Tre dagar kvar

Tre små arbetsdagar kvar innan jag lämnar över till vikarie och hänger mig åt föräldraledigheten. Det känns som ett helt rätt beslut och jag hoppas att kroppen håller för tre dagar till.
Det är intressant det här med väntan. Med Klara hann jag aldrig vänta minsta lilla stund. Plötsligt bara låg hon i mina armar och var självklar. Och självklarare har hon blivit med åren. Älskade barn!
Den här gången hade jag liksom väntat mig att bli överraskad. Att föda för tidigt var något jag räknade med ända från början och när jag nu sitter här och snart går in i vecka 38 känner jag mig lite snopen som har väntat så länge.
Människan i allmänhet är nog alldeles för van vid att kunna planera det mesta och vill gärna tro att hon vet hur allt ska bli. Jag är en människa som är extrem på det sättet. Jag planerar allt. Det har jag redan berättat om och det gör att en situation som denna, där jag går och väntar på en liten person som ännu inte lärt sig planera, blir en bra träning för livet i stort, där inget är självklart och där inga regler egentligen gäller.
Det är så jag får ser det. Jag ligger i hårdträning helt enkelt.