsändan på grund av ironin i del I förtjänar en resning.
Trots slask, grå himmel och blöta strumpor finns det saker som förtjänar att förevigas i oändlighet.
Platser som är så otroligt vackra, oberoende av väder eller vind. Platser som man kan bevara i sitt hjärta och besöka när man vill.
För dig som inte har just den här bilden i ditt hjärta får du här en liten bild att titta på: Umeälven i all sin glans.

För övrigt kan jag tillägga att det här med digitalkamera verkligen är min melodi. Passa dig, för här kommer det att regna bilder!

Ut i rampljuset...

Här kommer den då.
15 cm lång.
130 g tung.
En aning dold.

På grund av blött hår och frånvaro av skönthetsprodukter väljer undertecknad att inte själv figurera på fotografiet.

Älska Norrland!

Visst är det just sådana här dagar, när du får paddla fram på gångvägen, som får dig att ÄLSKA norrland?
Glöm midnattssol. Glöm norrsken. Glöm palt och polarbröd. Glöm suströmming och glöm den friska luften.
Älska april. Älska snöblandat regn. Framför allt, älska gore tex.

Ett vadderat kuvert

Ringde min sambo från jobbet för att berätta att skolan var belamrad av en massa poliser som en stund tidigare anlänt i en minibuss.
- Razzia!!! var min första tanke, för tro mig, det skulle nog finnas en del att ta av... Efter en stund visade det sig dock att polisligan bara var på besök för att avnjuta en god lunch. Vilka jäkla löneförmåner... Glida runt från arbetsplats till arbetsplats och bli erbjuden gratis lunch. Och varför? För att du har uniform och en penisatrapp i bältet... Nåväl, jag ringde i alla fall, och fick veta att jag med posten hade fått ett vadderat kuvert. Klockan var ungefär 12 och jag visste att det var ca 4 ½ timme innan jag skulle få sätta händerna i det där paketet.
Väl hemkommen dröjde det inte många sekunder innan jag rivit bort det vackra papperet och hittat ett underbart snyggt skärp som min älskade syster skickat som ett tack för hjälpen på hennes fantastiskt lyckade 40-årsfest i lördags. Oj vad glad jag blev!!
Nu måste jag bara hitta en passande outfit som går bra ihop med båda skärpet och min nya mage. Helst av allt skulle jag ha velat ha ett par snygga ljusa jeans... Men det blir väl att ta mina gamla Nudie i en ganska tråkig ljus nyans...

Jag har bakat bullar i kväll! Egentligen för att familjen David och Ylva Rosenlund skulle komma på besök på lördag. Nu verkar det inte helst säkert att de verkligen kommer, vilken känns otroligt trist. Men för att se det hela från den ljusa sidan så är det ju aldrig fel att ha lite bullar.
Om jag hade varit den perfekta husmodern hade jag sagt att "det är ju så bra att ha om man skulle få besök!". Men eftersom jag fortfarande är det vanliga Sofia så väljer jag att säga att "Det är ju så förbannat gott med bullar!".
Efter detta erkännande lämnar jag stolen som jag har under rumpan och beger mig till köket där bullarna nu bör ha svalnat till en perfekt avnjutningstemperatur.

Peace!

Snöhelvetet...

... bara fortsätter att falla från himlen. Tur att man är en människa med sol i sinnet sådana här dagar. Gick en liten sväng till min frissa för att inhandla hårfärg. No more blonde! Förvisso är redan halva håret brunt (se utväxt) så förvandlingen kommer väl inte att bli så förfärligt brutal, men i alla fall en förvandling. '
Hur som haver, skulle egentligen bara berätta att den lilla promenaden till frissan nästan kan likställas med en topptur med stighudar. En ofantlig massa snö virvlar omkring i luften och på något konstigt sätt lyckas den söka sig in under halsduken och ner innanför jackan.

Dagens Bräntisonsdag har varit till största belåtenhet för fröken Sofia. Har verkligen insett hur en konflikt kan leda till utveckling. Hoppas bara att det håller i sig.
Jag har även insett att mitt liv som gravid har gett mig mer skinn på näsan. Vet inte om jag någonsin har saknat det, men nu börjar jag nog likna cowboy Zeb på snoken... Fattar inte vad det beror på. Ibland känns det som att man har lättare att stå upp för sig själv när man liksom är två... Inte för att den där 14 cm-klumpen i min mage är mycket att hoppas på när det gäller konflikter med finniga tonåringar... men på något sätt känns det ändå så.

Det snöar fortfarande... jag ska gå till tvättstugan. Jag och min kula, som faktiskt nu börjar synas.

Puss!

Tillbaka...

Det dröjde ett tag. Vet inte varför. Jag har gått och ruvat och kurat och väntat på att kunna avslöja min hemlighet så här in public. Här kommer det:
Jag är två.
Vi är tre.
Någon växer inom mig. Så tätt inpå, men utan att ha presenterat sig. Kanske är sådant överflödigt men jag skulle så oändligt gärna vilja veta vem det är.
Vem är det som får mig att springa på toaletten tre gånger varje natt? Vem har fått mig att plötsligt sluta snusa? Vem har förstorat mina bröst två storlekar, bara så där? Vem får mig att äta så här mycket?
Jag vet att du inte är stor. Bara 11 cm än så länge... Du har fortfarande inget namn. Ändå känner jag dig så väl...
Lilla du.

Rush hour...

Ibland händer det så mycket i livet att man inte hinner tänka efter. Om man inte hinner tänka efter hinner man verkligen inte blogga och det är just detta som är anledningen till min frånvaro från cyber-samhället.

Jag har blivit gräsänka. Det är inte roligt. Inte för fem öre. Jag saknar Tobbe hur mycket som helst även om det bara handlar om en vecka. Men som den positiva människa jag anser mig vara försöker jag göra något bra av tiden i alla fall. Jag ska skämma bort mig själv ordentligt och bara mysa på alla möjliga sätt.
I dag har jag varit och handlat och bakat äppelmuffins. Jag har ännu inte smakat underverken utan sitter och väntar på att Jojjo ska komma och avnjuta dem med mig.
Har även hunnit påbörja rättningen av några stackars svenskaprov från i fredags. Har dock insett att jag inte ska skämma bort eleverna med en allt för snabb rättning. Det kommer bara att förstöra min egen framtid...

Nu ska här plockas och städas lite...

Chokladrutor

Jag håller på att baka. Jag tror att just detta bak kan gå till historien som det mest meningslösa. Det är nämligen jag och mitt arbetslag som har hand om fikat på jobbet i morgon. Vi fikar alltid 14.30 på onsdagar. I morgon 14.30 kommer jag att befinna mig i konferenslokalen Ryttmästaren för att avsluta det mentorskapsprojekt som jag deltagit i under mitt första år som lärare. Jag sliter alltså med en massa fika som jag själv inte får ta del av. Det känns väl så där...

I dag har jag blivit handbojad. Har inte förrän i dag insett fördelarna med att vara ihop med en blivande polis. Inte mer än att man kan känna sig trygg och allt det där... Handbojorna satte perspektiv på saker och ting.

I dag kom jag på en häftig sak som anknyter lite till mina vuxenfunderingar. Sedan jag kom in i ekorrhjulet har jag mer eller mindre haft en bild av att det är så här det kommer att vara. Resten av livet. 8-16, 8-16, 8-16, 8-16, 8-16... helg... Men så måste det inte vara. Jag ska börja se mig själv som en back packer på resa genom livet. Just nu gör jag det här, och det känns bra. I morgon kanske jag bestämmer mig för att göra något helt annat, för att det skulle kännas bättre. Jag har mig själv. Människor jag tycker om. Människor som tycker om mig. Det känns tryggt. Vilken otrolig grund att stå på! Vart vägen sen bär, det visar sig. Den kanske svänger, men det gör de flesta vägar.
Utom i Tyskland. OK, en grov generalisering, men autobahn sägs ska vara rak.
Här i norra Sverige har vi vant oss vid vägar som är gropiga och kurviga. Kanske därför vi kan ta livet som det kommer, med gropar, tjälskott och tvära svängar.

Squash #3

I går var det dags igen. Den här gången var motståndet utbytt mot Ida. Trevande försökte vi tillsammans skrapa ihop de rester av regler som vi båda hade någonstans i hjärnbalken, väl förseglat. Efter en stunds bollande fick vi igång ett riktigt bra spel om jag får säga det själv. Detta ska vi nu göra till en tradition. Varje lördagsmorgon ska påbörjas med ett squashpass. Du vet ju själv hur det kan bli med den typen av löften. Men jag ska göra mitt bästa och sen får vi helt enkelt se hur det går.
Kvällen tillbringades även den tillsammans med Ida. Tobbe var på välkomstfest för de nya polisynglen. Jag och Ida hade en lugn och skön kväll med tacos och p3-guldgalan. Mycket bra musik och många nya bekantskaper. Jag kan villigt erkänna att rock/metalklassen och hip-hopdito var besvikelser eftersom varken Burst eller Hearin' Aid låg på min favvolista.

Kollade på störtlopp i morse. Vädret i St. Moritz var något bättre än här. Detta till trots tänkte jag nu bege mig ut på en promenad till stan. Om man nu kan kalla det för promenad när man praktiskt taget bor inne i stan... Tänkte ta med mig bryggeriet som vankar omkring här i lägenheten. Vis av erfarenhet vet jag att inget botar dageneftersjukan lika bra som frisk luft.

Fattigleken

Måste erkänna att det här med att leka fattig går riktigt bra. Än så länge ligger jag på plus och jag fattar i ärlighetens namn inte hur det är möjligt att klara sig så länge på så lite. Var på stan en sväng i lördags och hittade både ett par snygga jeans (OBS OBS OBS: PÅ REA) och en snygg kavaj (OBS OBS OBS: PÅ REA). Dock hade jag styrkan att bara prova och gå därifrån. Jag är vuxen nu. Inte så stora bröst, men vuxen.
Tänk om man skulle ta och skaffa sig en hund... Frågan är bara vilken ras. Sådan herre sådan hund. Hmm. Vilken sorts hund skulle passa i det här hemmet tro? Jag är evigt tacksam för förslag.

Jag bara rullar fram...

Jag undrar om man kommer att tänka annorlunda när man blir äldre... Det har jag alltid undrat. Det är som att jag på något underligt sätt tror att världen kommer att te sig annorlunda om några år. När jag var i femårsåldern undrade jag hur det skulle vara att vara lika lång som pappa, eller hur det skulle vara att gå i skolan. När jag var 14 undrade jag hur det skulle vara att vara 18, bo själv och vara gravid. Det var alltså den bild jag då hade av mig själv som artonåring. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och så här med facit i hand var det nog lika bra. Jag var nog inte redo för det då...
Nu har jag ju flyttat hemfrån, ja det var ju ett tag sedan nu... Men faktum är att tror att jag tänker mer eller mindre likadant som när jag var fem. Det är klart att man har lärt sig en hel del och fått perspektiv på saker och ting, men på det stora hela är det ju inte så väldigt stor skillnad.
Det intressanta är att jag nu, när jag på ett sätt är vuxen, går och funderar över hur det kommer att bli när jag är vuxen på riktigt. Med det menar jag den dag när jag har hus, barn och en trygg ekonomi. Bilderna av mig själv som spelas upp på insidan av mina ögon föreställer en kvinna som egentligen inte ser ut som jag, utan bara en äldre kvinna, slumpmässigt utvald, med stora hängbröst och ett varmt ombonat hem. Kommer jag att bli så eller kommer jag alltid att känna mig som en förvirrad individ som skyller på att jag är ny i det här livet men snart kommer att lära mig hur saker och ting fungerar?
Under det senaste året har otroligt många saker förändrats i mitt liv! Jag har slutat vara student, börjat jobba, skaffat en riktig lya, skaffat en riktig karl och köpt en riktig bil. Även om jag har alla dessa instrument, som borde tyda på ett visst mått av vuxenhet, känns det hela tiden som att jag är tre år och gapar över världen och allt som händer runt omkring mig. Saker och ting händer och först efteråt reagerar jag med förvåning och glädje över att jag tog mig igenom det hela utan att fatta vad som egentligen hände...
Är det så här livet är eller är det bara jag? Kommer jag att sitta där vid mitt köksbord i mitt ombonade, varma hem med händerna korsade över mina stora hängbröst utan att fatta att jag har det?
Jag har det!

Arbetsglädje = livsglädje

Nu rullar det på igen.
Som om ingenting har hänt är man nu tillbaka i arbetslivets glada lunk och ska jag vara ärligt så känns det riktigt bra.
När man är lärare tar man efter ett tag allt för givet; alla roliga frågor, alla spontana svar, alla intressanta attityder. Nyttigt att vara borta ett tag så att man får bli påmind om tonåringars charm. För nog har dom charm alltid.
Jag är inte påverkad av droger, även om det kanske kan låta så.

En annan intressant grej är min ekonomi. Jag vet att många människor är lite tystlåtna när det gäller privatekonomin, men jag är inte rädd för att dela med mig på den fronten. Just nu har jag inte ens tillräckligt med pengar på kontot för att kunna köpa ett par rediga jeans. Detta har inte att göra med att jag är slösaktig, för det är jag inte. Det beror snarare på att jag är så fruktansvärt snål att jag trots bilinköp vägrar röra min besparingar.
Det hela känns dock inte särskilt jobbigt. Mer som en kul utmaning. Typ som att åka skidor över Grönland, friklättra på Kalahatten eller cykla från Strömlida med förbundna ögon.
Erica har berättat för mig att hon, när hon var liten, brukade leka fattig. Det är sånt som välbärgade ungar gör när de andra barnen leker prinsessa på slottet. Det är ungerfär så jag ser på tiden som återstår fram till nästa lön, lite drygt två veckor... Jag ska leka fattig. Att bo tillsammans med en student gör det hela ännu mer verklighetstroget. Som att lajva ungefär, fast på riktigt. Kanske borde sy mig lite kläder av linnetyg och göra en brynja till Tobbe. Synd att jag inte kan sy... Brynjan borde dock vara genomförbar. Synd att jag har så mycket att rätta. Annars...

För övrigt kan jag meddela att squashen var en höjdare! Som rundpingis, fast bättre, eftersom man fick slå till bollen lite oftare. Om jag finge ändra lite på sporten som sådan skulle jag dock önska lite mjukare väggar. Jag och väggen stötte ihop vid ett flertal tillfällen och jag kan säga att jag nog fick fler blåmärken än väggen. Den är fortfarande vit. Och hård.
Jag är inte så säker på att jag lyckades dölja mitt dåliga spel. Förlorade alla set ganska ordentligt, men man kan väl fortfarande skylla på att man är nybörjare?

The final countdown

Denna enda dag återstår av mitt underbara jullov. Sitter här i mitt julklappsunderställ och väntar på att Jojjo ska komma förbi för att eskortera mig på en promenad i solen. Hoppas att hon kommer snart, för solen skiner verkligen med sin frånvaro den här tiden på året. Det blir bättre och bättre, men det är fortfarande januari.

Det nya köket är verkligen magsikt. På en dag gick det från att vara en murrig håla i brunt och gult till ett sobert rum där man vill dela livet med nära och kära, som Ernst skulle ha sagt.
Nu väntar jag bara på att min kära storasyster ska komma och ge ett slutgiltigt OK för förvandlingen. Hon är min egen Ernst, fast utan floskler eller äckliga hundögon. Min syrra är rätt av ärlig och snygg, utan hundögon!

I dag ska jag debutera. Faktiskt ska jag testa något som jag aldrig har testat förut.
Jag snackar varken debutantbal eller heroin.
Jag ska spela squash.
Många säger att det är en rolig sport som verkligen är bra träning på alla sätt. Just nu känner jag mest rädd. Och inte blir det bättre av det faktum att de där squashplanerna ser ut som akvarium, med glasväggar. Som du vet är glas genomskinligt och det innebär att vem som helst kan iaktta spektaklet.
Jag tror att jag får lita på min skådespelartalang och helt enkelt spela att jag är duktig på squash. Jag kör på det, tillvidare. Förr eller senare borde väl någon sorts känsla för spelet visa sig.
Kanske.

Ducka!

Nytt år, nytt år, nytt år...

...med så många nyheter. Vet egentligen inte var jag ska börja. Jullovet har väl i stort förlöpt som sig bör. Lugn och ro, mys med familj och vänner i lagom stora doser. Juldag på stadshotellet i Piteå och nyårsafton i Malmströms stuga på Granholmen. Denna fest har verkligen gett upphov till många nya samtalsämnen;

- Hur många varmkorvar kan en vegetarian äta?
- Hur hittar man en förlovningsring i pudersnö?
- Hur länge kan man diskutera hundraser i tokfyllan?
- Kan det vara så att skotten i Sarajevo bara var en täckmantel? Skulle ett världskrig kunna bryta ut efter ett parti TP?
- Hur hårt kastade Erica korvbrödet i Nilles panna?
- Vad tyckte taxichauffören om korven i örat?
- Är Ericas obscena gester ett led i hennes utveckling mot en östermalmsdam?
- Sist men inte minst, vad säger en nykomling från Mora om gästabudet? Bu eller bä? Kanon eller kalkon?

Nåväl. Nyheterna då?
I onsdags packade jag och Tobbe hondan full och körde söderut igen. Det var i förrgår. Sedan dess har följande hänt:
- Ny bil, SAAB 9-3.
- Nya köksluckor, vita, blanka och fina.
- Ny familjemedlem, Björn, som föddes i går kväll.
- Nya tapeter i köket. Sätts upp as we speak.

Det du!

Nära nu...

För i morgon går lasset norrut. En liten nätt arbetsdag som avslutas med jullunch, och sen är det jullov. Oj så skönt det ska bli!
Har dock inte packat än, men snabb som jag är hyser jag ingen som helst oro för den biten. Kläder, skidor och julklappar. Det är väl allt som jag egentligen kommer att behöva tror jag.
Borde kanske sätta igång med packandet redan nu.
Jo, det ska jag göra.

God jul och gott nytt år!!!

Pannkakkon...

... i ugnen. Borde egentligen gå och kolla om den rent av är färdig, men är den så är den. Tough luck. Då blir det till att äta brända kanter då.
Bor man med en nästan-polis träffas man inte så ofta. Men när man träffas är det trevligt.
Vad gör man? Bara att njuta av de tillfällen som ges och sedan le därimellan.

Julklappsstatus: Bättre. Mer än så kan i skrivandets stund inte sägas. Men jag är nöjd, lättad och optimistisk.

Julstämningsstatus: Hög. Jävligt trevlig högtid det här.

Hungerstatus: Hög. Pannkakan kallar.

Julklappsångest!

Jo du! Å det grövsta.
Jag började dagen med att bege mig ut på stan med inställningen att köpa alla julklappar. Jag strosade planlöst omkring i ett antal affärer utan att hitta en endaste liten grej som jag tyckte kunde passa någon av mina nära och kära. Jag såg inte ens något som kunde passa mig själv. Då är det illa. Jag insåg ganska snabbt att det var mig det var fel på och inte utbudet. Därför gick jag hem och rättade prov i stället.
Men här sitter jag nu. Fortfarande utan julklappar och med en gnagande oro för att jag kommer att sitta där på julafton med en ursäktande min och erkänna mitt misslyckande.
Nej, så kommer det förstås inte att bli, men det hade bara varit så skönt att ha allt gjort. Att bara kunna koncentrera sig på julmyset.

Jag känner mig utvilad efter helgen. Fredagen bjöd på 30-årsfika här hemma i den fina lägenheten. Jo, den blir faktiskt finare och finare och efter jullovet räknar jag med att de bajsbruna köksluckorna har fått en ny färg. Det känns verkligen mer och mer som hemma här och det är så underbart skönt!
I går bar det av till Ö-vik och Paradisbadet. Ibland är det svårt att förstå att man faktiskt är 26 år. Jag kände mig verkligen inte gammal när jag sprang uppför trapporna med en badring under armen, ivrigt stressande för att hinna med ett åk till. Bara ett åk till.
Kvällen bjöd på sushi på en restaurang vars sushi verkligen brukar vara bättre än den var i går, men vi hade trevligt, och det är väl ändå huvudsaken?

Nu ligger söndagskvällen framför mig. Söndagskvällarna känns lite nakna nu när Nip/Tuck har uppehåll. Nakna, men samtidigt spännande... Vad ska man nu se på tv?

Bäst att kolla utbudet.

Vad hände med tiden?

Det är en fråga jag har ställt mig hela hösten. Ända sedan jag började leva det här som kallas vuxenliv. Den senaste månaden går till historien som den snabbaste månaden någonsin.
Jobbet har bokstavligt talat ätit upp mig och jag tror inte riktigt att det finns kvar lika mycket Sofia längre, i alla fall fysiskt. Mentalt har jag nog kvar det mesta, om inte mer, eftersom de som vet säger att det som inte dödar gör en starkare. Nu är jag stark.

I dag är en glad och rolig dag! Betygen är satta och ingen har klagat eller blivit arg. Det roligaste av allt är att Tobbe fyller 30!
Jag började morgonen redan 05.30 när jag steg upp för att göra frukost. Sen blev det sång och paket och fika på sängen. Jag var nöjd med mina presenter och jag hoppas att han också är det. Det såg i alla fall ut så!
Egentligen borde jag inte alls sitta här och skriva nu. Jag har tusen saker att göra innan han kommer hem från skolan, men du vet hur det är när inspirationen väl kommer.

Nu ska jag slå in ett paket som min pappa inte hade slagit in.
Puss!

26

Jo nu har jag blivit vuxen på allvar. Jag kan inte längre flyga eller åka tåg till ungdomspris. Mitt telefonabonemang är inte längre ett lite billigare alternativ för "ungdomar". Telia hade den goda smaken att även meddela mig att det fr.o.m. i går även skulle bli dyrare att skicka sms. Sådant är mitt liv i dag. Så blev det i går.
Födelsedagen var trots detta vemod en riktigt bra dag. Det började egentligen redan i lördags kväll när vi besökte Aula Nordica och konserten med Euskefeurat. Min barndoms idoler har strålat samman igen och när jag tårögd satt där och njöt kändes det ibland som att dom spelade för mig. Det är hit man kommer när man kommer hem... 1,2,3,5 nu lägger vi på en rem och ökar takten så vi nån' gång kommer hem. Hem till Altersbruk. Inte utan att hjärtat drog ihop sig lite extra. Så jävla underbart!
Själva födelsedagen började med frukost på sängen och ett litet paket.
Det är lustigt vad alla är trevliga när man fyller år. Det kändes som om dagen var alldeles min egen, trots att det var måndag och att kvällen tillbringades på jobbet i ett möte.

Men vi är inga ockrare
vi kräver bara att
få hederlig betalning för alla kilowatt
som strömmar ut ur läne
tja, tänk efter själv
ifrån Porjus o Porsi
varenda fors ihela Lule älv

En gnutta nostalgi och en hel del patriotism. Så 70-tal. Så skönt.

Inte längre en viking.

Nu har det hänt igen. Jag är för gammal, för sliten eller för vek.
I går fick jag än en gång gå hem från nöjeshaket alldeles för tidigt. Varför? Jag pallade helt enkelt inte mer. Min kropp gav vika och bad om att få gå hem, så det gjorde vi. Jag och kroppen.
Skönt att få komma hem och bli ompysslad, även om jag vid den gedigna åldern av snart 26 borde kunna klara mig utan den här typen av incidenter. Hur som helst är det skönt att ha någon som bryr sig.
Den tidigare delen av helgen har varit bra. Bio i fredags och innan den en liten middag på Starz. På restaurangen satt det en tjej bakom mig som tydligen också kom från Piteå. Antagligen flera år yngre, men jag kunde ändå konstatera att vi låter ganska roliga vi pitebor. Det tyckte förresten också några av mina elever när jag tidigare i veckan läste upp bockarna Bruse för dem, på pitemål. Aldrig förr har dom varit så tysta och uppmärksamma på något jag har haft att säga...
Nåväl, åter till helgen. Lördagen tillbringades på stan tillsammans med Ida. För min egen del blev inköpen ganska begränsade. Några smycken som jag fick gratis tack vare några presentcheckar var det enda. Men jag klagar inte på det. Vi hann även med att prova stadens senaste caféetablering. Det blev en mycketk positiv överraskning för mig som är lite konervativ och helst går till redan bekanta ställen.
Lördagens fest blev en trevlig tillställning med ett allt för hastigt slut. Dock är jag i dag ganska pigg och har hunnit med både fika och promenad.
Vad nästa äventyr blir är jag ännu inte riktigt säker på. Lite Bubble kanske... och Cypress Hill. En otroligt bra kombination.

Outsiders

Vilket lustigt TV-program egentligen. För dig som inte har kanal 5 kan jag berätta att det är en dokumentärserie där varje avsnitt går ut på att presentera ett antal människor som har valt att leva sitt liv på ett annat sätt än vi vanliga. Vi som av samhället faller inom svenssonramen. I en timme har jag suttit och suckat och fnissat åt hur dessa människor lever sina liv, alla med målet att bli lyckliga. Någon kör raggarbil, en annan healar och sjunger sånger på indiska, ytterligare en annan sysslar med performance art och försöker förverkliga sig själv genom konstrasten mellan ljuset och mörkret. Ungefär så...
Så småningom börjar jag fundera över det där med svensson. Jag ser nog på mig själv som ganska normal. Men vem fan gör inte det??? Det är ju inte precis så att man har något annat att jämföra med. Är jag så normal som jag tror och hoppas då? Eller kan det vara så att vi alla går omkring med varsin mall om vad som är normalt eller vad som är svensson? Jag beter mig på ett sätt som jag tror att alla andra beter sig på, men vad vet jag egentligen om hur andra handlar och agerar i sin privata sfär?
Jag kan slå vad om att om kanal 5 skulle komma hem till vår lägenhet på Skolgatan och följa oss under ett par dagar, och sedan sända det filmade materialet, skulle säkert många höja på ögonbrynen, sucka och fnissa och fråga sig själva hur sjutton någon kan bete sig på ett sådant sätt.
Jag kan inte låta bli att undra om vi inte alla är något av outsiders som dagligen håller god min och visar för omvärlden, och även oss själva, att vi är goda samhällsmedborgare som följer alla mallar och mönster.
Men alla dessa outsiders som redan kommit ut ur garderoben då? Dom som har kommit ut och skroderar sitt utanförskap på alla möjliga sätt, vilka är dom? Inte vet jag, det ska jag villigt erkänna, men ibland verkar det som att det är dom som har låst in svensson i ett kyskhetsbälte som sitter så tight att de omöjligt kan leva och andas inom dess ramar. Dom har helt enkelt själva stramat åt gränserna för vad som anses vara tolererbart och inte så till den milda grad att det är omöjligt att leva upp till målen.

Oj vad snurrigt det blev. Ville bara lite försiktigt undra om vi inte alla är outsiders, utan att veta om det, utan att egentligen lida av det...

Over and out(sider).

En helg i Lappland

Sedan ett några veckor tillbaka hade vi planerat att tillbringa höstlovet i Gällivare.
I onsdags bar det i väg. Egentligen hade vi tänkt ta tåget men efter en snabb överläggning på fem minuter bestämde vi oss för att åka en dag tidigare och ta bilen i stället. Billigare och dessutom friare.
Efter en natt i Piteå fortsatte vi norrut för att luncha med Isak och Aron i Luleå. Alltid lika underbart att träffa dem och deras snygga mamma som dessutom är en jävel på att laga mat. Det är mamman som bor i Piteå också, det ska med versaler tilläggas.
Helgen har förflutit i lugn och ro som säkert de flesta helger gör i den lilla kommunen i norra Lappland. TV-tittande, promenader, goda middagar och trevligt umgänge. Vad mer kan man begära av en lovhelg?
Undrar hur det är att bo på ett ställe som är så litet. Nu påstår jag inte att Piteå eller Umeå är några världsmetropoler att tala om, men Gällivare är ännu mindre, så är det bara. Skulle jag kunna bo där? Det tror jag säkert. Men man skulle nog få ändra lite fokus i livet. Att ta en fika på stan begränsas snabbt till endast ett ställe, vars öppettider är allt annat än generösa.
Det enda utbudet som är riktigt generöst är väl det som moder natur erbjuder och det är förvisso inte något att sticka under stol med. Dundret är ett maffigt berg och det skulle inte vara dumt att äta frukost med den utsikten varje morgon.
Vet egentligen inte varför jag sitter och väger det här fram och tillbaka. Känns väl inte som något som kommer att ske inom de närmsta åren hur som helst. Alltid roligt att spekulera dock.

Nu har jag ont i bakdelen. En hel dags bilåkande sätter sina spår. Ska därför gå och sitta lite till, så att jag inte chockar min bakdel med allt för mycket aktivitet...

Vi hörs!

Små rosa moln...

Det är torsdag och som alltid bär den något magiskt med sig.
Jag avslutade min arbetsdag med ett möte som verkligen fick mig att tro på människan. Man vet väl aldrig om det håller i sig, men jag studsade hem.
Efter den avslutade arbetsdagen åkte vi till Kvantum och handlade. Inne i butiken bjöds det på både grönsakssoppa och kokosbollar. Ja. Vad ska man säga?Det var ju inte precis så att euforin la sig på grund av det...
På vägen hem stannade vi till Mio för att leta något att piffa upp lägenheten med. Hittade inget passande men det var trevligt att bara strosa omkring och glo på saker och tokiga människor.

Det blev fläskpannkaka till middag. Med facit i hand vet jag att fläskpannkaka är ungefär som palt. Man svimmar efteråt. Tanken var egentligen att vi skulle se en film på den nya DVDn. Jag tror att jag såg ungefär 10 minuter av rullen, sen sov jag som en stock. Precis som om det vore fredag. Låg under ett täcke i soffan och det blev helt enkelt för mycket. Vaknade 60 minuter senare (enligt räkneverket på DVD-spelaren) av att syster Cecilia ringde. Även hon var euforisk. Till slut kröp det fram att hon satt med ett glas vin i handen. Inte svårt att vara lycklig med rödvid. Nästan som att dopa sig och sedan vinna VM-guld i femmilen.

Tror att jag ska krypa upp i soffan med IKEA-katalogen nu... Det dom inte har på MIO kan mycket väl finnas på IKEA.

Den kom!

Till slut.
En tunn, tunn slöja.
Som florsocker på jorden.
Den lättade upp. Både ute och inne.
Min själ och mina ögon. Allt bara log.

Lite halt.
Livsfarligt.
Störtskönt.

Snön kom. I dag.

Nu järe kållt!

Motorvärmarsladd i. Mössa på. Halsduk virad varv på varv runt halsen. Rosiga kinder och bottenfrusna vattenpölar. Snor.
Bara snön saknas. Enligt rapporter från olika håll bör den dock inte befinna sig allt för långt bort. Vår stad verkar i stort sett vara omringad av det vita pudret. Det kan handla om dagar...
I dag har det hänt ovanligt mycket för att vara en blåmåndag. Tobbe hämtade mig på jobbet och knappt hann jag spänna fast säkerhetsbältet innan han frågade om vi skulle köra iväg och köpa en DVD-spelare. - DVD, svarade jag och 20 minuter senare var vi på väg hem för att installera den nya möblen som tyvärr inte ryms i "facket" under TVn i TV-bänken. Den måste alltså stå ovanpå bänken, bredvid TVn. Väldigt dålig Feng Shui. Måste fila på det där. Helt ärligt skulle jag helst av allt vilja fila på DVD-spelaren så att den blir lite smäckrare och mer anpassad till TV-bänken. Vis som jag är förstår jag nackdelarna med ett sådant ingrepp så lösningen måste helt enkelt bli en annan.
Även middagen blev en mycket ståndsmässig anrättning för att vara måndag. Fläskkotletter och potatis. Plötsligt blev måndagen inte så måndagstråkig längre. Som sagt, allt blir vad man gör det till.
Kanske lever jag fortfarande kvar i lyckoruset efter helgen. Vi har haft storfrämmande från Piteå och Stockholm. I fredags kom Jenny och Lars och vi hann med en fin tacobuffé och lite karra innan det blev lördag och Erica anlände med planet från Stockholm. Sen gick allt i en rasande fart. Shopping, fika, middag, vin, jäger och till slut ett besök på ett av stadens nöjesställen. Gjorde en del intressanta bekantskaper. Snackade lite med Sveriges just nu hetaste fotbollsprofil och efter 3 minuter tillsammans i toalettkön hookade jag upp med två trevliga tjejer och det hela slutade med ett djupt samtal inne på toaletten. Ingen blygsamhet. Totalt blottande av känslor. Konstigt hur folk blir på krogen. Jag skulle nog inte känna igen någon av dem i det verkliga livet.
Det började snurra. Vi gick hem.
Hela stan kan vår portkod.
En polisbil drog förbi. Så nära, men ändå så långt ifrån.
Just ja! Har fått en blombukett! Ett stort fång med rosor. Vilka fina vänner man har! Underbarast i världen!

Nu Bubblan!

I bland får man till det

Jo. Ibland får man det. I dag fick jag till middagen.
Det som till en början verkade ligga i riskzonen för en otroligt tråkig och oromantisk tisdagsmiddag utvecklades till en riktigt skön matupplevelse. Lite kyckling och wokgrönsaker och en fin touch för kryddning gjorde susen. Vem trodde att jag hade det i mig?
Kvällen i övrigt innehåller tvättstuga och ett gnagande dåligt samvete för att jag ännu inte har tagit tag i avloppet.
Min sambo verkar inte vara att lita på i den frågan. Hur kan man vara så kräkmagad? Kanske är det i detta sammanhang en fördel att vara uppväxt i skitluktens mecka. Det bekommer mig liksom inte.
Borde kanske addera adjektivet "skittolerant" till mitt CV. Ska fundera på det.

I natt har vi haft sovfrämmande. Lisa från Växjö kom hit i ett jobbärende och det var så jäkla kul att träffa henne.
Vi pratade och pratade.
Drack lite vin, även om jag kanske inte hade det största vinsuget med tanke på att det faktiskt var måndag. Men tydligen är det så det funkar i den stora världen. Man dricker vin när man känner för det. I går anpassade jag mig till den stora världen lite. Ett glas kunde väl gå ner...

Nu är det dags för lite tvätthängning. Och lite snusköpning. I morgon är det Bräntisonsdag. Den kräver snus.

Oj vilken söndag...

Helgen har rusat förbi. Sanslöst vad tiden kan gå snabbt när man bara vill att den ska stå still.
Lördagen började med krattning av gården. En aktivitet som många av hyresgästerna deltog i. Det var jag och 10 pensionärer. Tobbe hade match.
Men oj vad vi krattade. Stormbyarna gjorde det lite svårt för löven att ligga kvar på där för avsedd plats, men det blev jättefint i slutändan.
Resten av dagen ägnades åt att ställa i ordning lägenheten inför kvällens middag/fest.
Ida kom på middag och vi hade jättemysigt.
Jag tog fram min Jäger. Jäger äger.
Jägern tog min kropp i besittning och vallade iväg den till Rex där resten av kvällen tillbringades i något som skulle kunna beskrivas som en dimma.
Få kända ansikten.

En cykeltur hemåt.

Vaknade med kudden full av maskara.
Det dröjer länge innan nästa gång. Det vet jag.

I morgon är det måndag. Another day in paradise.

Baby steps...

Varför?
Varför tar jag med mig jobb hem med intentionen att verkligen få något gjort? Man ska lämna jobbet på jobbet. Jag vet det. Jag ska fortsätta med det. Operation "rätta undan" fungerar inte hemma.

Jag ser ett tydligt mönster i mitt bloggande. Det verkar som att inspirationen kommer över mig på torsdagarna. Jag tror att jag tröttar ut eventuella läsare med att än en gång berätta om hur fantastiskt det är med torsdagar, men det är det!
Efter jobbet åkte vi till Kvantum för att handla och jag måste säga att det är en fantastisk affär! Lugn och ro i kubik. Dessutom ligger affären så förbannat vackert, bland åkrar, ängar och skogar. Bara en sådan sak.
Kvällen har innehållit en hel del uppdaterande telefonledes. Mina vänner i stockholmstrakten har pockat på min uppmärksamhet och jag måste erkänna att jag ibland kan bli avis på dom som bor där i suset och duset. Ständigt saker på gång. Ständigt folk omkring en.
Men Umeå är också fint. Umeå är skitbra!

På lördag ska jag återupptäcka en del av nöjesutbudet i stan. Det var ett tag sedan sist och det känns som att det är dags för ett återseende. En come back.
Bara en kan gå segrande ur en sådan match. Om det blir jag eller nöjesinrättningen återstår att se.
Jag ska hålla mig borta från polisbilar.
Min handväska ska förbli lika ny och fin som den är i dag.
Jag ska inte stuka foten.
Söndagen ska vara som vilken söndag som helst.
Det ska jag se till.

Sov gott!

Bä!

Gabriellas sång. Så som i himmelen. Vilket mästerverk! Jag vet att det är ungefär samma sak som att digga Kristina från Duvemåla, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill gråta när jag hör människan sjunga. Så skört. Så vackert.

Det är redan tisdag. Måndagen försvann i all hast och jag misstänkte att jag höll på att bli dödssjuk. Det verkar dock ha gått över nu. Fantastiskt vilken respons man kan få från omvärlden om man råker hinta om att man känner sig lite krasslig. Elever som kolleger har varit som små ljus och det är som om alla lett mot mig under dagen. Kanske har jag bara sett konstig ut. Innerst inne när jag en dröm om att vara lika skör och grasiös som Helen Sjöholm. Folk ler nog mot henne hela tiden. Hmm... Drömma kan man väl få göra!

Helgen har varit så mysig! Syster och Aron på besök. Nu vet jag hur det är att ha småbarn. Dom vaknar tidigt. Jättetidigt. Det spelar tydligen ingen roll att det är helg och att man faktiskt FÅR sova länge. Dom vaknar i alla fall och vill att alla andra ska göra det också. Svårt att stå emot någon som är så söt också. Man VILL stiga upp, fast klockan är halv åtta. Man vill faktiskt det.
Helgen innebar också en hel del shopping. När man jobbar och tjänar pengar får man inte samma ångest av att shoppa. Jäkligt bra. Jag är fortfarande hög över min nya väska. Du skulle bara se den!

Nu ska jag sätta mig och öva på att vara ljuv. Ljuv som Helen. Jag ska öva.

Den satt som en schmäck!

Torsdag.
Kväll.
I morgon är det fredag, helg och dessutom får vi besök av min storasyster och lill-Aron. Jag skulle ha dammsugit i dag men jobbet och livet kom ivägen. Har tillbringat kvällen på ett av stadens trevligare kaféer tillsammans med mina gamla arbetskamrater. Jag vill påpeka att arbetskamraterna inte är gamla, men dom arbetar på mitt gamla jobb. Jätteskoj att ses och få nyheter från den gamla världen. Det mesta är tyvärr konfidenciellt.

Känns oerhört skönt att helgen är här. Min förhoppning är att gästerna kommer att hålla mig vaken längre än 21.30 i morgon och att jag på det sättet kommer att få ut mer helg ur helgen och eftersom Aron är av den yngre generationen kommer det helt säkert att bli en tidig morgon på lördag och det innebär ännu mer helg. Jag räknar alltså kallt med att få en maximerad helg.

Bubble trouble. Sen dammsuga.

Jo. Igen.

Det är inte bloggandet jag pratar om.
Det är rören.
Jag förstår varför rörmokarbranchen är så lukrativ.
Efter ett långt och härligt bad i vårt fantastiska badkar skulle jag som sig bör dra ut pluggen för att vattnet skulle kunna rinna iväg till reningsverket. I alla fall är det så det brukar fungera. Det fungerar inte nu. Vattnet tycktes droppa ner i avrinningshålet och på golvet bildades en stor vattenpöl som inte heller den verkade vilja försvinna ut i världsalltet.
Det verkar som att jag har ett uppdrag för morgondagen. Du kan ju själv gissa vad. Fortsättning följer.

Efter önskemål från olika håll går det numer att kommentera det som skrivs på denna sida. För eller mot? Till eller från? Av eller på? Skriv något. Det är en direkt order. Ordervägran bestraffas omgående.

Nu blir det en sista bubble trouble. Sen sängen.

Big trouble... Bubble trouble.

Jag försöker sluta. Jag försöker verkligen. Men hur lätt är det?
Det är en drog. En sjukdom utan botemedel. Ett myggbett som kliar.
Bubble trouble.
Det tragiska är att jag och Tobbe nu har börjat spela dubbel. Man har en gubbe var och samarbetar om att skjuta sönder bubblorna. Vissa lagar mat tillsammans. Andra går salsakurs. Många går i terapi. Vi spelar bubble trouble.
När jag var liten hände det att jag och pappa spelade bingo på text-tv. Jag vet inte vad som är värre. Jag undrar om den där bingo-finns kvar. Måste kolla det.

I dag är det tisdag, men jag har en lustig känsla av torsdag. Om det ändå vore så väl. Kom hem från jobbet lite tidigare än vanligt. Detta medförde att jag hann se i stort sett hela Sjunde himlen. Inte medvetet, det bara blev så. Dagens avsnitt avslutades med att far i huset, tillika församlingspräst stod med en gitarr runt halsen och sjön Jesus loves me, I know he does... Jag ska försöka sluta med det där programmet också.
Hur har jag lyckats skaffa mig så många ovanor?

En vanlig tisdag. What else is there to say?

Over and out.

En svag lukt av B-A-J-S

Just precis. Det har luktat bajs. Under en längre tid har badrummet varit infekterat av en lukt som verkligen inte har varit angenäm. Trots att ingen av oss nyligen besökt toalettinrättningen har lukten legat över rummet. Hård och frän. Helt utan tanke på att ge sig. Samtidigt har det tagit allt längre tid för vattnet i handfatet att rinna undan. Fanns det ett samband mellan dessa två eländen?
Jo. Helt klart. Som den detektiv jag är bestämde jag mig för att skruva loss vattenlåset för att titta vad som kunde vara fel. Nu i efterhand önskar jag att jag hade fotat missären. Vilken stank. Vilken konsistens. Vilken färg. Vilken form. Under hulkningar rengjorde jag varenda liten rörstump och skruvad proffsigt fast allt igen.

Lättnad. Eufori. Ända in i själen. Jag hade det i mig. Slemmet är borta. Stanken är borta. Det enda som finns kvar är en svag lukt av citron och en fantastisk känsla av stolthet. Bra gjort Sofia!

I dag har varit en lång söndag. Uppdelad i två liksom. Första halvlek började kl 9 när jag steg upp. Tidigt kan tyckas, men min kärlek skulle spela match och det är alltid trevligare att äta frukost med sällskap än ensam så jag klev helt sonika upp.
Jag har lyckats bli spelberoende. Bubble trouble. Kul spel. För kul. Morgonen ägnades åt att förbättra spelsinnet för att klättra på topplistan. Helt plötsligt slog det mig att jag ju faktiskt skulle gå och bevittna tidigare nämnda innebandymatch och dessutom skulle jag promenera till IKSU så det blev till att lägga benen på ryggen. Kul att kolla på bandy. Även om det bara blev en period...

Dagens middag blev slutet av första halvlek. Vi hade förberett en söndagsmiddag á la mormor. Kotletter och potatis med kokta grönsaker till. Det blev för mycket. Första halvlek slutar här.

Andra halvlek börjar 1 ½ timme senare. Middagen fortsatte med äppelpaj och vaniljvisp och kaffe till.
Sen bajs.

Nu väntar Nip/Tuc. Sjuk serie. Beroendeframkallande. Kanske hinner jag med lite Bubble trouble innnan. Bara en...

Kaffe och bulle

Lördag. Ett desperat behov av att se människor som är glada i hatten och bär fina kläder.
Människor som lever i dag. Inte i går. Inte för tio år sedan när allt var bra.
Lördagar på stan brukar vara ett bra tillfälle för att uppleva just detta. Man fikar. Man tittar på kläder. Man drömmer och att hitta det perfekta kapet. Ett kap i ylle var mitt mål med dagen. Hittade ett kap som var dyrt. Ska sova på saken. En fantastisk grå ulltröja. Vore kanske ändå värt priset. Jag skulle vara lycklig i den. Det vet jag.

Tobbe valde att spendera dagen med de andra polisstudenterna på en fotbollsplan. Det kanske ger samma kick som att gå på stan.
Jag hade gärna provat. Väldigt längesedan jag spelade fotboll nu. Vore kul. Borde kanske börja om med det...

Jag och Jojjo började dagen med en fika på Starz. Mycket folk. Alla var glada. Jag undrar om människor som är glada på lördagar är bittra under veckorna. Är det något med arbetsplatser som gör att människan blir konfliktsökande och bitter. Nu låter jag bitter. Grymt bitter. Kanske för att jag inte tog med mig mitt kap hem.
Dom bästa kapen i livet är i alla fall gratis. Familj, vänner och kärlek. De kostar ingenting. Oftast. Så länge de inte fyller år eller är ovanligt snälla. Det händer ju ibland.

Och nu? MQ har öppet 30 minuter till. Tänk om kapet ligger och väntar på att jag ska komma tillbaka? Stackars kapet. Måste nog göra en utryckning!

BRB