Kärleken är här! Igen!

Förra torsdagen var en alldeles vanlig torsdag. Jag var fortfarande höggravid och jag och och Klara tillbringade dagen hos Jenny och Edvard. Jag hade så smått börjat ge upp tanken på den här bebisen. Jag kände att den nog mest troligt inte skulle komma ut, trots att jag inte ens gått tiden ut ännu.

Kvällen kom och jag somnade som en stock efter att ha läst några sidor i Åsa Larssons bok. En timme senare, kl. 0.50 vaknade jag av en knäpp och sedan kom vattnet. Jag flög upp ur sängen samtidigt som jag smällde till Tobbe på axeln och fick ur mig orden:

- Nu gick vattnet!

Han var lika snabb som jag och så var även mamma. 15 minuter senare satt vi i bilen på väg mot Sunderbyn och vi tog oss dit utan problem. När vi påbörjade promenaden från akutintaget upp mot förlossningen kände jag dock hur allting satte igång ordentligt och det var en lättnad att få komma in på en förlossningssal och lägga sig ner. Barnmorskan trodde mig inte riktigt när jag försökte signalera att det nog var ganska nära och att allting gick väldigt snabbt när storasyster föddes. Sakta men säkert började hon också förstå och kl. 03.45, efter en lugn, snabb och urcool förlossning kom han ut till världen utanför, vår prins och lillebror Axel Herman Ebermark.

Sedan dess har det mesta flytit på bra. Vi åkte hem från BB på lördagen, efter en natt. Jag längtade så mycket efter Klara att det var svårt att hålla sig hemifrån längre. Herman äter och sover precis som han ska och bortsett från dagen när mjölken rann till har jag varit vid god vigör.
Klara är världens underbaraste storasyster och hon är otroligt stolt över sin lillebror. Jag får dock ont i hjärtat med jämna mellanrum när jag tänker på att hon aldrig mer kommer att få vara så där ensam på scenen som hon har fått vara i tre och ett halvt år nu. Hon tvingas liksom hitta sig en ny roll i familjen och jag är så beundrad av hennes förhållningssätt till allt det nya. Men ändå får jag på något sätt dåligt samvete för att hon liksom tvingas förändras.
Men! Ett syskon är väl framför allt en gåva och något som berikar resten av livet och delvis är det väl amningshormoner som gör mig lite extra blödig. Men hon är i alla fall så duktig. Min stora, fina älskling.
I morgon blir Herman en vecka och det är så galet att det inte gått längre tid än så.
I övrigt funderar jag starkt på att investera i en våg. Det vore onekligen intressant att få veta vad jag väger just nu. Värt att notera är att jag nu kan ha min förlovningsring igen, som jag fick ta av mig någon gång i v. 34. Nu kan jag inte låta bli att drömma och alla fina kjolar som ligger och skaver i garderoben. Kanske, kanske... till höstlovet?