Ett riktigt jobb

Arbetsveckan är avslutad. Tre långa dagar fyllda av roliga övningar, tänkvärda tankar och planering av en trevlig temavecka. Långa luncher, hysteriska gapflabb och färdigtänkta tankar. Precis som på en vanlig arbetsplats.
Jag älskar mitt jobb särskilt mycket sådana här dagar. Inte för att jag inte gillar att jobba med elever, men när man sitter ned med sina kolleger på riktigt upptäcker man även att man är omgiven av ett gäng superba människor. Det är så härligt.

Nu ligger en lååång helg framför mig. I morgon bär det av till Luleå. En bra början. Fika på stan och kanske någon liten present till mig själv. Bara en liten, liten present. Kanske i form av en sko. Det har ju öppnat en ny affär, fylld av enbart mitt favvomärke.

Kvällen innan arbetsdagen

I morgon är en måndag som för ovanlighetens skull innehåller jobb.
Elevernas höstlov innebär lärarnas fortbildningsdagar och i stället för måndag blir veckans lediga dag torsdag. Jag känner dock ingen jobbångest. Lärarjobbet är oerhört annorlunda sådana här veckor. Utan elever är skolan en annan plats. Tyst, tom och snudd på öde. Samtidigt är risken liten att man hamnar i konflikt med en hormonstinn 14-åring eller skriker sig hes i bland surrande 13-åringar.

Helgen ser bra ut i backspegeln. Klara är tillbaka i sitt gamla glada jag igen och som grädde på moset har hennes kusiner, i sällskap av min egen storebror, anlänt från Sveriges sydspets. När jag på lördagskvällen hämtade dem på flygplatsen och fick se de svå små lintottarna komma rullande ner för rulltrappan fick jag en tår i ögat. Små hjärtan som vi får träffa så sällan.
Nu ska vi äta upp lördagsgodiset som vi somnade ifrån.

Ilsken ettåring

Denna vecka har inte varit Klaras bästa någonsin. Den började med feber, fortsatte med lite mer feber och ett ledset och ilsket humör.
Efter middagen i går bestämde jag mig för att ta en titt i den lilla munnen för att se om det kanske kunde finnas något där inne som ställer till problem. Om det gjorde! Totalt åtta (!!) tänder verkar vara på väg upp på en och samma gång. Inte konstigt att man då blir lite på tvären, att man blir lite blank i ögonen, lite ledsen om kvällen.
Helgen skulle egentligen ha tillbringats i skidmetropolen Gällivare för att fira faster Carinas högtidsdag. Men vi blev hemma. Nu får småtänderna krypa fram i lugn och ro, utan att störa sovande kusiner och farföräldrar.

Vidare kan jag berätta att jag är en mycket sjuk människa. Mellan fredagspizzan och Idol satte jag mig vid köksbordet med ett glas rött vid min sida och en trave prov framför mig. Sedan har jag rättat. Oj vad jag har rättat!
Jag älskar att rätta prov. Jag är en mycket sjuk människa.

Trevlig helg kära vänner!

Lång onsdag

På morgonen feberfri gullunge som kördes till dagis. Efter lunch ringer dagis. Feberfri gullunge febrig igen. Superhjälten mormor rycker ut med slängkappa, päronbitar och lek.
Jag på jobbet. Mycket att göra. Inga raster. Jag inte bitter. Bara lite trött.
Förlåt för mina tråkiga onsdagsbloggar.
Allt är schematekniskt.

You give me fever...

En ganska gråmulen måndag blev en mysmåndag hemma i köket.
Jag och Klara har haft finaste besöket av vuxna och barn samt en av mina vuxna vänners livs stora kärlek, som för mig var en ny bekantskap.
Att umgås i kök är det bästa. Näst efter att sitta på golvet i hallen. Det gör man alldeles för sällan.
Under hela eftermiddagen var Klara inte sitt vanliga högljudda, glada jag. Hon hade plötsligt blanka ögon och ville helst sitta i min famn. Jag höjde genast på ögonbrynen eftersom detta väldigt sällan händer. Sent om sider tog jag fram febertermometern som förklarade det hela på ett väldigt tydligt sätt. Flickstackarn var ju sjuk. Så, kära vänner, vuxna och barn, känner ni att det börjar klia i näsan eller svida i ögonen så är det jag som är skyldig. Eller min dotter.
När bästa medicinen pappan kom hem från jobbet blev dock saker och ting lite lättare och de mot kvällskvisten var livet en lek igen.

För övrigt kan jag konstatera att Ica Kvantum är en lugn plats klockan nio på morgonen. Har du inte testat? Det är värt ett besök!

Tvåbarnsföräldrar för en helg

Lördagen började med en riktig familjeaktivitet. Vi åkte till badhuset för att rulla runt i det varma vattnet i den varma basängen. Oj så härligt, roligt och uppiggande. Jag och Klara badade bastu för första gången i hennes ettåriga liv och i bilen på väg hem somnade hon som en klubbad säl. Sjön suger. Som den suger.
På eftermiddagen kom min kära storasyster och lämnade treåringen Aron som kamperar med oss i helgen. Föräldrarna förlustar sig i den södra grannstaden och Aron gör detsamma på Djupviken. Vi busar, äter godis, kollar på Bamse och läser böcker.
Konstateras kan att det är ett större projekt att vara tvåbarnsförälder än enbarnsförälder. Turligt nog kan treåringen ta på sin egen overall och sina egna skor. Treåringen kan även äta mer korv än sin moster. Kanske är mostern en mespropp.
Under eftermiddagen knackade även en av mina elever på dörren. Hon var i krokarna och ville säga hej.
Jag blir alltid lite ställd när jag träffar en elev civilt. Ingen tuff lärarfasad att gömma sig bakom. Bara jag. Lilla jag.
Nu pustar vi ut i soffan. Tvåbarnsföräldrar som vi är...

Tjenixen

Tillbaka efter onsdagskoman. Onsdagar är mördardagar.

I går hade jag inte en rast. Inte en endaste en. Nackdelen med mitt yrke är att man egentligen aldrig har rast. Lunch intas tillsammans med eleverna och det kan inte kallas rast. I personalrummet efter lunchen hamnar man i stort sett alltid i minimöten om elevärenden. Ingen vill ha det så men det blir så ändå. Annars hinner man inte.

På jobbet är det så mycket jobb att jag aldrig hinner tänka på något annat än just jobb. Dagdrömmar finns inte. Inte där. Inte då.

Konsten är att kunna trycka på av-knappen när man åker hem. Att inte se elever eller måsten så fort man sluter ögonen på kvällen. Att inte gå omkring med ångest över allt man inte hunnit göra under dagen. Det är en konst. Sanna mina ord.

I dag var dock ingen mördaronsdag. I dag var en bratorsdag. Efter jobbet och dagis fikade jag och Klara med Åsa och sedan gick vi en liten tur på stan.Inget shoppat. Bara tittat.

I morgon: Fredag. Kjol. Ekbergs. Ja, vi börjar ju kunna det här vid det här laget. Eller hur?

Skulle blogga i kväll...

...men jag somnade framför Grey's.
Du fattar va?
Då är man trött...

I dag

Dagens busigaste: Klara kladdar fast sin uppblottnade frukostmacka på en stolsdyna i köket.

Dagens roligaste: Frisörbesöket. Det är alltid lika skönt att bli ompysslad.

Dagens trevligaste: Förmiddagskaffe med mamma följt av lunch med favvovännerna som i sin tur följdes av fika på stan med nya bekantskapen Anna.

Dagens häftigaste: Sambon kommer hem från jobbet i uniform. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Uniformen är min vän.

Dagens tv: Gynekologen i Askim. Så tragiskt, svenskt och bra som det bara kan bli.

Dagens drog: Snus. Snus. Snus.

Dagens fundering: Hur hantera typerna en trappa ned?

Dagens tappra försök: En tidig kväll inför morgondagens dagislämning.

Dagens misslyckande: Den tidiga kvällen som blev sen.

Snööööööö

Gårdagskvällen fick ett magiskt slut. Jag stod på balkongen och tittade ut över vattnet och hörde hur snön landade på marken. Sen kunde jag sova gott. Nytvättad liksom. Fram till 03.00. För andra gången på tre dagar bråkades det högljutt en trappa ned. Vad ska man göra? Det är inte vårt liv. Inte våra problem. Inte våra ilskna gräl på fyllan. Men vi hör. Jag får veta mer än jag egentligen vill om mina grannar och det verkar så tragiskt alltihopa.

I dag försvann snön men jag tror att vi alla kan vara ganska säkra på att den kommer tillbaka.
I morgon är lediga dagen och jag ska få en ny frisyr. Rackarns så snygg jag ska bli!

Helg

Jag brukar ibland säga att man när man är småbarnsförälder inte märker så stor skillnad på helg och vardag, på vardag och helg. Kväll är kväll. Morgon är morgon. Vad jag menar är att man som smårbarnsförälder inte kan tillbringa lördagskvällen på ett svettigt dansgolv eller i biomörkret.
Men nog är det skillnad alltid. Att få vara långsam på morgonen. Att få läsa tidningen, att få hasa omkring i mjukisbyxor och tjocksockar. Att få träffa vänner.
Den här helgen är extra speciell. Den här helgen hedrar två av mina bästa vänner staden med sin närvaro och det är så roligt att kunna ses på riktigt. Inte via msn, sms, facebook eller telefonsamtal. På riktigt. Här och nu.
I går åt vi hämt-thaimat och drack vin här hemma hos oss. Åt godis och drack vin. Inte lika mycket som förr, men dock...
I dag har vi fikat på stan och jag har köpt ett par skor. Ett par svarta, klassiska, snygga pjucks. Jag tror att jag gillar dem a lot.
Tobbe jobbar natt i helgen. Jag har hunnit somna i soffan och funderar skarpt på en tidig kväll. Som sagt, det är inte lika många dansgolv längre...

Torsdag = kjolfredag i morgon

Klaras inskolning går som på räls. I morgon är sista dagen, men i dag hade fröken Berit sagt till Tobbe att hon anser Klara vara redo nu. Hon äter och sover bra, även på dagis. Hon är glad och sprallig mest hela tiden, även på dagis.
Jag ser inte längre dagis som ett ont måste som vi måste försöka undvika så långt det bara är möjligt. Nu är dagis en del av Klaras verklighet och vi måste låta henne ta del av den verkligheten regelbundet. Dagis är inget straff, det är en tillgång. Det är otroligt skönt att känna så. Att slippa det dåliga samvete som först tyngde mig. Eller slippa... En gnutta finns så klart kvar. En liten gnutta. Men den gnuttan är mitt problem. Förmodligen inte Klaras.

Torsdagar är enligt mig veckans bästa dag. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vidhåller. Allt det roliga med helgen ligger framför en, som ett oöppnat paket och man vet inte vad som ska ske men man hoppas, hoppas, hoppas om att det ska bli en kanonhelg. Och lite känns det som om helgen redan börjat. Vi har ätit middag hos Jenny och Lars. Tobbe och Lars åkte iväg till Luleå för att gå på hockey och Erica anlände från fjällvärlden och vi har druckit kaffe och ätit kakor.
Nu måste jag plocka fram en kjol inför morgondagen. Du glömmer väl inte? Kjolfredag...

Jobb, dagis, middag, sova

Dagarna rullar runt.
Tiden går. Klockan går. Runt, runt, runt.
Jag trivs och har det bra.
Äter pepparkakor på kvällarna och saknar min gulltjej på dagarna.
Älskar att komma hem till hennes leende som är fullt av kritvita små tänder.
Älskar att vakna bredvid hennes rufsiga frisyr.
Nu: Godnatt!

Carl-Bertil

Carl-Bertil Jonsson är gissningsvis bekant för de allra flesta. Döm om min förvåning när jag i dag upptäckte att jag har honom i min egen familj.
It goes a little something like this...
I går kväll åt mamma middag med oss. Vi började prata om de mindre priviligerade i vårt lilla samhälle. I den här lilla staden finns inga direkta uteliggare. Det finns dock ett gäng som går under namnet a-lagarna men till skillnad från många större städer så utgör de här i stan mer ett trevlighetsinslag.
Mamma har, efter sin hjärtinfarkt, varit helt rökfri efter ca 45 år som rökare. Hon är duktig och stark och klarar det hela ganska bra. Dock har hon suttit på sju paket Marlboro Lights mentol som hon inte riktigt vetat vad hon ska göra med. I går kväll, efter vårt samtal, kläckte hon idén om att donera sina giftpinnar till någon av stadens mindre priviligerade invånare.
När jag i eftermiddag tog en eftermiddagspromenad in till stan fick jag plötsligt se hur en kvinna med långt, rött och slitet hår står böjd över sin gamla cykel och pussar på en blond kvinna som påminner otroligt mycket om min mamma. Tataaa! Moran har gjort slag i saken och tagit sina sju paket med mentolcigg till stan för att lämna över till någon bättre behövande. På kuppen blev hon helgonförklarad och det skulle väl göra vem som helst ganska glad och nöjd.
A-lagarna kommer väl förmodligen att lukta mentol under den kommande veckan, så nu vet ni varför.

Att klättra

Förut, när jag bodde i Umeå, hade jag en hobby. Jag brukade klättra. Jag hade en klätterkompis som hette Johanna. Vi träffades inte så ofta off the wall, men det var alltid mysigt att hänga på väggen och småsurra lite mellan kritning av händer och vätskepauser.

I vårt förråd hänger nu min klättersele och mina fina klätterskor mol allena. Jag har inte varit i närheten av dem på en alldeles för lång tid.

Jag vet att det finns en vägg här i min nygamla hemstad. Jag har den utrustning som krävs och jag har absolut viljan. Det enda jag saknar är en kompis.

Känner DU till någon, tjej eller kille, som skulle vilja hålla mig i ett snöre när jag älgar upp för klätterväggen? Känner DU till någon som skulle kunna tänka sig att bli hållen i ett snöre av mig medans denna någon själv älgar upp för väggen? Tveka inte! Hör av dig snarast, ty jag lider av svår abstinens.

Denna dag har varit regnig. Men kärleken har återvänt från vidderna och till middag blev det en sagolik höstig gryta med fläskfilé. Det finns inga dåliga väder...

Bjuder på en bild av Klara, som skulle leka lite i badrummet men leken blev snart en orgie i hällande och slutade med att pappan gav vika och fyllde badbaljan med vatten.

Denna dag - en kamp

På Klaras dagis sover barnen middag en gång, efter lunch. I Klaras hem sover hon middag två gånger, på förmiddagen och på eftermiddagen. För att dagislivet ska bli lite enklare har vi beslutat oss för att vänja bort morgonsovningen nu under helgen. Gräsänka som jag är var det bara att anta utmaningen och försöka roa den lilla fröken efter bästa förmåga. Jag bestämde mig snabbt för att jobbet skulle bli enklare med lite hjälp och begav mig till Klaras mormor på morgonkvisten. Klara är omåttligt road av sina morföräldrar. Jag vet inte vad dom gör som inte jag gör, men något är det.
Det gick som planerat. Klara sov en gång i stället för två. Min förhoppning var att denna sovning skulle bli en sjuhelsikes långsovning och att återstoden av dagen skulle bli ett skönt åk i pudersnö. Klara sov i 35 minuter och de sista vakna timmarna var något av en berg och dalbana. När jag till slut la ner henne i sängen tittade hon på mig med en blick som utrålade tacksamhet och lättnad. Sedan vände hon sig om, drog den röda snuttefilten över huvudet och somnade.
Tobbe är kvar i Vilda Västern. Han skulle egentligen ha kommit hem nu i kväll och jag har längtat hela dagen. Det visade sig dock att Vilda Västern är ordentligt vild och hans tjänster behövdes där. Tråkigt och trist, men mer arbete ger mer pengar och vi ses ju i morgon!

I kväll är det fest en i lägenheten down under.
Som varje lördag.
Och varje fredag.
Själv ska jag krypa till kojs.

Gå på stan...

... är något som många pitebor tycker om att göra. I dag gick Klara på stan. Jo, hon gick faktiskt. Staplande steg i bylsiga kläder och röda promenadskor. Men ungen gick. Sanna mina ord! Det ska vara en pitebo till att ta sina första steg längs Storgatan... Inte är det väl morsarvet som spökar?

Tobbe har åkt till inlandet för att sköta säkerheten i fjällkommunen i Vilda Västern. Min mamma har ätit middag med mig och Klara. Laxsoppa och rött vin.
Som sällskap nu på kvällskvisten har jag fina filten som mamma presentade oss med efter en tur till IKEA. Filten värmer, men inte i hjärtat...

Onsdagar...

Är långa dagar.
Denna onsdag lyckades bli en extra lång dag fylld av det ena och det tredje. Det gillar jag med mitt jobb. Det innehåller lite av allt. Allvarliga samtal blandas med kramar och gapskratt. Subban i mig får komma fram ibland och nästan lika ofta får jag vara snälla S. Jag njuter nog lika mycket av bägge två.
På vägen från jobbet spjällade jag på längs E4an i lugn och ro när telefonen plötsligt ringde. Det var Tobbe som tyckte att jag körde lite fort. När jag tittade i backspegeln låg polisbilen precis bakom mig. Det gjorde den hela vägen in till stan.
Jag fick hjärtklappning och körde försiktigt med händerna på 10 och 2.
I morgon är jag mammaledig igen. I 24 timmar. Dagis och något annat mysigt. Någon?

Back in the hot air

Varje tisdagsmorgon när jag kommer till jobbet känner jag mig lite förvirrad. Det är som att kroppen och knoppen inte pallar tre dagars ledighet. Det blir för mycket. Den lediga tiden blir för lång och allt jobbtänk hinner suddas bort från hjärncellerna. Dessutom ligger jag ju liksom en dag efter. De andra på jobbet har ju redan hunnit träffas en dag och när jag kommer på tisdagsmorgonen, socialt utsvulten och full av frågor om hur helgen varit och om det hänt något spännande som jag missat, känner jag ibland att jag kommer en dag för sent. Med frågor som är passé och alldeles för mycket energi.

Dagisinskolningen fortskrider i sakta mak. Jag önskar att jag fick vara med. Hela tiden. Men på torsdag är det min tur. Då får jag ta en föräldradag och lunka iväg till dagis men Klara. Klara, som idag även gjort ettårsbesiktningen på BVC. Den hann jag i alla fall vara med på. Hon klarade sig utan anmärkningar men lämnade vårdcentralen med ett sprutstick i det lilla, runda låret. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Svensk sjukvård slår det mesta! Leve den!
Nu dusch och sovning. I morgon är en lååång dag med två tunga möten. Jag lär få användning av sömnen...

Det nya livet

I dag började det. Dagislivet.
Eller ja... Vi åkte dit hela familjen, stannade en dryg timme och åkte sedan till Jenny och Edvard på lunch. Ganska likt vilken måndag som helst men ändå så olikt.
Sammanfattningsvis har jag bara en sak att säga. Jag älskar Klaras dagis! Hrmf... Förlåt. Förskola ska det ju så klart vara. Hur som helst, om dagens första intryck består så kan jag inte vara annat än nöjd. Liten och lugn avdelning med lugna små barn och mysig personal. När vi kom fick vi kaffe och fröken Berit tände ljus. Klara tittade storögt på barnen och alla leksaker. Mitt hjärta som hela morgonen hade dunkat hårt i bröstet lugnade snabbt ner sig. Vilken befrielse.

Allt för nu. Puss och kram!