Sommarlov!

I dag har jag varit på jobbet en sväng och avslutat det sista inför ledigheten. En av mina klasser skrev ett prov i går, som jag ägnade hela långa kvällen åt att rätta och som om inte det vore nog fortsatte jag en bit in på natten med att göra färdigt det sista till universitetet också. Nu jäklar unge! Nu får du komma ut när du vill!!!
Men! Jag skulle gärna se att jag fick äta middag först. Den här valborgsmässoaftonen har vi blivit bjudna till Jenny och Andreas som numera nästan bor grannar med oss. Så mycket bättre än att bo i Årsta tycker jag. Tanken var att vi skulle grilla korv och promenera till kanalen för att titta på de tappra simmarna. Nu,när snön faller från himlen och det nästan är läge för overall och vinterskor, har vi ändrat korvgrillningen till hämtpizza och risken finns att simmarna får klara sig utan oss. Men en sak vet jag och det är att kvällen kommer att bli alla tiders!
Helgen som väntar bjuder på en ledig pappa och kanske, kanske vågar 3-åringen testa sin nya cykel. Dock brås hon på sin mor och tycker att den förra är något bättre. Trehjulingen alltså.
Nu ska vi äta mellanmål och försöka inse faktum. Jag har sommarlov. Eller föräldraledighet. Eller vad det nu är. Hur som helst så är jag väldigt ledig.
Happy valborg!
Puss!

Intet nytt

Just nu känner jag mig mest bara som en vandrande mage. Och snart vandrar den inte ens. I alla fall blir vandringarna allt kortare och allt långsammare.
Den här dagen har varit jobb, samtal, överlämnanden och fick ett fint avslut med en middag på andra sidan staden, alldeles överraskande, bara för att vi råkade passera förbi.

Genom fönstret ser jag fullmånen lysa. Visst brukar man föda barn då? Jag är redo!

Tre dagar kvar

Tre små arbetsdagar kvar innan jag lämnar över till vikarie och hänger mig åt föräldraledigheten. Det känns som ett helt rätt beslut och jag hoppas att kroppen håller för tre dagar till.
Det är intressant det här med väntan. Med Klara hann jag aldrig vänta minsta lilla stund. Plötsligt bara låg hon i mina armar och var självklar. Och självklarare har hon blivit med åren. Älskade barn!
Den här gången hade jag liksom väntat mig att bli överraskad. Att föda för tidigt var något jag räknade med ända från början och när jag nu sitter här och snart går in i vecka 38 känner jag mig lite snopen som har väntat så länge.
Människan i allmänhet är nog alldeles för van vid att kunna planera det mesta och vill gärna tro att hon vet hur allt ska bli. Jag är en människa som är extrem på det sättet. Jag planerar allt. Det har jag redan berättat om och det gör att en situation som denna, där jag går och väntar på en liten person som ännu inte lärt sig planera, blir en bra träning för livet i stort, där inget är självklart och där inga regler egentligen gäller.
Det är så jag får ser det. Jag ligger i hårdträning helt enkelt.

Lördag morgon

Tvättmaskinen tvättar.
Barnet tittar på TV. Jag dricker kaffe och surfar omkring på nätet.
Frågan som tynger mig just nu är huruvida jag ska ta mitt barn och åka på loppis.
Håller benen? Håller orken?
Vi kanske testar och ser.
Problemet är bara att det är lika långt dit som hem.
23 dagar kvar nu... Och dessutom har jag slagit graviditetsrekord! Så här gravid har jag aldrig tidigare varit.

Trots allt gnäll...

måste jag ändå bara få tillstå att det är något alldeles särskilt att känna en liten fot som knuffas inne i den egna kroppen, några milimeter från den hand jag håller över magen.

27 små dagar kvar...

Det mesta i mitt huvud handlar om förlossning just nu. Eller förlossning och förlossning. Jag försöker väl i alla fall bygga upp någon sorts avslutningsbild av graviditeten. Jag befinner mig just nu i den graviditetsvecka där Klara föddes och jag har liksom i åtta månader gått omkring och tänkt att den här bebisen ska vara lika ivrig. Sakta håller det på att gå upp för mig att den här kanske är tålmodigare och mer som sin far. Det är dock något av en ny upplevelse att befinna mig där jag befinner mig just nu eftersom jag aldrig någonsin har varit så här gravid. Jag är stor, har svårare att andas, har värk i ljumskarna och i sidorna. Bebisen sparkar hårt och dessutom blir man jättelätt kissnödig när det ligger ett litet barnhuvud mot urinblåsan hela tiden. Men det är precis den här delen av graviditeten som faktiskt får en kvinna att längta efter förlossningen. Ja, det är smärtsamt att föda barn, men man vet att när man väl kommer till förlossningen så har den ett slut och ett tydligt mål. Det här vaggandet och flåsandet har liksom inte tydligt slut. Det kan vara i morgon likväl som i början av juni. Snälla någon som är därinne, visst inte vill du stanna där ändå till början av juni? Det är verkligen ingen bra idé. Verkligen inte!
I övrigt är allt ungefär som vanligt. Jag jobbar på och försöker klara av så mycket som möjligt innan dagen D och detsamma gäller plugget. Nu tror jag minsann att det är dags för lite plugg!

Frivillig tidig morgon

I dag var det ju egentligen min tur att få sovmorgon. Det är dock något med medicinbollen på min mage som gör att liggande är något man ägnar sig åt bara när man absolut måste. Det är liksom ingen njutning att ligga och dra sig längre.
I går var en otroligt effektiv dag om man räknar skrivna ord som ett mått på effektivitet. Jag har nu skrivit färdigt en av två examinerande uppgifter till det sista momentet och detta trots att de inte ska lämnas in förrän den 31 maj! Snacka om tillfredställelse.
Till middag i går drog vi fram grillen och lät den göra jobbet. Snön föll i stilla lapphandskar mot marken, men vad gör väl det? Det är klart att det hade varit trevligt med ett glas vin i kvällssolen, men eftersom man varken får vin eller sol får väl snöglopp duga. Hugo med föräldrar kom hit och åt med oss. Så trevligt det är att få äta och prata. Vad mer behöver man egentligen?

Tidig morgon

Man skulle nog kunna säga att detta är ett ganska tidigt inlägg. Klockan är inte ens sju och redan sitter jag här framför datorn. Varför då? är väl en fråga som kan tyckas ganska naturlig i sammanhanget och svaret på den frågan är helt enkelt för att jag måste. Klara har drivit upp oss och sitter redan med hörlurar och lyssnar på Tips och penninglotter. Det är solskenet. Hon säger att hon kan se genom sina persienner när det är morgon. Och det är nog så det är. Jag kan inte klandra henne. Det är en alldeles underbar vårmorgon och hade sakernas tillstånd varit annorlunda hade jag nog tagit en morgonpromenad. Just nu är sakernas tillstånd sådana att i stort sett all form av rörelse är omöjlig. Det känns som att jag har suttit stilla hela vårterminen nu.
På universitetet har jag dragit igång kursens sista moment och faktiskt satt jag och skickade in den första uppgiften i går kväll. Fredag kväll. Det är lite sjukt, jag vet, men just nu vill jag bara bli färdig med allt för att sedan bara kunna ägna mig åt barnafödande.

Planen för dagen är att på något sätt ta sig till lämplig plats för att inhandla Euskefeurats nya skiva som tydligen ska finnas i handeln nu. Jag misstänker att den lämpligaste platsen för detta är Krokodil och vad är väl lämpligare än att på Krokodil ta en liten fika när man ändå är där?
Nu blir det lite frukost för att kicka igång dagen på bästa sätt.
Trevlig helg!

Tjoho, tjohej!!!

Jag var nästan lite nervös för att börja jobba igen efter det härliga påsklovet. Jag kände mig så tung, så gravid och så foglossig. Det kändes som att bebisen försökte smita så fort jag gjorde en hastig rörelse och jag undrade hur jag ens skulle ta mig från arbetsrummet till klassrummet på under tio minuter.
Men det gick bra. Jag har förberett den här tiden på jobbet under stora delar av vårterminen och försökte planera för min trötthet. Det tackar jag mig själv för. Jag har dessutom gett mig själv och min chef ett slutdatum. Jag jobbar några veckor till och sedan får jag vara ledig, även om bebisen kanske inte riktigt har kommit. Känns grymt skönt med en plan. Jag har liksom lite svårt att leva utan planer.
I snart tre veckor har jag dessutom gått omkring och smågruvat lite för att få tillbaka den semantiktenta jag skrev innan påsk. I dag fick jag dock resultatet, som visade sig vara hästlängder bättre än vad jag vågat drömmar om. Nu återstår bara ett moment av denna 30-poängskurs och förhoppningsvis hinner jag avsluta det mesta innan jag hamnar på förlossningen. Det skulle säkert underlätta om jag redan nu öppnade en av de böcker jag i dag hämtat ut på Bibblan. Men samtidigt vill jag fira lite genom att njuta av total avkoppling. Jag kanske kan läsa några bloggar först. Visst har du väl uppdaterat?

Otympligt värre

Jag sticker inte under stol med att jag är stor. Magen är stooor och dessutom är hela jag ungefär 20 kg tyngre än normalvikten. Det känns som att bebben i magen sträcker ut hela sin lilla kropp i protest så fort jag rör på mig. Allt det här går bra så länge jag har påsklov och kan sitta på rumpan så mycket jag vill.
I morgon är det dock tillbaka till arbetet som gäller och då får vi helt enkelt se om min arma kropp orkar med att gå alla de där stegen som jag måste gå för att ta mig från arbetsrum till klassrum, flera gånger varje dag. Dessutom hoppas jag att mina stackars elever kan köpa en fröken som inte rör sig lika mycket som vanligt i klassrummet.

Denna sista lovhelg har varit underbar. I fredags åkte jag först och främst till frissan och sedan tog vi finsaaben vidare till Luleå där vi bytte den mot den blå skönheten som nu vilar i vårt garage. Med oss från Luleå fick vi storasyster och storkusinerna som unnade sig en semester i denna vackra stad.
I dag har jag njutit av solen ordentligt. Fräknarna frodas och ska man ändå sitta jättestilla så är det inte så dumt att göra det i en solstol i vårsolen.
Så alltså. I morgon får vi se vad denna gamla kropp egentligen håller för. Undrar om kommunen kan hålla sina anställda med sparkcykel?

39 dagar kvar...

Det är nu endast 39 dagar kvar av de 40 graviditetsveckor som man förväntas överleva. Dock kan jag berätta att det bara är två veckor kvar till den tidpunkt när Klara valde att lämna moderskeppet, och om man tänker så, så är det ju faktiskt jättesnart. Jag känner mig tung, otymplig och jättegravid. Precis som sig bör. Och som lök på laxen lyckades jag i dag med bedriften att totalkvadda ett par gravidbyxor som jag fått låna av en vän. Tyget sprack från rumpan till knävecket och byxorna kan nog därför betraktas som slut.
Som en förberedelse inför tvåbarnslivet har vi gått och blivit med kombi. I morgon kommer vi att lämna den älskade, röda Saaben för en blå, sportig skönhet. Jag känner mig som en taskig kompis, men jag tror att Saaben behöver lite lugn och ro nu.
I övrigt flyter påsklovet på med lugn och ro. Vi har haft farfar här på besök och den mannen har använt sina färdigheter för att fixa lite ljus i vår tillvaro. Han kan sin elektricitet.
Nåja. 39 dagar kvar.

Påskmys

Trött Klara efter helgens äventyr.

Tobbe skottar tak.

Klara hämtar diskvatten.

En bild som kan ge läsare i söder en bild av hur vi har det....

Åh så underbart det är att vara ledig. Just nu känner jag mig verkligen superledig, eftersom jag har påsklov från jobbet och befinner mig mellan moment i plugget. Det finns liksom inget jag kan göra förutom att njuta, äta och växa.

Den här påskhelgen har nog varit en ovanlig lugn sådan. Jag är fortfarande lika gravid och dessutom har Tobbe åkt på en redig förkylning. Vi har alltså inte gjort några jätteäventyr, men jag är mer än nöjd med de äventyr som gjorts.

I fredags njöt vi hemmavid av solen och vännerna som haft den goda smaken att flytta till ett kvarter inte så långt härifrån.

I lördags åkte vi tidigt iväg till Halsön och på framtunga skidben tog vi oss över den snöiga isen. Dessvärre har det inte blivit några längre skidäventyr för min del men jag har eldat och grillat pinnbröd och tittat på när andra har rört sig.

Jag vet inte om jag någonsin känt mig så här gravid. Det känns som om både jag och mina kläder är på väg att sprängas hela tiden. Dessutom beter sig h*n där inne lite hårdhänt mest hela tiden. Men det är kul. Jag klagar inte. Det är ju ett heligt tillstånd och om inte annat så är det något väldigt heligt som låter vänta på sig.