Tandis

Tidigare i veckan berättade min bästa storasyster att hon hade varit hos tandhygienisten med sin lille son Isak. För dig som inte känner honom kan jag berätta att han är en femåring med koll på läget och bestämda åsikter om det mesta. Han håller ganska hårt på sina principer och stereotypa könsroller är inget som han ställer sig frågande till. Hur som helst, Isaks tänder var finfina och när de skulle lämna den snälla tandhygienisten fick Isak med sig en present -en tandborste! Den snälla tandhygienisten hade valt ut en tandborste som hon tyckte var fin och passade ett litet barn. En tandborste dekorerad med Lilla sjöjungfrun. Lille Isak höll god min tills han kom ut i bilen. Där, mellan fyra ögon, hävde han ur sig sin ilska över hur någon kunde vara så dum att ge honom en tandborste med LILLA SJÖJUNGFRUN. Han ville kasta bort sin gåva. Han ville helt enkelt inte se den mer. När hans ömma moder försökte förklara att den snälla tandhygienisten gett honom tandborsten för att hon tyckte den var fin och förmodligen ville att Isak skulle ha den finaste, svarade han kallt:
-Det måste finnas en bättre. Det måste finnas en med Batman...

Denna lilla episod fick mig att än en gång komma ihåg att det var grymt längesedan jag gick till tandläkaren så i går tog jag tjuren vid hornen och ringde. Det var ont om tider. Jag kunde få komma till hösten. Men så plötsligt upptäcktes ett återbud, i dag, 07.30. Hos L, som jag spelade fotboll med! Sagt och gjort, jag tog tiden och ägnade en bra stund av gårdagskvällen till tandhygien, med ett blödande tandkött som resultat. Jag var inställd på att sälja majoriteten av mitt fondsparande för att ha råd med kalaset. Dessutom har natten delvis varit sömnlös eftersom jag gruvat mig för att ligga och visa mina hästtänder för L, som jag känner, och som dessutom har världens vitaste tänder...
Men! Jag hade bara ett hål! Förvisso finns i min mun några små kariesembryon men i alla fall! Ett hål bara! Tack L för att du var en så snäll och bra tandläkare!
Dock fick jag ingen tandborste. Ingen alls. Jag hade faktiskt nöjt mig med Lilla sjöjungfrun. För mig hade det varit OK...

Nordnytt

En sak till... Kan låta lite galet att jag som relativt ung, hipp och cool tjej ägnar tid åt de regionala nyheterna. Men jag kan inte säga annat än att jag är hopplöst förtjust i Nordnytt. Vet inte vad det beror på. Jag bara älskar att höra den ena släpiga dialekten efter den andra eller titta på små rufsiga killar på jägarläger utanför Smedsbyn.
Det kanske inte är journalistik i världens smältdegel men det är äkta. Och det är så bra!

Älskvärd

Dagen alltså. Den är värd att älska.
I morse när min förvärvsarbetande kärlek åkte till jobbet undrade han vad jag hade planerat för dagen. -Ingenting, svarade jag lite norrländskt bittert och önskade att han skulle tycka lite synd om mig. Kanske gjorde han det men det hör egentligen inte hit. Innan jag visste ordet av hade jag bestämt mig för att följa med Jenny och Edvard till stadens finaste handelsträdgård och bara strax efter blev vi inbjudna till C på eftermiddagskaffe. I hennes fina kök släppte vi loss våra små avkommor medans vi själva njöt av kaffe och världens godaste fika.
Vägen hem blev intressant. Både Klara och Edvard somnade i bilen och eftersom vi inte ville varken väcka sötnosarna eller lämna dem själva i bilen fick vi gå i skift. In och ut på diverse stormarknader på det stora industriområdet. Roligast var när Jenny kom ut från EM och bad mig gå in och kolla på en sänggavel hon hittat där inne. Det finns uppenbarligen många sätt när man vill strosa i affärer med små barn. Ingen kan säga att vi inte är påhittiga.

I kväll har jag reklamerat vår dammsugare och fått en sprajtans ny i utbyte. På kvällskvisten har vi ätit glass på balkongen och jag drack även ett litet, litet glas vin. Det är ju sol för guds skull! Nu Nordnytt!

Hjälp! Någon!

Kattanten! Kom hem! Jag står inte ut längre!
I går laddade jag hem en annan gratisversion av Photoshop och det hela såg mycket avancerat ut. Nedladdningen tog en evighet och installationen lika länge. -Nu jäklar, tänkte jag. Nu ska här fixas i bloggen och folket ska få njuta av vackra bilder, omsorgsfullt arbetade av en ambitiös tjej. När allt var färdigt satte jag mig vid datorn för att pyssla. Men nej. Å så fel man kan ha. Vet inte vad jag hade laddat ned eller om det kanske är jag som är fullkomligt bäng i skallen men det hela slutade med en lång, lång rad svordomar och sen avinstallerades hela paketet igen. Jag kan tillägga att även avinstallationen tog eoner av tid.

Nu är det dock en ny dag och det mesta av gårdagens besvikelser har lagt sig.
Klara sover och jag har dammsugit det mesta av lägenheten. Det visade sig att vi råkat ta med en del av fjällvärlden hem och den hade mjukt lagt sig som en murrig matta på våra golv. Nu är den borta och jag är ren i själen.
Man känner sig väldigt hemmafruig när man dammsuger i pyjamas och fluffigt hår. Det är något magiskt över det hela liksom...

Du missade väl inte Morden i Midsomer i går? Vilken härlig sommartradition. När signaturmelodin drar igång och texten fylls med blod... Dododidododidoda, dodidoooododido.... Love it! Ja, jag älskar det verkligen.
Nu ska fluffhåret åtgärdas. Bums!

Tack!

Ett litet ord. Ett litet kort ord från Klaras lilla mun.
Tidigare har hon sagt lampa, kanske pappa och eventuellt kanske mamma. Men i dag har vi kommunicerat på riktigt. Vi har gett henne saker och hon har svarat "dtack", "dtack, dtack".
Man vill bara ställa sig upp och hoppa och tjoa. Ringa världspressen eller Polisen. Ringa alla som vill lyssna.
Vår lilltjej har sagt dtack! Så det så!

Fjälluft

Att få se snöklädda fjälltoppar, dricka iskallt jockvatten och krama snöbollar är alla aktiviteter som får själen att blomma lite extra.

Vi har traskat i berg, ätit, druckit, badat bastu och njutit. Min sambo amatörnaturfotografen har verkligen fått sitt lystmäte av vattenfall och vackra vyer.

Kort sagt: Fjällen rockar!

Den enda lilla haken är att det är lite långt att åka... Klara löste den situationen med att knoppa in ett tag på tågsätet.

-Hur gamla är barnen när de börjar skolan här uppe i Norrland?

Fråga ställd av den äldre dam vi satt bredvid på tåget upp. Strax efteråt frågade hennes man:

-Firar ni midsommar här uppe också?

Det gamla paret hade aldrig varit i Norrland förut. Men de hade bekanta från Gävle...

Mitt i sommarn!

I morgon berger vi oss till Björkliden med hela min stora familj! Allt från små, små gullungar till stora, mäktiga pensionärer ska trängas i en stuga mitt i fjällvärlden. Om där finns några blommor att lägga under huvudkudden återstår att se. Dock hävdar jag att jag har mitt på det torra och hoppas att få drömma om honom - med eller utan midsommarblomster.

Det enda som känns tråkigt är att jag bryter traditionen att fira midsommar med världens bästa vänner. Men ni finns i mitt hjärta. I morgon och alltid!

Ha en riktigt fin dag allihopa. Och drick måttligt av johannesörten.
Puss!

Här har du min kyl!

Eftersom jag har blivit utmanad av Cissi får jag nu lov att presentera vårt kylskåp. Kylskåpet är stort och bra och rymmer många godsaker. Dock har det under de senaste dagarna börjat bete sig konstigt. När man stängt dörren kluckar hela bygget som om någon står på insidan och häller ut hela den bag-in-box som står där inne och väntar på en ljummen sommarkväll. Efter att ha konstaterat att ingen står på insidan och slösar bort mitt vin ringde jag snabbt till den händige kvartersvärden som informerade om att det är kylskåpets sätt att tala om att det känner sig lite krassligt. Alltså, vi behöver ett nytt kylskåp. Det fiffiga med att bo i hyresrätt är att man bara ringer ett samtal och sedan är det någon annan som ombesörjer själva införskaffandet och installationen.
Hur som helst, det där var bara en kort presentation av kylskåpet och dess nuvarande tillstånd. På ytan ser det dock helt och friskt ut och är täckt av allehanda viktiga små saker. Allt som allt har vi sex kylskåpsmagneter. Fyra är likadana och ser ut som små händer. De inhandlades för två år sedan på Expo stormarknad på Teg i Umeå. De fyra små händerna håller fast följande viktiga ting:
- BB-bilden på hela vår lilla familj. Ni vet den där klassiska som man skickar till tidningen...
- Ett foto av mig, mamma och pappa från våren -80. Mamma och pappa ser jätteroliga ut i tidstypiska kläder och frisyrer. Jag ser väl mest ut som en liten tjej i Klaras ålder.
- En bonuscheck från Ica à 25 kr.
- Urklippta kaninmärken från blöjpaket.
Sen har vi även två smaklösa tingestar till magneter som har blivit uppsatta mer för sin magnetiska funktion än för sin estetik. Den ena är från Klaras bokklubb och håller upp en komihåglapp om Klaras nästa BVC-besök. Den andra är från Apoteket och naglar fast en bonuscheck från samma företag.

Ja, det var kylen det. Den trötta kylen.

Följande bloggare utmanas: Niklas, Lena och Godisråttan (en ny bekantskap i bloggvärlden)

En nyfödd bloggare...

har i dag kommit till världen. Besök Lena och lär känna en av mina bästisar. Vi har polat sedan lekis och nu bor Lena i England och bloggar därför utan prickar.

Välkommen till världen blogg-Lena!

Flickor och pojkar

Det här med jämställdhet är något som jag ibland går och klurar över. Jämställdhet mellan könen alltså. Och mest handlar det om jämställdhet i mitt eget förhållande. Och andras... Det här med lika lön och lika rätt till befattningar är för mig så självklart att jag inte ens orkar spendera värdefull tanketid till den debatten.
Jämställdhet i mitt förhållande innebär för mig att jag och Tobbe ska ägna lika mycket tid och arbete till det pyssel som måste göras här hemma. Könsrollerna borde inte spela någon roll. Man ska hjälpas åt, dra ett lika tungt lass och allt det där. Med maten turas vi oftast om. Vi har våra paradrätter som varvas vecka ut och vecka in. Städningen likaså. Min paradgren är toalettstäd och Tobbes är dammsugning. Dammtorkning sköter jag eftersom det verkar som att min manlige sambo inte ser dammet. Ej heller lider han av lite småstök på samma sätt som jag gör. Dock är det oftast han som har koll på tvättider och vad som borde handlas. När det gäller att vara handy(wo)man vet jag inte... Jag har alltid sett mig själv som ett händigt fruntimmer som kan både skruva, dra och lyfta tungt. Likförbaskat kan jag inte förneka att Tobbe är strået vassare. Nu när vi skruvat och monterat i tre veckor har det blivit han som borrat mest och skruvat bäst. Här kommer könsrollerna in. Jag kan inte låta bli att tycka om när han gör sånt. Jag känner mig stolt när min man skruvar och borrar, mäter och hamrar. Jag blir liksom varm i kroppen. Jag skulle nästan vilja påstå att jag själv stiger åt sidan för att han ska få göra allt det där. Mest för att jag tycker att det är trevligt att han gör det.
Folk kanske kommer att döda mig för att jag tänker så här, men kan det vara så att man (jag) innerst inne vill ha en alfahane som bygger mig ett hem? En hane som jag kan titta på och känna mig stolt över för att han är så rejäl.
Det jag menar är inte att jag förespråkar statiska könsroller. På intet sätt. Jag tycker bara att det är lite intressant hur hjärnan tänker, eller själen känner. Helt otippat liksom. Jag är ju en ytterst modern kvinna med starka armar och piggt intellekt. Ändå blir det så här. Och jag kan inte hjäpa det!

Morgon och måndag

och nu har den fjärde veckan som pitebo inletts. På skrivbordet bredvid mig ligger en hög med kuponger, brev och nyckelringar. Allt från de välkomstpaket som rullat in i brevlådan under de senaste veckorna. Vi har nu så mycket kuponger att vi lätt skulle kunna tapetsera det gigantiska förrådets väggar. Jag vet att det egentligen är skitsaker men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite smickrad och hedrad när jag öppnar det mallskrivna brevet med rubriken Välkommen till Piteå! och som är undertecknat av kommunalråden. Jag kan inte känna mig annat än nöjd över det faktum att vi när vi vill kan hämta ut två djupfrysta tårtor på Coop eller inte mindre än sammanlagt fyra (!) fogsvansar hos två byggvaruhus. Nu vet jag förvisso inte vad vi ska med fyra fogsvansar till men något inom mig blir ändå varmt och fnissigt. Kommunalråden har dessutom inte bara skickat ett mallskrivet brev utan även bjudit in oss till paltlunch i stadshuset i september. Där ska vi få chansen att prova stadens gastronomiska stolthet, få värdefull information om omgivningarna och lära känna andra nya pitebor. Nog är det väl lite gulligt ändå.

Måndag morgon och lite smågrått ute. Klara sover och jag ska ta tag i Damernas detektivbryå som jag förmodligen snart är ensam om att inte ha läst. Därför ska jag läsa den nu! Dagens äventyr blir en trip till Norrbottens huvudstad för att lämna in barnvagnen som tyvärr säckat ihop en aning...
Ha en bra måndag där ute!

Myran och utsikten

Min prövotid av PhotoShop har gått ut. Bilder ser nu klumpiga och amatörmässiga ut. Jag känner mig tråkig, trist och klantig. Hur gör man nu? Hur många miljoner kostar det att köpa sig lite PhotoShop? Råd och tips mottages gladeligen. Hur som helst, här är bildbevis på Klaras nya last i livet. För er som bor en bit bort kommer även ett bildbevis på att Piteå i slutändan är bäst. Utsikten från vår balkong. Är den inte fin så säg?

Dagen i dag har varit mysig. Vi har haft besök av Åsa, Maria med lille Ville och Jenny med lille Edvard. Kära vänner från förr. Att träffa vänner från gamla tider är så häftigt. Man känner varandra väl men ändå är det på nya premisser. Man är bekväm nog att prata om allt och ändå är vi alla nya människor av den ena eller andra anledningen. Ganska häftigt när man tänker på det. Samma kroppar (ok kanske inte helt och hållet likadana) men utvecklade själar. Kära återseenden men ändå nya bekantskaper.

Håller just nu på att läsa Glasbruket av Arnaldur Indridason. Av någon anledning har jag hoppat över denna första av hans böcker. Så fort jag får en sekund över förflyttar jag mig till ett höstmörkt Reykjavik och en invecklad mordutredning med förgreningar långt bak i det förflutna. Detta är ännu ett boktips och en strålande sommardeckare.
Mitt snusande verkar nå nya höjder varje dag. Borde tagga av lite. Men det kommer jag ju att göra till hösten när jag börjar jobba. Man får i alla fall inte snusa på lektionstid...

Myrsteg

Sakta men säkert har gråvädret gjort att vi nu tar myrsteg i lägenhetsfixandet. I går hände vi tavlor i vardagsrummet. Det är fortfarande inte klart och så klart behöver jag nya väggprydnader. Men det måste få ta sin tid. Tavlor är för mig något mycket personligt och jag kan liksom inte bara smacka upp vad som helst på väggen. Tobbe drömmer om ett porträtt av en Spitfire och jag låtsas att jag inte hör. Någon gång i framtiden, när vi har ett överflöd av rum med tomma väggar, då ska jag överraska honom med en Spitfire om det är så att en Spitfire skulle göra honom glad.

I går besökte jag min nya arbetsplats. Högstadieskolor är i de allra flesta fall arkitektur som gud glömde. Så även i detta fall. Nött, skavt och slitet. Personalen verkar dock vara allt annat än sliten. Glada i hågen och på väg mot semester. Stadiga handslag och "Vi ses i augusti!". Även om jag helst hade stannat hemma med Klara så tror jag att det blir bra där, i Fjörn.

Nytt place

Vi har ny adress och så har även bloggen. Den här nya är fin. S som i mitt förnamn, s som i saker men främst s som i säker. Säker är vad jag är. På det mesta. Så det så!

En måndag har passerat och för att fira veckans första dag blev jag och Klara bjudna på en smarrig rabarberkräm hos Jenny. Sen har vi också gjort veckans ranson av barnmat, mamma kom på snabbvisit och till middagen fick vi besök av en gammal kosovokompis till Tobbe. Som avslappning har vi sedan kollat på Skuldfällan. Ett program som ger mig lätt ångest och genast fick mig att göra en budget. Jag gör budgetar ofta eftersom jag lider av något som jag själv kallar ekonomisk stress. Jag har konstant lite lätt ångest över att stå där utan pengar. Det har aldrig hänt men för att vara på den säkra sidan gör jag små budgetar då och då. Allt ser fortfarande bra ut. Skuldfällan behöver inte komma hit. Skulle dom mot förmodan göra det så är jag övertygad om att vi skulle klå dem med hästlängder när det gäller både storkok och ekonomiskt leverne. Så det så!

Förresten! Jag tror minsann att lilla Klara har börjat krypa. Än så länge är det lite som en älgkalv som lär sig gå men nog tusan kryper hon. Det kommer att bli jobbigt nu. I ett obevakat ögonblick under eftermiddagen satt hon plötsligt och sög på sopen, flera meter från den plats där hon sekunden innan satt på sin lilla rumpa. Små barn bör inte suga på sopar och det har inte varit något problem fram tills i dag. Nu måste allt plastas in och limmas fast, ställas upp och flyttas bort. Än en gång börjar ett nytt liv.

Helg i backspegeln

Har tagit läspaus. Är helt uppslukad av Svinalängorna. Måste läsa ut den i kväll och har du inte läst den så gör det bums! Hemsk och tragisk men träffsäker och klockren.
Helgen har gått fort. Tobbe har fångat småfyllon och i går gick hela dagen till tvätt, fix och handling. På kvällen kom Jenny, Lars och Edvard på middagsbesök och sedan slocknade jag i soffan och vaknade med massiv nacksmärta efter sovning i allt för konstig ställning.

I dag gjorde vi en lite utflykt till Café Humlan i Öjebyn. Jag blev förälskad vid första ögonkastet och efter att ha avnjutit sconesbuffén var jag fast. Jag förklarade för min lilla familj att detta minsann skulle bli en tradition. Varje söndag, resten av livet.
På eftermiddagen efter en lite prommis kom min kära syster med familj på besök och sedan bjöd mamma på middag.

Veckan som kommer ska visst bjuda på sämre väder. Kanske bra med tanke på lägenheten som skulle vilja ha tavlor på sina väggar och ordning i sina vrår. Dåligt väder är nog bästa medicinen.
Nu måste jag gå och läsa. Och så måste vi få den lilla svettormen att somna om. Hon vill inte sova. Hon dansar en sen bossanova...

Oskulder i vita mössor

Vi stod samlade utanför Luleå gymnasieby. Blommor i celofan och blågula band. Småsyskon, föräldrar och fan och hans moster. Klass efter klass rullade ut ur det stora gamla lassarettet och likt en massindustri pumpades nya små vuxna ut ur utbildningsfabriken. Tjejerna var vackert sminkade men maskaran syntes i vissa fall något bortgråten. Killar i kostym sträckte lite extra på ryggen när de stod där för att möta sina nära. Alla kom de ut på "andra sidan". En oändlig massa skolår i ryggen och hela livet framför sig. Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Dom är så fina och oförstörda. Så förhoppningsfulla och nyfikna. Alla borde få känna känslan av att vara nybakad student för en dag.
För några år sedan jobbade jag på en gymnasieskola i Umeå. En dag i slutet av vårterminen hörde jag två tjejer sitta och prata utanför mitt arbetsrum:
-Asså fatta efter stundenten. Då behöver man liksom aldrig mer ha ångest eller vara nervös för något. Nu börjar verkligen livet!
Jag smålog för mig själv där jag satt. En del av mig ville gå ut och sätta mig med tjejerna för att förklara det här med ångest och oro. Men det kan man ju inte. Man kan inte tala om för någon annan hur det är eller hur det ska vara. Det mesta måste man upptäcka själv, på gott och ont. De flesta klavertramp måste man känna nypa sina egna tår.
Grattis alla nybakade stundenter och välkommen ut i livet. Man kan visst känna oro och ångest, men det hör till.

Plask i plurret

Nä, inte jag. Även om vädret gör att man väl hade kunnat unna sig ett dopp. Som sagt, inte jag men från balkongen där jag knapprar kan jag se och höra ivriga små badtyper som utan att tveka kastar sig i det blå. Gång på gång på gång på gång. Dom låter så glada. Man kanske borde testa.

I dag har jag och Klara umgåtts med en annan mamma och gullbebis. I Badhusparkens grönska njöt vi av solsken, skugga och mineralvatten och banan. Det är så roligt med nygamla bekantskaper. Hela stan känns som en nyfunnen vän på något sätt. Min lilla tur på stan blev konstant avbruten av gamla klasskamrater och annat löst folk som skulle hälsas på. Alla har gått och blivit vuxna och rara på ett charmigt sätt och det är så lustigt att tänka att det är samma killar som för X antal år sedan drog en i håret eller dribblade bort mig i fotboll. Nu har dom blivit familjefäder med riktiga jobb och små fina familjer. Buspojkar och slöskitar. Nog är det roligt att se vad som händer med liven.

Tobbe har åkt iväg för att storhandla och i morgon åker vi till Luleå för att fira Nisse som tar studenten. Min systerson som för övrigt nyss gick på dagis har visst tänkt bli vuxen han också. Flyttar hemifrån, skaffar tjej, tar studenten och gör lumpen. Lillkillen som jag alldeles nyss hjälpte att plocka blåbär och drog i en pulka.
Nu ska jag inte skriva mer utan ta tag i Klaras möblemang. Hon är livrädd för sina nya pallar från IKEA. Måste bearbeta det på något sätt. Hur botar man fobi mot en oskyldig, blå liten pall? Någon?

Suomi ja Routsi

Hemkomna ordentligt från paradiset vid Torneälvens utlopp. Några pengar fattigare, mycket trötta men väldigt nöjda med dagens inköp. Klaras rum har fått en massa prylar som måste riggas och så klart har vi även köpt lite vuxengrejer. Jag vill börja skruva direkt. Min käre sambo känner inte samma brådska. Det lutar åt att jag själv kommer att slita upp alla paket och sitta mitt på golvet i en hög av byggmaterial och knåpa för att efter en stund försiktigt väsa "Tobbe, kan du bara komma en snabbis och hjälpa mig med det här?".
Jag håller på att bli galen av den här röran. Vi har på intet sätt kommit i ordning efter flytten och nu med ett gäng IKEA-kartonger skräpandes på golvet har det inte precis blivit bättre. Och hela tiden är det något som ska göras. Lillsnurran ska äta eller sova, jag ska gå på stan, fika eller ta en promenad. Tobbe ska jobba. Jag förstår inte hur jag ska ha tid att arbeta. Jag hinner ju fasen knappt med något som det är i dag när jag faktiskt inte alls jobbar. Jag har så mycket med att bara leva. Men det är väl så här det är. Det är det här som är livet. Tur att man hinner njuta ibland också!

Efter att ha klarat av våra inköp på IKEA tog vi en tripp över gränsen till Torne för att besöka inrättningen som i Finland har röd skylt. Det märks verkligen att man åker österut när man kör över riksgränsen till vårt fina grannland. Arkitekturen är en helt annan och Ryssland känns inte alls särskilt långt borta. Jag vill inte bo i Finland men jag kan inte sluta hoppas på att jag en vacker dag ska lära mig finska. Vilket fantastiskt språk! Klaras farfar har lovat att lära henne. Vilken jäkla tillgång att kunna prata finska. Språkfröken som jag är ser jag varje språk som en rikedom. Att kunna ett språk är som att äga nyckeln till en hel kultur. En stor skattkista av människor berättelser och historia. Att inte kunna språket gör att jag känner mig som en analfabet. En kastlös utböling utan rättigheter. Jätteläskigt!

Nu ska jag kila in från balkongen och försöka montera ihop serveringsvagnen till köket. Det kommer att bli en lång kväll. Särskilt för Tobbe.

Häjn vä telefon...

Morr!!! I onsdags gjorde vi en beställning på ett nytt telefonabonemang hos en mycket stor och ytterst välkänd leverantör. Telefonen skulle kopplas in i går sades det. I går hände ingenting så jag ringde till nämnda telefonleverantör för att få veta när vi kan ringa igen. Kvinnan som svarade i andra änden av telefonlinjen visste ingenting. Ingenting! Det kan ske i morgon, i slutet av veckan, nästa vecka. Ja, det lät ungefär som att vi kan få sitta här och vänta på en fungerande telefonlinje fram tills den dag då jag kvitterar ut min guldklocka för lång och trogen tjänst i kommunen. I dag gick jag in till telefonleverantörens butik inne i stan. Den vänlige killen hjälpte mig till ett nytt abonemang till samma pris som om vi gjort avtalet via nätet. När allt var klart talade han om att vi kan vänta oss att det hela börjar fungera någon gång nästa vecka. Va??? Hur i hela friden kan det ta så fruktansvärt lång tid??? I går när vi beställde bredband kunde vi surfa i samma stund som jag la på luren. Jag blir vansinnig! Jag kan leva utan telefon. Det är inte det som är problemet. Problemet är principen. Service på lägsta nivå. Problemet är även att jag håller på att bli en surkärring. Det kanske är det värsta. Hör hur jag gnäller!
Annars har dagen varit bra. Tobbe åkte iväg till jobbet tidigt som tusan men iförd uniform. Jajjebox, read my lips u-n-i-f-o-r-m. Jag trodde inte det här om mig själv. Eller om uniformen för den delen. Jag och uniformen har kommit att bli riktigt goda vänner. Vi trivs ihop.
Jag, Klara och mamma åkte till stan och blev bjudna på kaffe hos mammas dragare Karin. Ja ni hör ju. Piteå överbevisar sig hela tiden.
I morgon åker jag och Tobbe till Happis för att utöka vårt möblemang. Klara ska leka med mormor. Torneälven får vänta på hennes närvaro ett tag till. Det blir bäst så.

För övrigt kan jag meddela att jag sitter på balkongen och skriver. Datorn i knäet och en sjunkande sol i horisonten. På stranden är det fortfarande folk som badar och tjoar. I mitt hjärta är det varmt. Och på armarna så klart...

Ny lina

Nu rullar vi igen! Bredbandsbolaget har på ett litet kick satt mig i kontakt med omvärlden ånyo.
Ja, vad har hänt sen sist? Jo. Det ska jag berätta för dig. Jag har fått mig ett jobb. Inte drömjobbet som var en tillsvidareanställning. Den tjänsten gick till en brud med fler las-poäng än jag. Dock har jag fått mig ett vikariat som är minst ett år långt. Problemet med detta vick var att tjänsten var på 100% och det kändes alldeles för mycket för mig. Klara är fortfarande en liten snurra som behöver sina föräldrar ganska mycket och Tobbe har inte möjlighet att vara ledig under hösten. Den snälla rektorn var dock fantastisk och har nu skurit ner tjänsten till 70% och jag är så oändligt tacksam. Hösten kommer fortfarande att bl pusslig. Jag och Tobbe kommer kanske inte att ha så många kvällar tillsammans hemma i soffan men Klara får vara med sin mamma eller pappa och det tror jag att hon kommer att uppskatta. Jag fick dessutom en löneökning i klass med LKAB-knegarna så jag känner mig nöjd på alla sätt och vis.

Livet i Piteå är över all förväntan. OK, inte så många dagar har förflutit och inte så mycket vardag har genomlevts men magkänslan är bra och det mesta känns rätt. Så mycket känns så enkelt. I kväll efter middagen strosade vi iväg till mamma och pappa och drack kaffe. Klara somnade i vagnen på altanen och sen strosade vi hem igen. Bara en sån sak. Trivialt kan tyckas men ändå.
Tobbe har jobbat sin första dag i dag. Han är nöjd. Alla är vi nöjda. Förutom mina underarmar då... Solen har gått hårt åt dem.
Nu är det Sportnytt. Ses i morrn!