Äntligen!

Nej, inte äntligen! som i bebis, men äntligen! som i Klara cyklar! Hennes skepsis mot det röda vrålåket har pågått några dagar nu och vi har tänkt att det kanske går över någon gång. I kväll fick jag dock nog och lyfte helt enkelt upp barnet (som då började gråta och sprattla) och placerade henne på cykelsadeln samtidigt som jag började skjuta cykeln framåt med hjälp av knuffpinnen. Så småningom började gråten avta och fötterna sökte sig mot pedalerna och sedan var det liksom klappat och klart. Kärlek. När vi gick in fick jag lova henne att vi ska cykla mer i morgon.
Jag vet precis hur det är. Jag var precis likadan. Jag minns en lång vinterkväll, kvällen innan jag skulle börja skidskola. Plötsligt kändes det som att det nog var lika bra att vänta med skidåkningen. Eller i alla fall kunde det ju räcka med att åka i Strömlidas lilla backe. Vad skulle jag egentligen med skidåkningen till?
Mina föräldrar gav sig inte. De lyssnade, men stod fast vid att det skulle bli som det var sagt. Det skulle bli skidskola. På något sätt tror jag att jag behövde den där puffen för att inse att jag kunde klara av det jag själv inte trodde att jag skulle klara av. Det tänket har följt mig på min väg genom livet. Jag klarar av det mesta, även det jag kanske ibland tänker att jag inte kommer att klara av.