Barnarbete och sånt...

Nu är det kväll och vi vuxna slappar i varsin soffa. Familjens minsting ligger i sin faders knä och funderar över livet. Det är precis så det ser ut, som att han försöker förstå vad det är för något sorts ställe han har landat på egentligen.
I dag har vi hunnit med lite av varje men dagens stora höjdpunkt var besöket av den så kallade BVC-tanten. Hennes besök varade i ungefär en timme och jag kan väl ärligt säga att det inte var så många nyheter, men på något sätt är det ändå trevligt att det uppmärksammas, det här med födelsen av ett nytt barn. Klara passade även på att visa BVC-tanten att hon minsann både kan rita huvudfotingar och räkna. Sedan deklarerade hon självsäker att "Jag är som bra på allt.". Det är skönt att det är så hon känner det. Det är precis så det ska kännas.
Innan BVC-tanten kom hit passade vi på att ställa hemmet lite i ordning. Allt för att framstå som en så ordnad familj som möjligt. Tobbe hade ställt fram dammsugaren i hallen och tillfälligt lämnat den för att göra något annat. Plötsligt hör vi hur den slås igång och där stod Klara i full färd med att dammsuga stora delar av övervåningen. Vi berättade aldrig för BVC-tanten att det var husets treåring som snyggat till hemmet.. Det kändes på något sätt inte riktigt rätt.

Uppdatering från bebisbubblan

Livet knallar vidare här i bebisbubblan. Nu när vi är två tycker jag att vi vuxna har ganska bra koll på läget. Jag gruvar dock lite för hur det kommer att kännas den dagen när Tobbe cyklar iväg till jobbet igen. Men jag är inte den första kvinna som sitter hemma med två barn och något säger mig att det kommer att gå bra.
Dagarna rullar på och jag har börjat promenera. Det är så ljuvligt underbart att efter månader som fånge i min egen kropp äntligen kunna börja använda den igen. Det går inte snabbt, men för varje dag kan jag gå lite längre och jag njuter, njuter, njuter av varje sekund. Det är ingen lögn att kroppen är till för att användas. Amen!
På tisdag ska vi få besök av BVC. Jag känner mig lite under luppen. Det vibrerar lite barnavårdsnämnd över det hela tycker jag. Men det är bra också. Mest är det nog bara bra att det finns någon sorts insyn i var barnen bor och vilka som är deras föräldrar. Och i går plockade jag bort de blå liklatexhandskarna som har legat på byrån i hallen i en vecka. Det känns bättre om inte likhandskarna ligger framme när BVC kommer. Visst gör det det?

Nu är det morgon och jag och Klara har ätit frukost. Tobbe och Herman sover fortfarande. Han är ganska bra på att sova vår lillkille. Han vaknar en eller två gånger varje natt och somnar om ganska snabbt. Bäst sover han på sin pappas bröst. Där kommer dilemma nummer två. Hur gör vi när Tobbe jobbar natt? Mina bröst är för stora för att sova på och dessutom luktar de förföriskt av mjölk. Kanske behöver vi en vikarie. En vikarie med platta bröst och stort tålamod...

Kärleken är här! Igen!

Förra torsdagen var en alldeles vanlig torsdag. Jag var fortfarande höggravid och jag och och Klara tillbringade dagen hos Jenny och Edvard. Jag hade så smått börjat ge upp tanken på den här bebisen. Jag kände att den nog mest troligt inte skulle komma ut, trots att jag inte ens gått tiden ut ännu.

Kvällen kom och jag somnade som en stock efter att ha läst några sidor i Åsa Larssons bok. En timme senare, kl. 0.50 vaknade jag av en knäpp och sedan kom vattnet. Jag flög upp ur sängen samtidigt som jag smällde till Tobbe på axeln och fick ur mig orden:

- Nu gick vattnet!

Han var lika snabb som jag och så var även mamma. 15 minuter senare satt vi i bilen på väg mot Sunderbyn och vi tog oss dit utan problem. När vi påbörjade promenaden från akutintaget upp mot förlossningen kände jag dock hur allting satte igång ordentligt och det var en lättnad att få komma in på en förlossningssal och lägga sig ner. Barnmorskan trodde mig inte riktigt när jag försökte signalera att det nog var ganska nära och att allting gick väldigt snabbt när storasyster föddes. Sakta men säkert började hon också förstå och kl. 03.45, efter en lugn, snabb och urcool förlossning kom han ut till världen utanför, vår prins och lillebror Axel Herman Ebermark.

Sedan dess har det mesta flytit på bra. Vi åkte hem från BB på lördagen, efter en natt. Jag längtade så mycket efter Klara att det var svårt att hålla sig hemifrån längre. Herman äter och sover precis som han ska och bortsett från dagen när mjölken rann till har jag varit vid god vigör.
Klara är världens underbaraste storasyster och hon är otroligt stolt över sin lillebror. Jag får dock ont i hjärtat med jämna mellanrum när jag tänker på att hon aldrig mer kommer att få vara så där ensam på scenen som hon har fått vara i tre och ett halvt år nu. Hon tvingas liksom hitta sig en ny roll i familjen och jag är så beundrad av hennes förhållningssätt till allt det nya. Men ändå får jag på något sätt dåligt samvete för att hon liksom tvingas förändras.
Men! Ett syskon är väl framför allt en gåva och något som berikar resten av livet och delvis är det väl amningshormoner som gör mig lite extra blödig. Men hon är i alla fall så duktig. Min stora, fina älskling.
I morgon blir Herman en vecka och det är så galet att det inte gått längre tid än så.
I övrigt funderar jag starkt på att investera i en våg. Det vore onekligen intressant att få veta vad jag väger just nu. Värt att notera är att jag nu kan ha min förlovningsring igen, som jag fick ta av mig någon gång i v. 34. Nu kan jag inte låta bli att drömma och alla fina kjolar som ligger och skaver i garderoben. Kanske, kanske... till höstlovet?

Högtryck

I morse gick vi tidigt ut på gården för att ta tag i sockelmålandet. På två timmar gick husgrunden från en vag nyans av bajsbrunt till en väldigt svart svartfärg. Det ser liksom ut som att huset står lite stadigare nu. Lite snyggare blev det så klart också. Nu är det bara resten kvar på vägen mot en lite snyggare framsida.
Eftermiddagen innebar barnmorskebesök för min del och där kunde det konstateras att jag hade lite för högt blodtryck. Barnmorskan själv tror att trycket beror på målandet och det skulle man ju kunna tänka sig. Dock är det svårt att lura en hypokondriker som jag och jag sitter fortfarande här och undrar om det kan vara något annat som är galet.
Nu är det vila som gäller, och jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte göra något. Men det är svårt. Oj vad det är svårt att göra ingenting.

Ledighetsflyt

I morse kände jag att jag nog inte skulle orka göra så mycket i dag. Vädret var trist och barnet satt vid sitt ritblock och tycktes ganska nöjd över det. Dock kom vi båda ganska snabbt till en punkt när det var dags att gå ut och ta tag i lite hederligt kroppsarbete och efter att bilen tvättats och lunchen ätits upp tog vi bilen till stan där Klara fick ett litet tillskott till sommargarderoben och jag belönade mig själv med Åsa Larssons Tills dess din vrede upphör som jag faktiskt inte läst än. Jag har under flera veckor nu hållit på med Oates Blonde och nu känns det skönt att litterärt återvända till Norrbotten och slippa tokiga blondiner på droger för en stund.
I stan köpte vi även en 30-årspresent som vi sedan levererade till sin mottagare och vi bjöds på kaffe innan vi åkte hem för att kratta bort snödamm och gamla löv från framsidan. Vi har en plan om att under de närmaste veckorna (beroende på när bebisen behagar anlända) hotta upp framsidan lite, bland annat med en ny bro. Det är ljuvt att fantisera om hur fint det kommer att bli. Tur att jag har livlig fantasi.
I kväll är Tobbe på trevligheter med jobbet. Jag tar ett till glas äppeljuice och hoppas på något bra på tv.

En vecka kvar...

I dag är det en vecka kvar till den 17 maj. Dagen D. En vecka som lika gärna kan bli en timme eller två dagar. Ingen vet.
Livet i dag har varit härligt. Vi har köpt sockelfärg för att påbörja projekt "Snyggare framsida" och därefter åkte vi in till stan där vi handlade lite blommor och åt lunch på Ekan. Jag tänker att det är bäst att passa på. Man vet aldrig när man kommer att ha tillräckligt med lugn och ro för en lunch på stan nästa gång. Eller så kommer jag att gå så här i fyra veckor till och hinna äta midsommarlunch som megagravid. Ojojoj.

Vår!

Dagarna springer iväg och även om jag inte gör annat än väntar så känns det ändå som att tiden går väldigt snabbt. Maj månad gör att man liksom känner livet i sig och det är så mycket man vill hinna med för att utnyttja hela livet till max.
Min kroppshydda hindrar mig dock just nu från stora utsvävningar, men gårdagens prestation var att tvätta fönster och med mammas hjälp gick det riktigt bra. Man får liksom vara nöjd med det som hinns och orkas. Resten får vara.
I morgon jobbar Tobbe eftermiddag och Klara får vara ledig från dagis. Min plan är att vi ska ta oss till det stora byggvaruhuset för att inhandla lite färg och annat fix. En liten utomhusrenovering ligger framför oss. Det borde väl kunna sätta fart på vilken bebis som helst. Eller hur?

Äntligen!

Nej, inte äntligen! som i bebis, men äntligen! som i Klara cyklar! Hennes skepsis mot det röda vrålåket har pågått några dagar nu och vi har tänkt att det kanske går över någon gång. I kväll fick jag dock nog och lyfte helt enkelt upp barnet (som då började gråta och sprattla) och placerade henne på cykelsadeln samtidigt som jag började skjuta cykeln framåt med hjälp av knuffpinnen. Så småningom började gråten avta och fötterna sökte sig mot pedalerna och sedan var det liksom klappat och klart. Kärlek. När vi gick in fick jag lova henne att vi ska cykla mer i morgon.
Jag vet precis hur det är. Jag var precis likadan. Jag minns en lång vinterkväll, kvällen innan jag skulle börja skidskola. Plötsligt kändes det som att det nog var lika bra att vänta med skidåkningen. Eller i alla fall kunde det ju räcka med att åka i Strömlidas lilla backe. Vad skulle jag egentligen med skidåkningen till?
Mina föräldrar gav sig inte. De lyssnade, men stod fast vid att det skulle bli som det var sagt. Det skulle bli skidskola. På något sätt tror jag att jag behövde den där puffen för att inse att jag kunde klara av det jag själv inte trodde att jag skulle klara av. Det tänket har följt mig på min väg genom livet. Jag klarar av det mesta, även det jag kanske ibland tänker att jag inte kommer att klara av.

Solig tisdag

Ännu en dag har kommit till ledighetsmamman som nu sitter här med en kopp kaffe och stortjejen på dagis. Att lämna på dagis är en ren fröjd som föräldraledig måste jag säga. Hallen är full av andra föräldralediga och i dag blev jag kvar ute på gården en bra stund för att hinna prata med några andra mammor. Vanliga jobbdagar, när jag kastar in barnet i hallen och sedan halvspinger ut till bilen med en alldeles för hög puls känns liksom avlägsna...
Jag kan inte låta bli att fundera över hur många sådana här dagar jag kommer att få uppleva, i väntan. Det klokaste vore så klart att sluta se det som väntan och i stället kanske börja gräva lite inför vårens stenprojekt på framsidan. Eller så gör jag inte det. Jordgräv känns inte som något som mina små fogar önskar just nu.
Kanske en stund i soffan med en god bok. Jo. Så får det nog bli.

En dags vila

Nu har de börjat ticka. Den ofödda bebisens föräldraledighetsdagar. Det känns som att jag skolkar. Som att någon snart kommer att ringa och fråga var tusan jag håller hus egentligen.
Nåja. Jag tror att jag kan vänja mig vid den här soliga tillvaron och föräldraledighetens första dag har i alla fall inte gjort mig besviken. Klara tillbringade förmiddagen på dagis och verkade mer än nöjd med det. Samtidigt fick vi här hemma besök av en trevlig snubbe från Pite Energi som skulle se varför kranvattnet inte riktigt håller måttet i fråga om värme. Han skruvade lite på en kran. Så var det problemet löst. Vi fick dessutom en ordentlig genomgång i fjärrvärmens värld och det känns skönt att veta lite mer om vad som värmer oss egentligen. Den trevlige mannen talades dessutom om att aggregatet som vi har börjar vara lite till åren och kommer att behöva bytas ut inom några år. Hej då jättemånga tusenlappar!
Eftermiddagen förgylldes av ett besök av dessa trevliga typer och det är verkligen en härlig grej med att vara ledig, just den där TIDEN som uppstår och kan användas till sådant som man annars känner att man inte riktigt hinner med.
Nu återstår att se hur mycket tid som hinner njutas innan det blir skarpt läge. I morgon gör v. 39 entré. Måste säga att jag ändå känner mig lätt stolt över att ha betat av så här många graviditetsveckor. Jag trodde liksom inte att jag hade det i mig...

Raindrops

Gårdagens cykling blev det inte mycket av. Man kan lugnt säga att vädret blev lite ruggigt. I stället förgylldes dagen av att min storasyster ringde på morgonen och meddelade att hon och killarna hade tänkt åka på äventyr till den södra grannstaden. Vår stad alltså. Det lilla äventyret gjorde att gårdagen kändes mindre grå och mer kul.

Annars tycker jag att det är väldigt svårt att planera något just nu. Klara har utvecklingssamtal på dagis på torsdag, och jag kan inte låta bli att undra om jag kommer att vara där, på BB eller hemma i soffan med en lite knodd.
I dag är det dags för att bygga ihop spjälsängen igen. Och kanske, kanske kan man få gå ut och cykla. På trehjulingen om inte annat... Vad som helst. Ge mig bara lite frisk luft, por favor!