Nämen!

Bilden här inunder råkade visst publiceras under fredagskvällens AW med familjen. Inte för att jag själv var så tipsy att jag inte hade koll på fingrarna, utan för att Herman fick leka med min telefon för att hålla sig lugn och harmonisk under hela middagen. Där var han minsann på tå och passade på att publicera en juniorbild av sig själv. Bra tänkt!
Helgen i övrigt har bestått av både badhusbad, städning, middagsgäster, slalomåkning och fler middagsgäster.
Nu är det visst dags för ytterligare en arbetsvecka och jag hoppas att jag har koll på läget. Och på klockan. Vad är den egentligen?

Published with Blogger-droid v2.0.4

Gräsänkan

Min man befinner sig just nu långt härifrån, på en fjärran fjälltopp och njuter av vinter och skoterpassion.
Här sitter jag i min soffa, en inte alls särskilt bitter gräsänka i sina bästa år. I den öppna spisen sprakar en brasa och i mitt samvete surrar ett gäng omdömen som borde skrivas och som snart ska just det.
Alltid när Tobbe ska åka bort känner jag mig på förhand lite stressad över hur jag ska hinna med allt som behöver hinnas med två barn och ett jobb. Alltid blir jag lika glatt överraskad när det visar sig att det inte är någon större match. På många sätt flyter det mesta nästan bättre när man står själv vid rodret. Missförstå mig rätt. Det är inte så att jag vill kicka ut min man från planen. Men visst är det intressant hur smidigt det går när man inte behöver sitta och vänta på att någon annan ska ta tag i saker och ting för att man själv inte orkar.
Nä. Det var ju det där med samvetet. Ska bara pilla in en pinne i brasan. Och kanske koka en kopp te...

Ljuva ledigtid

Jag sitter här i soffan och känner mig enbart nöjd med helgen. Jag har lyckats varva shopping, fika på stan, löpning, prommis på isen, badhusbadande, påskpyntande och ishackande av uppfarten. Det senare, ishackningen, håller på att utvecklas till ett beroende. Det är liksom magi, känslan när du hackar lite på en iskant och får loss ett stort flak. I dag fick Klara till slut be mig spara en bit av infarten så att hon ska kunna komma ner på vägen med allehanda snöfordon.

Jag har i alla fall bestämt mig för att föreviga infarten dag för dag för att få se hur snabbt våren faktiskt för sig mot sommar. Jag är fullt medveten om att det är lite åldersvarning på där här med att hjälpa våren på vägen, men jag står för det.

Dagens mest hopplösa känsla var den när mina barn svävade iväg över skaren på husets baksida. Kvar stod jag och insåg att jag aldrig skulle kunna sväva ikapp dem. Det är tungt att bli äldre...

Så levde de lyckliga...

Jag sitter här och är alldeles varm i hjärtat. Har avnjutit gårdagens "Så levde de lyckliga" på SVT Play och för en stund lindades flera lager bomull runt mitt hjärta och alla små saker i och kring hemmet som kan ha irriterat mig innan kan nu ses med lite perspektiv och glädje i stället för smolk.
Ett tips till dig från mig, så här på onsdagskvällen.
I övrigt inte mycket nytt. Barnen har badat och är för tillfället rena. Nice!

Asfaltstuds

Plötsligt, bara så där, så var man tillbaka i vardagen igen. De mysiga timmarna framför elden känns som en allt blekare minne och fräknarna på näsan bleknar de också.
Här i stan är det mesta sig likt, med undantag för de asfaltfläckar som tinat fram här och var. På sina ställen är det så förmånligt att jag faktiskt i dag efter jobbet gjorde löparpremiär för denna säsong. Visst var det med livet som insats på sina ställen men jag tog mig runt utan ett endaste litet benbrott.
I morgon är det redan lillördag och sedan kommer storlördag som ett brev på posten.
Just ja! En sak till! Klara har tappat sin ena framtand. Snacka om stortjej!

Stugliv

Lever för några dagar ett underbart och enkelt liv långt ifrån stress och måsten. Vi njuter av god mat, gott vin och oftast ganska glada barn. Det enda som jag önskar är lite fler solstrålar...

Published with Blogger-droid v2.0.4