Senadraget

Rubriken syftar på mig själv. Ibland är jag så där dumseg så att liksom inget blir gjort. I kväll är en sådan gång.
Förvisso har jag hunnit med en väldans massa viktiga saker på jobbet i dag och kanske är det därför det liksom inte blir något när jag kommer hem.
Efter att ha lagt Klara hade jag en sak att utföra och denna enda lilla sak var att göra en paj till morgondagens knytkalas på dagis. Jag skulle bara titta på Idol först. Jag tappade suget för Idol och bytte kanal för att titta på Uppdrag granskning. När Uppdrag granskning var slut satt jag mig framför datorn. Jag kan i nuläget inte redogöra för vad jag gjorde framför datorn, men förmodligen satt jag och läste bloggar som tillhör människor som jag inte känner och inte bryr mig om.
Nu står pajskalet i ugnen och jag inser att det får räcka med ett pajskal nu i kväll. Innehållet hinner vi säkert fixa i morgon innan kalaset. På något sätt hinner vi nog det.
Sedan kan jag tillägga att kvar på matbordet står två tallrikar som stått där sedan jag och Klara åt middag. Detta påpekade treåringen innan hon gick och la sig med fniss i rösten.
Nu ska jag alltså plocka undan tallrikarna. Och duscha. Varför gjorde jag inte det mellan 21 och 21.30 i stället för att läsa bloggar som tillhör människor som jag inte känner?
För att jag är ett senadrag.

Blondinens badrum

I dag har jag tagit ytterligare ett steg mot blondinheten. Jag skulle vilja påstå att jag är i mål nu. Nu väntar jag bara på att se vad som väntar i blondinvärlden. Jag väntar med spänning.

I dag hade jag inte bara tänkt prata om hårfärger. På begäran kommer här även några bilder från badrummet som förvisso har varit färdigrenoverat i några månader nu, men jag har väl aldrig riktigt kommit mig för att visa resultatet.

Fokus ligger på badrumsmöblerna, eftersom vissa läsare har ett visst behov av att se dem.

Möbler och handfat är köpta på IKEA och och blandarna kommer från FM Matsson. Generös som jag är bjuder jag även på en bild från insidan på mitt badrumsskåp. Det du! Detta gör jag endast för att vissa läsare ska få vissa behov tillfredsställda.

Långhelg

Nä, någon långhelg har det inte varit i ordets rätta bemärkelse, men ändå känns det som om det har varit en lång helg.
I fredags blev jag hämtad på jobbet och sedan körd i ilfart till systersonen Arons födelsedagsfirande i Luleå. Femåringen hade själv önskat blodpuddning som födelsedagsmiddag, men alla vi andra var nog ganska nöjda med kompromissen i form av pizza.
Tobbe har jag jobbat natt hela helgen och har därför varit ganska osynlig. Ungefär som en vampyr. Ibland har vi sett honom och känt hans närhet och han har sett levande, om än blek, ut.

I går var det lördag och inte vilken lördag som helst. Alla förvärvsarbetande medborgare hade belönats med månadens löneutbetalning och tillsammans med så många andra besökte även vi stadens gator. En av de saker jag älskar mest med den här staden är det här med att man kan strosa omkring i stan utan mål, utan plan och bara prata med människor man stöter ihop med. I går var en sådan där extrem dag när det kändes som att alla jag någonsin lärt känna hade samlats på en och samma plats. Så tryggt och bra det känns att alla liksom är där. Och till dig som inte var där vill jag bara säga en sak: Jag saknade dig!

I dag var det så söndag och vi gick ut hårt genom att åka och bada på morgonen tillsammans med Maria och Anna med barn. Vilken höjdare! Vi var hemma igen till lunch och kunde ladda batterierna inför en tur till skogs (med samma sällskap) där korvgrillning och klättring i berg stod på schemat. Tänk vad kaffe, korv och vackra höstfärger kan göra för själen.
I samma ögonblick som vi kom hem från skogen kom bästisen Edvard för att lämna en försenad födelsedagspresent och leka lite.

När Klara skulle sova nu i kväll lät det så här:

S: Tack för i dag gullis. Vilken mysig dag vi har haft!
K: Säg inte tack för i dag! Vi ses ju i morgon...

Flickebarnet är ungefär lika känslosam som sin mor. Vi måste öva på det där, både hon och jag.

Lite bättre...

Tack vare många goda råd så sitter jag nu här med en sorts ordbehandlingsprogram, som dessutom är gratis.
Jag känner mig fortfarande dum. Riktigt dum. Och korkad. Men det bästa är väl att le åt eländet. Alltid irriterar det någon.

I övrigt inget rafflande att förtälja. I morgon är det jobb och studier och kanske tar jag en ostburgare i bilen på väg hem. Det är frihet för en förvärvsarbetande kvinna i 30-årsåldern; i en bil på väg mot horisonten, men en ostburgare i handen och gurkmajonäs på kinderna.

...

I kväll hade jag tänkt att jag skulle skriva en massa roliga saker, som skulle få dig att le lite och må lite bra för en stund. Jag hade tänkt berätta om ljusen som brinner på bordet och kicken jag får av att jobba. Jag hade tänkt berätta om det nystädade garaget som mannen och barnet ägnat två dagar till att fixa...
Men så kom något ivägen. Jag skulle skriva en rapport till min kurs, men först tänkt jag städa lite i C: på datorn, eftersom den är lite seg och saknar tillräckligt diskutrymme. Nöjd och glad hade jag efter en stund städat bort mycket skrot och kunde i lugn och ro skriva vidare. Trodde jag.
Men så visade det sig att jag hade städat bort hela Office-paketet.
Jag är så K-L-A-N-T-I-G. Så trög, så pucko, så ivrig att det stör.

Nu får jag skriva i WordPad i väntan på bättre tider.
Så dum, så dum...

Bestulen

I dag var en sån där bra dag. Kul på jobbet och helgkänsla i hela kroppen.
Efter jobb och dagis hade jag och Klaran bestämt träff med två vackra damer på ett av stadens bättre konditorier. På vägen från dagis till parkeringen i stan hade jag använt min telefon men när vi kom till den avtalade mötesplatsen var den plötsligt borta.
Fredagslugnet blev till småstress och irritation och efter att ha konstaterat att telefonen blivit avstängd av någon och letat igenom bilen två varv gick jag till mobiltelefonaffärennumerouno för att spärra hela paketet.
Hips, vips fick jag ett nytt sim-kort med mitt vanliga nummer och i en låda hemma i källaren hittade jag en gammal älskad telefon som jag mer än gärna tar i bruk igen. So far, so good. Problemet är liksom mer den här uppgivenheten över att min telefon inte är där JAG lagt den och mycket tyder på att någon annan varelse har tagit den från sin plats, i min väska.
Men vet du tjuven! Nu är stölden polisanmäld och det innebär att telefonen är spärrad så du har väldigt lite användning av den. Så det så!
Dessutom har jag köpt ett par nya svarta skinnstövlar. De är så snygga, så snygga.
Av denna dagen kan vi lära oss att mobiltelefoner är världsliga tingestar som ej bör gråtas över och att ett par snygga stövlar gör gråten än mer obefogad.

Det här med sången...

I lördags var jag på fest. På samma fest var även en man och hans gitarr. Jag såg mannen, jag såg gitarren och sedan var den kvällen biff. För min del. Det är så roligt att sjunga. Jag älskar det.
Mannen med gitarren kunde nog tacka sin lyckliga stjärna för rusdrycken som bedövat flera av hans sinnen, och framför allt hörseln. Han verkade i alla fall inte allt för skadad när han lämnade in för kvällen.
Det märkliga med allt det här är att jag, när jag står där och tar i för fulla halsar, faktiskt på allvar känner mig ganska duktig. Det känns som att tonerna sitter där och som att det svänger. I alla fall lite.
Men. Jag är inte mer än människa. Jag kan se sanningen i vitögat. Idoljuryn skulle helt klart såga mig vid fotknölarna och det skulle nog även en man med gitarr göra, om han var nykter. Men det finns ju Korpfotboll, så nog borde väl jag få sjunga? Ingen behöver se eller höra, men sjunga måste man väl få?
Nähä?
Tralla då?
Någon?
Jojka?

Trötto

Jag borde kanske plugga lite i kväll, men något säger mig att jag inte kommer att göra det. Något säger mig att jag kommer att hinna med i alla fall.
I övrigt har jag inte mycket att komma med just nu. Jag skulle kunna berätta om min dag, som på alla sätt har varit en bra dag, men förutom lunchen som bestod av Chili sin Carne så har det nog varit en väldigt slätstruken torsdag. Och väldigt kall.
Nu softar jag vidare med Idol och ett bad.

Ljuva höstkvällar

Nog är det lite märkligt att jag ofta går och gruvar lite inför hösten, inför mörkret och inför slutet på sommarledigheten och ändå är det ofta på hösten som saker och ting känns roligast. Luften är så ren och klar, kvällarna är mysigt mörka och morgnarna är härligt daggiga.
Varje morgon när jag kör till jobbet tänker jag att det hade varit härligt att cykla. Att få känna lukterna och se allting lite bättre.
Än så länge har det inte hänt. Jag är väldigt osäker på om det kommer att hända något innan snön kommer. Men visst är det väl tanken som räknas?

Många nyheter, men samtidigt inte mycket nytt.
Tjing!

Jaha. Jag också.

Under de vintrar som jag har varit mamma har jag försökt vara förnuftig. Jag har tänkt att mitt barn klarar sig bra med en vanlig overall, från en vanlig affär. Jag har tänkt att jag inte ska trilla dit och köpa en hutlöst dyr overall bara för att andra föräldrar gör det. Bara för att...
Men så i dag trillade jag också dit på en av de dyrare. Men jag måste säga att jag har välgrundade argument.
1) Vi älskar att vara utomhus på vintern. Alltså är det väl investerade pengar.
2) På Klaras nya dagis tillbringar barnen en stor del av dagen utomhus och det vore bra om hon höll sig ordentligt varm under dessa timmar.
3) Färgen och modellen är båda bra.
4) Det sägs ska vara bra kvalitet och därmed kanske den håller till eventuellt småsyskon också.
Håller det?

Och sist men inte minst vill jag bara än en gång säga att jag gillar mitt nya jobb. Utmaningarna blir ständigt större och det är så roligt att få använda nya delar av hjärnan. Delar som bitvis legat vilande under de senaste åren. Det är skönt att liksom få komma till sin rätt.

Helgen

Den här helgen har varit fullspäckad av allt från naturromantik och båtfix till en sen, sen festkväll och en trött söndag.
I fredags efter jobbet packade vi bilen och åkte iväg till stugan för att hjälpa mamma med att ordna lite inför vintern. Allt gick som smort, förutom incidenten med bryggan som gav upp helt och hållet, med oss stående på. Ingen kom till skada, men jag blev väldigt blöt.
Från stugan, hann vi hem för att byta om och åka vidare till lördagskvällens 40-årsfest som blev en mycket lyckad tillställning. Höjdpunkten var nog mannen med gitarren som glatt spelade ungefär vad som helst.
I morse när jag vaknade önskade jag lite smått att vi hade haft vett att avsluta lite tidigare, men det blir ju så där ibland. Lite sent liksom...
Nu hägrar sängen. Och en ny arbetsvecka.

Ballonger

Sedan Klaras födelsedag i söndags har vi kvar en hel del ballonger här och var i huset. I princip varje taklampa har fått färgglada gummihängen tack vare barnafadern som har barnasinnet i behåll. Nu börjar ballongerna dock att kännas lite som en gammal bakfylla. Minnen från en trevlig fest, men eftersom festen är slut känns de mest slitna. Jag är dock starkt övertygad om att de kommer att bli kvar ett bra tag till. Om en vecka eller så kommer jag att vara förbannad på Tobbe för att han inte tagit bort dem. Om två veckor kommer jag att bli arg på riktigt, flippa ur och ta bort dem själv. I argen.
Så fungerar det här hos oss. Saker blir liggande, hängande och skräpande. Jag vill tro att vi inte är ensamma om den saken. Jag vill tro att det är ett allmänt människodrag att dra ut på saker och ting. Jag vill tro att Buffétidningen från juli månad blir liggande orörd på köksbänken hemma hos andra människor också. Jag vill inte vara ensam i stan om att bygga klädhögar på stolen i sovrummet, rensa handväskan på byrån i hallen, lämna skorna mitt framför ytterdörren, använda microvågsugnen som en avställningsyta för måttband, spelpjäser, ett gammalt sim-kort, en knappnål och en glaskaraff som jag fått i julklapp av Piteå kommun. Vissa dagar är jag livrädd för att någon ska spontankika förbi och se röran och tänka blä. Livrädd för att höra mig själv komma med taskiga ursäkter om hur vi just kommit hem och om hur Klara precis, nyss dragit fram OVANLIGT många leksaker.
En gång i veckan städar vi ordentligt. Plockar undan småsaker, klädhögar, pappershögar och handsväskeinnehåll från byrån. Vi dammsuger och städar toaletten. En gång i veckan känner jag en sorts inre frid av att kunna andas lite bättre.
Några dagar senare är kaoset tillbaka. Så klart. Ett hemma hos-reportage från mitt hem skulle avslöja väldigt många legobitar under soffan och fina barnteckningar på hög i ett hörn av köksbordet.
Men visst är det så? Snälla, säg att det är så även hemma hos dig!

Vi har väntat och väntat...

Och väntat ännu mer på att få se Män som hatar kvinnor. När den gick på bio hann vi inte riktigt med. Eller hann och hann, men du vet säkert hur det är. Sedan den kom ut på dvd har uthyrningsställets hyllor gapat väldigt tomma just där dessa fodral har sin plats. Men så i kväll åkte jag iväg och kom hem med ett exemplar. Oj så kul! Däremot blev det ingen filmkväll i kväll. Jag borde läsa kurslitteratur. Det gör jag ju inte som du säkert förstår. Men alldeles strax tror jag att jag kommer att göra slag i saken.
Annars är det ju en dag i morgon också. Självklart en dag då jag i så fall måste läsa lite extra mycket. Dessutom en dag då jag ska hålla i ett föräldramöte. Men det finns ju nätter också. Och kaffe.
Nej. Nu går jag och läser lite.

Ursäkta...

...min frånvaro, men jag har faktiskt väldigt många bra ursäkter.

Förra veckan började jag en ny karriär som deltidsstuderande. Jag ska läsa till ett ämne till min lärarexamen och i torsdags var det dags för första träffen. Kursen går på halvfart så jag kommer att tillbringa varannan torsdagskväll på universitetet i residensstaden. Det är klart att det kanske kommer att bli lite tungt vissa stunder, men samtidigt känns det väldigt roligt att lära sig något nytt, som jag vet att jag kommer att ha konkret användning av i vardagen. Och till skillnad från förra gången jag var stundent så vet jag nu hur det fungerar i verkligheten. Det känns som att jag vet vad jag ska lägga krutet på och vad jag kan sålla bort. Hoppas bara att lärarna på universitetet tänker på samma sätt som jag gör.

Helgen har bara sprungit iväg då vi har haft besök av Klaras farmor, farfar och faster. I går var vi dessutom bjudna på ettårskalas hos en liten moranisse på besök i mammans hemstad.

I dag var det dagen D, när vår egen lilla älsklingstrotsis fyller 3 år. Varje födelsedag drabbas jag av en stor nypa nostalgi och känner hur det rycker där nere i äggstockarna. Jag minns känslan, lukterna och tårarna. Jag minns lyckan och harmonin. Varje födelsedag blir jag lite extra tacksam för att det var just hon som kom. Nykär liksom.

Födelsedagsbarnet själv har mest svävat omkring i en sorts blandning av sockerkoma och pakethysteri.

Jag hoppas att hon känner sig speciell på sin födelsedag. Och alla andra dagar. Underbara, underbara vackerbarn.

Vem letar vem?

I dag när jag hade hämtat Klara på dagis frågade jag henne, som vanligt, vad hon hade gjort under dagen:

K: Jag och T lekte kurragömma.
S: OK, vem gömde sig då?
K: Jag och T!
S: Jaha... Men vem var det som letade då?
K: Jamen T:s mamma!

OK. Det var så det var. Det borde jag ju ha anat.

Planering, planering, planering...

Vuxenlivet för mig handlar mycket om att alltid ligga steget före. På jobbet försöker jag att ligga månader före vad gäller grovplanering och ungefär en vecka före när det gäller finlir och detaljer... Samtidigt som man ska planera måste man vara galet flexibel eftersom det hela tiden handlar om människor.
På hemmaplan är det också ett evigt planerande. Vem lämnar på dagis och vem hämtar? Hur ska T jobba om fyra veckor när jag på torsdagskvällen har kurs i Luleå? När måste vi baka till Klaras kalas (med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När måste vi åka till den jättestora leksaksaffären för att köpa presenter till den blivande treåringen (än en gång med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När ska vi hinna finstäda inför helgens långväga gästers ankomst (ytterligare en gång med tanke på att så många av veckans lediga stunder är uppbokade)?
Hur som haver så hade vi bestämt att vi i dag skulle ta tag i leksaksbiten och lämna Klara hos mormorn en stund efter middagen. Just denna kväll av alla kvällar hamnade jag och min sambo i ett ovanligt intressant samtal, över makaronerna och korven, tills jag plötsligt insåg att klockan var 17.30 och vi således hade 30 minuter på oss att lämna barnet, brumma iväg till affären, sovra bland skräp och kvalitet, betala och göra paket. Allt gick fint och 10 sekunder innan stängningsdags trippade vi ut genom dörrarna.
Planering, who needs it??